Mycket pesto blir det …

Här kommer, helt oväntat, lite odlingstips. Jag är ju verkligen ingen odlingsexpert och har inte alls lyckats hålla min farbrors fina trädgård i det skick han lämnade den. Desto mer glädjande då, när ett och annat fungerar.

Det går åt rätt mycket basilika i en familj med sju barnbarn som, i likhet med sina föräldrar, alla gillar pesto. En kruka från matbutiken går snabbt åt. Så nu odlar jag i stället min egen basilika, med framgång! Plus lite annat grönt och gott. Här är delar av odlingarna som fått flytta in från solgasset på balkongen.

 

Det började med att ett av barnbarnen ville plantera några basilikafrön som han fått i skolan. Så det gjorde vi.

När plantorna väl kom upp var de ganska rangliga, så jag klippte av dem, satte ranglet i vatten och efter någon vecka hade de fått rötter.

Vi planterade ranglet, i bra jord och när de växt till sig var de lite frodigare än moderplantan, med kraftigare stjälkar.

Efter ett tag kunde jag toppa även de nya plantorna och på så sätt har det blivit en basilikaskog.

Det fiffiga är att man kan använda bladen från stjälkarna som man planterar om.

Man klipper av stjälken på ett strategiskt ställe där det finns en bladrosett. Sedan plockar man av de flesta bladen på den avklippta biten – det räcker att ha kvar de fyra toppbladen för att den nya plantan ska klara sig.

Eller också låter man bladen sitta kvar till man behöver dem, det verkar gå bra det också.

Sporrad av basilikaframgångarna har jag testat på lite andra plantor. Funkar det till exempel att toppa myntan på samma sätt? Jajamen, det går utmärkt. (Nu kommer kanske någon att invända att det är svårare att hejda mynta än att föröka den, men det gäller inte mina tynande myntaodlingar.)

Och tomatplantorna som måste tjuvas, alltså de där små extrakvistarna som växer ut i bladvecken och tar näring från plantan i onödan, kan man plantera dem? Det känns alltid konstigt att ta bort de fina små kvistar och slänga dem.

Vi får se hur det går. Jag har satt dem i vatten och de börjar få små rötter.

Om de så småningom också får tomater får vi veta längre fram i sommar.

 

Publicerat i Återvinning, Att odla, Natur, Planering, Trädgård | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Den gamla damen kämpar på

Jag har berättat tidigare om den gamla alen, nere vid stranden vid farfarsstugan. Hur den hälsade min farfar med familj välkomna när de flyttade dit 1905. Min farbror brukade kärleksfullt kalla alen för ”den gamla damen”.

I vintras knäcktes hennes kraftiga arm, som hon sträckt in över land. Snötyngderna blev henne till sist övermäktiga.

Vi såg till att såga bort den sönderbrutna grenen så att det skulle bli ett så lättläkt sår som möjligt. Jag har egentligen dåliga kunskaper om sånt, men det kändes som en bra idé att göra det när det var riktigt kallt i vintras och inte vänta till våren. Kanske skulle hon förblöda om vi började såga i henne när saven stiger?

Det verkar ha funkat. Ett torrt och fint snitt och det blöder inte alls. På marken ligger den avsågade grenen som har fått gröna löv!

Hon ger inte upp så lätt, den gamla damen!

Här har jag kvistat av den kraftiga grenen. Om någon är pigg på att göra träskedar eller träskor finns det virke att hämta. Just al lär vara extra bra till det. Den där kraftiga grenen är tjock som en ordinär trädstam och den del som ligger längst bort i bild, med mossa på, ser ut som en krokodil på väg ner i sjön.

Publicerat i Förebild, Livet, Natur, Trädgård | Etiketter , | 7 kommentarer

Största möjliga tystnad?

Under de senaste månaderna har ett samtalsämne dykt upp i mitt liv i alla sammanhang där man pratar med varandra. I familjen, på kompisträffar, i bokcirkeln, på syjuntan, i akvarellgruppen, i bostadsrättsföreningen, på byalagsmöten, kort sagt på det så kallade civila samhällets olika arenor. En intensiv diskussion under radarn. Det har handlat om Sveriges avtal med USA om amerikanske närvaro i landet, DCA-avtalet.

