En 60-åring motsvarar tre 20-åringar

Det finns över 150  litterära sällskap i Sverige, mer eller mindre aktiva. De flesta ägnar sig åt någon svensk författare, men det finns också ett par sällskap för utländska författare.

Att Shakespeare får ett svenskt sällskap är kanske inte så förvånande. Mer nischat är väl Svenska Horatio Hornblower-sällskapet (Hornblower är huvudperson i Cecil Scott Foresters romaner om sjöslagen under Napoleonkrigen).

Det finns också ”epoksällskap” som Unga Skåne eller ”genresällskap” som Deckarvännerna.

De litterära sällskapen har oftast samma höga medelålder som till exempel hembygdsföreningarna, något som bekymrar. Jag brukar trösta de oroliga med att det vanligtvis är först vid 60 – 70 år som man kommer upp i kulturarvsåldern. En hög medelålder innebär dessutom en stor samlad kunskapsmassa. Erfarenhetsmässigt och kunskapsmässigt motsvarar en 60-åring tre 20-åringar, i alla fall på områden som litteratur och kulturarv.

Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.

Man har delad vårdnad om Hjalmar, så att årsmöten och olika program förläggs växelvis till Stockholm och Örebro, ofta i Bergmans Wadköping.

Förra helgen var det Örebros tur med ett intressant program om Att kastas från toppen till botten, ett återkommande tema hos Bergman.

Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.

Efter programmet i den fullsatta Teaterladan i Wadköping var det middag på Elgeriigården, Hjalmar Bergmans morfars hem. En spännande plats, ett av de få trähus som överlevde den stora branden i Örebro 1854. Bergman lekte ofta där som barn och interiörerna ser ut att vara oförändrade från den tiden.

Morfar Elgérus var en framgångsrik entreprenör, färgare till yrket, med en verksamhet som expanderade i olika riktningar, inklusive kemtvätt, som han var en av de första att introducera i Sverige. Spår av den verksamheten hittade jag på väggen i hallen.Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.

Innan vi skildes åt för dagen fick vi en annorlunda Jobs-post av biskop Mogren. I Siljansnäs finns företaget Jobs handtryck. Eva Nordblom är en av deras designers och hon har gjort det här fina påskkortet, som vi fick varsitt exemplar av.

GLAD PÅSK!

Publicerat i Att läsa, Att tolka, historia | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Har ni skaffat pool?

Det här är den nya Skurubron i Nacka, över Skurusundet mellan Sörmanland på västra sidan och Uppland på den östra.

Den har fått arkitekturpris och ser ju rätt trevlig ut. Den är en av få broar i landet där man måste betala broavgift och det kan ju vara värt 8 kronor att åka över den. Men inte 308 … Särskilt inte en mörk kväll i januari, då jag inte såg någonting alls av bron.

Det är Transportstyrelsen som sköter det där. De sköter också trängselavgifterna, när jag åker in i och ut ur centrala Stockholm.

Varje månad får jag meddelande om trängselskatt, som jag klickar bort, eftersom jag betalar med autogiro. Jag märkte inte att meddelandet i februari avviker lite, utan klickade bort det som jag brukar. Det borde jag inte ha gjort. Transportstyrelse-autogirot gäller bara deras trängselskatt, inte deras infrastrukturavgift.

Nu har jag fått en påminnelseavgift på 300 kronor och jag kollade vad det handlade om. Det visade sig vara januarifärden i mörker och kyla, då jag levererade en cykel till Stavsnäs. Dyr utflykt! Och återigen en påminnelse om de problem som automatiserade system kan skapa om de inte är genomtänkta.

Det finns faktiskt elbolag där systemet kollar innan de lägger på förseningsavgifter. Om man skött betalningarna ordentligt i övrigt, går det ut ett pappersbrev med påminnelse, utan påminnelseavgift. Så gör inte Transportstyrelsen. Det vore intressant att veta hur mycket extraklirr i kassan som dessa förseningsavgifter ger.

Jag hoppas verkligen att man inte ändrar något i hanteringen av fakturor, där jag har mitt fritidshus. Där läser man själv av vattenmätaren och skickar in resultatet. Sen får man en räkning på förbrukningen. Om man fyller i fel – vilket har hänt mig – ringer en vänlig dam upp och frågar om det verkligen stämmer. På trevligt bergslagsmål undrar hon om man gjort av med extra mycket vatten av någon anledning: ”Jag funderar på om ni kanske har skaffat pool.” När jag kollade mätaren med glasögonen på, insåg jag att jag borde satt dit ett komma före de två sista nollorna. Måtte den damen aldrig gå i pension!

