Sommarpusselpyssel

När det är dags att städa plockar jag först undan allt som ligger och dräller.

Just som jag lyfte upp ett pussel och la det överst i plocka-undan-högen som jag balanserade i andra handen, tänkte jag:

Jag borde förstås ta en bild på det här pusslet först, för om jag tappar det eller det kommer i oordning på något sätt kommer jag att ägna resten av sommaren åt att försöka lägga det igen … Men då måste jag hämta mobilen och – äsch, det går nog bra!

Eftersom jag lastat på för mycket på  min plocka-undan-hög gick det inte bra. Så nu undrar jag om det går att få hjälp? Och om jag eventuellt ska leta efter en försvunnen bit innan jag dammsuger eller om det här är alla bitar.

Jag kan illustrera svårigheterna med några exempel, men sedan måste jag verkligen komma igång med städandet. Det här går ju inte.

Och inte det här heller. Här tycker jag det ser ut som om bitarna går för långt ut i kanten, jämfört med när pusslet är riktigt lagd. Jag tror i alla fall att det är är en springa på någon millimeter, kanske två, mellan kant och pusselbitar.

Ramen är 9,5 cm på insidan. Här ser man de olika bitarnas mått och relation till varandra. Rombens kortsida är lika lång som fyrkanternas sida.

Uppdatering: Alla bitar inom ramen! Kanske inte helt enligt regelverket, men de får plats. Tomrummet borde bara flyttas ut i kanterna.

Malin har knäckt koden, och hittat lösningen! Såhär pedagogiskt förklarar hon hur man gör. Nästan som att spela blindschack.

Lägg de stora trianglarnas långsidor mot två kanter som ska vara i rät vinkel med varandra. Lägg den mellersta triangeln i motsatt hörn.
Nu har du fått en tom yta mellan dessa trianglar som har formen av en romboid. En gång kan du kalla den.
Lägg den gula romboiden med vita stjärnor på längs ena ytterkanten. Romboidens ytterkant mot ramens ytterkant. Lägg en av de små trianglarna med sin bas mot romboidens sida. Lägg kvadraten mot lilla triangelns sida och sen ser du hur den sista lilla triangeln ska läggas. Nu finns det mån att ta upp bitarna men ingen yta som ska fyllas.

Tack Malin! Och alla andra för uppmuntrande tillrop och intressanta förslag!

Publicerat i #när det skiter sig, otur | Etiketter , | 28 kommentarer

En fiskargubbe till!

Henry Blogg, med hunden Monty som han räddade från det italienska skeppet Monte Nevoso 1932.

Historien om fiskargubben, som inte var någon fiskargubbe, utan Dorus Rijkers, kapten på en nederländsk sjöräddningsbåt, leder vidare till en annan berömd livräddare, Henry Blogg.

Han fick också hjältestatus under sitt liv, och många medaljer som han stoppade i sin skrivbordslåda.

En berömd episod som omnämns på flera håll i skildringar på engelska, är räddningen av besättningen på det svenska skeppet Fernebo, som sprängdes av en mina 1917. Jag hittar dock inget på svenska om den händelsen.

Till skillnad från Dorus Rijkers, som nog aldrig hann med något fiske, var Henry Blogg fiskare på riktigt och fiskade framförallt krabbor.

Båda hade yrkesbeteckningen ”coxswain” som betyder ungefär styrman och ett så konstigt ord måste ju granskas. Cox visar sig (troligen) komma från ett fornfranskt ord för båt, besläktat med kanot och ”swain” är vårt ”sven” som i ungersven och liknande. Troligen är ordet hopfogat i Holland, eller kanske i England, båda internationella sjöfarande nationer.

Margareta uppmärksammar Henry Blogg på sin blogg och via berättelserna om honom hamnar jag i den svenska sjöräddningens historia.

Utöver alla insatser, från kustfolk eller sjömän emellan under århundradena, började det så smått 1855 med ett par livräddningsstationer vid Skånes kust, på initiativ av Örlogsmannasällskapet.

Men vid en världskongress i Tyskland 1903 framstod Sverige som mycket illa rustat, jämfört med andra länder. En av de svenska deltagarna, Albert Isaksson, åkte hem för att få en ändring till stånd och 1907 startade Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, senare Sjöräddningssällskapet.

