Och nu blir det heminredning…

Postat den 16 oktober, 2012 av Karin

När vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet var det tal om att återanpassa köket från den handikappinredning som fanns. Höj- och sänkbar diskbänk och arbetsbänk. Hissbara överskåp.

Vi tyckte dock att det kunde vara spännande att ha kvar det där höj-, sänk- och hissbara. Kul att kunna sänka diskbänken så att barnbarnen bekvämt kan hjälpa till att diska. Eller att bara trycka på en knapp, så sänker sig kaffekopparna, eller kryddorna ner till ta-vänlig höjd. Tänkte jag.

Men barnbarnen tyckte det var roligare att trycka på knapparna än att diska och efter ett antal massakrerade maträtter och demolerade kökstillbehör ändrade jag uppfattning om finesserna. I ärlighetens namn är det mest jag själv som ställt till det. Krossade krukor under diskbänken. Ett paket knäckebröd ovanpå mikron (under det sänkbara överskåpet) blev ströbröd. Med mera. Det var alltför lätt att komma åt kanten där manöverpanelen sitter. Satt. Nu är nästan allt väck.

Jag planerande dåligt när jag tog bort arbetsbänken. Den överföll mig när jag skruvade loss några skruvar, för att undersöka hur den satt fast. Det visade sig vara just de skruvarna som höll hela konstruktionen.

Så denna gång, när det var dags för överskåpet, garderade jag med en stor sockerlåda, en stadig aluminiumlåda för bouleklot och två skärbrädor. Även i lösskruvat skick stod hyllan faktiskt kvar. Sedan var det bara att lyfta ner hela konstruktionen och den tunga motorn, med redaktörns hjälp.

I skåpet har vi satt in nya hyllor som är både djupare, bredare och fler än de sänkbara och har plötsligt gott om plats för prylarna. De motordrivna hyllorna står i vårt grovsoprum och eventuella spekulanter kan anmäla sitt intresse här.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 8 kommentarer

Geraniumdamer och nakna jungfrur

Postat den 15 oktober, 2012 av Karin

När man inte varit på landet på en månad är det alltid spännande att se vad som som möter en när man återvänder. Den här gången var det ett gäng nyfikna pelargoner som kikade ut genom fönstret när vi kom.

De har gjort tjänst utomhus hela sommaren, men när vi lämnade huset senast var det redan en bit in i september, så jag tyckte att de kunde få komma in. Och så här glada blev de för det.

Och det gör mig troligen till en geraniumdam. Det sägs att pelargoner är ett bra mått på kvalitén på en översättning från engelska till svenska. Om det dyker upp krukor med geranuim i fönstren hos äldre damer finns det anledning att bli misstänksam. Geranium är pelargon och en ”geranium lady” är inte någon geraniumdam, utan helt enkelt en pelargontant.

Sedan hittade vi ett helt gäng nakna jungfrur i en slänt. Lite medtagna av kalla nätter låg de där, utslagna i alla bemärkelser. Och mycket färggranna. Tidlösa kallas de också och de dyker upp utan förvarning, eftersom de inte har några blad som talar om var de finns. Eller möjligen har det det, men bladen vissnar i så fall ner innan blommorna slår ut.

De ser ut ungefär som krokus i växtsätten,  fast de föredrar senhösten, i stället för den tidiga våren.

Och så var det tur att den lokala handlaren hade både fönstervadd och fönsterremsor i lager när vi var här senast. Det är stor skillnad på hur snabbt man får upp värmen när innanfönstren väl är i.

Tack vare arbetslägret för en månad sedan är innanfönstren på plats, hängrännorna rensade, utemöblerna inställda i boden och båten på land. Så skönt, tack än en gång alla medverkande.

Och kameran som jag glömde ute på tomten häromsistens är nu återfådd tack vare en hjälpsam granne och då kan jag visa en favoritbild från arbetslägret. Här försvinner ett gammalt badkar, tillsammans med lite annan bråte och dessutom några stora cementringar, som blev över vid ett av många grävprojekt förra sommaren. Härligt att inte ha allt det där skräpande på tomten.

Syrran och pensionären tror att det kanske bli vattenho åt grannens kor och kylrum i fäboden. Vilket som blir vad överlåter jag åt den begåvade läsaren att lista ut.

