När behöver man kultur och kreativitet som mest? Hvergang!

I dystra tider (som denna vecka både i Sverige och på olika håll i världen) hjälper det att samlas och göra något annat än att följa nyhetssändningarna timme för timme. Om man har tid och möjlighet är det alltid välgörande med olika former av skapande. Man mår bra av att måla, snickra, odla eller laga mat tillsammans.

Att gå på en utställning och se vad och hur andra har skapat piggar också upp. Alltid!

När jag åkte hem från en vernissage idag, tänkte jag som Storm P. Han som gjorde den välkända reklamen om Tuborgs öl. När är en utställning som bäst? När man är nedstämd och håglös eller när man är uppåt? Och svaret är ju helt enkelt: Hvergang!

Utställning som jag var på idag visade textil av Jessica Fryckstedt, Berit Kennerberg, Margita Berg och keramik av Pi Högdahl. Textilkonstverken skapar de tillsammans, var och en sin bit som sedan fogas ihop till en helhet. Så här kan det se ut:

Här är Berit och Margita framför textiltolkningen av en målning av Hundertwasser. Jessica skulle också ha varit med på bilden men hon försvann någonstans.

Med hjälp av en gammal sommarklänning, utslitna jeans, Jessicas mosters brosch, bitar av fingervantar och mycket annat har de skapat en variant på Hundertwassers färgsprakande motiv, som känns som en energi-injektion.

Jag testade att bildgoogla med en bild på deras textiltavla och mycket riktigt hade algoritmerna inga svårigheter att identifiera Hundertwassers original. Kul att se hur till exempel den gamla sommarklänningen motsvarar Hundertwassers prickiga bakgrund!

Den här fina skulpturen har Pi Högdahl gjort.

Det var mycket folk på vernissagen, väldigt trevligt, men det innebar att några intressanta motiv som jag tänkte fotografera fick vänta lite. Och sedan tycks jag ha trott att jag hade fotograferat dem för det blev inga bilder. En väldigt fin textiltavla heter ”Jag tror jag står över badet idag” och är en bild från Öland i ruggigt väder. En stenig strand och tunga moln i gråskalor och lite försiktiga färger. SÅ vacker! Jag ringde Jessica efter vernissagen och bad om en bild. Tyvärr, sa hon, som också glömde ta en bild. Såld! Attans och grattis! sa jag.

Två vackra keramikskålar av Pi Högdahl fick följa med hem. Den gråvita skålens glasyr heter ”Mås-skit”.

Det är som sagt alltid lika välgörande att få ta del av kreativitet i alla dess former. Hvergang!

Publicerat i Att tolka, Förebild, konst, Livet, Teknik | Etiketter , , , , , | 16 kommentarer

Jag klarade det!

Den här versen brukar cirkulera på nätet så här års:

Thirty days has September
April, June and November
Unless a leap year is its fate
February has twenty-eight
All the rest have three days more
Excepting January
Which has six thousand
One hundred and eighty-four

Så här kan man översätta den:

Trettio dagar har september
April, juni och november
Februari tjugoåtta blott
ibland med en dags överskott
Månaderna som sen är kvar
har tre dagar extra var
Ja, utom januari då,
med sina sextusenetthundraåttiotvå

Jag tar risken att utropa mig till segrare över januari! (Jag vet att det är ett halvt dygn kvar av denna dryga månad, som jag är måttligt förtjust i, så än kan det gå åt pipsvängen.)

Januari förra året var hur deppig som helst; jag var håglös orkade bara äta skräpmat och titta på skräp-TV. I år har jag övertalat mig att försöka göra något lite roligare, då och då. Som att läsa bra böcker, t.ex. Peter Nilsons Nyagaprojekt och nyutkomna Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, i lyckad översättning av Gun-Britt Sundström, gå på bio med barnbarnen, träffa kompisar, gå på utställningar, laga mat och tvinga mig ut på en dagsljuspromenad ibland. Ja, jag har nog besegrat januari, ”icke med glans, men heller icke med skam” som en norsk kompis sammanfattade hur hon lyckats med ett projekt.

