6 december, en minnesdag

Visserligen är det Finlands självständighetsdag idag, väl värt att fira, men för mig är det framförallt en viktig födelsedag.

Martin, som jag levde tillsammans med i trettio år, dog för mer än sex år sedan. Ändå för vi en ständig dialog, som vi gjorde medan han levde. Han var kunnig, påläst och med sina olika jobb, som förlags- och tidningsredaktör höll han sig informerad om – ja, om så gott som allt.

I dag skulle han ha fyllt 75 år.

Vi diskuterade mycket. Det kunde börja över morgontidningarna (han prenumererade på många tidningar, svenska och utländska) och ofta hade vi lite olika infallsvinklar.

Sen funderade jag under dagen och insåg att det nog låg en del i det han sagt. Så på eftermiddagen kunde jag säga: ”Men du har ju rätt i att … ” och fortsätta att utveckla hans resonemang. Vid det laget hände det ofta att han tagit till sig min ståndpunkt under dagen och så fortsatte vi att diskutera. Tråkigt blev det aldrig och jag saknar honom mycket.

Bilden är från en resa till Jylland.

Publicerat i Döden, Livet | Etiketter , | 13 kommentarer

Lite bling-bling i decembermörkret

På Katarina kyrkogårds södra del ligger ett litet gult hus. Det är benhuset som byggdes i början på 1700-talet och fungerade som benhus när gravar grävdes upp och ben påträffades som skulle förvaras innan de begravdes igen.

Benhuset stod oanvänt från 1870 till en bit in på 1900-talet då det blev redskapsbod för kyrkogårdsarbetarna. Sedan några år är det ett spännande litet kulturhus med teater och utställningar. Det är alltid värt att kolla vad som är på gång.

Det gjorde jag för ett tag sedan – bilden från kyrkogården är tagen innan vintern överföll oss. Inne i Benhuset och möttes jag av en färgexplosion. Det var ganska mörkt och svårfotograferat därinne, men jag lyckades i alla fall fånga några blomsterfång.

Först trodde jag det var färska levande blommor. Sedan tänkte jag att de måste ju ha konserverat dem på något sätt. Kanske doppat i sockerlag? Gelatin? Sprayat med fernissa?

Sedan läste jag katalogen och insåg att alla dessa blommor är skapade av små, små pärlor!

Utställaren är samlaren Ragnar Levi, som samlat pärlblommor från olika delar av Europa.

Om man vill veta mer finns den vackra boken Blomma för alltid.

De användes förr som utsmyckning av gravar, men kom i onåd under något mer puritanskt skede. Jag vet inte så mycket om det, mer än att kyrkogårdarna rensades från detta ”krimskrams” och att pärlblommorna nu är ett ganska exklusivt och sällsynt hantverk. Synd. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig sådana här blommor på gravarna där mina närmaste finns.

Publicerat i Böcker, Döden, historia, konst, Livet | Etiketter , , | 10 kommentarer

Att släppa det förflutna

Detta dyker upp på nätet ibland och är ju lite kul. Men det är en sanning med modifikation. Även kronofogden ger upp till sist. Dessvärre…

För några år sedan hyrde jag ut stugan i södra Dalarna, där farfar och farmor bodde en gång och som jag har tagit över. Det gick inte så bra med uthyrandet.

När hyresgästen slutade betala hyran efter ett tag skickade jag påminnelser och hörde av mig på olika sätt, utan resultat.

Till sist sa jag att nu får nog Kronofogden ta hand om detta. Då fick jag ett sms att han skulle flytta ut vid månadsskiftet. Jag fick inte veta något om vart flytten skulle gå, eller om han tänkt sig någon slags avbetalningsplan på sina skulder. Så jag vände mig till Kronofogden, som lovade ta hand om det hela. Det visade sig att det fanns ganska många andra som också ville ha pengar av min tidigare hyresgäst.

När man har ett krav via Kronfogden får man ta del av hela skuldbilden och det var dyster läsning. Så här såg listan ut på dem som så att säga stod före mig i kravkön.

Det var på våren 2021. Sedan dess har listan blivit längre. Mycket längre.

