Sisyfos tänker om

Albert Camus avslutar sin bok Myten om Sisyfos med att ”man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.

Kom jag att tänka på när jag såg den här killen jobba på gården. I värsta ruskvädret rullade han tålmodigt sin snöboll uppför kullen och så rullade den ner igen. Upp – och så ner igen.

Men till sist lät han snöbollen stanna vid kullens fot och byggde vidare på den tills det blev en ganska pampig snögubbe. Och en till. Tänk om Sisyfos gjort så? Slutat streta med att rulla sin sten uppför branten och hittat på något kul där vid bergets fot. Det alternativet diskuterar aldrig Camus, men han lanserar tanken att Sisyfos kan ha varit lycklig Om han accepterade att hans livsuppgift var att rulla upp stenen uppför branten – inte att få upp den hela vägen – ja då hade han en livsuppgift, som han utförde väl. Och då kunde han vara lycklig. Lite deppigt, kan jag tycka och hejar på min lilla Sisyfos på gården som tänkte om.

Publicerat i Förebild, Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 7 kommentarer

Hur har ni firat internationella hattdagen idag?

Idag är det internationella hattdagen (nej autokorrekt, INTE hatdagen!) och det bör väl åtminstone högtidlighållas med ett blogginlägg. Har jag någon hatt? Nej, dessvärre inte. Har jag någon bild på en hatt. Njae, det är dåligt med det också. Det enda jag har är en bild på ett gäng hattprydda kriminalare från ett blogginlägg för länge sedan, det får duga.

Här har vi en grupp detektiver från Stockholms kriminalavdelning för ungefär 120 år sedan. På den tiden – och särskilt i slutet av 1800-talet hade de bråda dagar.

Jenny Langkjaer har forskat om detta och disputerade 2011 med avhandlingen ”Övervakning för rikets säkerhet”. Hon berättar hur övervakandet av politiska möten kring förrförra sekelskiftet verkade vara en självgående verksamhet, vars syfte var att producera rapporter. Inte att analysera dem, inte att rapportera vidare, inte ens i någon större utsträckning att använda det insamlade materialet i rättegångar mot personer som misstänktes för omstörtande verksamhet. Bara göra och spara. Så här kunde det se ut vid ett socialdemokratiskt möte.

De handskrivna namnen är detektiver från Stockholmspolisens kriminalavdelning som har tilldelats platser i Folkets hus. Det måste ha varit ett viktigt möte, för det gick åt ett trettiotal övervakande detektivkonstaplar. Till vardags var det bara ett par kriminalare per möte. Inte ordningspolis, eftersom syftet inte var att säkerställa att allt gick städat till, utan kriminalpolis som följde allt som sades och stenograferade såväl anföranden som debatt och underhållning. En ovärderlig källa till arbetarrörelsens historia i Stockholm.

Det var ofta samma poliser som återkom på möte efter möte, de blev med tiden välkända av deltagarna.  Man satte fram små bord åt sina övervakare så att de skulle kunna jobba bekvämare. Många rapporter har ett innehåll som får en att undra om inte kriminalarna i hemlighet tyckte att hela övervakningsidén var lite löjlig.

Jenny Langkjaer tror att konstaplarna och mötesdeltagarna till sist kom att respektera varandra: ”Relationen var den mellan en detektivkonstapel som själv genom sina hårda arbetsvillkor måste ha undrat om han var på rätt sida i striden, och de politiskt engagerade som kanske förstod hans belägenhet. Relationen var den mellan ett yrke och ett annat, som i vardagligt slit vande sig vid varandra, när år lades till år, föredrag till föredrag och mötesrapport till mötesrapport”.

Hatten av för solidaritet mellan hårt arbetande yrkesgrupper.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Politik | Etiketter , | 10 kommentarer

Hur gammal kan en al bli?

Nere vid stranden står en gammal al, som alltid har funnits. När min farfar flyttade hit med sin familj, troligen 1905, anlände de med eka till den här stranden.

Min farbror Erland som då var fem år berättade hur imponerad han var av det mäktiga trädet, som han brukade kalla ”Den gamla damen”.

Den här bilden är troligen tagen på 1930-talet.

När jag hälsade på Den gamla damen nyligen såg hon ut så här, i femtiden på morgonen, när månen var uppe. Framför henne har det växt upp en hängsälg som skymmer henne lite, men hon är sig lik.

