Grifflarna

Målargruppen Grifflarna

En liten historik om gruppens bildande och verksamhet under 1940 – 1960-talen

 

Målargruppen Grifflarna startade som en studiecirkel 1946 (eller kanske 1947) och fanns kvar en bra bit in på 1960-talet. I några pärmar i mitt hus i Horndal, Tvåbo, finns delar av cirkelns verksamhet dokumenterad och det sista livstecknet verkar vara en inbetalningstalong för medlemsavgiften 1968.

 

Här är en bild från en tidig Griffel-träff i Ängsbackens skola i Horndal, troligen 1947. Från vänster: Göte Norstedt, Lars-Olov Lindmark, Erik Dahl, Rune Friberg, Rune Bergström, Martin Englund. Greta Englund tog bilden. Eftersom vi bodde på skolans övervåning, där det fanns gott om utrymme, samlades cirkeln till en början hemma hos oss.

Det hela började med att min pappa, Martin Englund, till sin förvåning fått frågor från några ungdomar om han kunde lära ut hur man tecknar. Även om han kanske inte tyckte att han var rätt person för uppgiften, gjorde han som man brukade på den tiden, han drog igång en studiecirkel. Han satte han upp meddelanden på anslagstavlorna i Horndal: “Teckningsintresserad ungdom är välkommen till Ängsbackens skola för att diskutera teckning och målning.” Verksamheten formaliserades för att det skulle vara möjligt att söka studiecirkelbidrag. Martin Englund valdes till ordförande, Lars-Olov Lindmark blev sekreterare, Eric Dahl kassör och Rune Bergström studieledare.

1947 beslöt man satsa på en utställning på skyltsöndagen. Verksamheten under hösten blev intensiv, med både teori och praktik. Man målade, diskuterade, lyssnade på föredrag och när utställningen närmade sig gällde det att välja tavlor inför utställningen, rama in dem, planera hängning och andra förberedelser.

Utställningen blev framgångsrik. Man tog 50 öre i inträde och av bokföringen att döma var det 472 besökare första utställningsåret. Inkomsterna användes till lärararvoden och till inköp av målarskrin och färg till sex medlemmar. Den största inkomsten är inträde till utställningen. Den näst största är ett ”statsbidrag” på 151 kronor, som består dels av ett bidrag från IOGT för ”studieplaner och grundböcker”, dels av studiecirkelbidrag från ABF.

Utställningarna i NTO-lokalen på skyltsöndagen blev snabbt en tradition. På båda sidor om Stora vägen på Villahed låg affärer och julskyltningen var ambitiös. Utställningen blev ett välkommet tillskott till julskyltningen och en och annan besökare erkände att det inte bara var konsten som drog utan också möjligheten att komma in och värma sig en stund. Antalet besökare var imponerande, ofta kring 300. År 1952 hade inträdet höjts från 50 öre till 75 öre vilket innebar en inkomst på 237,75 kronor för 317 besökare..

 

Debatten inom cirkeln var intensiv: skulle man bara visa upp vad man gjort, eller skulle man till och med sälja om någon ville köpa? Hur skulle inkomsterna användas? Hur skulle cirkelbidragen fördelas?

 

Skulle allt läggas i en pott och delas ut lika till alla eller som bidrag till dem som bäst behövde pengar för att köpa färg och pannåer? Till utflykter och föreläsare?

 

Den ursprungliga gruppen av ”teckningsintresserad ungdom” hade utökats vartefter med andra deltagare, från tonår till övre medelålder och med olika yrken och bakgrund.

 

Diskussionerna blev ibland ganska hetsiga, men med de riktlinjer för verksamheten som Grifflarna antog 1950 verkar man ha hittat arbetsformer som alla kunde acceptera.

