27238 kommentarer …

Postat den 13 augusti, 2026 av Karin

Sist jag skrev om USA:s president fick jag nästan 30000 kommentarer på ryska. Nu har jag plockat bort allihop och är redo för nästa ryska invasion. För jag har svårt att inte skriva om hans avresa från Ankara efter Natomötet i juli.

Den fyller nu både nyhetssändningar och kommentarsfält och de AI-genererade bilderna är många. Det skulle ju kunna räcka, kan man tycka, men jag kan liksom inte låta bli att skriva om det ändå.

Det fanns säkerhetspolitiska uppgifter om att Iran kanske skulle skjuta ner hans nya fina plan, så i all hast bytte han till gamla Air Force One. Fast sedan gjorde han ytterligare en manöver i hemlighet och lät sig smugglas ut (via cateringvagnen) till ett tredje flygplan. Smart, kan man tycka.

MEN!

Kvar på det andra planet, det som enligt säkerhetstjänsten skulle skjutas ner av Iran, satt alla hans medarbetare.

I stort sett hela staben lämnades åt sitt öde, stabschefen, finansministern, hans superlojala pressekreterare Karoline Leavitt och många journalister. Jag vet inte vad man ska kalla denna variant av att bli kastad under bussen, men ofattbart själviskt och cyniskt är det att lämna sina medarbetare som villospår när man själv sätter sig i säkerhet.

På bilden ser man den alltid lika lojala Karoline Leavitt, i en tidigare presskonferens, förklara att arbetslösheten faktiskt är hela 4,3 procent under hennes president medan den bara bara var ”dismal 3,4” under den tidigare presidenten.

Hursomhelst. När Karoline Leavitt insåg hur nära det var att hennes chef med berått mod utsatt henne för dödsfara fick hon nog. Hon lämnar jobbet, och det gör hon rätt i.

I efterdyningarna dyker det också upp uppgifter att hela scenariot grundande sig på ganska vaga uppgifter från Israels säkerhetstjänst, som USA.s president tog på större allvar än de flesta andra. Jag vet inte riktigt om det gör hans handlande värre eller sämre.

Publicerat i Att tolka, Döden, USA-val | Etiketter , | 1 kommentar

Tagen i kragen 2

Postat den 6 augusti, 2026 av Karin

Nu är det olika personer på nätet som tar mig i kragen och talar om för mig hur jag borde bete mig i olika sammanhang. Jag misstänker att det beror på att vi kom att tala om vett och etikett-experten Magdalena Ribbing för några veckor sedan. Eftersom Facebook avlyssnar ens samtal (väl?) översvämmas mitt FB-flöde nu av utförliga beskrivningar av hur man uppträder i bättre sällskap. Det handlar enligt uppförandeexperterna om kungligheter och ”old money”, eller mer specifikt gamla östkustfamiljer i USA (tänk Vanderbilt, Rothschild, Forbes och Winthrop).

Den här mannen dyker ofta upp med goda råd. Här berättar han hur man gör när någon ber om saltet vid middagsbordet. (Det där med salt är en laddad fråga. Ska man alls salta extra? I så fall innan man smakat eller efter? Innan är artigare enligt vissa, eftersom det då handlar om att man alltid vill ha lite extra salt och inte om att den aktuella rätten är undersaltad.) Nåväl, den här mannen vill att vi skickar saltet sidledes runt bordet även om den som ber om saltet sitter inom räckhåll. Varför? Det får man möjligen veta om man klickar på länken i hans inlägg … Nej, jag klickade inte.

Här är en annan vanligt förekommande person, eller kanske AI-skapelse, som talar om hur man beter sig när man är inbjuden till en kunglig måltid, där det serveras hamburgare.

Det liksom är dubbelt osannolikt att det skulle inträffa; man blir sällan bjuden på kungamiddagar och om man mot all förmodan skulle bli det, är föga troligt att man får just hamburgare.

Därför vidarebefordrar jag inte hennes råd om hur man bäst äter en hamburgare i sådana sammanhang, men jag kan tipsa om att det grepp som hon demonstrerar på bilden är olämpligt.

Ett genomgående tema verkar vara att det gäller att imponera och dominera med subtila medel. ”Slå dig inte ser i soffan, även om den ser bekväm ut! Se i stället om det finns en lite högre stol och välj den även om den ser obekväm ut. På så sätt behärskar du rummet utan ansträngning.”