Publicerat i akvarell, Livet, Planering, Tur | Etiketter , , , | 9 kommentarer

”…med handflatan graciöst vänd uppåt”

Har den nya presidenten i USA verkligen installerats? Gills det även om man – som Trump i måndags – missar att lägga handen på bibeln, när man avlägger trohetseden. Jag och kollade upp installationsformalia och tydligen finns inget krav på att någon bok ska användas överhuvudtaget. Aj då. Jahaja, ja då är det som det är.

Diskussionerna efter ceremonierna i måndags har inte handlat så mycket om Trumps politik, som om diverse kringfrågor. Hur osams är till exempel tech-miljardärerna som satt på de bästa platserna, Mark Zuckerberg (Meta), Sundar Pichai (Google), Tim Cook (Apple) och Elon Musk? Tydligen är de i full fart med att stämma varandra kors och tvärs.

Och så alla diskussioner om hälsningsgester som följt på Elon Musks anförande. Var det en ”romersk hälsning” han gjorde och i så fall: är en romersk hälsning ens romersk?

Horatiernas ed, målad av Jaques-Louis David, 1784

Det finns ingen forskning som kunnat visa i text eller bild att man under romartiden hälsade eller svor trohetseder som på Davids målning. De tre på 1700-talsmålningen svär en trohetsed innan de drar ut i strid och lovar att offra sina liv för Rom, om det skulle behövas. En lämplig gest i nationalistiska sammanhang och den plockades upp i Italien och Tyskland på 1900-talet. Nu är den förbjuden i Nederländerna, Tyskland, Österrike och Tjeckien. (Även i Italien fram till i somras.)

Efter att Elon Musk rest runt och diskuterat med högerpopulistiska och nationalistiska partier i Europa nyligen, väcker det naturligtvis frågor när han gör en liknande gest under sitt framträdande i måndags. Vad menade han?

Hade Musk stämt av med Trump innan? Kanske gick samtalet så här:
Musk: ”Jag tänkte köra en fräckis på scen. Rätt provokativt, är det OK?”
Trump: ”Provokativt är toppen. Men se till att inte reta upp de våra!”

Man anar att Trump fått som han ville. Kärnväljare i MAGA-rörelsen tycker att Musks gest var toppen. Motståndarna för upprörda diskussioner om dess innebörd. Under tiden kommer Trumps olika beslut i skymundan, som till exempel att USA lämnar både Parisavtalet och WHO. Och att reglerna för medborgarskap ändras. Eller att han infört undantagstillstånd vid gränsen till Mexiko med möjlighet att skicka dit militären och nationalgardet. Eller att han hotar arrestera guvernörer och borgmästare som skyddar immigranter från utvisning.

Fortfarande finns det dock fria medier i USA, även om polariseringen har gått väldigt långt i medievärlden och de Trumpvänliga kanalerna är många och starka. Om man vill se en uppfriskande uppriktig kritik av installationsdagen kan man med förtroende vända sig till Jon Steward i satirprogrammet The Daily Show.

Men vad i all sin dar är det här då? Jo det är skolbarn i USA som svär trohet till den amerikanska flaggan. Musk kanske bara gjorde den gest som han fick lära sig i skolan en gång? Knappast, eftersom den gesten avskaffades 1942. Musk är född 1971 och dessutom uppväxt i Sydafrika. Numera lägger man handen på hjärtat vid flagghälsningen. Tidigare gick det till så att handen sträcktes mot flaggan ”och vid orden ’till fanan’ vänds handflatan graciöst uppåt, mot fanan”.

Publicerat i Att tolka, DCA, Debatt, historia, klimat, Miljö, Politik, USA-val | Etiketter , , | 12 kommentarer

En mycket liten umarell

När vi går hem från förskolan, tvååringen och jag, tar det en timme eller mer. Han lever i en magisk värld, där han hejar på bussar och vinkar hejdå till tunnelbanetågen, pratar trafikljusen tillrätta och kommenterar varje bil som passerar, och de är rätt många.

