Skiljetecken för andrum, rådrum och förståelse

Komma rätt, komma fel, och komma till punkt av Lynne Truss och Eva Halldinger (Wahlström & Widstrand, pocket 2006) är en hel bok om skiljetecken, som rekommenderas till varje språknörd.

Detta är inte en översättning från engelskan av Lynne Truss bok, som i original heter Eats, shoots and leaves, utan en form av franchising. Redan titeln visar hur svårt det är att översätta böcker om språk. Meningen är konstruerad för att visa hur det kan gå om man placerar ett komma fel. Om man översätter meningen som den står, blir det ”Äter, skjuter och går”. Tar man bort kommat blir det i stället ”Äter skott och löv”.

Författaren Lynne Truss har på goda grunder varit tvek­sam till en översättning av boken, men efter övertalning har hon gått med på något som liknar försäljning av programkoncept för TV: bokens idé överförs till svenska, svenska exempel läggs till och oöversättliga engelska exempel tas bort. Den svenska översättaren, Eva Halldinger, kliver in i författarrollen så att Lynn Truss ”jag” blir Eva Halldingers ”jag”.

Författare av språkböcker brukar vara lite ursäktande och betona att ämnet inte alls är så ointressant som läsaren tror; man behöver verkligen inte vara en tråkig person bara för att man tycker att språket ska behandlas väl! Detta är inte den militanta språkpolissymbiosen Truss/Halldingers attityd, tvärtom: Här kommer vi och vi är jävligt förbannade!

Coola ner er, vill man säga, jag är intresserad och jag tycker också att det är bra om språket är uttrycksfullt och rättkommaterat. Jag är inte heller förtjust i särskrivningar. Det är lätt att se de goda intentionerna bakom den pratiga stilen. Här gäller det att få läsaren att förstå att det är kul! Men kraftuttryck som ”min rumpa” (my ass, på engelska), blir snarare ett läshinder än ett bidrag till en ledig stil. De använder en överdriven språkkänslighet som ett självironiskt stilgrepp: ”när någon säger ’tre personal’ måste vi stoppa knytnäven i munnen för att kväva ett skri av fasa.” De kunde i stället lugnt ha litat på att innehållet är tillräckligt intressant.

För visst finns här intressant information för alla språkintresserade. I 1917 års bibel­över­sättning, får man veta, finns fler skiljetecken än i de tidigare översättningarna. Bibelöversättarnas omtänksamma förklaring lyder: ”Punkterna ger andrum åt den som läser högt och rådrum åt den som läser tyst, och också den som blott lyssnar kan, tack vare tätare avslutningstonfall och längre pauser som interpunkteringen framtvingar, lättare ta till sig innehållet.” Andrum, rådrum och förståelse – det är bra!

En förtjänst med boken är att man får klart för sig att det inte finns något enda skiljetecken som inte är ifrågasatt. Frågetecknet kan tyckas okontroversiellt tills man läser Gertrude Steins åsikt om detta det onödigaste av alla skiljetecken: ”Jag skulle aldrig kunna förmå mig själv till att använda ett frågetecken, jag har alltid funnit det helt avskyvärt, och numera är det väldigt få som använder det.”

Skiljeteckensfejder är alltid roliga att läsa om. Den amerikanske författaren James Thurber och hans redaktör på New Yorker, Harold Ross, var ständigt oense i kommateringsfrågor. Thurber såg enligt Truss/Halldinger ”varje kommatecken som en omkullvält kontorsstol som någon på pin kiv kastat längs läsbarhetens vidöppna korridor”. Ross kunde inte få nog av dem och var till sist den som bestämde i kraft av sin position och sina pengar. Men också för att han kunde sitt jobb, vilket även Thurber medgav. Thurber fick en gång frågan: ”Varför har du ett komma i meningen ’Efter middagen, gick männen in i salongen.’?” Han svarade: ”Detta speciella komma var Ross sätt att ge männen tid att skjuta tillbaka sina stolar och resa sig upp.”

En annan känd skiljeteckensfejd, som återges i boken, utkämpas mellan T. E. Lawrence och G. B. Shaw. Slutklämmen i ett brev från Shaw till Lawrence lyder: ”Du använder praktiskt taget inga semikolon alls. Detta är symptom på en mental defekt, troligen orsakad av lägerliv.” Efter att ha läst Truss/Halldingers engagerade beskrivning av detta användbara lilla tecken – försynt sambandsskapare, förväntanshöjare eller ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis – är man benägen att hålla med; man borde faktiskt använda semikolon oftare.

T. E. Lawrence tillbringade för mycket tid i läger för att kunna förstå sig på semikolonets finesser, enligt   G. B. Schaw