Här ser vi en av Sjöräddningssällskapets första båtar, Hjälparen, som var ”osänkbar genom ett system av tretton lufttankar och ett utombordsbälte av kork”. De tidiga sjöräddningsbåtarna roddes alltså för hand, oftast i storm, eftersom det framförallt är då det behövs sjöräddning.

Den där flaggan… varför ser den ditretuscherad ut, undrar jag.

Idag är det bättre ställt med sjöräddningen i Sverige, om än lite splittrat.

  • Sjöfartsverket: alarmcentral och räddningsledning genom Sjö- och flygräddningscentralen, sju helikoptrar från fem helikopterflygbaser, ett stort antal lotsbåtar och andra fartyg.
  • Kustbevakningen: övervakningsfartyg, andra fartyg och svävare vid ett antal kuststationer och tre övervakningsflygplan för sjöräddning.
  • Sjöräddningssällskapet: omkring 230 räddningsfarkoster på 73 räddningsstationer.
  • Sjöpolisen: patrullbåtar i Stockholms- och Göteborgsområdena.
  • Försvarsmakten: helikopterflottilj med tre baser samt ytfartyg.
  • Kommunerna: räddningsinsatser i hamnar och (i varierande utsträckning) fartyg som kan användas i öppet vatten.

Jag hoppas verkligen att alla som är inblandade i olika eller överlappande roller klarar av att samarbeta!

Publicerat i historia, Ord, Språk | Etiketter , , , , | 23 kommentarer

Cykellycka

Cyklar har så olika personligheter. Lätta, snabba eller stabila och lite långsammare, vingliga eller välbalanserade, lättrampade eller beroende av en massa växlar. Ungefär som människor med andra ord.

Den här cykeln, som en gång var min farmors, har jag haft glädje av hela mitt cykelliv. Jag har vaga minnen av att jag satt där nertill i svängen och sparkade mig fram till backen för att susa ner i god fart. Det måste alltså ha varit från tiden före egen cykel, dvs i sexårsåldern. Nådde jag verkligen upp till styret då?

Nu har den i alla fall återupplivats från de nästan döda och den är lika trevlig att cykla på som alltid.

Med den cykeln har jag flytt från en björn, åkt ifrån åska och brutit ett revben, men revbenet var inte cykelns fel, verkligen inte.

Med den har jag också gjort många trevliga utflykter i södra Dalarna och jag är så nöjd med att den är farbar igen!

En anledning att jag känner lite extra starkt för just denna cykel är förstås att vi är födda på samma ställe.

Lite synd att behöva byta ut originaldelar som sadel och kedja, men helt nödvändigt.

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , , | 32 kommentarer

Källa

Och nu är det dags för målgång med akvarell nummer hundra! Hundragubbejubileum, liksom, men inte gubbar (jo, fiskargubben förstås!) utan akvareller.

Det blev inte riktigt som jag tänkt, men det hade jag kanske inte tänkt heller. Jag håller på med ett nytt slags motiv – interiörer – men det får ta sin tid. Idag blir det i stället ett försök att fånga något kring begreppet Källa. Och det har faktiskt med fiskargubben att göra.

När jag målade min gråtande fiskargubbe försökte jag ta reda på lite mer om målningens ursprung och hittade utöver Wikipedia-artiklar och några konstsidor en artikel i Bohuslänningen, både om vem konstnären är och vem fiskargubben var.

Idag fick jag en i intressant kommentar till det inlägget:

Fiskargubben är målad av Harry Haerendel och föreställer Dorus Rijkers (1847-1928). Du kanske har läst artikeln i Bohuslänningen? Den har tyvärr fått och ett och annat i denna väldigt mystiska historia om bakfoten. ”Den Helder” är inte namnet på en konstnär. Det är helt enkelt orten vid Nordsjön där Dorus Riijkers levde och verkade fram till sin död. Det är en skröna att målningen föreställer en Karl Axel Rydberg. (Liknande skrönor finns även i Danmark och Norge, som gör gällande att porträttet föreställer en dansk respektive norsk fiskare.) Även om porträttet inte föreställer en fiskare från vår västkust, så tycker jag att målningen är en fin symbol för sjöfarten och fisket på Nordsjön. Mvh Erik

Lärorikt. Tankeväckande. Man kan aldrig kolla källorna tillräckligt noga och det är alltid värt en extra koll. Vilket innebär att akvarell nummer hundra på sitt sätt blir fiskargubberelaterad. Även om fiskargubben inte är någon fiskargubbe utan en  känd och omtyckt nederländsk kapten.