”Konstigt” har vi sagt ”att det inte pågår en intensiv mediedebatt om detta”. Var är nyhetsinslagen? Var är Agenda? Var är de utförliga analyserna? Var är kommentarerna till remissinstansernas alla invändningar? När den ena remissinstansen efter den andra uttrycker oro borde i alla fall P1, eller någon tidning se möjligheten till ett intressant inslag. Eller när remissinstanserna säger att ”detta är så oklart att det inte går att ta ställning till”.

Avtalet ser ut att ha hastats fram. Remissinstanserna har haft många invändningar. Motsvarande avtal i Danmark och Finland har fått lite annorlunda utformning och kommer inte att behandlas förrän tidigast i höst. Varför har Sverige så bråttom? Avtalet ger USA tillgång till 17 militära baser i Sverige, med egna regler om skattefrihet, tullfrihet, tillgång till radiofrekvenser, avgiftsfrihet i hamnar och på flygplatser. Amerikansk militär, deras familjer, anställda och leverantörer kommer att lyda under amerikansk lag. Det är långtgående förändringar. Ändå har det hittills varit mycket tyst om detta.

Propositionen om avtalet skickades till riksdagen förra veckan, före långhelgen. Ingen presskonferens, trots att regeringen annars är väldigt pigg på presskonferenser om minsta förslag. På eftermiddagen den 8 maj skickades ett pressmeddelande ut. Regeringen verkar inte vilja ha någon debatt alls. Och mycket riktigt, sedan handlade det om Eurovision song contest hela helgen. TV4 tog i alla fall upp frågan i måndags men då ville inte försvarsminister Pål Jonson vara med.

Pål Jonson må se ut som att han just har tagit studenten, men han har faktiskt hunnit en hel del.

Han har gått på på Georgetown University i Washington DC, doktorerat vid Kings College i London på avdelningen War Studies. Han har också studerat på Natos Defence College i Rom. Han har haft anställningar inom Moderaterna, och varit kommunikationsdirektör för SOFF, Säkerhets- och försvarsföretagen

I den här DN-artikeln i tisdags går Gun-Britt Sundström och jag igenom några av problemen med avtalet. Det minsta man kan hoppas är väl att beslutet skjuts upp så att vi hinner med en mer omfattade debatt om denna viktiga fråga. Kanske vänta till efter presidentvalet i USA? Kanske rentav en folkomröstning?

Riksdagsledamöterna har till den 25 maj på sig att skriva motioner. Sedan tas beslut om godkännande (eller inte) av avtalet den 18 juni, dvs i midsommarveckan.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Politik | Etiketter , | 8 kommentarer

Självscanning nästa?

Om man åker rulltrappa och inte märker att ett skosnöre gått upp kan det gå illa. Det gjorde det för mig för tre veckor sedan. Skosnöret kilade in sig och fastnade när jag kommit högst upp i rulltrappan. Vilket innebar att jag kastades framåt och landade på stengolvet i ingången till tunnelbanan. Min första tanke var förstås ”Hoppas ingen såg mig!”  Sedan tänkte jag att det vore trevligt om någon hjälpte mig upp.

Men eftersom det var sent på kvällen var det tomt i lokalen och jag kravlade mig upp på egen hand. Höger höft hade tagit den värsta smällen och jag kände efter om höger ben bar. Jag tänkte att om jag kan gå på benet kan ju inget vara brutet. Det gick bra och jag kunde knalla hem.

Att det gör ont ett par veckor efter en sån smäll är naturligt, men när det blev sämre efter tre veckor tyckte jag att det ändå borde kollas upp. Vårdcentralen tog emot mig i går och jag fick remiss till röntgen idag.

Där möttes jag av en ny värld. Det var tomt i receptionen. Det enda tecknet på mänsklig närvaro var en handskriven lapp att kölappsautomaten var trasig.