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Lördagstema: Tid

Postat den 13 oktober, 2012 av Karin

Karin på Pettas står för lördagsteman för oktober. Denna vecka uppmanas vi att fundera kring Tid. Och jag har haft turen att snubbla över ett skaldestycke som fångar mångas känslor både inför den aktuella årstiden och tidens flykt. Varsågoda, här är tricotagechefen och poeten A:lfr-d V:stl-nd med en

HÖSTSONETT

Skalden A:lfr-d V:stl-nd, blomsterprydd och i harmoniskt kreativ sinnesstämning

Nu drager sommaren i Nordens länder
sin sista s.m.s. suck i år
och återkommer ej förr’n nästa vår,
om icke något oförutsett händer.

Så är det stadgat. Varje årstid går
igenom almanackan, en i sänder,
tills tidens tänder bara liksom vänder,
och nästa sommar plötsligt förestår.

Det kan vi gilla eller inte gilla,
och inga tårar lönar det att spilla,
ty årets obeständighet är klar.

Ja, allting flyter, hur man än förfar.
Av fasta värden finns så föga kvar.
Blott Diktens Genus står för evigt stilla!

Av A:lfr-d V:stl-nd

Bilden nedan visar skalden i ett mer upprört sinnestillstånd år 2008, då han återigen blivit förbigången av Svenska Akademien. Fäst- & sångmön I-a söker trösta.

Övriga lördagstemabloggare är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt Nästa lördag skriver vi om Dialekt/folkmål

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , | 10 kommentarer

Galleri Fredag: Kväll

Postat den 12 oktober, 2012 av Karin

Har inte kvällarna varit extra färgstarka de senaste månaderna, både på landet och i staden. Så gott som varje kväll har jag sträckt mig efter kameran för att himlen varit så fin, ljuset så vackert eller molnen så måleriska. Här är ett mycket litet urval…



Desiree står för månadens fredagsteman. Nästa vecka blir det Något som gör dig glad. Här är övriga fredagsgallerister: Desiree i Stockholm, Annika i Washington , Erica i Piteå, Karin på Åland, Fourmom i Stockholm, Victoria i Florida, Marianne i Älmhult, Penny vid Vänern, Annika utanför Umeå, Cecilia i Norge, Olgakatt i Skåne, Anna FT i Stockholm, Channal i Norrköping, Karin i Stockholm, Jagger, Jenny, Nilla, Västmanländskan, Cecilia i England, Christina i Kalifornien, Byfånen, Musikanta, Livsrummet

Publicerat i färg, fredagstema | Etiketter , | 24 kommentarer

Mo Yan? Yo man!

Postat den 11 oktober, 2012 av Karin

Medan Peter Englund och Mo Yan ser över sina garderober och funderar på klatschiga repliker tills de ses, slickar vi övriga såren och förbereder oss för nästa år då kanske, kanske vår favorit kommer att få priset. Eller, som några av oss hoppas, vi själva.

Så medan PE och Mo Yan highfivar och har sig, glöder tangentborden.

Här är Skogsgurras försök. En lovande början, måste man ändå säga. Han har kallat det: Rätta sättet att börja en nobelprisvinnande kultur- och allmogeberättelse

Den uppmärksamma läsaren noterar nog att han har tagit fasta på Elmore Leonards 10 skrivregler, men vidareutvecklat dem efter eget kynne. Vilket är helt enligt Leonards egen idé, som han utvecklar i den längre artikel som det finns länk till i förra inlägget. Där konstaterar han nämligen att reglerna naturligtvis har undantag och att de verkligt skickliga författarna kan göra lite som de vill.

Grönköpings Veckoblad har engagerat sig i frågan om Svenska Akademiens bemanning och Skogsgurra har grävt i arkiven och hittat en rival om Nobelpriset.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Språk, Tävling | Etiketter , , , | 14 kommentarer

I väntan på nobelpriset i litteratur…

Postat den 11 oktober, 2012 av Karin

Medan vi sitter och trummar med fingrarna på bordsskivan i  väntan på besked om vem det blev i år, kan vi väl passa på att fira Elmore Leonard som påpassligt nog fyller år i dag. Grattis Elmore! Det lär inte bli han som får nobelpriset, även om han är ovanligt uppskattad av litteraturkritikerna. Storsäljande deckarförfattare brukar inte få det.

Han är en hjälpsam person som gärna delar med sig av goda råd. Hans ”Tio regler…” är ett måste på varje skrivarkurs. Så här säger han:

  1.  Börja aldrig en bok med att beskriva vädret.
  2.  Undvik prologer.
  3.  Använd inget annat verb än ”sade” i dialoger.
  4.  Använd aldrig adverb för att modifiera ”sade” … förmanade han allvarligt.
  5.  Håll utropstecknen under kontroll. Högst två eller tre per 100 000 ord.
  6.  Använd aldrig orden ”plötsligt” och ”helvetet bröt ut”.
  7.  Var sparsam med dialekt.
  8.  Undvik detaljerade beskrivningar av karaktärerna.
  9.  Låt bli utförliga beskrivningar av saker och platser.
  10.  Försök att stryka sådana passager som läsare hoppar över.