Vän av ordning undrar förstås hur det är möjligt att skuldsätta sig på det här sättet, ofta med nya lån från samma utlånare, trots tidigare obetalda skulder. Den här sortens annonser dyker upp alltsomoftast om lån utan ”onödiga frågor”. Jag har inga förslag på vad som kan göras åt detta, men tror att det finns ett jobb att göra här, för någon myndighet. Finansinspektionen?

När det gäller min fordran har Kronofogden släppt det förflutna och meddelat att det inte är någon idé att försöka få tillbaka pengarna. Det finns inga utmätningsbara tillgångar. Så jag får väl släppa det jag också och se det hela som en dyrköpt lärdom.

Publicerat i Allmänheten varnas, Efterlyst, När det skiter sig | Etiketter , | 14 kommentarer

Dags igen

Jahapp, dags igen. Jag är nyvaccinerad mot Covid, men eftersom jag brukar reagera kraftigt på olika vaccin ville jag inte ta influensasprutan samtidigt:”Jag kommer tillbaka om några dagar, när reaktionen på covid-sprutan lagt sig.”

Men det gjorde jag inte, för influensan (är det nog) hann emellan och nu har jag varit däckad i hög feber, halsont och hosta ett par dagar. Då är det bara att leta upp lindring i medicinskåpet och tröst i bokhyllan och ställa in diverse trevligheter de närmaste dagarna.

Om bara halsontet försvinner kan det vara rätt mysigt att vänta ut en influensa.

Feber har jag inte något emot. Jag får lätt hög feber och då känns det att kroppen jobbar hårt på att bränna bort de där inkräktarna, vilka de än är, bakterier eller virusar.

Tur att jag har lite böcker att välja bland. Jag vill ha verklighetsflykt och då är Hjalmar Bergman en bra idé. Hans samlade verk står där i bokhyllan, högst upp i mitten. Jag har läst många av dem tidigare, men jag gillar att läsa om böcker. Man får alltid syn på något nytt. Dessutom läser man liksom om sig själv, eller möter den man var förra gången man läste boken. Trettio – fyrtio år senare drar man ofta andra slutsatser och hejar på andra personer än ens yngre jag gjorde. Så nu blir det läsmys några dagar framöver! Men tyck gärna synd om mig i alla fall, eller som den danske författaren Piet Hein har uttryckt det:

Jeg er så forkølet, forpint og besværet,
og det er så synd og så trist,
og jeg er så syg, som ingen har været –
siden jeg var det sidst.

Uppdatering 16 november.

Eftersom det kan bli lite långtråkigt när man inte får träffa folk, roar jag mig med vad jag har. Till exempel ett covid-test, som jag hittade när jag egentligen letade efter halstabletter.

Och ser man på! Covid-positiv för första gången. Det är väl på tiden, kan jag tycka och det verkar bli lindrigt, tack vare vaccin, nyligen. Då får jag kanske planera för att hålla mig hemma ytterligare några dagar och fortsätta att ställa in trevligheter.

Syndast att missa är nog Lilla Akademiens konsert på lördag i den fina konsertlokalen på Norrtullsgatan.

Publicerat i Böcker, Hälsa, Livet, otur, Planering | Etiketter , , , , , | 16 kommentarer

Fult och fint

Konstnärer och författare på 1600-talet såg berg, och kanske särskilt Alperna, som fula, störande moment som förstörde den naturliga harmonin. Thomas Burnet skrev på 1600-talet om hur jorden kommit till och han verkar anse att bergen skapats av gud när han var på extra dåligt humör. Dessutom hindrade alperna framkomligheten och sågs som en onödig och otrevlig barriär.  Sen kom romantiken och allt ändrades.

Här är en målning av Caspar David Friedrich, där de mäktiga bergen tornar upp sig över människorna och kyrkan på slätten. Och under en annan målning av samma konstnär, som i sin tur har inspirerat landskapsarkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz som skapade Skogskyrkogården i södra Stockholm, numera på Unescos världsarvslista. Kom jag att tänka på under allhelgonahelgen.

Caspar David Friedrich: Kulle och plöjd åker

Almhöjden på skogskyrkogården

Publicerat i Att tolka, historia | Etiketter , | 20 kommentarer

Tredje chansen

Jag får bannor av syrran i kommentarsfältet i förra inlägget, för att jag kritiserar mina akvareller. I sammanfattning säger hon ungefär: ”Om jag tycker målningen är bra och du säger att den inte är det, då känner jag mig dum.”