Publicerat i Arkitektur, Förebild, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 8 kommentarer

Dit solen inte når

Vad är nu detta? Fort Knox? Bodens fästning? En upphottad version av kinesiska muren?

Nej, det är Slussen-bygget, som det ser ut idag. Det stämmer dåligt med de bilder vi fick oss till livs vid projektstarten. Så här skulle det se ut, enligt en reviderad version.

Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.

Någon verkar gilla branta trappor… Slussen ligger på Södermalms norra strand och sluttar ner mot Gamla stan. Nu har man BYGGT UPP nivån på Södermalmssidan. Det innebär att mycket av den där ytan som ser solig ut på bilden innan, där folk promenerar och cyklar, alltid kommer att ligga i skugga. I alla fall de tider det är folk där.

Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller  ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.

Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:

”Riddarfjärden, som i folkmun ironiskt kallats Gullfjärden på grund av föroreningar med bland annat urin, ligger väster om bron och Guldfjärdsplan ligger ovanför södra brofästet vilket gett smeknamnet en historisk, om än något kuriös, förankring.” Såvärst guldig är den dock inte.

Nåväl, dyr är den i alla fall. Senast jag kollade hade kostnaden ökat från 200 miljoner kronor till 450 miljoner.

Om man sedan ska vidare upp till Mosebacke, vilket jag ofta ska, stöter man på nya problem. Katarinahissen var förr den självklara lösningen, men efter renoveringen funkar den bara ibland. Om det blåser aldrig så lite stängs den av, eftersom hisslinorna trasslar ihop sig.

Ja, det framgår kanske att jag tycker att hela Slussenprojektet är dyrt, dåligt och misskött.

Publicerat i Arkitektur, byggförsening, historia, Miljö, När det skiter sig, Politik, Slussen, Slussens Golden Gate-bro | Etiketter , , | 10 kommentarer

Husmorstips och gränsdragning

Vi har en bra tvättstuga i vårt hus. Mycket rymlig, maskiner som fungerar, bra torkmöjligheter, stora bord att vika tvätt på och en mangel som jag är förtjust i. (Jo, jag hör till en generation som har svårt för att lägga en omanglad duk på bordet, i den mån jag överhuvud taget använder duk.)

Det förekommer aldrig några arga tvättstugelappar. Alla gör som man ska och om någon missar att tömma torkskåpet i tid är det alltid någon som tar hand om det, tar ut den torra tvätten och viker ihop någorlunda snyggt. Jag har ofta fått hjälp och jag tar alltid hand om andras tvätt om det finns något kvar i torkskåpet när jag ska hänga min tvätt där.

Men – det finns en gräns. Det finns ett slags underlakan som inte har något riktigt bra namn på svenska. Fitted sheet på engelska, och de olika översättningar som föreslås är täckplåt(!), dra-på-lakan eller formsytt lakan, alltså ett sånt där som ska träs över madrassen. De är hopplösa att vika på ett rimligt sätt; om det hänger sådana kvar i torkskåpet på mitt pass lägger jag dem bara i en hög. Jag har själv ett par som jag använder sällan och jag är inte ensam om att tycka att de är krångliga.

Det finns många förslag till lösningar.  Att vira lakanet runt skallen ser jag som en allra sista utväg.

Jag tror mer på förslaget att knöla ihop det så gott det går och lägga det underst i lakanshögen och låtsas att det är OK. Det kan funka, i alla fall om man bara har ett par stycken sådana där krångliga lakan.

Jag har hört att spöken skulle vara personer som dött när de kämpat med att vika ett dra-på-lakan. Det är nog bara är en skröna, men man vet ju aldrig …

Om det är någon som kommit på ett fungerande sätt att vika sådana där lakan tar jag tacksamt emot tips!

Publicerat i Livet, När det skiter sig, Planering, Teknik, Vardagsedge | Etiketter , , , | 21 kommentarer

Minns ni?

Nu är det fem år sedan sedan corona-pandemin tog fart på allvar för att sedan hålla på, av och till i ungefär tre år. Från de där åren finns mycket som jag hade glömt. Den där känslan av ödslighet, till exempel, som på målningarna av Hopper, till exempel.