Och så den viktigaste regeln som summerar alla andra: ”Om det låter som om det är skrivet så skriver jag alltid om.”

Men så finns det förstås alltid undantag och dem kan man läsa om i hans artikel i New York Times: “Easy on the Adverbs, Exclamation Points and Especially Hooptedoodle”

Jag kan inte garantera nobelpris i litteratur till dem som följer Elmores tio (elva) regler, men kanske en välskriven bästsäljare?

Uppdatering: Jaha, det blev Mo Yan, kinesisk författare som gått från ”ett hårt strängat, närmast matrisbaserat författarskap till en blandning av Faulkner, Charles Dickens och Rabelais”, sa dom just på P1.

Möjligen har jag åstadkommit en blandning av  Peter Englunds och kulturradions kommentarer, men kontentan är i alla fall att det är en bra berättare. Humor, fantasi och naturlyrik. Magisk realism. Säkert mycket bra.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Ord, Språk | Etiketter , | 8 kommentarer

Nej, jag är inte släkt med Peter Englund

Postat den 10 oktober, 2012 av Karin

För ett år sedan råkade jag skriva något om att Tomas Tranströmer borde få nobelpriset. Strax därefter kunde vadslagningsfirmorna notera att oddsen för Tranströmer föll från 14 till 1,66 . En kompis påpekade att det förstås pågår en intensiv jakt på tips dagarna före litteraturpriset. Kanske har Svenska akademiens ständige sekreterare någon närstående som råkar försäga sig? En gissning från en person som heter Englund i efternamn skulle alltså kunna få stora återverkningar. Så det är bäst att upprepa: Jag är inte släkt med Svenska akademiens ständige sekreterare, Peter Englund.

Och i år då? Alice Munro, eller kanske Amos Oz. Såvida inte Ngugi wa Thiong’o… Fast då borde ju Chinua Achebe… Äsch, jag har ingen aning.

Amos Oz, Alice Munro och Chinua Achebe. Läsvärda, oavsett vem som får Nobelpriset.

Publicerat i Böcker, Tävling | Etiketter , , | 29 kommentarer

Promenad på stan

Postat den 9 oktober, 2012 av Karin

Jag gick förbi Kulturdepartementet idag. Och nu är hon tillbaka, den dansande flickan, som symboliserar lärandets glädje och möda.

Hon fick maka åt sig under ett halvår; flyttades ut i farstun, då man i stället ställde ut hemslöjdsalster i departementets foajé.

Men nu står hon där igen och försöker få till en piruett.

Välkommen tillbaka, säger jag till Torsten Renqvists ”Dansande flicka”.

Hennes utsikt är väl inte så kul, mot en renoveringsinplastad byggnad mitt emot, men för oss som passerar förbi är det trevligt att se henne igen i sin nisch, i stället för det insynsskydd från hemslöjden som departementet satte upp under hennes farstuexil.

Lite längre bort i Gamla stan dök det upp trevliga jättesåpbubblor från ingenstans. De dansade också och lyfte från trottoaren just som alla trodde att de skulle kraschlanda.

Och borta vid Slussen, har Slussen-djuren börjat byta till höstfärger. 

 

Publicerat i konst | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Man ska väl vara glad att man får vara tacksam, eller?

Postat den 8 oktober, 2012 av Karin

Nationalmuseum ”lyfter fram” kvinnliga konstnärer. Jag får lite dåligt samvete över att jag känner mig besviken. Tänker lite till och undrar varför.

OK, alla vet kanske inte att den berömda damen med slöjan är Roslins fru och ännu mindre att hon var en skicklig konstnär, Marie Suzanne Giroust. Jag visste det i alla fall inte. Men varför gör man det till ett huvudnummer när man presenterar kvinnliga franska och svenska konstnärer från 1700-talet och en bit in på 1800-talet? Varför börjar den påkostade, men rätt röriga katalogen med tre målningar av herr Roslin?

Om Sophie Adlersparre sägs det att hon var intresserad av naturen, vilket enligt kommentarerna till utställningen bevisas av att hon plockat med en massa frukter och blommor i porträttet av syskonen von Arbin. Flickan på bilden håller i Asklepiosstav, symbolen för läkekonsten. Kanske hade något av syskonen varit sjukt och tillfrisknat, förmodar texten till tavlan.