Det är svårt att tänka sig den här utsikten utan henne. Jag har låtit några andra alar vid stranden växa till sig, för att hon ska ha några efterträdare, den dag hon ger upp. Men de växer inte alls på samma spännande sätt utan står där raka och ordentliga, helt utan den gamla damens karaktäristiska stil. Jag hoppas verkligen att hon hänger med många år än.

Publicerat i Livet, Miljö, Natur, Porträtt | Etiketter , | 16 kommentarer

På jakt efter pappa

Så här på fars dag tänkte jag lägga upp lite bilder på min pappa, men det är lättare sagt än gjort, eftersom han alltid var bakom kameran. Jag har många trevliga bilden på den samlade familjen, på cykelturer, på släktträffar, på fikapauser på jobbet och mycket annat, men min pappa är nästan aldrig med, eftersom han var den som fotograferade.

Efter mycket letande hittade jag denna lite suddiga bild på pappa (till höger), kvinnan bredvid honom skulle kunna vara min mamma – i alla fall är det hennes cykel och min bror i någon slags barnsits, sedan farbror Erland och farbror Evert, med respektive. Pappa har berättat om hur man alltid cyklade, till ungdomsträffar, på dans, på semesterutflykter. Fem, sex mil på cykel var inte ovanligt för att komma till lördagskvällsdansen.

Sedan hittar jag denna bild, när cyklisterna på förra bilden kommit fram till sitt mål. Här fikar dom på balkongen i mitt barndomshem och pappa är bakom kameran i vanlig ordning. Men av allt att döma är det inte min mamma på bilden ovanför utan någon annan dam i den vita dräkten. Eventuellt, eventuellt min faster Ellen? Mamma finns här längst till vänster, med brorsan i famnen.

Men här är pappa med i alla fall, på en bild som troligen är tagen på den lilla tomt vid sjön som familjen hade några år, med en mycket liten stuga på.

Varför vi tältade på tomten kan man ju undra. Men å andra sidan: Varför inte?

Så ett hopp fram till 1995 på hösten, då pappa var 91 år. Det är en av de få bilderna som mamma tog av honom. Hon tyckte det var strongt av honom att hugga ved i den åldern.

För mig framstod det som fullständigt självklart. Han fixade ju allt sånt. Alltid.

Publicerat i Förebild, Foto, Livet | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Un, dos, tres – Lula otra vez!

Ett, två, tre – Lula en gång till! Det blev ett oerhört jämnt valresultat i presidentvalet i Brasilien och Lula da Silva vann med 1,8 % över Bolsonaro, som varit president sedan 1 januari 2019.

Eftersom man röstar digitalt i Brasilien blir det inte mycket till valvaka. Resultatet brukar vara klart ganska tidigt på kvällen. Men tidsskillnaden på fyra timmar innebär att det dröjer till efter midnatt här i Sverige.

Här är en bild som jag tog 2014, när jag var i Brasilien. Man ser en glad Lula och hans efterträdare Dilma Rouseff, som valdes till president i oktober 2014. Tidsangivelsen på TV:n visar att valet är klart redan 21.32 på valdagen.

Trots att resultatet i årets val varit känt sedan i går kväll har Bolsonaro ännu, på måndag eftermiddag, inte kommenterat valresultatet. Illavarslande eftersom han, i likhet med Donald Trump, sagt att valsystemet inte är tillförlitligt. Ledare i olika länder var snabba att gratulera Lula, som Joe Biden, Emmanuel Macron, Justin Trudeau, Olaf Scholtz, Pedro Sánchez och Rishi Sunak. Snabba, kanske eftersom man befarar att Bolsonaro ska ifrågasätta resultatet.

Också från oss här i Norden kom gratulationerna. Norge meddelar att de nu återupptar samarbetet om bevarandet av Amazonas, som satts på paus eftersom det verkade utsiktslöst att åstadkomma något med Bolsonaros vid makten. Det sägs att ett område stort som Belgien avskogades i Amazonas under Bolsonaro.

Fortfarande ingen reaktion från förloraren Bolsonaro, hör jag just på nyheterna klockan fem på måndag eftermiddag … inte heller nu när klockan är sju … och fortfarande ingen reaktion när klockan är tio på kvällen …

Uppdatering 1 november. Dag två efter valet i Brasilien har Bolsonaro fortfarande inte låtit höra av sig, men han anhängare har börjat formera sig. I norr samlas de vid militärhögkvarteret och kräver att militären ska gripa in och ställa allt tillrätta.

