Vad kan detta vara? En nyupptäckt djuphavsfisk? En svampsort, typ ticka (om nu tickor är svampar, vilket jag inte alls är säker på)? Ett fynd i grönsakslådan som passerat inte bara bäst före datum utan också den tidpunkt då det inte längre är identifierbart?
Nej det är en aggressiv kantbitare, en akvarellfärg. Den heter transparent orange och märket är Windsor&Newton. När jag slutade måla i går kväll låg det en pöl med den färgen på paletten. När den sedan torkade, utifrån kanterna och inåt bildades de där linjerna som är typiska för kantbitarna. ”Snällare” färger, som till exempel ockra, torkar till en slät yta.
Det där ögat har uppstått för att det ligger en liten klatt med alizarin crimson där. Det som bildar pupill. Den färgen jagar bort andra. Den lilla gula stjärtfenan på fisken är naples yellow och den är inte alls lika frånstötande.
Så, det är mycket att hålla reda på när man målar akvarell. Eller många grejer på ett spett, som pappa brukade säga. Vilket gör det väldigt frustrerande, ganska ofta. Men det är desto roligare när man lyckas hänga med i svängarna och utnyttja färgernas alla hyss. 
Och visst kan alizarin och transparent orange samsas om man ger dem en chans att nalkas varandra under oordnade former.
Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.
Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.
När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.
Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.
Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.
En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.
Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.
Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.
Och här har vi teckningstuschet som heter ”Schwarz”. Den är verkligen bara svart. Hur jag än försöker locka ur den andra nyanser förblir den bara svart, eller olika nyanser av grått, beroende på hur jag spär ut det. På den här målningen har jag alltså gjort en undermålning i svart-grått. När den väl var torr kunde jag gå över med några olika nyanser med akvarellfärg, utan att undermålningen löses upp. Mycket smidigt.
Om man sprejar vatten på ett akvarell-papper och sedan målar med till exempel Leipziger Schwarz blir det så här. Den gula färgen letar sig gärna ut i dropparna.
Det KAN ju vara något allvarligt, men mest brukar det handla om att systemet själv har hakat upp sig på något sätt.
Olika värdar, alla lika fina. Jag hade några favoritträd och favoriterna längs min skolväg brukade jag krama om när jag gick förbi. Tills en skolkamrat såg det och undrade vad jag höll på med. Lite förbryllad insåg jag att det kanske inte var så vanligt, så jag gjorde ett uppehåll på ett halvt sekel, eller så. Men jag har börjat igen. Testa! Det är en trevlig känsla.