Ett av kvarteren på hemvägen heter Nattugglan och det förklarar några uggleskulpturer runt hörnet. De har också blivit tvååringens kompisar och pysslas om dagligen.

Här är han bekymrad över att det hamnat något på ugglans fot, eller klor heter det väl egentligen, och han testar att tvätta med en handfull snö.

Andra gånger kan det räcka med att först den ena ugglan, sedan den andra får en kram.

Men hur spännande det än kan vara med ugglor, bilar, bussar och tåg, så är det ändå byggen som trollbinder mest. Här vid katolska kyrkan på Folkungagatan har det pågått ett bygge i något år.
När det var full fart på bygget blev vi ofta stående här, länge.

Tvååringen häpnade över lyftkranar, bygghissar och grävare och applåderade entusiastiskt varje lyckad manöver.

De som jobbade med bygget kände igen honom och gjorde honnör när han dök upp och tackade alltid för applåderna.

Tack vare årets nyordslista vet vi nu att det finns fler med samma specialintresse. Ett av nyorden som Språkrådet listat för 2024 är ”umarell”. Definitionen är ”en äldre man som betraktar arbeten i det offentliga rummet, till exempel vägarbeten, nybyggnad och renoveringar av byggnader”. Tvååringen börjar tidigt, måste man väl säga. Slussenbygget har varit, och är, en ständig källa till fascination. Han är nog en av få Stockholmare som kommer att bli ledsen den dag det är klart.

Bron från Mosebacke till Katarinahissen är en utmärkt utkiksplats. Långt där nere på Katarinavägen finns den blivande Katarinaterminalen och där pågår jobbet för fullt.

På andra ställen bygger man särskilda sittplatser för de lokala umarellerna. Här är en umarell-läktare vid kajen nedanför Lidl, i Härnösand, där det går att slå sig ner och kolla på bygget av den nya bron, som ska förbinda Härnön med fastlandet. Kan det möjligen vara ett försök att samla de entusiastiska åskådarna en bit från bygget för säkerhets skull?

PS. Jag fortsätter att hålla koll på hur Kristian Luuk sköter sig som programledare för Spanarna. Förra veckan var det bara något enstaka övertramp, men denna vecka gick han för långt genom att ta upp onödigt mycket tid med en diskussion som utgick från en DN-artikel som hans son hade skrivit. Pinsamt!

Publicerat i Arkitektur, byggförsening, Ord, Slussen, Språk | Etiketter , , , , | 16 kommentarer

Ärlighet varar längst!

Häromdagen skulle jag åka till Örebro och tog mig till Centralstationen i Stockholm och letade rätt på mitt tåg på spår 10. Där stod bara vagnarna 3, 4 och 5, medan jag skulle åka i vagn 1.

Inte mitt tåg, men ett likadant, med koppling i nosen.

Jag fick lugnande besked om att tre vagnar till var på ingång. Den saknade tåghalvan körde långsamt fram och en ung lokförare klev av och (simsalabim!) kopplade ihop tåghalvorna.

I nosen och i baken på vagnarna finns kopplingsmekanismer att sätta ihop dem med, som om det vore Lego.

Sedan  hoppade lokföraren upp i körhytten (heter det kanske inte, men i alla fall längst fram). Vi kom iväg i rätt tid, men efter ett par hundra meter stannade tåget och lokföraren sa: ”Jag är ledsen, men jag missade just en stoppsignal och körde igenom en växel, som jag borde ha stannat framför. Jag får inte fortsätta att köra och vi måste hitta en annan lokförare i stället.” Det märkliga var att ingen blev upprörd. Alla ombord tänkte sannolikt samma tanke: ”Men stackars tjej!”

Om vi hade fått besked om ”tekniskt fel” eller ”signalproblem”, eller något liknande, hade det troligen sett helt annorlunda ut, med arga passagerare, krav på taxi, omedelbara besked och sånt. Nu satt vi lugnt kvar och väntade på en ny lokförare, vilket dröjde. Sedan kom ett nytt meddelande att hjulen, rälsen och växeln måste inspekteras av någon tekniker innan tåget kunde fortsätta. Det skulle ta ett tag och jag skulle sannolikt missa mitt möte i Örebro.

