Av förra inlägget att döma skulle man kunna tro att jag har varit ute och rest. Och det har jag ju – med nöd och näppe. En akvarellkurs med Johan Ramberg i Lentas på Kretas sydkust. Eftersom jag måste gå upp VÄLDIGT tidigt bokade jag telefonväckning, dvs en levande människa lovar att ringa klockan 04.30 nästa dag och väcka mig. Kostar 50 kronor, men det kan det ju vara värt för man kan ju inte bara lita på digitala väckningsanordningar. Jag lade mig i god tid och stängde som jag brukar av ljudet på telefonen för att inte bli störd under natten…
Klockan fem vaknade jag alldeles av mig själv och hade tre missade samtal och tre sms från telefonväckningen. Shit! Dubbelshit!! Jag hinner inte, tänkte jag först, men så tänkte jag om. Det är värt ett försök. Tunnelbanan börjar gå 05.13 från min station, och planen var att ta första tåget. Det missade jag, men jag hann med nästa och sedan Arlandabanan så att jag kom fram till min gate när de började prata om att nu måste vi nog stänga efter dig. Så mitt andra smarta restips är: Stäng INTE av ljudet på mobilen om du har beställt telefonväckning!
Det var en fin resa och en bra kurs. Tema förenkling, förenkling, förenkling, ljus och skugga och de kretensiska färgerna.
Vi gick upp till de gamla lämningarna efter ett Asklepiostempel, dit folk vallfärdade för 2500 år sedan för att bli botade från sjukdomar.
Vid stranden i Lentas ligger ruinerna efter den gamla akutmottagningen där man tog emot och bedömde vilka som kunde vara lämpliga för behandling.
Det rena vattnet från det naturliga källsprånget var en viktig del av behandlingarna. Källan togs sedermera över av en läskedrycksfabrik och är inte längre i funktion.
Men man kan krypa in i den gamla ingången och känna lite tvåtusenåriga vibbar.
Som sagt, förenkling.
Och så de kretensiska färgerna, som ju är väldigt mycket vitt papper, blått och jordfärger. Bränd och obränd umbra, bränd och obränd sienna, ultramarin, cobolt och cerulian. Det är allt man behöver ha med sig till Kreta.
Sedan lyckades jag inte stänga balkongdörren på kvällen och då fick det turkosa bandet träda i tjänst igen.
Strax före Valborg pajade min kyl och frys i huset på landet.
Alltså ny-ny, inte begagnad.
Och som jag alltid gjort åkte jag och handlade först, för slängstället ligger behändigt en liten tvärgata bort, bara något kvarter från affären. När jag hade svängt in på tvärgatan, som jag gjort de senaste 50 åren eller så, insåg jag att jag inte borde vara där. En skog av skyltar med LEKANDE BARN, EJ GENOMFART, farthinder, etc mötte mig. Men då var det liksom för sent och jag beslöt att jag troligen skulle göra mer skada om jag backade, så jag körde försiktigt och mycket långsamt fram till slängstället. Där hanns jag ikapp av en bister man på en kraftig fyrhjuling, med ett litet barn framför sig på sätet.
Vårtecknen är få. EN stackars liten scilla. Några frusna påskliljor som inte vågar slå ut. Och myrorna sover fortfarande i sin stack.
Helgförvirringen tilltar. Kidsen som hoppas på påskgodis ropar ”Bus eller godis”, det önskas Glad påsk på långfredagen och påskkärringarnas flygtider är det ingen som har koll på längre…
Jag tycker det är sorgligt när personer som Lena Lind Palicki hävdar att vi måste gå över till ”dom” eftersom de som råkar skriva fel på ”de” och ”dem” utsätts för omgivningens tillrättavisningar, ja rentav förakt. Vore det då inte en bättre idé att förbättra både toleransen och språkundervisningen, i stället för att slänga i stort sett välfungerande de-dem-former överbord?
Ett problem med att införa ”dom”, genomgående är att litteraturen från 1900-talet och från 2000-talet skulle kännas föråldrad.
Nu har jag i alla fall fått ett sånt där förslag om något jag borde skaffa mig. Såvitt jag förstår är det ett slags kreditkort som anses vara helt rätt för mig. Och så får jag detta förslag på hur det i så fall skulle kunna se ut. Eller hur jag skulle kunna se ut, snarare.