Förlåt! Och skärpning alltså. Jag måste  försöka vara mer pedagogisk. ”Bra” och ”dåligt” är ju väldigt subjektivt, här som alltid, och för mig handlar det om ifall jag lyckats göra det jag tänkt mig. Eller – ännu bättre är det förstås om akvarellfärgerna överraskar mig med något trevligt påhitt eller en happy accident. Den här gillar jag.

Ladorna i förra inlägget låg i min kanskehög med målningar som eventuellt kan bli nåt.Det passade bra att ta fram och jobba på den när vi testade att sätta in människor i akvareller från våra kanske-högar. I förra inlägget hade jag målat en gubbe på väg in i huset från sin lada. Eller från utedasset?

Vad han än har för sig tyckte jag att bilden vinner på att beskäras ordentligt, så att gubben blir huvudperson, tillsammans med ladan. Bilden hade en blek färgskala, så jag har lagt på några lager färg: mörkare ladutak, gulorange lasyr över ladans väggar, en blå lasyr i himlen och lite grönt här och där. Det blev till sist en ganska liten målning, men en som jag är mer nöjd med än den stora.

Det grekiska landskapet har också fått sig en duvning. På den första versionen går några människor i backen ner från husen på höjden. De ser mest ut som missväxta träd, så de får bli några cypresser i stället. Och gubben i dörren till det största huset var ett halloween-spöke, så han har gett sig av. Före:

Och efter. Ingen större skillnad egentligen, mer än att jag har tvättat ur den för att ljusa upp och lagt på rå sienna för att få en varmare ton. Jag har ljusat upp de unga olivträden och så har jag byggt upp bergen lite till för att kunna justera taklinjen på de små husen.

Nu får dom ligga till sig, i väntan på att jag ska kunna se dem med fräscha ögon. Det är som när man lagar mat: väldigt svårt att bedöma om det är OK medan man håller på.

Publicerat i akvarell, Återvinning, Att måla, Planering, Slussen | Etiketter , , | 18 kommentarer

Andra chansen …

När man är missnöjd med en akvarellmålning finns det minst fyra alternativ: 1. Släng. 2. Måla på baksidan. 3. Åtgärda. 4. Lägg på en kanske-hög för eventuella senare åtgärder.

Urtvättad målning i kanske-högen.

Slängmetoden tillämpar jag flitigt, eftersom dåliga målningar tar plats, både rent fysiskt och mentalt.

Det där med att måla på baksidan händer sällan eftersom jag trivs bättre med fräscha, obuckliga papper utan fläckar och slitage.

Överarbetade målningar åtgärdar jag rätt ofta, mest genom att tvätta av dem för att se vad det går att göra med det som blev kvar. Alternativt kan jag fortsätta att trampa i klaveret, så att det blir själva klavertrampet som blir grejen.

Ibland lägger jag dem på kanske-högen, tillsammans med övriga tveksamheter.

I en av mina akvarellgrupper fick vi i uppgift att befolka undanlagda målningar som vi inte avslutat. Målningar med intetsägande motiv, bakgrunder utan innehåll, acceptabla men ointressanta akvareller som kanske (kanske inte) vinner på att det dyker upp några människor. Så här:

Husen ser lite vilsna ut. Då kanske det passar med en vilsen gubbe? Jag glömmer ofta att ta ”före”-bilder. Här är skillnaden från innan att har ljusat upp en trekant vid gaveln och målat dit gubben.

Njae. Fortfarande rätt ointressant.

Då är nästa försvarslinje att beskära ordentligt. Kanske såhär? Tveksamt.

Det finns mer att göra. Beskära ännu mer? Eller lägga till ett träd som kastar skuggor mot den vita gaveln? Fixa till skuggorna så att ladugaveln blir mörkare? Eller slänga.