Jag klev av tåget och tänkte att det är ju väldigt bra att man tar säkerheten på allvar och inte bara chansar och hoppas att det ska gå bra ändå. Ingen skada skedd, mötet kunde klaras av via telefon och jag hoppas verkligen att lokföraren får återgå i trafik snart igen.

Publicerat i Att resa, När det skiter sig, Planering, Teknik | Etiketter , | 8 kommentarer

Lite kamratstödjande fostran, kanske?

Sveriges Radio fyller hundra år och det tänkte jag skriva om, men det får bli senare, för idag lyssnade jag på Spanarna och undrar: Kan ingen ta Kristian Luuk lite avsides och ge honom några goda råd om hur man uppför sig som programledare? När han leder radioprogrammet Spanarna har han tre smarta och väl förberedda personer i studion och det är hans uppgift att låta dem ge sitt bästa. Inte att berätta om sig själv eller avbryta med dumma frågor.

Jag har klagat på honom tidigare (Luuk kidnappar Spanarna) och har väl hoppats att de värsta avarterna skulle slipas av med tiden, för när han leder Spanarna stänger många av: ”Nej, jag lyssnade inte den här veckan. Det var ju Luuk som programledde.”

Jag vill inte veta att Luuk tillbringade nyåret i Paris eller att han varit på julfest hos Fredrik Lindström. Det hörs på långt håll när Luuk ställer en fråga till de övriga, att det bara är för att få berätta om sig själv. Och är det inte snudd på tjänstefel att göra reklam för sitt eget TV-program, när han leder ett radioprogram? Han är dessutom mästrande och litar inte riktigt på att spanarna klarar sin uppgift, eller tror att vi lyssnare är korkade och han ställer frågor som: ”Var det ett exempel” ”Är det din spaning?”  Dessutom begår han kardinalfelet att recensera sig själv ”Vilket BRA program!” och betygssätter spanarna genom att framhålla några som extra duktiga. Jag tycker mig märka en viss irritation hos spanarna, men för det mesta är de oerhört toleranta.

Trots allt detta vill jag gärna rekommendera senaste Spanarna, där till exempel Niklas Källner resonerar kring begreppet ensamhet och tvånget att vara social. Klokt, roligt och träffsäkert!

Liksom Camilla Lif om gränserna mellan djur och människa och Katarina Barrling om att vi borde uppskatta mellanrummen mer, njuta av att vara i ett nu-hav och inte ständigt simma på för att komma till nästa sen-ö.

Här är denna veckas spanartrio, Camilla Lif, Niklas Källner och Katarina Barrling. Gissa tre gånger vem förgrundspersonen är!

Publicerat i Debatt, Jubileum | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Guten Rutsch ins neue Jahr!

Det finns ett trevligt tyskt uttryck, som betyder ungefär ”Bra skjuts in i det nya året!” Det räcker med ”Guten Rutsch!”, så förstår alla vad man menar. Ett bra alternativ till exempel till ”Gott slut!”

Hur man rutschar in i det nya året skiljer sig åt i världen. I år fascineras jag framförallt av Key West i Florida. De har sin alldeles egna version av The big drop på Times Square, där en jätteglob sänks på torget vid midnatt, varje nyår.

Den är i sin tur en variant på det klot som man brukade använda för att skeppen skulle kunna finjustera sina kronometrar, som behövdes för navigeringen. Det behövdes något som var tillräckligt stort och lätt att känna igen från havet och då passar det bra med ett stort runt klot högt placerat, som kan släppas ned vid rätt tidpunkt, vanligtvis klockan tolv på dagen i de fallen.

Men Key West, då? Jo de har också sin Big drop, men i stället för en stor kula av något slag har de valt en sko. Inte vilken sko som helst, utan en jättekopia av en av Dorothys magiska rubinröda skor i Trollkarlen från Oz. Den sänks ner med en dragqueen i. I många år har det varit Sushi på bilden. Möjligen blir det en ny dragqueen i år, vi får se. Idén är ju så knäpp att man måste gilla den.