Men det gick att anmäla sin ankomst med hjälp av bank-id. Bara att logga in sig och svara på några närgångna frågor om längd och vikt. Det var inte mycket att välja på så jag lydde automatinstruktionerna. Automaten var inte särskilt meddelsam när den väl fått veta vad jag väger, så jag letade upp ett väntrum på egen hand.

Där slog jag mig ner bredvid några akvariefiskar, som verkade glada att se mig. Neontetrorna kom fram och nosade, men svängde snabbt av och drog bort, på neontetrors vis. En lite större sort, som inte presenterade sig, stannade kvar och pratade med mig en stund.

Så blev jag inropad av en trevlig men stressad röntgenoperatör. Högst fem minuter tog det. Sedan sa jag hej då till fiskarna och åkte hem. Visst är det bra med effektivitet, och visst är det trevligt med fiskkompisar, men jag gillar inte att olika samhällsfunktioner avfolkas alltmer. Nästa gång det blir aktuellt för mig att röntgas kommer det nog att vara självskanning hela vägen. Man lägger sig på en brits bara, och trycker på en knapp.

Publicerat i Hälsa, När det skiter sig, otur, vikten | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Valborgsmässobrasa i förbudstider

Om man lägger på akvarellfärg mellan ett par blanka fotopapper och trycker till kan man få spännande resultat. Som det här lilla sagolandskapet.

I går när jag gjorde ett nytt försök dök den här bilden upp, lämpligt till Valborg. Så även om EU och Naturvårdsverket vill hindra oss från att elda risbrasor hemmavid, kan de inte stoppa akvarellfärgerna från att fixa en liten brasa.

Länge leve den fria konsten – heja akvarellfärgerna! Glad Valborg!

Publicerat i Att måla, färg, kaoskordinator, Miljö | Etiketter , , | 5 kommentarer

Problemet löst?

Jag jobbar vidare mot den organiserad brottsligheten. I mitt fall gäller det Stockholms Lokaltrafik, som jag skrev om i förra inlägget. De stjäl pengar pengar från sina resenärer genom att i smyg dra betalning för extra biljetter, lite då och då, från resenärer som redan har köpt månadsbiljett eller andra biljetter. Metoden kallas skimming och innebär att deras kortläsare inte bara registrerar ditt SL-kort, utan i förbifarten också snor 42 kronor från ditt vanliga betalkort. I mitt fall Visakortet.

Det finns också kriminella som försett sig med kraftfulla scanners som kan läsa av ett betalkort på en halvmeters håll, men hittills är det bara SL som agerat digital ficktjuv mot mig.

Motmedlet är ett kortfodral som sägs stoppa möjligheterna att fjärravläsa bankkortet.

RFID blocking, står det på förpackningen, dvs blockering av radiofrekvensidentifiering. Systemet för snabbavläsning av bankkort, SL-kort och liknande bygger på att korten sänder ut en svag radiosignal, vilket brottslingar kan använda sig av. I SL:s fall är det väl inte medveten stöld, men de låter det ske och rycker på axlarna när man påpekar det.

Nu har jag köpt ett blockerings-fodral och ska ge mig ut på stan för att kolla om det funkar.

Jag undrar hur det går om jag lägger på fodralet med bankkortet i, på SL:s kortläsare.

Det måste jag pröva. Återkommer med rapport efter min utflykt med lokaltrafiken!

Mission accomplished! Nu må ni tro har jag varit en sväng till Södermalm, som var regnigt och småtråkigt, så jag köpte bara några akvarellfärger och åkte hem igen. Syftet med resan var ju också att kolla hur mitt nya RFID-skydd funkar. Jag var beredd att offra en slant på försöket.

Om skyddet inte fungerar förlorar jag 42 kronor för resan, i stället för att betala ingenting när jag använder mitt månadskort.

Och HUR gick det? Jotack, det gick utmärkt! Här har jag lagt mitt Visa-kort på SL:s kortavläsare, i sitt nya fodral, och avläsaren kunde bara blinka hjälplöst, utan att öppna spärren.

Jag har för säkerhets skull kollat hur det ser ut på kontot och bortsett från att akvarellfärgerna är svindyra, ser det bra ut.