 

Utkastet till riktlinjer är utförligare än det som till sist antogs och har mer karaktären av debattinlägg, som kanske ger en inblick i var konfliktlinjerna gick. I utkastet till riktlinjer finns förslag till bestämmelserna om vilken slags verk som kan bli aktuella för deltagande i utställningarna. Där står bland annat att originalarbeten välkomnas, ”gärna valhänt utförda blott de giva uttryck för en personlighet eller ge en god bild av vår egen vrå av världen”. Kopior, plagiat och efterbildningar av andras arbeten är inte välkomna eftersom det är olagligt att sälja kopior av andras verk, även om man skriver på att det är en kopia. Tavlor av vilda djur kan komma i fråga endast om de är originalarbeten från naturen. ”Liljeforsplagiat och dylikt vill vi slippa.”

 

I de riktlinjer som sedan antogs har texten stramats upp och handlar om föreningens syfte, regler för deltagande i föreningen och i utställningarna. Vid eventuell försäljning ska 10 % av försäljningssiffran gå till föreningens studiekassa. Även icke-medlemmar kan i mån av plats ställa ut, men de ska betala 20 % av försäljningspriset till föreningen. När det gäller vad som kan ställas ut anger bara ”egna originalarbeten”, utan någon specifikation. Även kopior av andras arbeten får ställas ut, men inte säljas. Avslutningsvis beslutas att föreningens tillgångar, vid en eventuell upplösning av föreningen, ska delas lika mellan ABF och IOGT.

 

För att kunna hänga tavlorna snickrade man ihop masonitskivor till ledade skärmar.

 

Det framgår av cirkelns kvarlämnade papper att man ägnade sig åt färglära, materialkunskap, konsthistoria, landskapsmåleri, stilleben och kroki. Man orienterade sig i den samtida konsten, diskuterade amatörism kontra professionalism och vad som överhuvudtaget är konst.

 

Målarcirklarna för amatörer kritiserades ofta hårt för att de målade hötorgskonst för försäljning i stället för att arbeta som seriösa studiecirklar.

 

En person som gärna tog strid för dessa cirklar – och som själv engagerade sig som lärare för många amatörcirklar – var Åke Pernby, konstnär och lärare på Otte Skölds målarskola i Stockholm. Han brukade hävda att ABFs målarcirklar inte bara gav utövarna kunskaper och glädje utan att de också innebar att konsten och de professionella konstnärerna fick välbehövliga ”stödjare och gynnare” bland allmänheten.

Han besökte Grifflarna regelbundet, som lärare och kommenterar i en intervju ”Det har sagts mig att i varje hus eller stuga i Dalarna finns någon som spelar mandolin och sjunger därtill. Mitt första intryck av amatörmåleriet i Dalarna var att där finns visst ett målarskrin också.”

 

För Åke Pernby var det självklart att amatörcirklarna skulle ha professionell vägledning och att de också skulle teckna kroki efter modell. Det var det också för Grifflarna, även om det väckte en del uppmärksamhet i det omgivande samhället. Var det ändå inte väl djärvt och utmanande med en naken kvinna bland cirkeldeltagarna? Men diskussionerna ebbade ut och vid flera tillfällen kom Åka Pernby till Horndal i sällskap med yrkesmodeller.

 

En av de modeller som engagerades av Grifflarna var Margit Jansson. Hon var verksam framförallt på Konstakademin i Stockholm men gjorde också en enastående insats med sina resor till olika landsändar för att elever på ABF:s målarcirklar skulle få tillgång till en rutinerad, professionell modell.

Hon började som 15-åring och många konstnärer har lärt de första kroki-grunderna med henne som modell. Hon har modellat åt alla: Carl Eldh, Albert Engström, Bror Hjort, Karl Fagerberg, Birger Ljungqvist, Sigge Bergström, Evert Lundquist, X:et, Otte Sköld

 

På Mosebacke finns en skulptur med två kvinnor, rygg mot rygg, den ena med en vattenkruka. Den gjordes på 1930-talet av konstnären Nils Sjögren och kom på plats i mitten av 40-talet, som ”Systrarna”.

 

Modellen till skulpturens båda kvinnor var Margit Jansson, som här syns på en bild från sextiotalet tillsammans med skulpturen.

.

