I Molières komedi Le Bourgeois gentilhomme får monsieur Jourdain veta skillnaden på prosa och poesi och utbrister förvånat: ”I över fyrtio år har jag talat prosa utan att veta om det!” Så kändes det för mig i går på Nordiska museet när jag lyssnade på en föreläsning om dräkthistoria. När jag fick lära mig skillnaden mellan folkdräkter och bygdedräkter skulle jag ha kunnat utropa: ”I fyrtio år har jag haft en bygdedräkt utan att veta om det!”
Längst ner till vänster på bilden föreläser min systerdotter, Emma Frost, om dräkthistoria. På skärmbilden får min syster Kicki (Emmas mamma) illustrera temat bygdedräkter. Jag har en likadan, en Bysockensdräkt. Men nu visar det sig att den inte alls är den folkdräkt jag alltid trott att den var utan en bygdedräkt. Kriterierna för en folkdräkt är förutom att den ska ha lokal anknytning också att den ska ha funnits kontinuerligt och inte, som Bysockensdräkten, återupplivats och återskapats efter att ha varit ur bruk en tid.
Jag glömde fråga Emma vad som händer om man råkar hitta foton eller annan dokumentation som kan visa på ett mer kontinuerligt användande än man tidigare trott. Då kanske bygdedräkten omvandlas till en folkdräkt?
Det var den andra föreläsningen på samma tema, helt fullsatt. Första föreläsningen blev också utsåld på kort tid, så med den efterfrågan kanske det blir en till. En och en halv timme om ett udda ämne som kan tyckas perifert, men som säger mycket om samhället förr och nu och dessutom är det en ren njutning att få ta del av så gediget kunnande Med studier i textilvetenskap vid Uppsala universitet, plus gesäll- och mästarbrev i dräktsömnadsyrket har Emma gott om kunskaper att dela med sig av.
På Nordiska museet hör folkdräkterna till de tidigaste föremålen i samlingarna. Artur Hazelius, som drog igång det hela, skickade ut instruktioner om hur man skulle gå tillväga.
Riktigt vad han menar med egendomliga vet jag inte (hallå Emma!), men den där önskan att få in alla tillbehör in till minsta bandstump är ju bra.
I ett annat, mer problematiskt utskick, skriver han att det helst ska vara de finaste dräkterna och i så nytt och obrukat skick som möjligt; fattas något kan man be att få det tillverkat. Därmed missade man nog en hel del information, både om olika dräktvarianter och om vardagslivet i största allmänhet.
När man diskuterar folkdräkter kommer naturligtvis också frågan om Dräpo upp, dvs Dräktpoliserna som strängt och nitiskt ser till att folkdräkternas alla detaljer är korrekta. Emma kunde lugna oss på den punkten. Dräpo verkar ha insett att det är svårt att skjuta mot rörligt mål. Dräkterna har alltid utvecklats och ändrats och det går bra att bara använda dräktkjolen till en vanlig tröja om man känner för det. ”Men läs gärna på lite” manade Emma ”det är kul och dessutom bra att veta vad ens plagg uttrycker.”


Framåt sommaren beslöt man att hedra Rosa med en sill- och potatissexa vid graven. Potatisen kokades i (den rengjorda) kitteln som man brukade koka valsmassa i. Sillen rensades och tillagades ovanpå den heta potatisen, knäckebröd och öl kompletterade kalaset och ute vid Rosas grav lovade man högtidligt att alltid komma ihåg henne. ”På så sätt uppstod Rosa-förbundet”. Naturligtvis skrev man också ett hyllningskväde:
Men så ”utvecklade” man konceptet till en högteknologisk anläggning med maskiner som man styrde med ett litet digitalt armband och man utrustades med ett bälte som skickade alla ens träningsdata till en stor skärm. Mellanstationerna togs bort och allt blev bara tråkigt.



Från en god vän i USA får jag en nyårshälsning som är krypiskt utformad men lätt att förstå. Jag fattar, men det gör mig beklämd att det nu är omöjligt att säga vad man menar, rakt ut. I vårt stora grannland i väster (se där, jag gör likadant!) har man nu infört en regel att man vid inresa i landet måste uppvisa sin historik i sociala medier, fem år tillbaka. Om man har uttryckt sig på något sätt negativt om landet eller dess nuvarande ledare kan man vägras komma in i landet. Helt ologiskt, egentligen, för om man uttalar sig negativt om sådant som hände för två, tre och fyra år sedan gör man ju bara som den nuvarande ledaren.
. Först knäade den och sedan välte den. Annars brukar ju någon försöka tända eld på bocken, men nu har den klarat sig bra några år.
Men tror någon att jag kom ihåg att fotografera förödelsen innan jag plockade rätt på allt?

Så nu kan vintern få komma när den vill, liksom det nya året med ljuset, som redan är på väg tillbaka. Detta är nog det sista inlägget för i år. Tack för i år, trevligt nyår och ett riktigt bra 2026 önskar jag alla!
Med ett par musikaliska barnbarn kan man med lite tur få njuta av julspel, körsång och konserter under advent.




På andra ställen, som här i en Stockholms-krubba saknades också Jesusfamiljen, men av helt andra skäl. Där finns något får, en vilsen kamel i närheten, men ingen Jesusfamilj.
Dags för de årliga diskussionerna om våra traditioner och till min förvåning har stjärngossestrutar seglat upp som ett hett ämne.
Det var inget som jag tänkte på när jag lyssnade till sångerna och såg de vackra vyerna från Visby. Jag noterade att man valt de traditionella versionerna av Luciasången och Staffansvisan, vilket borde ha gjort traditionskramarna nöjda, men ack nej. Om inte stjärngossarna har strutar på huvudet duger ingenting.

Men om man verkligen vill hålla på traditionerna och återgå till stjärngossetåg på trettonhelgen i stället, tänker inte jag protestera.

Här är en bild från Österrike. Den stjärngossedräkten skulle troligen uppskattas av barnen (och tonårskillarna!). Mantel och häftig mössa i stället för vitt linne och strut.

Fram till december 1974 ledde kungen regerings-sammanträdena (konseljerna) som hölls varje fredag kl. 10.00. Numera hålls bara ett par tre konseljer om året; regeringen sammanträder i stället vanligtvis på torsdagarna och utan kung. Det finns inga regler om var konseljer ska hållas, men oftast är det i konseljsalen på Stockholms slott, dvs på bekvämt gångavstånd från regeringskansliet.