Publicerat i När det skiter sig, Planering, SL | Etiketter , | 8 kommentarer

Lurad – igen!

För ett år sedan skrev jag om hur SL:s kortläsare passar på att norpa lite extra pengar när jag betalar med månadskort i spärren. Jag fick ett nonchalant svar från SL:

Jag förstår att man som resenär blir frågvis när det dras pengar från ditt konto trots att du har en giltigt 30-dagarsbiljett. Kortläsaren har dragit en enkelbiljett från ditt betalkort trots att du har en giltig biljett på ditt SL kort, eftersom läsaren är väldigt känslig av sig.

När jag nyligen (av en helt annan anledning) gick igenom förra årets utbetalningar från mitt konto upptäckte jag flera sådana där SL-betalningar. Totalt nästan 500 kronor för enstaka fullprisbiljetter, trots att jag 1. använder månadskort, 2. är pensionär och 3. alltid har mitt Visa-kort i tryggt förvar i min handväska. SL-kortet hanterar jag – vis av tidigare erfarenheter – helt separat från Visa-kortet, vanligtvis löst i fickan.

Jag ringde SL och medan jag väntade i telefonkön påminde jag mig själv att jag inte skulle låta min irritation gå ut över den stackare som tog emot samtalet. Jag hann knappt förklara varför jag ringde förrän jag blev uppläxad: ”Du ska inte lägga på plånboken med Visa-kortet på kortläsaren!” Jag invände att det gör jag ju inte … men avbröts av SL-mannen: ”Resenärerna måste lära sig att hantera sina betalkort mer ansvarsfullt!” Jag föreslog att han skulle lyssna på min förklaring och vid det laget var min ton kanske en smula irriterad. Då sa SL-mannen: ”Hej då, ha en bra dag!” och la på.

Tror ni jag har en chans att få tillbaka pengarna? Jag tror att det blir svårt. Först måste jag ange kortnumret på det SL-kort som jag använde när de extra betalningarna drogs från mitt Visa-kort. Det SL-kortet låg löst i min jackficka och stals under en julmarknad den 21 december. Sedan måste jag gå in på SL:s hemsida (vilket är en utmaning även för en hemsidesvan person), logga in och leta upp kvitton för fullprisbiljetterna som dragits felaktigt. Problemet är att sådana kvitton bara sparas i ett år. Sedan raderas de. Mitt bankkontoutdrag gills inte.

De flesta felaktiga betalningarna skedde första kvartalet förra året. Så det är nog lite kört för min del.

Det enda positiva med allt detta är att jag köpte mig en bra cykel i april förra året, för att slippa åka med SL annat än i nödfall.

DN skrev för ett tag sedan om problemet med SL:s kleptomani, men SL svarade även på den artikeln att det är resenärernas ansvar att se till att ”hantera sina betalkort ansvarsfullt”.

För ett år sedan tipsades jag om att det finns ett slags betalkortsskydd som man kan lägga in sitt kort i. Dags att köpa ett sånt, tror jag.

Publicerat i Allmänheten varnas, Att resa, När det skiter sig | Etiketter , , | 10 kommentarer

Flamma stolt …

Det råder Valborgsmässoförvirring i landet. EU:s avfallsdirektiv, som innebär en hel del nya bestämmelser från 1 januari i år, har tolkats på strängast möjliga sätt av Naturvårdsverket. Många av reglerna är förvisso bra och skärper olika industriers och storskaliga verksamheters ansvar för sitt avfall. Men i Naturvårdsverkets version av direktivet ska allt trädgårdsavfall levereras till den kommunala återvinningsstationen. Det är alltså förbjudet att bränna ris i den egna trädgården. Och löv. Vem bränner löv, undrar jag. Svårt att elda upp, men utmärkt kompostmaterial.

Visst händer det att det eldas på ett miljöovänligt sätt. Som senast när jag kom till stugan och trodde att det var skogsbrand. En vägg av tjock rök dolde skogspartiet vid grannen.