Åke Pernby var en sträng lärare och hans kärlek till amatörmålare var ingalunda villkorslös. Det hände att han gick så hårt åt cirkeldeltagare att de gick gråtande från rummet. Han tålde inga genvägar, inget effektsökeri. Innan man kan försöka bli en ny Picasso måste men, precis som Picasso, lära sig hantverket, lära sig se och förstå motiven, sedan kan man plocka isär det och leka med det. Vill man måla måste man kunna allt från grunden.

Vid något tillfälle måste det ha blivit ganska dålig stämning, för bland min pappas papper hittar jag ett brev från honom till Åke Pernby, med anteckningen ”skrivet i ilska och aldrig avsänt”. Det inled med ett kinesiskt visdomsord: ”En uppfostrare skall icke vara som en krukomakare som formar leran utan som en trädgårdsmästare som skyddar knopparna.” Sedan undrar han hur många lärare som har denna underbara förmåga som väl ändå är den säkraste vägen till ett gott resultat? Dugliga och harmoniska människor. ”När man efter dessa veckor sett en blåslampas skadegörelse undrar man om läraren missförstått sin uppgift. Vi ska emellertid hoppas att brännsåren inte är livshotande. Med åren läks de väl.”

Brevet avslutas: ”Grifflarna ska inte göras om till stora målare med stora inkomster. Men vi vill känna glädje i att leka med färg och linjer. Välkommen tillbaka att hjälpa oss med den saken!” Brevet sändes alltså inte men det ger en bild av hur det kunde vara när Pernby var som mest kritisk.

En lärare med en helt annan pedagogisk stil var Dal-Edvin från Norberg. Han anlitades på 1950-talet och vid några tillfällen deltog också hans målargrupp från Norbergs­trakten i utställningarna i Horndal.

Han var en vänligare sort, uppmuntrande och trivsam. Han deltog i målarutflykter som Grifflarna ordnade, till Hede, Ingeborgbo, Fornby och andra platser runt om i Horndal.

 

”Försök att glömma bort hur ni TROR att det ser ut, färgerna och formerna, se efter ordentligt!”, var hans återkommande uppmaning under målarutflykterna. Det var först långt senare som jag insåg hur rätt han hade.

Bilderna är från utflykter till Tyskbo och Ingeborgbo, med Dal-Edvin på den nedre bilden, i basker, närmast kameran.

Många av Grifflarnas målningar från den tjugoåriga verksamhetsperioden blev kvar på Ängsbacken, där man samlades under den första perioden.

När mina föräldrar flyttade till Tvåbo följde målningarna med och där finns nu en samling på ett femtiotal målningar av olika ”grifflar”. De flesta är osignerade. Några känner jag igen, som min pappa och mamma målade. Andra målningar minns jag att de köpte av cirkeldeltagarna, som en fin landskapsbild av Eric Dahl och en hel del teckningar och målningar av Rune Bergström.

Rune var en av de tecknings­intresserade ungdomarna som såg till att Grifflarna bildades. Han var uppväxt i kuskbostaden i Bruksparken och tanken var att han skulle börja på bruket.

Han ville dock mycket hellre måla och rita, något som han gjorde oavbrutet. Alltid papper och penna till hands, alltid en snabb skiss av det han såg. Han blev sedermera framgångsrik konstnär med Göteborg som bas och försvann ur Grifflarna redan på 50-talet.

Han gick bort för några år sedan, men många av hans teckningar och målningar finns kvar och förtjänar en egen utställning

Här är Rune Bergström med en av sina affischer till Grifflarnas utställning. Han har också gjort affischen på första sidan.

Jag får ibland frågan varifrån namnet Grifflarna kommer. Varför heter det så? Helt säker är jag inte, men min pappa, som ju var med och startade Grifflarna, brukade sjunga griffeltavlans lov. I köket på Ängsbacken hade vi en stor griffeltavla som var flitigt använd. Just det där fria tecknandet, testandet, tränandet. Lätt att göra om och om igen. Just det gillade pappa och det kan tänkas att han föreslog Grifflarna som namn på studiecirkeln för att betona lekfullheten och för att välja en opretentiös framtoning.

 

November 2018 /Karin Englund