När man går på restaurang är möjligheterna att göra bort sig många. Man ska inte tävla med värden eller värdinnan med sin outfit, men den ska vara lämplig för sammanhanget. Marinblått är alltid rätt! Eller den här syrenfärgade skapelsen med cape och slits upp till låret. Man undrar ju vad värdinnan har på sig i det fallet!Smycken är förstås ett kapitel för sig. ”Less is more!” säger den här damen, med sina ovanligt stora pärlor. Really?

Det vettigaste rådet hittills har nog varit en varning för märkesvaror. ”Gå inte omkring som en annonspelare! Old money ser med förakt på sådana vulgariteter som en Hermès-väska för en halv miljon.”

Det tycker jag är en rimlig inställning oavsett om man träffar gamla pengar eller ej och jag tänker: Kära Magdalena Ribbing, du är saknad!

Publicerat i Att tolka, Debatt, Efterlyst, Förebild, Traditioner, Vardagsedge | Etiketter , , | 8 kommentarer

Tagen i kragen

Postat den 31 juli, 2026 av Karin

När jag klippte gräs häromdagen var det någon (eller snarare något, visade det sig) som högg tag i min krage och nästan drog av mig blusen. Jag satt fast, eller i alla fall blusen och enda sättet att komma loss var att ta av den.

Skurken visade sig vara en metkrok som hängde i lagom höjd för att haka kragen. Våra metspön står i en liten tunna på lekstugeverandan. En bra placering om man bara säkrar eller tar bort kroken, så att den inte dinglar i krag- eller ögonhöjd! Ju mer man försöker krångla sig loss, desto mer sitter man fast.

Så här ser krokarna ut i uppförstoring. Klart man blir fast! Men å andra sidan finns det finns få problem som inte kan lösas med en avbitartång.

Och det behövs nya House rules: ”Kolla alltid var kroken finns när du ställer ifrån dig ett metspö och sätt fast den i en kork, eller nåt om den verkar kunna göra någon illa”!!

Publicerat i Allmänheten varnas, Förebild, När det skiter sig, otur, Planering | Etiketter , , | 2 kommentarer

Hur gick det sedan?

Postat den 18 juli, 2026 av Karin

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg arbetslägret i början av sommaren, då det till exempel revs upp ett köksgolv.

Golvet bestod av rektangulära linoleumbitar som blivit över vid skolbänkstillverkningen i den här verkstaden. Verkstaden är borta sedan länge, men huset till höger finns kvar.

Här har jag hittat en bild på en av skolbänksmodellerna, där man ser locket med den infällda skrivytan.

När skrivytorna till bänkarna skars till, blev det en bit över på varje linoleumrulle. Det är de småbitarna som fått bilda det här köksgolvet i det som tidigare var farmors och numera är mitt kök.

Lotten och Ulrika, som skötte golrivandet, färgsorterade linoleumbitarna i prydliga högar och tyckte att de borde kunna återbrukas på något sätt.

Kanske något för det närbelägna Gysinge byggnadsvård? Det var ju en trevlig tanke; jag tog kontakt med dem och undrade om mitt gamla golv är välkommet. Visst var det välkommet och numera finns där alltså ett linoleumgolv på ungefär 16 kvadratmeter om någon är intresserad

När jag lämnade mitt gamla köksgolv i två fulla papperskassar såg jag det här fina rummet dukat till fest. Björklövsgirlangen är sydd med björntråd, ett stygn genom varje löv och smörblomskransen är flätad på en ståltrådsring.

Publicerat i Återvinning, Bygden, historia, Miljö, renovering, Traditioner | Etiketter , , | 14 kommentarer

Mycket sommar kvar!

Postat den 3 juli, 2026 av Karin

 

Om man har turen att kunna återvända till samma trakter år efter år kan små detaljer bli allt viktigare. För tillfälliga besökare kan min rätt stökiga perennrabatt i bästa fall uppfattas som en färgklick. För mig är den full av gamla bekanta, som återkommer år efter år, var och en vid sin tidpunkt.

Jag har kvar anteckningarna från 1994 då vi tog över stället som en gång var min farfar och farmors och därefter min farbror och fasters.

Många blommor är kvar, andra har givit upp. Mest saknar jag fotblading och framförallt trillium, som bara försvunnit.

Djuphällsliljorna är också borta, men sådana är förhållandevis lätta att ersätta. Bergvallmon återkom år efter år, men gav upp för ett tag sedan. Synd, för den är mycket svårflirtad!

Men stjärnflocka, praktveronika, violruta, daglilja, dillpion och ”vanlig” pion, lysing, binka, astilbe, betonika, gillenia, alpmarton, vitpytta och många fler har överlevt och turas om under hela säsongen att fungera som humle- och fjärilsbar.