Och så till sist, lagom till Aktuellts sändning klockan 21 kommer ett kort meddelande från Bolsonaro som är lite svårtolkat men som nog innebär att han kommer att acceptera att han förlorat. Men han tillade att han gärna ser fortsatta protester från sina anhängare.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Politik | Etiketter , , | 13 kommentarer

Inget lätt jobb!

Jag kan ibland tycka lite synd om nytillträdda kulturministrar, oavsett partifärg. Det är ett omöjligt pastorat de fått att sköta och inget är så tacksamt för medierna som att försöka sätta dem på det hala.

Det blir ofta lite lättköpta poänger av det.  I SVT:s direktsändning får moderata kulturministern Parisa Liljestrand frågan: ”Vilka av dessa verk skulle kunna ingå i en svensk kulturkanon?”

Hon invänder helt korrekt att det är inte hennes jobb att välja verk. Och tillägger att hon läst de första två böckerna, men inte den tredje. Och skandalen är ett faktum. Den tredje titeln är ju en FILM! Fast den ser onekligen ut som en bok på bilden. Jag skulle nog ha undrat, om jag fått samma fråga: Kom kanske Triangle of sadness ut som bok först? Hursomhelst är det ju Östlund som skrivit manus och att säga att han är en bra författare är kanske inte helt galet. Kritiken mot Parisa Liljestrand handlar också om att hon inte ”ägnat sig åt kultur” och det återstår ju att se hur pass bra hennes handlag är med detta spretiga opinionsrika område som hon satts att ta hand om.

Här finns gott om kontaktytor med många instanser som anser sig behöva särskilt mycket uppmärksamhet från Kulturdepartementet: hela den alltid lika eftersatta kulturarvssektorn och en rad museer, alla med akuta behov, här finns teatrar och konserthus, ungdomspolitik, de nationella minoriteterna, det samiska folkets språk och kultur, trossamfund, begravningsverksamhet, folkbildningen, filmen, idrotten, Författarförbundet, Teaterförbundet, Dramatikerförbundet, Bokförläggareföreningen, Tidningsutgivarna, Journalistförbundet, Public service och en rad massmedieföretag. Visserligen finns det några myndigheter som servar Kulturdepartementet, men alla inom dess område kan närsomhelst vilja träffa kulturministern för en uppvaktning.

Bengt Göransson på sitt tjänsterum i dåvarande Kulturdepartementet, på Mynttorget 1. I bakgrunden Leif Zetterlings tavla ”EU-hierarki”.

Den kulturminister som det ofta talas varmt om är Bengt Göransson och han är också den som suttit längs som kulturminister, drygt åtta år. Vad var det då som gjorde att Bengt Göransson var populär redan när han var kulturminister och sedan har fortsatt att höjas till skyarna? Var det för att han hållit på med kultur?

Han var länge chef hos researrangören RESO och sedan hos Folkets Hus-föreningarnas riksorganisation, tills han blev kulturminister 1982. En byråkrat, med andra ord? Javars, en ganska duktig administratör, men också en mycket engagerad folkrörelseperson, med uppdrag inom ABF, Föreningen Norden, IOGT med mycket mera. Hans hemlighet eller USP, som det heter numera, dvs hans ”unic selling point” var engagemanget. Han gillade att gå på bio, han såg så gott som varenda teaterföreställning i landet, han var konstintresserad och beläst. Han var masskonsument av tidningar och tidskrifter och han hade koll på vad som hände i mediebranschen. Han var också den som såg till att vi slipper reklam i SVT-kanalerna. Det tackar jag honom för så gott som dagligen.

Publicerat i Debatt, Förebild, historia, Politik | Etiketter , , | 14 kommentarer

Rekord i färgnörderi

Jag passerar ofta Sala, på vägen till och från huset på landet. Ibland stannar jag till på det fina Aguéli-museet för att få mig en dos färg.

Det ligger i sakens natur att konstnärer är intresserade av färg, men Ivan Aguéli slår nog alla rekord som färgnörd. Man kanske skulle kunna tycka att det överdrivet eller lite kokett, hans besatthet av färger och av att fånga rätt nyanser. Men när man ser resultatet faller sådana invändningar platt. Man står inför hans målningar och undrar: Hur GÖR han?