Skämtteckningar fångar olika corona-fenomen. Kattägaren har skrivit en lapp att ingen ska öppna dörren åt katten, vad den än säger. Katten å sin sida har skrivit en lapp som säger: ”Öppna dörren, jag har toapapper.” Den där toapapperhysterin hade jag helt glömt! På mittbilden berättar läkaren att patientens Covid-test är positivt. ”Det kan inte stämma” säger han ”jag har över 300 rullar toapapper hemma”. Och så den tredje bilden med figuren om inser att hans normala livsstil kallas ”karantän”.

 

Vargen blir snuvad på konfekten när Rödluvan lämnar korgen på trappen till mormors hus (alla dessa kassar med mat, biblioteksböcker och annat som hängdes på dörrhandtagen!). Coronalisa påminner oss om hur jobbigt det var med munskydden. Jag vande mig aldrig. Men handsprit använder jag fortfarande, till skillnad från en kompis som ondgjorde sig över att hon köpt en stor förpackning handsprit strax innan pandemin var över. ”Vad ska jag nu göra med all denna handsprit?” undrade hon. Jag berättade att det är tillåtet att använda den även utan en pandemi.

Vilka konstiga tre år det var, eller hur? Tre år som blivit svåra att hantera för minnet, eftersom det finns så få händelser att hänga upp kronologin på. De där återkommande TV-sändningarna klockan två på eftermiddagarna med Tegnell – hur länge höll de på?

När kom vaccineringarna igång? Var restaurangerna stängda? Hur länge gällde reseförbudet?

Uppdatering 22 mars: Nu hittade jag den där Mona Lisa-bilden som jag letade efter häromdagen.

Man riktigt ser hur hon njuter av att slippa alla besökare som betittar henne dagarna i ända.

Publicerat i Att tolka, Hälsa, historia, Jubileum | Etiketter , , , | 16 kommentarer

Lugnande

I oroliga tider blir motiven stillsammare, verkar det som. Bortsett från ett och annat orosmoln.

Berg har alltid en lugnande effekt, tycker jag.

Publicerat i akvarell, Att måla, Natur, Träning | Etiketter , , | 10 kommentarer

Follow the money …

USA:s finanser är skakiga. Representanthuset har just röstat igenom skattesänkningar på 4 500 miljarder dollar. För att undvika ekonomisk kollaps föreslås en höjning av skuldtaket med 4 000 miljarder dollar. Det leder till underskott i statsfinanserna på flera tusen miljarder dollar och en statsskuld på väg mot rekordnivåer.

Att överge Ukraina kan vara ett sätt att minska utgifterna, enligt Trumps sätt att se. Därför är det inte överraskande att han frågade den brittiska premiärministern tidigare i veckan om Europa kan tackla Ryssland på egen hand.

Zelenskyj fick kritik i går för att han inte hade kostym på sig vid mötet i Vita huset. Han svarade att han kommer att ta på sig en kostym när kriget är över. På bilden ser vi Churchill som  besöker Vita huset under andra världskriget; ingen kostym, ingen slips.

PS. Knappt har jag hunnit posta det här inlägget förrän jag får en påminnelse om december 1994, då Ukraina gick med på att ge upp sin kärnvapenarsenal, mot  säkerhetsgarantier från USA, UK, Frankrike, Kina och Ryssland, samt löfte om ekonomisk ersättning.

PPS. En smula otippat står nu hoppet till kung Charles III. Han har bjudit in USA:s president på ett statsbesök, något som Trump blev mycket förtjust och smickrad över. Man skulle kunna tänka sig att Charles ger Trump en liten historielektion om ryska avtalsbrott och kränkningar av andra staters territoriella integritet eller politiska oberoende. Jag undrar om Trump skulle bli lika oregerlig som mot Zelenskyj i fredags.

PPPS: Och apropå att följa pengarna: En intressant artikel om hur ryskt kapital hjälpt Trump att överleva ekonomiskt

Publicerat i Att tolka, DCA, Förebild, historia, När det skiter sig, Politik, WW2 | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Hoppa på tåget: Svart och vitt

Många grupper i bloggvärlden skriver på gemensamma teman, oftast någon gång i veckan. Jag brukar följa och kommentera några grupper och det är alltid lika trevligt att ta del av olika infallsvinklar på ett tema.

Riktigt vart det här tåget är på väg vet jag inte, eller om det ens är ett tåg. En av mina akvareller är det i alla fall.

Ibland funderar jag på att gå med i en temagrupp, men jag är alldeles för oregelbunden i mitt bloggande. Det skulle inte bli någon riktig ordning på temabloggandet för min del.