Min farbror Erland, som byggde upp rabatten på 1960-talet, gjorde ett bra jobb!

Alpmarton har blå tistelliknande blommorna som är alldeles lena, inte alls stickiga. Humlorna gillar dem.

Stjärnflockan är en annan humlefavorit.

När praktveronikan slår ut blir det fullsatt bland blommorna.

Och nu börjar höstanemonerna i slänten ner mot sjön sticka upp och jag utbrister i år, som alla andra år:

”Men hörni, är ni redan här – det är alldeles för tidigt!”

Men när de väl slår ut, förhoppningsvis först i augusti, är de också populära bland traktens humlor. Bilderna på höstanemonerna är från den 19 augusti förra året.

Min slutsats av detta är att det är mycket sommar kvar, tack och lov!

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Bygden, Miljö, Natur, Trädgård | Etiketter , , | 6 kommentarer

Finn fem fel! Minst …

Postat den 24 juni, 2026 av Karin

Någon gång i mars i år postade USA:s nuvarande president de här två bilderna på The Lincoln Memorial Reflecting Pool i Washington. Enligt honom är den första från Obamas tid och den andra hur den ser ut nu.

Men om man tittar efter ser man ju att det egentligen är en och samma bild. Den är tagen 2004, då George Bush var president, inte Obama. (Obamas tilltalsnamn är för övrigt Barack, inte Hussein.) Titta på molnen! Bild nummer två är en pinsamt dålig retuschering av bild nummer ett. Samma moln hänger kvar på himlen!

Men sen blir det värre. Den där poolen finns ju i verkligheten och det var lätt att se att den inte alls ser ut som på den där AI-fixade bilden. Då fick presidenten en av sina snilleblixtar:

”Låt oss måla poolens botten i den amerikanska flaggans blå färg. Det blir fint!”

Det GÅÅÅR inte, invände många. Det finns ingen färg som stannar kvar på den där ytan under vattnet. Och en så mörk färg ökar temperaturen och därmed algtillväxten, som redan är ett problem. Men presidenten lät sig inte hindras av sånt trams. Han anlitade en polare för att ta sig an jobbet.

Visserligen tyckte många att ett så stort och dyrt projekt borde upphandlas, men sådana byråkratiska invändningar brydde han sig inte om.

Poolen tömdes och målades, men ack! Så fort den fylldes igen växte där alger som aldrig förr.. Då hällde man i hundratals liter väteperoxid för att döda algerna. Det funkade inget vidare.

Inte nog med att algerna envisades med att vara kvar. Plötsligt lossnade också bottenfärgen och stora flagor av den flaggblå färgen flöt till ytan.

Det uppmärksammades förstås och nu blev presidenten riktigt arg. ”Vandaler”, rasade han. ”Någon har skurit sönder målarfärgen med en kniv!”

I dag kan man hamna i fängelse om man fotograferar denna turistattraktion och det monteras upp stängsel runt poolen.

För många har det blivit en slags metafor för eller sammanfattning av den nuvarande presidentens sätt att fungera:

Först kritik av företrädarna, särskilt Obama. Sedan löften om att fixa det som inte behöver fixas och med katastrofala resultat.

Uppdatering 28 juni. USA-medierna fylls av olika dramatiska eller satiriska skildringar av pool-eländet.

Innan stängslet kom upp hände det att folk försökte plocka upp bitar av färgen som lossnade. Det fick man absolut inte göra.

På bilden arresteras Davis Hearn, 67 år, kanotist med tre OS-medaljer, för att ha försökt plocka upp en flaga blå bottenfärg som flutit upp till ytan. ”Jag undrade bara vad det var som flöt där …”

Presidenten är helt på det klara med att problemen beror på sabotage från vänsterhåll, speciellt de antifascistiska grupperingarna.

Bildtexten till den här bilden berättar att presidentens främsta vetenskapsmän (bara män, ja) har upptäckt att vänstersabotörer har hällt i dihydrogenmonoxid i poolen och då går det såklart som det går. Det där med dihydrogenmonoxide låter ju läskigt, men om man tänker efter låter det också bekant: Formeln är H2O, dvs vatten.