När man läser om hans konstnärskap, till exempel i Ivan Aguéli Människan, Mystikern, Målaren, av Axel Gauffin inser man hur besatt han var av färg. En dag i Paris, den 7:e juli klockan tolv, upptäckte han en ovanligt intensiv blå färg på himlen när han passerade bron från Montmartrekyrkogården. Han insåg att det inte skulle vara riktigt samma färg senare, om han gick hem och hämtade sina målarprylar för att måla av den. Så han väntade till nästa år klockan tolv, den 7:e juli. Sen gick det inte så bra då heller, eftersom han inte fick stå precis där han ville, mitt i trafiken…

Han var besatt av att fånga ljuset, ljusets färg och ljusets inverkan på färgerna. Landskap, ansikten, husgavlar, allt var lika intressant, färgmässigt.

Han sökte sig till Spanien och Nordafrika för det speciella ljusets skull. Han sammanfattade sina idéer om konsten så här: Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.

Det finns inga reproduktioner som gör honom rättvisa och det känns nästan fel att försöka visa hans målningar så här på skärmen. De ska helst ses i original.

Så sorgligt att han dog så ung, bara 48 år, i en tågolycka i Spanien. När jag går igenom Aguélisällskapets årsböcker hittar jag en fin liten annons för det internationella företaget Metso, som jobbar med ”mineralbearbetning och metallförädling världen över”. Tydligen tillverkade de också tågväxlar. De menar att om man bara hade haft deras tågväxlar i Spanien 1917,  då hade han inte ha behövt dö så tidigt…

Publicerat i Att måla, Att resa, färg, historia | Etiketter , , | 6 kommentarer

I stället för dagbok

Jag tänker ibland att det kunde vara en bra idé att skriva dagbok, men har det inte blivit av hittills, så lär det inte ske nu heller. Bloggen får fungera som ett slags ersättning för den dagbok jag inte skriver; en ganska slumpartad blogg, där nedslagen i min samtid och mitt liv är mycket osystematiska.

Idag till exempel väljer jag att skriva om Theodor Roosevelt, som var ute på en valturne just den 14 oktober för 110 år sedan. När han var på väg till ett valmöte i Milwaukee stannade han till för att hälsa på anhängare som samlats utanför hotellet där han pausade.

Då sköts han av en stalker, John Schrank. Kulan gick igenom Roosevelts ytterrock, genom ett glasögonfodral och genom det hopvikta, ganska långa talet i hans innerficka. Den fortsatte in i bröstmuskeln och stannade där.

Folkmassan kastade sig över Schrank, som klarade livhanken bara tack vare att Roosevelt manade till lugn. Till polisen sa han: ”Ta hand om honom och se till att han inte misshandlas”.

Sen höll han handen för munnen och hostade till för att se om det kom något blod, om hans lungor var skadade. Det kom inget blod, så han ryckte på axlarna och sa att det är bara ett köttsår och nu åker vi till valmötet så att jag kan hålla mitt tal.  Det gjorde han och efteråt, på sjukhuset konstaterade man att kulan kunde stanna kvar där den var – att plocka ut den skulle troligen orsaka mer skada. På bilden visar hans sekreterare Elbert Martin upp talet, med kulhål genom sidorna.

Om det alls går att hitta något upplyftande i denna våldsamma berättelse är det väl möjligen Roosevelts lugn och hans uppmaning både till sina anhängare och till polisen att inte bruka våld. Han hade som polischef i New York bekämpat maktmissbruk och korruption och visste hur det kunde gå till.

Här hemma i Sverige kan vi i värsta fall gå mot en period av större godtycke när det gäller brottsbekämpning, med den långa åtgärdslista som de blivande regeringspartierna presenterat idag, tillsammans med Sverigedemokraterna. I det gemensamma Tidöavtalet finns åtgärder som kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, effektivare hemliga tvångsmedel, utvisning på grund av bristande vandel, visitationszoner och anonyma vittnen. På Facebook ser jag en syrlig kommentar om detta gäng som kallas ”Tidölaget” kompletterat med en definition av begreppet: ”Tidölag, subst. umgänge mellan artfrämmande individer”. Vi får väl se framöver hur pass artfrämmande de är sinsemellan. Idag verkade de väldigt samstämmiga.