Jag funderade på att ringa brandkåren, men kollade för säkerhets skull och det visade sig vara grannen som eldade. När vinden vände och landade på min tomt var jag tvungen att ge mig av därifrån, för den kraftiga röken gjorde det omöjligt att andas. Kanske de försökte elda upp blöta fjolårslöv? Den sortens eldning kanske det är bra att förbjuda.

Naturvårdsverket har lämnat vissa möjligheter för kommunerna att utfärda lokala regler, men jag hittar inget om detta på kommunens hemsida. En regel om ansvarsfullt eldande skulle väl kunna räcka? Och återvinning förstås.

Man komposterar löv och annat som går att kompostera, man kanske sågar grenar till ved och flisar en del kvistar till täckmaterial. Men det blir alltid ris över som man kan elda upp när det inte är för torrt i markerna eller inte blåser för mycket. Jag har löst det så att jag brukar lägga över en presenning över min riskase när det är regn på gång efter en torr period. Sedan eldar jag efter regnet, när riset är torrt och det är blött och bra på marken. Då får jag en så gott som rökfri brasa.

Jag har svårt att tänka mig att svenska folket stillatigande finner sig i att avstå från sina lokala vårbrasor. Tidningen Norra Halland rapporterar:

”Efter att Norra Halland skrivit om eldningsförbudet kom flera reaktioner, bland annat på tidningens debattsida. Nu skriver kommunen att Nämnden för Miljö & Hälsoskydd fattat ett beslut som innebär att man kan elda torrt trädgårdsavfall som inte går att kompostera, till exempel ris, kvistar och grenar. Nämnden bedömer att de nya EU-reglerna inte påverkar de lokala föreskrifterna i Kungsbacka.

– Det är acceptabelt att elda i sin egna trädgård i en omfattning som inte stör andra, säger Niclas Nilsson, ordförande i nämnden för Miljö & Hälsoskydd.”

Jag kanske ska chansa på att det går bra att elda upp riskasen i år också. OM jag skulle åka fast för detta tilltag kan jag kanske försöka hävda att jag trodde att jag befann mig i Kungsbacka.

Publicerat i Återvinning, Att tolka, Debatt, Förebild, Miljö, Planering, Politik, Trädgård | Etiketter , | 23 kommentarer

Heja Horndal!

I förrgår var jag på en ovanligt trevlig släppfest för en ny bok: Head Hammer Man, med undertiteln ”Horndals bortglömde hjälte”. Författare är Henrik Levahn, uppväxt i Horndal, en bruksort i södra Dalarna, och medlem i metalbandet Horndal. Många av bandets låtar handlar om det nedlagda järnverket i Horndal och de hävdar därför att de inte spelar heavy metal, utan rusty metal.

Boken handlar om Alrik Andersson, som var fackföreningsordförande i Horndal 1909, när storstrejken pågick. Facket förlorade strejken och Alrik förlorade jobbet, svartlistades och emigrerade till USA.

Henrik råkade få se Alriks namn i en uppsats om personer som utvandrat från Horndal och blev nyfiken. I släktforsknings-programmet Ancestry fick han napp. Där fanns Alriks namn och ett barnbarn till honom, Holly Stacho, 77 år. Eftersom det finns en meddelandefunktion i Ancestry skickade Henrik iväg en fråga till Holly om Alrik Andersson.

I Los Angeles satt Holly vid sin dator och läste förvånad att någon i Sverige ville ha uppgifter om hennes morfar. Hennes man avrådde henne från att svara, hennes son likaså. ”Sånt där vet man aldrig vad det kan vara…” Men Holly svarade ändå och på så sätt kunde Henrik få veta hur Alriks liv i USA blev. Han hade fått jobb som valsverksarbetare, eller ”head hammer man” på Colombia Steel Company.

Om detta och mycket annat kan man läsa i boken. Holly och hennes man kom till Sverige för bokreleasen och här samtalar Henrik Levahn med Holly om hennes morfar.

Boksläppet hölls på Henriks arbetsplats, lokaler som bland annat innehåller en gammal kolkällare. Ovanför dem ser man del av öppningen där kolet en gång hälldes ner i källaren. Nu fick trappen ner till källaren fungera som scen.