Men, vänta nu lite! Här har vi en tavla av en kvinnlig konstnär som givit sig in på en manlig domän, sannolikt under rätt hårt motstånd. När konstnären sätter en läkestav i händerna på en liten flicka signalerar det väl snarare att flickan drömmer om, eller borde drömma om, att få bli läkare? Eller att Adlersparre själv kanske ville bli läkare? Flickans bror sitter där mitt på bordet och dominerar bilden och håller en… en… ja, vad är det egentligen? Medan flickan nästan gömmer läkarstaven bakom bordet. Nog öppnar sig den tavlan för fler tolkningar än att något av syskonen kanske varit sjukt och botats.

Men Amalia Lindegren är det ju alltid kul att se, tidigt ute som hon var med allmogemotiv och vardagliga porträtt, med detaljrika interiörer.

Hennes lilla tjej som just fått en stor apelsin är en av mina favoriter.

Men ändå, en så stor satsning och så mager utdelning. Och som sagt, det görs lite för stor affär av att Marie Suzanne Giroust kanske var nästan lika duktig som sin man.

Visst var hon skicklig och hade säkert blivit ännu mer framstående om hon inte hade dött när hon vara bara 38 år. Under sitt korta liv hann hon också föda sex barn. Det blir lite ointressant i det sammanhanget att hålla på och jämföra vem som var bäst, hon eller hennes heltidskonstnär till make. Men här är det i alla fall, porträttet av Marie Suzanne Giroust målat av Alexander Roslin 1768.

Utställningskatalogens nummer ett:  Damen med slöjan.

Publicerat i konst | Etiketter , , | 14 kommentarer

Lördagstema: Ordspråk

Postat den 6 oktober, 2012 av Karin

Till veckans lördagstema har Karin på Pettas valt Ordspråk. Det är något jag brottats med ibland när jag översätter. Det gäller att veta vad motsvarigheten är. Ordspråken ger ibland glimtar av kulturskillnader. Men oftast är både sättet att tänka och exemplen rätt lika. När arga katter får rivet skinn i Sverige är det den arga hunden som får linka hem på engelska. ”Quarrelsome dogs come limping home.”

I Östafrika stötte jag på den verkliga ordspråksguldgruvan. Överallt ser man dem, på kvinnornas kläder. Kangas heter de tunna färgglada bomullstygerna som så gott som alltid har en text.

Ibland kan det vara någon aktuell händelse som pryder kangan, som på den här från kvinnokonferensen i Nairobi 1985. Symbolen för FN:s kvinnoårtionde bildar mönster (klicka på bilden så syns det bättre).

Ofta innehåller kangatexten ett meddelande, om kärlek, om sorg eller om hopp. De används ibland för att tala om för någon särskild person, det man inte vågar säga, eller kanske bara som en påminnelse i vardagen om sådant man kanske glömmer att säga annars. Som: ”Kärleken dör aldrig”: Mapenzi hawafi.

Den här kangan från Oman, med en sirlig kaffakanna som mönster, har en text på arabiska och budskapet är ungefär samma som vårt att ”fisk och gäster blir olämpliga efter tre dagar”.

”Don’t overstay.” Tänj inte gästfriheten för långt.

Många ordspråk är nästan exakt som våra. Tomma tunnor skramlar mest motsvaras av ”Debe shinda haliachi kutika”, dvs en tom låda låter mer. Vårt ”Tala är silver och tiga är guld” blir i Afrika ”Tysta lejon får äta kött.”

I vilket fall är alla dessa kangas både lärorika och mycket bra som konversationsöppnare. Dessutom är de ofta rätt underfundiga, så det är inte helt lätt att förstå dem om man inte är väldigt bra på swahili och det är jag ju inte. Man får ofta en hel lite lektion i swahili på köpet när man frågar!

Här är några kvinnor som tvättar kläder norr om Mombasa (iklädda kangas, förstås). Vi fick en liten pratstund om kangatexter, när min bil pajade alldeles intill.

Kangamosaik på kangamuseet i Nairobi.

Och alla texter duger bra som dekoration på en kanga. Varför inte lite tvättmedels-reklam? Politiska budskap är också vanliga. Jag lyckades tyvärr inte ta någon bild på kangan med texten: ”Vi älskar Arusha-deklarationen.”

Men störst är ändå kärleken, om man räknar antalet kanga-texter i olika kategorier.

Fick just en påminnelse per e-post om en ordspråksmassaker som en god vän bidrog med för något år sedan. Som ”absurt sa räven om rönnbären.”

Här är övriga lördagstemabloggare: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt Nästa lördag skriver vi om Tid.

Publicerat i Att tolka, Lördagstema, Ord, Språk | Etiketter , | 29 kommentarer