I skogens vackra pelarsal

Postat den 25 april, 2019 av Karin

I skogens vackra pelarsal
Är doften frisk, är luften sval

Det forskas mycket nu om skogens hälsoeffekter på oss människor. Resultaten presenteras i artiklar med rubriker om sensationella forskningsfynd. Lägre blodtryck, bättre immunförsvar, mindre stress och mycket annat. Jag tror gärna på alla sådana forskningsresultat för det KÄNNS ju. Man mår bra av skogen.

En av många sådana där skogsforskningsmätningar handlade om vilken slags skog som är bäst, ur hälsosynpunkt. Det visade sig vara gles skog. Människan vill trots allt ha lite koll, även i skogen. En alltför tät och ogenomtränglig skog ökar stressen.

Såhär ser min idealskog ut. Min favoritskog stämmer inte riktigt med forskningens nuvarande ståndpunkt, som i stället förordar gles lövskog. Men jag fortsätter mina barrskogspromenader i lugn och ro till forskningen kommit ikapp. Visst måste barrskogsluften vara hälsosammast!

Sist jag gick på den här stigen kom jag att tänka på den där sången som vi sjöng för länge sedan i skolan, som ligger i sluttningen nedanför den här rullstensåsen, den om skogens vackra pelarsal. När letar upp fortsättningen på texten backar jag igen. Det räcker med de två första raderna, de är finast.

Publicerat i Hälsa, Livet, Natur | 4 kommentarer

Om det är gratis…

Postat den 7 april, 2019 av Karin

Mitt förhållande till Facebook är komplicerat. En blandning av dåligt samvete för att jag är så Facebook-lat (jag känner mig lite som en fripassagerare), av fascination inför mer bisarra företeelser som jag aldrig hade stiftat bekantskap med annars och uppskattning av alla intressanta artiklar som jag hade missat om inte vänner hade delat dem på FB. Det är inget stort problem i mitt liv eftersom jag är sällanbesökare, men emellanåt snuddar jag vid tanken att jag borde bidra med något.

Men då och då får jag meddelanden som ser ut ungefär så här: ”Din vän Si och Så, som länge varit inaktiv, har nu skrivit ett inlägg.” Jag vet precis hur FB skulle reagera om jag skulle skriva något: ”Nu har den där EXTREMT lata personen, som bara brukar åka snålskjuts, äntligen fått ur sig ett inlägg!”

Vilket i sin tur får mig att tänka på en episod från min farmors ungdom. De satt samlade i köket några stycken och pratade om ditt och datt, när en fåordig kvinna dristade sig till att säga något. Alla tystnade, tills någon utbrast: ”Hör på ho då – nu prater ho å!” Den kvinnan blev nog ännu mera tystlåten efter det…

Hursomhelst verkar problemet vara löst nu. Facebook har slängt ut mig. När jag fick en stund över i morse och skulle gå in på FB och kolla om det hänt något, möttes jag av instruktioner om hur jag skulle göra för att komma igång med Facebook.

Jag som aldrig ens loggat ut, eftersom jag inte kan komma ihåg några lösenord!

Well, Facebook, om det är så ni vill ha det, så får det väl bli så. Jag struntar i att komma igång igen med er eller att gå vidare med att lägga till vänner eller andra påhitt. Och jag drar mig till minnes vad min kloka IT-guru brukar säga:

”Se upp med sånt som är gratis. Då är du inte kunden utan produkten som ska säljas.”

 

 

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 8 kommentarer

I takt med tiden?

Postat den 1 april, 2019 av Karin

Jag lyssnar ofta på Spanarna i Sveriges radios program 1, ett roligt program som fångar upp trender och tendenser och försöker förutspå hur det ska gå. Ibland helt galna exempel, ibland ganska vardagliga och näraliggande.

I fredags oroade sig en av spanarna över alla vardagsföreteelser som försvunnit, till exempel transistorradion, armbandsuret och piskställningen.

Där satt jag och lyssnade på programmet i min gamla välfungerande transistorradio som alltid hänger med, jag kollade tiden på mitt armbandsur, som jag inte klarar mig utan och på gården utanför står en rejäl piskställning.

Jag tror att spanaren menade att detta är företeelser som bör bevaras och vårdas, men jag är inte helt säker. Frågan är alltså: Är jag helt i takt med tiden, eller ligger jag kanske till och med lite i framkant?

Och apropå det där med tid har jag helt och hållet tänkt om när det gäller sommar- och vintertid!

Jag har länge hävdat att vi borde sluta med det där irriterande bytandet hit och dit. Jag har till och med skrivit till EU och bett om deras tre bästa skäl till att hålla på och ställa om klockan sådär. (Det var innan man tog det kloka beslutet avskaffa systemet med tidsbyten.) Svaret blev ett icke-svar som förklarade solens gång för mig, möjligen genererat av artificiell ointelligens.