Men det hindrar ju inte att jag kan hoppa på ett tema då och då, till exempel i gruppen ”Hoppa på tåget”, som rattas av Åke i Nacka.  Veckans tema är Svart och vitt. 

En association som ligger nära till hands är berättelsen om är Rosa Parks, hon som vägrade att lämna sin plats på bussen till vita passagerare, den 1 december 1955, i Montgomery, Alabama. Jag tycker att den förtjänar att upprepas då och då.

När hon klev på bussen för att åka hem från jobbet fanns det lediga platser den avdelning bak i bussen som var reserverad för svarta passagerare, eller ”colored” som det stod på skyltarna. Hon satte sig där, helt enligt regelboken.

Men när det sedan kom på fler vita på bussen, flyttade chauffören skylten som separerade de svarta och vita avdelningarna, så att hennes plats blev ”vit”.

Det var då hon vägrade flytta på sig. Busschauffören hotade med att tillkalla polis och hon svarade: ”Gör det!”

Sedan gick det relativt fort och ett år senare, i december 1956 slog högsta domstolen fast att det inte var tillåtet med segregation i kollektivtrafiken.  Men därefter dröjde det ända till 1964 innan all rassegregation förbjöds. Så nyss!

Det var ingen lätt match hon gav sig in i när hon vägrade att flytta på sig. Hon arresterades, förhördes och dömdes att böta motsvarande 1800 kronor. Hon slapp vara kvar i fängelset till domen, eftersom några vänner fick ut henne mot borgen. Men hon förlorade sitt jobb och var tvungen att flytta på grund av de trakasserier hon utsattes för.

Långt senare skrev hon i sin självbiografi (Rosa Parks, 1992) om hur det ibland framställt som att hon – den där bussdagen – var gammal och trött efter jobbet och helt enkelt inte orkade resa sig och byta plats: “Folk säger att jag inte lämnade min plats för att jag var trött, men det är inte sant. Jag var inte fysisk trött, i alla fall inte tröttare än jag brukade vara efter en arbetsdag. Jag var inte gammal, även om en del tror att jag var det. Jag var 42 år. Nej, det enda trött jag var, var trött på att ge efter.”

Hennes enkla, men svåra handling betydde mycket för den fortsatta utvecklingen och många ser den 1 december 1955 som en vändpunkt i kampen för medborgerliga rättigheter i USA. Rosa Parks levde till 2005 och blev 92 år gammal.

Som färgnörd har jag alltid tyckt att ”svart” och ”vit” är jättekonstiga begrepp när det handlar om människor, liksom andra lika missvisande kulörer som tillskrivs olika grupper. Det enda som behöver färgsorteras är väl tvätten.

Jag har försökt lista ut vilka övriga som brukar hoppa på tåget men det var inte så lätt. Jag tror att det går att hitta dem hos lokförar’n själv.

Uppdatering 27 februari: Cecilia i Houston skriver i en kommentar att ett säte per vagn på spårvagnarna i Houston tillägnas Rosa Parks minne ❤️

Sätena är vanligtvis blå, hennes är gult. Här är bilden som Cecilia skickat.

När man väl infört förbud mot rasdiskriminering gick det ändå trögt med jämlikhetsarbetet. Ett av de senaste programmen för ökad mångfald, jämlikhet och inkludering av missgynnade grupper har fått akronymen DEI för Diversity, Equity och Inclusion. Det programmet avskaffas nu och kvalificerade befattningshavare, även på höga poster inom militären, får sparken med motiveringen att de är DEI-rekryteringar.

Publicerat i akvarell, Förebild, historia, Politik, Porträtt | Etiketter , , , | 18 kommentarer

Tips till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

I broschyren Om krisen eller kriget kommer står det bland annat hur man ska göra om det blir elavbrott och  inte går att använda toaletten. Möjligheten att spola toaletten hänger ju på att det finns el som pumpar upp nytt vatten till spoltanken.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap föreslår att man i så fall ska ”sätta en plastpåse eller sopsäck i toaletten”. Sen ska kommunen berätta ”var man ska slänga avfallet”. Det låter som om det kan bli lite krångligt. Rådet har diskuterats livligt, olika experter menar att det nog skulle kunna bli riktigt joxigt.

Just nu är vi i samma situation, där jag bor. Vi renoverar avloppsrör och stammar och kan inte använda toaletterna. Varje lägenhet har därför utrustats med en behändiga torrtoa. När tunnan är full ställs den ut i trapphuset, med ett rejält lock på. Mycket bättre än de sladdriga och eventuellt läckande sopsäckar som MSB föreslår! Budning sker en gång i veckan.