I stället för någon av de interiörer jag kämpat och kämpar med får det helt enkelt bli en källa. Den kanske ser lite disig ut på ytan efter regnet (tack för det!) men tar man djupa tag i källan är den ren och klar.

Akvarell nummer 100!

Publicerat i Att tolka, historia, Jubileum | Etiketter , , , , , , , | 23 kommentarer

Man ska inte förhasta sig …

Gårdagens akvarell var nummer nittionio, av de hundra som jag planerat att måla i mitt en-om-dagen-projekt. Då är det alltså dags för akvarell nummer hundra, men den dröjer lite. Jag har en plan. Men den kanske är för svår. Jag hade tänkt måla en interiör. Gärna ett rum där solen skiner in genom fönstret och en stol, eller kanske ett litet bord kastar skuggor på brädgolvet. Alternativt – och det är ännu svårare – ett rum som man ser in i genom ett fönster, där det samtidigt finns lite speglingar av himmel och kanske lite grenar i glaset. Man ser alltså både in genom och speglingar i samma fönster, men speglingar upptill och insyn nertill. Krångligt? Jajamensan! Det är därför det inte blev någon akvarell idag. Ingen som jag kan visa upp, alltså. Den där planen kan ta ett tag att förverkliga. Det kanske blir en annan akvarell som nummer hundra, men det där med interiör vill jag inte släppa helt.Nu får ni i stället nöja er med en bild på nittioåtta av målningarna (den nittinionde låg på tork när jag tog bilden). De är i storlek ungefär A3 och några A2 och jag har ingen aning om vad jag  ska göra med dem.

Publicerat i #när det skiter sig, Jubileum, Planering | Etiketter , , | 16 kommentarer

Lyxklimatflyktingar

Akvarellfärgerna har varit någorlunda snälla och lydiga under 98 målningar men nu vill de släppas loss ett tag. Bara färger och vatten, inget motiv och så får man se vad det blir.

Liiite motiv verkar det som om dom ändå vill ha, dom där färgerna … Spansk bergsby?

Sedan börjar örtkryddorna i det tillfälliga kryddlandet på balkongen protestera: Vi vill inte vara här längre!

OK, det är söderläge och ganska gassigt. De har gjort nytta i stan sedan i början av maj, levererat alldeles lagom vartefter och till och med förlåtit mig ett ganska hårdhänt skördande för pesto och annat. Särskilt den finbladiga grekiska basilikan är väldigt bra med sin milda smak och sin snabba återväxt.

Nu kan de också behöva komma ut på landet. Persilja, både småbladig och storbladig basilika, oregano, mynta …

Och det är väl lika bra att luktärterna och krassen får följa med också för säkerhets skull.

Tuffingar som pelargoner får stanna i stan, dock inte på balkongen.

Dessutom har det dykt upp konstiga småkryp i sjöarna i närområdet. Vattenloppor? Nån slags parasit? Hursomhelst känns det som rätt läge att ta en liten sväng norrut och fixa ett lagom skuggigt sommarland åt mina klimatflyktingar till kryddväxter. (Ja, jag inser att de är klimatflykt av det lyxigare slaget.) Och själv längtar jag efter ett dopp i en parasitfri sjö. Mot norr!

Publicerat i Att odla, Böcker, Trädgård | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Hemmahamn

Minns ni barnbarnet Sofia, hennes farfar, den gråtande fiskargubben och farmor Valborg som seglade iväg till Stockholm, medan Sofias föräldrar var på retreat i skogarna kring Nora, med strikt mobilförbud.