Men i alla fall: nu har man släppt denna tanke och vi slipper byta mellan sommar- och vintertid och då uppstår frågan vilkendera vi ska välja. SOMMARTID, såklart, har jag sagt i många år. Men så påpekade någon klok person att frågan inte handlar om ifall vi ska ha sommar eller vintertid (eller normaltid, som det egentligen heter). Det handlar om vilken tids-zon vi vill tillhöra. Vill tillhöra samma tids-zon som Finland, eller vill vi hålla oss till vår gamla vanliga zon, (Greenwich minus en timme – NEJ för sjutton, Greenwich + en timme rättar mig kommentatören LL99) som innebär att solen står som högst på himlen när klockan är tolv på dagen.

Det verkar vara det förnuftigaste, tycker jag, och då slipper man ju ställa om alla landets solur också. Normaltid, alltså.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Okategoriserade | Etiketter | 10 kommentarer

Jag tänker ibland på Sultanen av Oman

Postat den 26 februari, 2019 av Karin

Oman är ett land på Arabiska halvöns sydosthörn, granne med Jemen, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

Jag har skrivit om Oman tidigare, i ett inlägg 2012 om hur okänt det landet är och föga omdiskuterat. Är det den relativa hälsan som tiger still eller är det ett tecken på något annat, undrar man ju.

Hursomhelst är mitt skäl att tänka på sultanen av Oman högst personligt. Min bil har varit mycket otvättad en längre tid (med längre menas här mer än ett år). Det beror på att jag egentligen inte vet hur man gör när man tvättar den och jag tycker att sådana där automatiska tvättställen är läskiga.

När jag ser bilen gråmatt av smuts, bland blänkande bilar på gatan eller i garaget, tänker jag på Sultan Quaboos i Oman. Han skulle nog tycka att det är OK.

Han moderniserade Oman på 1970-talet. Hans pappa hade (som jag skriver om i inlägget 2012) förbjudit bilar, cyklar, glasögon, radioapparater och annat som han betraktade som moderna påfund. Sultan Quaboos tog över och gjorde tvärtom; han såg till att det byggdes vägar, bostäder, skolor, sjukhus och elnät. Bilar blev tillåtet.

MEN om man skaffar sig en bil måste man sköta den. Nåde den som kör omkring i en smutsig bil! Det blir höga böter för det. Utom för ensamstående mammor och änkor. De slipper böter. Lite trösterikt att tänka på, när man har en pinsamt smutsig bil.


Publicerat i Att resa, Debatt, historia, Livet | Etiketter | 8 kommentarer

Återfall

Postat den 24 februari, 2019 av Karin

Med tanke på mitt förra inlägg borde det komma ett riktigt lössläppt färgexperiment här, men det får vänta lite. När jag återigen försökte fånga snöns alla färger råkade det bli ett hus också och alltihop är ju ganska konventionellt. Men kul att måla. Och lite har ju färgerna fått härja fritt, i himlen och skogen i bakgrunden. Vått i vått och olika färgduttar som får flyta in i varandra.

Eftersom arga akvarellisten (som brukar granska alla mina bilder och tala om vad som är fel) åter är i tjänst får jag veta att den där vägen borde plogats annorlunda. Nu går den ju rakt in i husknuten. Och om det nu är plogat till huset borde det kanske finnas andra tecken på liv, som en spark, kälke eller skidor. Och har huset ingen el överhuvudtaget?

Publicerat i Att måla, färg, Träning | Etiketter , , | 10 kommentarer

Om färgen själv får välja

Postat den 15 februari, 2019 av Karin

När man börjar med akvarell kan det vara en fördel att inte ha målat alls innan. Inte olja, inte guache, inte något alls. Det är bra om man är van att teckna, har lite koll på perspektiv och sånt, men på måleriområdet ska man helst vara novis. Vad som händer annars är att man har en lång väg att gå för att tänka om, avkoda allt man lärt sig och börja från början igen, men liksom baklänges.

Den här sortens inspirationsböcker ska man nog lägga åt sidan ett tag. Allt verkar så lätt och självklart när mästarna är i farten och risken är att man tänker som mannen som kopierade Picasso: ”Det här är väl ingen konst!” Det är det, upptäcker man så snart man till exempel försöker sig på de där läckra italienska landskapen utan att förstå att man hela tiden måste planera bakifrån.

Det är bäst att börja från ett annat håll, nämligen med att bekanta sig med färgerna. Inte färgernas färger, utan deras andra egenskaper.

Det här är Arne Isacssons omtyckta bok om vad akvarellfärg egentligen är, hur färgerna beter sig och hur de vill ha det, om de själva får bestämma.

Här får man lära sig gruppera om färgerna. Snällingarna för sig, de framfusiga för sig; de riktigt genomskinliga för sig och de halv-, eller otransparenta för sig.

Om man vill lägga ett lager dimgrått över en del av en målning är det dumt att dra in coelinblått i den grå blandningen, eftersom den är lite mjölkig och nästan täckande.

Om man tänkt sig en slät bakgrundsvägg funkar det fint med snällingarna i olika kombinationer. Om man vill att det ska hända saker tar man bråkstakarna i stället.