Evenemanget var mycket välbesökt, inte minst av Horndalingar, både tillresta och sådana som jag, som numera tillhör Horndalsdiasporan. Här har jag lyckats fånga Horndalssonen och skådespelaren Lars Hjertner som gör hands up till vänster i bild. Han har läst in boken som ljudbok. Ryggen längst till vänster tillhör tidigare kommunalrådet i Avesta, Lars Isaksson, numera riksdagsledamot på Dalabänken. Henrik Levahn till höger och närmast fönstret Kjersti Bosdotter, tidigare kulturombud på Metallindustriarbetarförbundet.

Min farfar lockoutades också 1909. I oktober skriver han i ett brev till föräldrarna:

”Här på Horndal är endast hyttan i gång, valsverket står fortfarande, de gamla hyttarbetarna äro hotade med vräkning ur rummen till lördagen, en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjärta att neka dem.”

Det framgår inte vilken familj det var. Kan det vara Alriks? Troligen inte, eftersom han arbetade i smedjan och dessutom fick hans familj bo hos hans fru Annas föräldrar, innan det bar av till USA.

Jag hann byta några ord med Holly under boksläppet och hon var nyfiken på mina släktingar i Horndal, på Alriks tid. Farfar arbetade också på bruket, i modellboden, och Holly och jag var överens om att hennes morfar och min farfar säkert kände varandra.

Publicerat i Att skriva, Böcker, Debatt, historia, Politik, Porträtt | Etiketter , | 8 kommentarer

Första gången …

Det finns trevliga så kallade bloggutmaningar, som många av mina bloggvänner deltar i. Jag är lite för gles och ojämn i mitt bloggande för att delta regelbundet, men jag läser gärna och kommenterar andras inlägg på olika teman som ”Skyltsöndag”,  ”Hoppa på tåget” och ”Fem en fredag”. Just ”Fem en fredag” handlar om minisjälvporträtt, där deltagarna får fem frågor om sig själva; ett slags text-selfies, alltså. Idag väckte frågorna minnen som gör att jag fick jag lust att göra ett gästspel. Här är frågorna och mina svar:

  1. Vad kommer du ihåg hur man gör, från ditt första jobb?
    Havregrynsgröt! Jag fick sommarjobb som barnflicka och allt-i-allo hos en familj i Sörmland och i jobbet ingick att laga frukost. Jag var 15 år och hade aldrig lagat havregrynsgröt och fick lära mig att det behövs salt i den för att den ska gå att äta.
  2. Vad kommer du ihåg från din första resa utomlands?
    Coca-cola! Familjen reste till Norge kring 1950 och då var Coco-cola förbjudet i Sverige, men inte i Norge. Brorsan och jag fick dela på en flaska. Det var stort!
  3. Vad kommer du ihåg från ditt första skolår?
    Att det var så långtråkigt att jag sökte upp en kattvind, längst bak i skolsalen. Där hittade jag en trave veckotidningar, avsedda för pappersinsamlingen. Sedan var det inte så långtråkigt i skolan!
  4. Vad kommer du ihåg från när du flyttade hemifrån?
    Jag tog tåget till Uppsala för att börja på universitetet. Det var byte i Krylbo och jag gick till rätt perrong och gick på tåget som stod inne. Jag var dock alldeles för tidigt ute och tåget, som jag gått ombord på, växlades efter ett tag in på ett sidospår. Jag upptäckte lyckligtvis misstaget och kunde gå tillbaka till rätt perrong och tåg. Jag tänker på det där ibland. Ett slags förebud om livets alla stickspår som jag hamnat på.
  5. Vilken var den första maträtten du kunde laga?
    Var det kanske den där havregrynsgröten?

Hur har ni det med minnen av första gången? Trevliga eller traumatiska?

Om man går till Elisa Matildas hemsida hittar man de andra bloggarna som deltar.

Publicerat i fredagstema, historia, kaoskordinator, Livet, Porträtt | Etiketter , | 7 kommentarer