Publicerat i Arkitektur, Att måla, Miljö, När det skiter sig, Politik | Etiketter , , | 6 kommentarer

Höjd över varje misstanke …

Postat den 16 juni, 2026 av Karin

Jag vet inte riktigt varför jag kommit att tänka på stackars Pompeia nyligen, men det har jag. Hon var gift med Julius Caesar och någon gång under år 64 ordnade hon ett party hemma i villan på Via Sacra, i närheten av Forum Romanum. Festen var till Bona Deas ära, ”den goda gudinnan”, och då fick absolut inga män vara med.

Det ville sig dock inte bättre än att en ung man, utklädd till kvinna, slank in. Han upptäcktes förstås och kastades ut. Men det fanns ändå en risk att det skulle uppstå rykten och skvaller. Som att han kanske var Pompeias älskare? Som att de hade kommit överens om att han skulle nästla sig in?

Caesar visar ut Pompeia från hemmet på Via Sacra. Konstnär Pietro Berettini, 1600-tal.

”Så kan vi inte ha det”, sa Ceasar ”för Cecars hustru måste vara höjd över varje misstanke”. Han skilde sig helt enkelt från Pompeia, eftersom varje skugga över henne också skulle falla på honom.

Idag används Caesars ord för att betona vikten av att politiker, andra makthavare, offentliga personer och deras närstående lever så att de inte ens kan misstänkas för oegentligheter.

Om Caesar verkligen sa så är väl inte helt bevisat, men citatet har blivit vida accepterat och använt. Den svenska översättningen av citatet brukar lyda: ”Caesars hustru får inte ens misstänkas” vilket ju kan tolkas på olika sätt. Den engelska varianten är tydligare: ”Caesar’s wife must be above suspicion”.

Det var lite väl hårda bud för stackars Pompeia, kan jag tycka, men den bakomliggande tanken är bra. De som fått förtroendet att förvalta makt och gemensamma resurser bör vara goda föredömen. Om de inte är det kan vi ju lite till mans och kvinns få för oss att det inte är så noga med lagar och regler. Eller med sanning och lögn. Kom jag att tänka på, apropå Pompeia.

Publicerat i Att tolka, Förebild, historia, Ordspråk och talesätt, Politik | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Utsprungna!

Postat den 9 juni, 2026 av Karin

Det kan inte hjälpas. Man blir både rörd och glad när man ser studenternas glädje, deras planering och samarbete kring alla olika arrangemang, deras kollektiva vånda att få ihop det och glädjetårarna vid utspringen. (Jag vet. Inte alla studenter … Och kommersialisering av studentflak och annat. Men ändå!)

Just i år har jag firat två studenter, barnbarn till mig och kusiner med varandra. I all trängsel, allt trafikkaos, all stress och havererad tunnelbana har det ändå slutat lyckligt. Här är deras studentplakat, en glad och nyfiken, en med full fart framåt i ett suddigt foto från förr.  Så härligt att få följa dem!

De fick varsin hopplockad present, nåt gammalt, nåt nytt, nåt praktiskt, nåt snyggt. 

Det visade sig vara svårt att hitta emballage som passade till en av presenthögarna. Då är det tur att jag har kasserade målningar på rejält papper, tjockt som kartong, men ändå böjligt och smidigt. Med dem kunde jag fixa måttanpassad presentinslagning. Långtifrån perfekt och med tanke på alla kasserade målningar som ligger i skåpet borde jag nog, i stället för att slänga dem, gå en kurs i origami och tillverka presentaskar.

Publicerat i Återvinning, Livet, Traditioner, Värt att fira | Etiketter , | 6 kommentarer

Knuffa träd och riva golv

Postat den 3 juni, 2026 av Karin

Arbetslägret i stugan firade elvaårsjubileum i helgen med en kärntrupp som åstadkom häpnadsväckande resultat. Lotten, Pysse (Ulrika) och PK (Pysses Karlslok) slet upp gamla golv, fällde ett dött träd, röjde småsly och plymspirera, ansade häcken, grävde fram stentrappsteg, tömde och knäskurade båten, målade fönsterfoder och … och … säkert mycket mer som jag inte hann med att se. Jag kollade när våra arbetsläger startade och hittade denna bild från 2015 där arbetsstyrkan tar ett kvällsdopp. Lite svåridentifierade, men jag tror att det är Pysse, PK, Lottens barn Moa och Sigge och jag.