Oj, oj, den här har varit med om mycket. Jag tappade en droppe vatten i himlen så att det blev en stor måne. Det var svårt att få till en bra himmel efter det. Till sist knäskurade jag den, men det hjälpte inte. Då försöker jag avleda intresset med ett par personer på höjden och en liten flock nere på vägen…

Risken är att det blir anekdotiskt. Här kan man, om man tittar noga, se någon i dörren på det största huset, som står och väntar på en grupp människor på väg ner från berget. ”Före”-bilden? Glömde…

Den här saknar också ”före”-bild. Men även här är enda skillnaden att jag satt dit ett par personer.

Nästa man (eller bild) till rakning är de här träden, där jag smugit in några personer till höger. Svårbedömt, tycker jag, om det faktiskt tillför något. Lärdomen av den här övningen är väl framförallt att det är bra att ta bilder på målningarna innan man sätter igång och ”förbättrar” dem.

Publicerat i Att måla, Förebild, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 18 kommentarer

Kantbitare och kantnafsare

Även om det är dystert i världen fortsätter livet som vanligt i våra trakter, en vardag pågår där man kan reta sig på att mjölkförpackningarna blivit ännu krångligare att öppna. Vi pratade om det idag, hur privilegierade vi är som kan reta oss på att  mjölkkapsylerna numera sitter fast på ett knäppt sätt som gör att det dräller. Ilandsproblem …

”Carry on and keep calm” hette det under andra världskriget. Jag målar på och vi utforskar de olika akvarellfärgernas egenskaper. Kantbitare, till exempel. Pigment som är så finfördelade och lätta att de är simkunniga. De samlar sig längs ytterkanterna i de våta ytorna och bildar fina linjer, så tunna att de är omöjliga att måla med en pensel.

Så här ser paletten ut när man handskas med kantbitare. Och så här:

Sedan finns de pigment som inte riktigt är lika bitiga, men som ändå bildar en antydan till kontur. Vi kom fram till att de kan kallas kantnafsare. Men vad ska man ha dem till? Till exempel kan man ha glädje av dem när man målar tunna löv, eller blad som här.

Det är inget mästerverk, bara en övning att använda olika blandningar med kantbitare. Nu ska jag fundera på i vilka andra sammanhang jag kan ha nytta av kantbitare och kantnafsare. Det känns som ett privilegium.

Publicerat i akvarell, färg, Planering | Etiketter , , | 14 kommentarer

Nu får det vara slut

Nu säger jag det för allra sista gången
Sluta nu!
Om jag ser någon av er skjuta en gång till
då blir det ingen efterrätt .

Hör ni inte vad jag säger!

Då tar jag pistolerna
och gevären och granaterna och kanonerna.
Då kan ni inte ha dom
om ni bara håller på och skjuter på varandra hela tiden

Nu får det vara slut.

Jag bryr mig inte om vem det var som började.
Det spelar ingen roll.
Sluta döda nu.

Sluta kriga.
Nu räcker det.
Nu får det vara slut.

Titta här vad tråkigt det ser ut,
trasiga hus, ensamma barn, döda människor överallt.
Ingen mat finns det, allt är förstört.
Nu får det vara nog. Nu får ni säga förlåt.
Gör det.
Säg förlåt till varandra.
Ja gärna.
Jag förlåter dig gärna säger man när någon säger förlåt.

Nu får vi hjälpas åt att bygga upp städerna,
ta hand om dom övergivna människorna.
läka såren
och aldrig, aldrig göra om sådana här dumheter igen.

Nu äter vi risalamalta.

Ur Människan pratar av Lina Ekdahl. Gavrilo förlag, 1997.

Publicerat i Böcker, Debatt, Döden | Etiketter , , , , | 12 kommentarer

Svårt att ta in, omöjligt att skriva om

Den senaste veckan har fyllts av plågsamma nyheter från Israel. Rapporteringen ökar, liksom min nyhetskonsumtion – Sveriges radio, SVT, tidningarna, BBC, CBS – men det går ju inte att förstå det ofattbara. Inga genomgångar, historiska tillbakablickar, intervjuer, citat, kartor eller analyser hjälper. Det som dröjer sig kvar är återkommande kommentarer om hopplösheten i en situation där man inte ser någon lösning.

Svårt att ta in, omöjligt att skriva om.

Publicerat i Döden, Livet, Politik | Etiketter | 13 kommentarer