Publicerat i Debatt, Förebild, historia, Politik, USA-val | Etiketter , , | 16 kommentarer

Höstmix

Säga vad man vill om hösten, men färggrann är den i alla fall. Överallt och runtomkring oss. Vilket jag hade tagit för givet och aldrig tänkt särskilt på, förrän jag bodde i USA några år och förundrades över dagliga rapporter på TV om hur långt höstfärgerna hunnit på sin färd från Maine i norr via Vermont och Massachusetts till Connecticut.

Och nu läser jag i tidskriften Vagabond om turistmål med vackra höstfärger, till exempel Kyoto i Japan, som denna bild är från.

Vagabond missar dock de svenska höstfärgerna. Vi behöver ju varken åka till USA eller Japan, vi har det runt omkring oss så här års. Så här ser det ut när jag tittar ut genom köksfönstret, där jag just fått in innanfönstret, med fönstervadd emellan.Lönnarna är lite lynniga och växlar färg i olika takt. Medan axveronikan byter om till helgult.

Liten Japan finns det faktiskt också i trädgården. Det här är, enligt min farbror som planterade trädet, en japansk lönn. Lite lik Vagabonds japanska bild, kanske?Den står borta vid ladan och egentligen kanske den inte är helt rätt röda färg att matcha det faluröda med. Men även om jag är känslig för färger är jag inte beredd att hugga ner den japanska lönnen och jag drar mig också för att måla om ladan.Bakom den japanska lönnen döljer sig ett annat träd, också det (enligt min farbror) av asiatiskt ursprung. Det är en koreagran, som har lustiga kottar, lite blåaktiga och med ett ovanligt växtsätt, rakt upp. Summa summarum anser jag att hösten får finnas, för att den är så färgsprakande vacker.

Publicerat i färg, Trädgård | Etiketter , , | 8 kommentarer

Lättad!

Ibland har jag försökt granska mina akvareller som om det inte är jag som har målat dem. Tänkt: Vilka förbättringsförslag skulle en riktigt kritisk kritiker kunna komma med?

Jag har med andra ord förvandlat mig till Arga Akvarellisten då och då, men nu var det länge sedan. Därför har den Arga fått fria händer  den här veckan och resultatet blev mycket bra: tre kassar kasserade målningar ligger numera i soprummet! För säkerhets skull kamouflerade jag dem med tidningar överst, så att ingen skulle kunna få för sig att plocka upp kassarna och botanisera bland mina misslyckanden.

Det är målningar som jag gjort allt för att rädda. Jag har knäskurat dem och börjat om. Jag har målat på de baksidor som inte varit för kladdiga. Jag har ”förbättrat”, kompletterat, tvättat av och försökt igen och nu är jag så innerligt trött på allihop att jag njuter av att slippa ha dem i mitt liv!

Men några sparade jag. De som mer var en påbörjad målning än en misslyckad. Sådana kan få bli bakgrunder och bör få en chans innan jag slänger dem, tänkte jag. Som den här. Bakgrunden fick mig att tänka på solnedgångarna vid Indiska Oceanen och kvinnorna som brukade gå ner till stranden för att vänta på sina män när de kom tillbaka från dagens fiske. Det var bara att måla dit kvinnorna, så blev det ett slags motiv.

Eller den här, som jag klippt itu. Den var mest ett grågrönbrungult mischmasch, men på en bit gick det att förtydliga till något som såg ut som en masaihydda. På den andra biten drog jag några penseldrag som blev en väg och där placerade jag ett par kvinnor på hemväg mot kvällningen.

Eller en påbörjad målning, ur minnet, från soligare trakter – kan vara Sydeuropa eller Östafrika. Mycket ljus och en avlägsen bebyggelse. Till det lade jag en förgrundsbåt och en person som stretar hemåt med sin cykel från stranden. Nu funderar jag på om det ändå inte är två olika målningar …

Jag har sparat ytterligare några sådana där bakgrunder som jag ska försöka att hitta på motiv till. Så jag vill nog hävda att slängverksamheten har skett med någon slags urskillning.

Det är ju inte så att jag helt har kastat bort hela min målarhistorik från de snart åtta år jag hållit på med akvarell. Jag har sparat lärorika misslyckanden och sånt som jag är (nästan) nöjd med.

Men jag är mycket tacksam mot min inre Arga Akvarellist för att jag numera har lite mer plats i skåpen för nya målningar. För DET vore väl kontraproduktivt om något, att inte kunna måla för att skåpet är för fullt!

Publicerat i akvarell, Arga akvarellisten, historia | Etiketter , , | 10 kommentarer