Och om man vill måla en potatis tar man bara obränd umbra så målar potatisen sig själv. Om potatisen blir för skrovlig är det verkligen inte den obrända umbrans fel; den formar sig perfekt på potatisvis.

Här är det samma färg, samma pensel, samma allt, på de båda bilderna, utom pappret. På bild nummer två är det ett grovgrängat papper som gör att potatisen ser skorvig ut.

Om man i lugn och ro bekantar sig med några få färger och förstår sig på vad de kan och vill, så blir akvarellmålandet så mycket roligare och mindre frustrerande. Säger dom. Så det ska jag försöka mig på!

Publicerat i Att måla, färg | 10 kommentarer

Februaristilleben

Postat den 1 februari, 2019 av Karin

Den här installationen kallar jag ”Februaristilleben”, eller kanske: ”Jahaja, då var det dags igen!”

Det är klart att en ny omgång dagisbarn sätter sina spår i vardagen och jag är ändå relativt förskonad från förkylningar. Men när de väl slår till är det inte alls som min barndoms välordnande förkylningar med ett välbekant körskema: först ont i halsen något dygn, sedan en rejäl snuva som kunde hålla på några dagar innan det var dags för hostan att göra entré. Alltid samma sak, halsont, snuva, hosta.

Nu kommer allt genast. Jag gick och lade mig häromkvällen utan några som helst tecken på förkylning. Nästa morgon hade jag precis alla förkylningssymptom samtidigt! Plus feber och huvudvärk. Och på det sättet kör förkylningen på ett tag. Ibland tar den om ett par tre gånger, för säkerhets skull.

Ska det verkligen vara så? Är det så för alla, eller är det bara mina förkylningar som spårat ur.

Publicerat i Livet, Okategoriserade, otur | Etiketter , | 21 kommentarer

Skotta snö och klippa gräs

Postat den 19 januari, 2019 av Karin

Jag tittade på Skavlan i går och Greta Thunberg, som sade många kloka saker. Till exempel att det är dumt att klippa gräs. Hellre mer naturliga ytor med ängsblommor och annat som humlor, bin och andra insekter kan ha lite glädje av.

Jag har redan tidigare funderat på att sluta hata maskrosor och en naturlig följd av att inte klippa gräset är ju att maskrosorna får härja fritt.

Så kanske jag ska låta lite större ytor vara vildvuxna i fortsättningen, även om en del av gräset måste snaggas kort så att man kan röra sig mellan olika delar tomten utan att fästingarna anfaller.

Nu väntar jag på motsvarande råd när det gäller snöskottning.


Publicerat i Att odla, Debatt, Livet | Etiketter , , | 16 kommentarer

Mera lyftkran

Postat den 14 januari, 2019 av Karin

Här har vi samma lyftkran som i förra inlägget, men i akvarellversion. Hur den ser ut idag vet jag inte riktigt, för vi befinner oss på olika håll, kranen och jag. Akvarellen är från före jul och ingår i mina försök att måla lite ”slarvigare”.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter | 10 kommentarer

Kommer julkranen – lyftgranen – att överleva Knut?

Postat den 12 januari, 2019 av Karin

I morgon är det tjugondag Knut och som den ansvarskännande diversebloggare jag är, reder jag gärna ut den knuten, så gott det går. Som alltid finns det lager på lager av högtider och firanden. Att julen vilar tryggt på en grund av förkristet midvinterfestande är väl allom bekant. Men den där Knut är liksom lite anonym och jag har bara godtagit att Knut har namnsdag den 13, så då blir det väl så då: Tjugondag Knut dansas julen ut.

Knut var ett danskt helgon som blev ihjälslagen under trettonhelgen 1131, den helg som markerade julens slut. Under några hundra år hade han namnsdag den 7 januari. Men – kan på läsa på Nordiska museets hemsida – så införde kyrkan vanan att ha en slags efterfester, en vecka efter att större högtider var över, och vips hade Knut namnsdag den 13 januari i stället.

Här har jag lånat en bild på en runstav från Nordiska museet. Det upp- och nervända hornet betyder att festen är över, julen är slut. Och killen med krona på huvudet är Knut. Foto: Sören Hallgren

Det där med att dansa ut granen kan ju tyckas vara ett lite okänsligt sätt att högtidlighålla ett mord, men hänger troligen ihop med en annan Knut, nämligen kung Knut den helige. Han var beskyddare över handelsbolag och gillen och – precis som min barndoms Köpmannaförening – brukade gillena ordna slut-på-julen-fester. Lite tilltrasslad är den allt, den där Knut-knuten.

Ibland besöker jag mina gamla hemtrakter vid Slussen och då passar jag alltid på att kolla hur det går med Slussenbygget. För det mesta är allt sig likt, men till jul piffade man upp en lyftkran med grön belysning. Den röda topplanternan fanns ju redan. Det blev en lyftgran. Eller kanske en julkran?

Slussens version av julgran: en lyftgran, eller julkran

Nu undrar jag förstås hur det går med kranen i morgon, då det är dags att kasta ut alla julgranar.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , | 8 kommentarer