Jag försökte hitta en illustration till budning, dvs latrintömning, men det är tydligen inget man har fotograferat. Strängnäs kommun visar en bild på ett gulligt utedass och prislista på budning. (Om jag i stället söker på latrintömning dyker det mest upp bilder på anläggningar för båtar att tömma sina avloppstankar och liknande.)

Nu måste jag dock erkänna att jag ännu inte, trots att stamrenoverandet pågått en vecka, använt mig av den där fiffiga torrtoan. Ibland har jag använt toan i tvättstugan, som redan är stamrenoverad. Men vi har också utrustats med en ”servicevagn” på gården, där det finns både WC och dusch. Den är väl uppvärmd och helt fungerande, eftersom avloppet leds till en avloppsbrunn som inte är inblandad i vår stamrenovering.

Jämfört med barndomens utedass är det ett under av bekvämlighet. Det dasset har jag såklart inget foto på heller, bara en gammal pastellteckning från, vad ska vi tro? Tolvårsåldern?

Dasset är den pampiga byggnaden i övre högra hörnet, från början ett skoldass. Det är kortsidan som syns på teckningen, med en port som man kunde köra in en kärra i för budningen. På långsidorna var det tre, eller kanske fyra ingångar till olika avdelningar.

Ibland tänker jag att det var en bra förberedelse för eventuella krissituationer att ha växt upp med det där dasset. Man blir liksom van. Och kanske svenska folket borde få åka på träningsläger, med utedass? Eller åtminstone utrustas med beredskapstorrtoa. Hallå MSB – torrtoor åt folket!

Publicerat i Återvinning, Debatt, Miljö, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 26 kommentarer

När behöver man kultur och kreativitet som mest? Hvergang!

I dystra tider (som denna vecka både i Sverige och på olika håll i världen) hjälper det att samlas och göra något annat än att följa nyhetssändningarna timme för timme. Om man har tid och möjlighet är det alltid välgörande med olika former av skapande. Man mår bra av att måla, snickra, odla eller laga mat tillsammans.

Att gå på en utställning och se vad och hur andra har skapat piggar också upp. Alltid!

När jag åkte hem från en vernissage idag, tänkte jag som Storm P. Han som gjorde den välkända reklamen om Tuborgs öl. När är en utställning som bäst? När man är nedstämd och håglös eller när man är uppåt? Och svaret är ju helt enkelt: Hvergang!

Utställning som jag var på idag visade textil av Jessica Fryckstedt, Berit Kennerberg, Margita Berg och keramik av Pi Högdahl. Textilkonstverken skapar de tillsammans, var och en sin bit som sedan fogas ihop till en helhet. Så här kan det se ut:

Här är Berit och Margita framför textiltolkningen av en målning av Hundertwasser. Jessica skulle också ha varit med på bilden men hon försvann någonstans.

Med hjälp av en gammal sommarklänning, utslitna jeans, Jessicas mosters brosch, bitar av fingervantar och mycket annat har de skapat en variant på Hundertwassers färgsprakande motiv, som känns som en energi-injektion.

Jag testade att bildgoogla med en bild på deras textiltavla och mycket riktigt hade algoritmerna inga svårigheter att identifiera Hundertwassers original. Kul att se hur till exempel den gamla sommarklänningen motsvarar Hundertwassers prickiga bakgrund!

Den här fina skulpturen har Pi Högdahl gjort.

Det var mycket folk på vernissagen, väldigt trevligt, men det innebar att några intressanta motiv som jag tänkte fotografera fick vänta lite. Och sedan tycks jag ha trott att jag hade fotograferat dem för det blev inga bilder. En väldigt fin textiltavla heter ”Jag tror jag står över badet idag” och är en bild från Öland i ruggigt väder. En stenig strand och tunga moln i gråskalor och lite försiktiga färger. SÅ vacker! Jag ringde Jessica efter vernissagen och bad om en bild. Tyvärr, sa hon, som också glömde ta en bild. Såld! Attans och grattis! sa jag.

Två vackra keramikskålar av Pi Högdahl fick följa med hem. Den gråvita skålens glasyr heter ”Mås-skit”.

Det är som sagt alltid lika välgörande att få ta del av kreativitet i alla dess former. Hvergang!

Publicerat i Att tolka, Förebild, konst, Livet, Teknik | Etiketter , , , , , | 16 kommentarer