I år var det dags att ta itu med köksgolvet, som varit ett sorgebarn i några år, sedan en tillfällig hyresgäst lade in ett fult, fläckigt och trasigt plastlaminatgolv. Det var så fult att det inte ens finns en bild på det! Under det golvet fanns ett golv med överblivna linoleumbitar från skolbänkstillverkningen på Bröderna Englunds möbelverkstad. På varje bänklock fälldes linoleum in för att ge en bra skrivunderlag. Småbitarna som blev över fick bli golv. Delvis OK, men alldeles för vattenkänsligt i fogarna

Under linoleumpusslet ser golvet ut så här. Fint tycker jag, men jag undrar vad som är bästa sättet att behandla det. Jag har misslyckats förr med ett liknande golv, som jag såpskurade, länge, länge, innan jag gav upp och mattlackade i stället. Men det här ser ju ut att vilja bli såpskurat, eller hur?

Sporrade av framgången tog Lotten och Pysse itu med golvet i vardagsrummet som också hade det där hemska plastgolvet. Under det ett besynnerligt golv av något kristidsmaterial, där möblerna lämnade djupa märken. Bort med det också och det mycket ordentligt fastspikade masonitlagret. Lotten har skildrat processen i ett blogginlägg här.

Sen var det dags för trädfällning. Utrustad med en mycket liten handsåg började Lotten kapa en gren på det döda trädet. Sen var det dags för resten av det ganska kraftiga trädet. Det kanske rentav går att knuffa omkull det? Japp, almsjukan angriper hela trädet och går hårt åt rötterna, så träden har knappast något fäste i marken.

Här ligger det och den genomruttna roten syns längst ner till vänster på bilden. Pysse och PK i bakgrunden.

PK snickrade en odlingslåda för snittblommor. Vi fyllde med skrufs och jord och sådde diverse fröer. Såhär är det tänkt att bli, men eftersom den sortens fröer hävdar sig dåligt bland gräs och ogräs fick de en egen bädd. Dagen efter sådd hade det fortfarande inte kommit upp en enda blomma …

   

Ja jösses vad mycket vi fick gjort och då har jag ändå inte visat det nyskurade båten, eller nymålade gavelfönstret på boden eller nyklippta häcken, eller, ja alla annat. SÅ nöjd! Det konstiga är att arbetslägerdeltagarna också säger sig vara helnöjda. Kul!

Publicerat i Återvinning, Att odla, Jubileum, Planering, renovering, Trädgård, Traditioner | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Trädens corona?

Postat den 26 maj, 2026 av Karin

Almsjukan kom smygande till Dalarna, troligen 2014, men det dröjde något år innan länsstyrelsen skickade ut meddelanden att alla misstänkta fall av almsjuka skulle rapporteras. Som den plikttrogna medborgare jag är, ringde jag och sa att det är några träd som inte mår så bra. Länsstyrelsen suckade och sa att det är kört. Det har redan spritt sig så mycket att det inte går att isolera enstaka träd; det får ha sin gång. Och det hade det verkligen. En pigg och frisk alm kunde mitt i sommaren vissna ner som om det vore höst och på ett par veckor var den död. I skogen intill oss ser det fortfarande ut som ett plockepinn av alla fallna almar, huller om buller.

Här ser vi ett tidigt fall från 2015 alldeles utanför tomtgränsen. Trädet strax till höger mår inte heller så bra. Allt eftersom träden blev allt kalare och sjukare blev jag orolig för att de skulle falla in på tomten och ställa till med något. Eftersom de står (stod) på kommunens mark hörde jag av mig dit. De var måttligt intresserade av problemet.

Tidigt förra våren föll träden som jag var oroligast för. De föll in på vår tomt utan att något kom till skada. Ett par riktiga bamsestammar, med kraftiga grenar som spred sig vida omkring. Jag skrev till kommunen och undrade om de kunde  kunde komma och ta hand om sina träd. Tiden gick och inget hände, mer än att kirskålen passade på att bre ut sig när jag varken kom åt att klippa eller slå gräset. De här bilderna med de fallna träden är från i år.

Jamen varför passar jag inte på att såga upp dem till ved? Lättare sagt än gjort och dessa gamla döda träd är nog inget vidare bränsle. Dessutom behövs en uppröjning i skogen där det är fallrisk överallt och inte minst längs den lilla väg som går från tomten ner mot sjön.

Jag hoppas att kommunen reagerar på brevet jag skickade i går, där jag påminde om mitt brev från förra året, den 7 maj 2025…  Ja, ja, jag vet att jag borde vara riktigt upprörd, men jag vet inte om jag orkar. Det finns värre saker att bli upprörd över och om jag bara lyckas få kontakt med V-Dala Miljö och Bygg kommer det nog att lösa sig.

Publicerat i kaoskordinator, Miljö, När det skiter sig, Natur | Etiketter , , | 6 kommentarer