Koloniträdgårdsrörelsen har rötter på kontinenten och kom till Sverige främst via Danmark. Det var en frukt av industrialismen och urbaniseringen, behovet av en liten plätt att odla mat på. De arbetare som flyttade till städerna var ofta vana vid att ha tillgång till odlingsmark och därför nappade de gärna på möjligheten att ha en liten odlingstäppa.
Häromdagen var jag på en kolonilott där kolonisten och författaren Jane Morén presenterade sin fina bok Dagar på kolonin (Migra förlag). På bilden sitter Jane i blommig kjol längst till vänster.
I prosalyriska texter skildrar hon glädjen och vedermödorna med odlandet, men ger också glimtar av koloniträdgårdarnas historia och tidigare kolonisters tankar.
Jag fastnade särskilt för skildringen av hur kraven på odlarna utformats. Det fanns regler om att blanda frukt, bär och grönsaker och en maxareal för potatis. Det var för att hindra att kolonilotterna drevs som kommersiella odlingar för försäljning, i stället för privata täppor där familjerna kunde odla för eget behov. Jane skriver:
Tanken var god men ibland var behoven andra arbetare Gotthard skrev till Anna Lindhagen opponerade sig mot att han skulle mista lotten om han fortsatte att odla så mycket potatis De kunde väl få bestämma själva få ha lite handlingsfrihet också annars blir vi bara som edra drängar skrev han
Direkt från den trevliga träffen i koloniträdgården åkte jag till min egen odlingslott och nu ska här sättas potatis! Klart man måste få odla så mycket potatis man behöver. När min farmor och farfar bodde här var det potatisland över hela tomten. Mitt potatisland blir nog inte större än en familjegrav, men det är ändå egen potatis och det är något visst med det.