Den där rutiga färgen i Kalle Anka-programmet på julafton får ofta kommentarer som antyder att det inte finns sådana färger i verkligheten.
Men faktum är att de finns. Nästan i alla fall. Sådana som liksom målar sig själva. Som en del akvarellfärger. Och vissa sorters bläck.
Somliga bläck består av många olika pigment för att ge riktig svärta, som Parker Quink och Leipziger schwartz. Om man målar med dem på ett vått akvarellark skiljer de olika pigmenten ut sig och sjunker olika snabbt. Om man har tur kan det bli riktigt vackert.
Här ovanför är båda målade med Parker Quink. Den första ser kanske ut som ett undervattenlandskap? Alternativt något Blåkulla-aktigt med blå skymning och flaxande häxor? Den andra är ännu mer obestämd, men skulle kunna bli en medeltidsstad, om jag kompletterar med att antyda husfasader och fönster. 
Här har vi också Parker Quink. Först blötte jag bara övre delen av pappret och la på bläcket så jämt och försiktigt som möjligt. Efter ett tag hällde jag lite rent vatten på den undre delen, så att det tog med sig lite bläck från den övre. Det tar ett tag innan man fattar hur bläcket beter sig, och det överraskar ofta. Det är kanske det som gör det så spännande.
Bland akvarellfärgerna finns också hjälpsamma sorter. Om man vill måla en sten som är lite grov i strukturen kan man ta Mars black, som granulerar snällt. Till en gammal kopparhink tar man bränd sienna med lite ultramarin, så fixar färgerna nyanserna.
Och om man vill måla ett enkelt litet landskap kan man blanda ett par färger ganska slarvigt, t.ex. ultramarin och ockra, som man lägger på tvärs över pappret. Sedan lite vatten ovanför och nedanför så att färgerna flyter ut till något landskapsaktigt. Om man dra med änden på penselskaftet i färgen innan den torkat, får man stammar och grenar, där det ska se ut som träd.
Om någon skulle kommentera den där Kalle Anka-färgen när jag är närvarande, har risken varit mycket stor att jag skulle börja föreläsa om att det finns sådana färger, men nu kan jag ju bara hänvisa till det här blogginlägget i stället.
På femhundratalet (f.v.t) fanns en kung i Lydien som hette Croesus. Han var både rik och maktlysten. Han utvidgade sitt rike riket österut och söderut och var uppriktigt sagt odrägligt skrytsam.
Då upptäckte jag, precis bakom hammocken, en julros som troligen kommit dit med en tuva från rabatten. (Ibland kan min kantskärningsiver bli för stor.) Jag brydde mig inte om att förklara för julrosen att det är påsk. 
OK. Det ÄR april. Glad påsk i alla fall!
Historien om någon, av av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen är en trevlig barnbok där olika spår gradvis avslöjar vem som varit i farten. Jag säger inte vem, för det skulle ju förstöra för eventuella nya läsare.
Till och med New York, med sina rutnätsgator har speciella datum då Manhattan omvandlas till Manhattanhenge, men då handlar det om sommar -och vintersolstånden. Solen går ner i gatunätens öppningar kring sommarsolståndet och vintersolståndet. Breda gator som fjortonde, trettiofjärde, fyrtioandra och femtiosjunde är bäst. Det verkar som om New York-borna är sugna på kollektiva upplevelser, för då flockas de i massor på de bästa gatorna.
Själv är jag nöjd bara jag hittar några små krokusar, snödroppar och vintergäck. Och det gör man ju så här års.
Här är Jessica Fryckstedt, som omvandlade sitt hem till ett Pop-up galleri så att åtta utställare fick plats med textilkonst, foto, skulptur, bokbinderi, akryl och akvarell.
Vi stannade länge vid miniatyren ”Ful men viktig – Kepsgrillen” av Viktor Tornfors. Barnbarnet hittade fina detaljer: ett fastlåst cykelhjul (resten av cykeln har stulits), affischer som hon kände igen, tomma ölburkar och en liten parkeringsskylt som vi måste fotografera och förstora upp för att kunna läsa texten.
Minns ni den här killen? Han heter Thomas Fugate och har jobbat med lite av varje, medan han studerade. Lite trädgårdsjobb, en supermarket där han verkar ha haft ansvar för godisautomaterna och en praktikperiod på tankesmedjan Heritage foundation. När han blev klar med studierna förra året blev han hux flux, vid 22 års ålder, utnämnd till Director of Terrorism Prevention vid Department of Homeland Security. Alltså ansvarig för terrorismbekämpning vid Departementet för inrikes säkerhet.
Strålande vinterdag idag, lagom kallt och ett fint lager nysnö av bästa kvalitet – då måste jag ju bara leta fram långfärdsskidorna och ta en tur på sjön. Tänkte jag.
På vinden hittade jag tre par pjäxor, anpassade till två olika bindningar. Det finns inga pjäxor till de gamla träskidorna med kabelbindning, till vänster. Tyvärr. Dessutom saknas kabelhållaren till vänsterskidan. Bindningen till skidor nummer två förstår jag mig överhuvudtaget inte på. Pjäxorna i mitten passar till skidor nummer tre. Pjäxorna har en platta framtill med hål under som passar nabbarna på bindningen. Men de är storlek 36 och passar inte mig. De andra två pjäxparen funkar med skidorna längst till höger, MEN de är också fel storlek. De minsta är också storlek 36 och de största 44. De stora pjäxorna är så långsmala att jag nästan skulle kunna använda dem som de är, som skidor.
Förra veckan åkte jag en vända och tittade till husen på landet. När jag åkte därifrån senast, efter jul, var det någon minusgrad och då ställde jag in värmen så att vattenrören skulle klara den fortsatta vintern. Men jag hade inte räknat med en sån här vargavinter, så till sist insåg jag att det vara bara att åka dit och kolla.
Och så här ser det ut hos syrran, 17 mil norr om mina hus. I kommentarerna kan man läsa om hur man (inte) bär in en vävstol i snön.
Men varför har det ett så konstigt namn, semikolonet. Kolon vet vi ju vad det är: de där två punkterna som säger att nu ska jag berätta något. Men ”semi” betyder ju halv! Ett halvt kolon skulle i så fall rimligtvis bli en punkt. Men det är krångligare än så. Kolon kommer från grekiska och betyder led, kolonn eller del av text.