Jag hoppas att alla får en bra skjuts in i det nya året. Och ett bra år 2025, med allt det som Jenny Nyströms tomtar demonstrerar om: Helsa, Lycka Glädje. Lite fred i världen skulle också sitta fint

Publicerat i Nyår | Etiketter , , | 10 kommentarer

Instant Christmas

Vältajmat, men lite för kort. Så kan man sammanfatta årets julhelg, när det gäller vädret. Jag åkte upp till södra Dalarna (där julen bor – tro inte på dem som hävdar något annat!) ett par dagar före jul, i tät dimma. Jag tog det så lugnt att jag blev omkörd av A-traktorer. Nästa dag såg det ut såhär:

På julafton tittade solen fram och det var som att bo i ett julkort.

På juldagen töade det och den nytillverkade snögubben tappade både kroppsdelar och självförtroendet.

På annandagen såg det ut så här:.

Men när man varken kan åka skidor eller bygga snögubbar kan man bygga Lego. För säga vad man vill om Lego, men det är en väldigt bra metod att få post-jul-rastlösa barn att fokusera på ganska komplicerade uppgifter.

Problemet är att kidsen är lite för bra på legobygge nuförtiden. En byggsats som blombuketten (som är gjord av miljövänlig plast) borde enligt min mening räcka i minst tre dagar, men den blev klar på en dag.

God fortsättning, med eller utan Lego!

Publicerat i Blommor och bin, Jul, kaoskordinator | Etiketter , , , | 8 kommentarer

God Jul!

Ett litet tips till alla som eventuellt stressar för mycket just nu: Om man planerar en paj av något slag och förgräddar pajdegen lite för mycket, så att den blir bränd – då kan man göra en gratäng i stället och skippa pajskalet. Det är ändå bara en massa fett och gluten.

En synnerligen god jul önskar jag er alla!

Publicerat i Jul, kaoskordinator, Livet, När det skiter sig, otur, Planering, Vardagsedge | Etiketter , | 10 kommentarer

Kanske skulle testa i alla fall?

Jag har börjat julhandla så smått. Det är mycket tidigare än jag brukar och det känns riktigt bra – som att jag börjar bli vuxen.

Så länge det alls är möjligt föredrar jag också att handla i riktiga butiker med levande människor. Att klicka hem prylar från nätet kan vara praktiskt, såklart, men det har sina poäng att kunna diskutera och få råd av kunniga personer. Och trots att det är lördag idag var det ingen trängsel alls i centrala Stockholm.  Edvin Öhrström glas-skulptur, Glasspinnen, eller ”Kristall, vertikal accent i glas och stål” lyste röd och grann, folk var vänliga och jag hittade det jag skulle ha.

Barnbarnen har lite blandade intressen och jag hamnade bland annat i en kampsportsbutik. I den miljön är det svårt att avstå från en öppningsreplik som: ”Jag tänkte börja med MMA och behöver lite råd.”  Den unge mannen bakom disken log uppmuntrande och sa: ”Coolt. Lite som Ann Perez de Tejada.” Jag har ju ingen aning om vem det är, men han förklarade att det är en kvinna som blivit känd i MMA-kretsar. (Det handlar alltså om Mixed Martial Art, dvs lite blandad kampsport.) Redan innan hon pensionerades från sitt jobb på ett museum började Ann Perez de Tejada med MMA, för att hålla sig i form. Och sen har hon fortsatt, i varje fall upp i sjuttioårsåldern.

Eventuellt gjorde jag den unge mannen lite besviken, när jag förklarade att jag skojade och att det var prylar till en sjuttonåring som jag var ute efter. Men hans avskedsreplik var trots det: ”God jul! Och fundera på om du inte ska satsa på MMA i alla fall!”

Gulle!

Publicerat i Förebild, Hälsa, Livet, Träning | Etiketter , , | 16 kommentarer