När fiskargubben och hans besättning vände hemåt hörde de på skeppsradion att det var några från deras hemtrakter som anmälts försvunna. Farmor letade fram sin mobil och satte den på laddning, för nu när de var nästan hemma, ville hon veta vad som hänt i världen under deras seglats. Hon stirrade förvånat på displayen.

”När skulle dina föräldrar lämna det där reträtt-stället” frågade hon Sofia.

”Inte förrän i morgon” sa Sofia.

”Men jag har över trettio missade samtal från din mamma här.”

”Tihi, då har hon ringt fast hon inte får!”

”Bäst jag ringer upp henne.”

Och så fick de veta att Sofias föräldrar tröttnat på retreaten, att de längtade efter Sofia, att de hade åkt hem till farfar och farmor och ringt sjöräddningen när de upptäckte att alla var försvunna, även båten.

”Bäst att ni ringer sjöräddningen igen och berättar för dem att vi är räddade så att de inte skickar ut någon helikopter eller så! Och kom ner på bryggan så ses vi strax!”Ja, sedan levde de förstås lyckliga i alla sina dagar!

Publicerat i Att resa, Efterlyst | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Världsberömd våg

Det här är nog världens mest kända avbildning av en våg. Det är den japanska konstnären Hokusai som har fångat en så kallad monstervåg i träsnitt.

Den är från  1830-talet, en Meisho-e-målning, som målningar av kända platser kallas.

Den mest avbildade av alla platser är förstås Fuji, som brukar dominera bilderna.

Här är det havet som är huvudperson och ett litet Fuji-berg syns i bakgrunden.

Dessutom har Hokusai tagit med några fiskebåtar, med vettskrämda fiskare som hukar inför monstervågen.

Det gör träsnittet samtidigt till en ukio-e (ungefär ”ögonblicksbilder”), en konstform som blev populär när japanska konstnärer började skildra medelklassens vardagsliv i färgglada tryck. Eftersom arbetarklassen sällan avbildades är Hokusais konstverk ovanligt även på det sättet.

Monstervågor finns och är något annat än tsunamivågor. Man vet inte riktigt hur de bildas, även om det finns gott om teorier i ämnet. På något sätt (eller på olika sätt) samverkar kraften i vågrörelserna så att de samlas i en gigantisk våg 30 meter hög eller mer, stor nog att sänka ett skepp.

Nåväl, jag börjar i mindre skala med mina vågövningar. Här ser vi en välbekant fiskarbåt på havet vars vågor bara är små dyningar, även om de bryter när de kommer in mot en flack strand.

I morgon kanske vi får veta hur det går för fiskargubben, fiskarhustrun och barnbarnet. Och barnbarnets föräldrar, förstås.

Publicerat i Förebild, historia, konst | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Mera vatten

Den uppmärksamma bloggläsaren har kanske noterat att jag är lite fixerad vid vatten. Vi kom att diskutera det häromdagen också, sexåriga barnbarnet och jag. ”Egentligen är det ju inte havet blått”, påpekade hon ”mera som grönt. Fast blått ibland. Eller gult”.

Så jag lovade att öva på hav idag, medan hon är på förskolan.

Publicerat i färg, teknikövning, Träning | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Farligt vatten

Idag blir det nog inte så mycket akvarellande för egen del, men desto mer team-work. Eller beställningsjobb, egentligen. Sexåringen vill ha en fiskarbåt (man skulle kunna tro att hon har läst min blogg om fiskarfamiljen på äventyr). Treåringen vill ha en segelbåt. Och en sol. De hjälper gärna till med målandet, så det fick bli akvarellpennor som man kan rita med och sedan tar man en akvarellpensel med vatten i och akvarellar till det hela.

Och så måste det förstås vara en bläckfisk, som ser lite rädd ut. Varför? Jo, för det kommer en haj, såklart. Bläckfisken försöker peka med en av sina alla armar så att fisken ska förstå att den bör simma åt andra hållet.

Vi håller till utomhus, med gott Tegnellavstånd och skickar inte pennor eller penslar emellan oss och ser till att ha varsin arbetsplats vid det stora bordet. Till och med treåringen vet numera vad som gäller!

Publicerat i Att måla, kaoskordinator, Midsommar | Etiketter , , , | 6 kommentarer