Aldrig riktigt nöjd …

Postat den 16 februari, 2026 av Karin

Förra veckan åkte jag en vända och tittade till husen på landet. När jag åkte därifrån senast, efter jul, var det någon minusgrad och då ställde jag in värmen så att vattenrören  skulle klara den fortsatta vintern. Men jag hade inte räknat med en sån här vargavinter, så till sist insåg jag att det vara bara att åka dit och kolla.

Först farfarsstugan som ligger inbäddad i snö och där systemet med en luft-vatten-värme-växlare tuffar på. Tidigare hade jag en fiffig manick som läste av temperaturen i huset och meddelade mig hur det låg till, via 3G-nätet. Nu har det nätet stängts ner och jag måste skaffa en ny manick, eller kanske ett nytt sim-kort till den gamla. Till dess har jag höjt värmen lite så att jag slipper ligga sömnlös.

Sedan vidare till nästa hus, där snödrivorna var imponerande höga, men tror ni att jag tog några bilder? Senast det var nästan lika mycket snö var nog 2010, då det såg ut så här.

När jag satte på vattnet rasslade det till – det lät som isbitar som tog sig fram i rören. Nu har vattenrören fått värmekablar och jag höjde grundtemperaturen några grader. Det vore ju trevligt om vi får lite återbäring på elräkningarna i år …

När jag fixade med allt praktiskt och pulsade mellan huset och boden tänkte jag på hur intensivt jag längtade efter snö när jag bodde i Östafrika några år. Då stoppade jag ibland in armarna i frysen, för att känna den där isiga känslan kring handlederna, som när man åker omkull på skidor och kör ner händerna i snön.

Det hade jag ju kunnat göra nu – köra ner händerna i snön –  men det kändes inte ett dugg lockande. Lite för mycket snö och lite för många kallgrader. Aldrig blir man riktigt nöjd!

Den här bilden målade jag när jag bodde i Tanzania och bara hade tillgång till snö på toppen av Kilimanjaro, dit jag inte lyckades ta mig. Jag fick nöja mig med att titta på den.

Publicerat i Att resa, klimat, Planering, Vardagsedge | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Den 6 februari hyllas ett behändigt och användbart skiljetecken

Postat den 6 februari, 2026 av Karin

Institutet för språk och folkminnen påminner om att det är semikolonets dag idag, med ett citat ur Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg. Skollärare Mård reder ut begreppen så här:

Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, 
dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. 
Vid komma ska ni styra er lite, bara lite – så lång tid bara som 
det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt
så lång tid – eller två blinkningar. Men vid ponkten ska ni 
styra er och ge er god tid medan ni drar ett helt andetag ur bröstet. 
Kom ihåg dä, barn, så länge ni lever!

Jag tycker det är ett behändigt och trevligt skiljetecken och jag påminner då och då om dess användbarhet. Konstigt nog är det kontroversiellt, anses snobbigt eller till och med ”omanligt”. Dumt, för det är ett praktiskt litet skiljetecken när en punkt känns för bryskt och ett komma för vagt; ett smidigt sätt att binda ihop meningar för att understryka ett samband helt enkelt.

Men varför har det ett så konstigt namn, semikolonet. Kolon vet vi ju vad det är: de där två punkterna som säger att nu ska jag berätta något. Men ”semi” betyder ju halv! Ett halvt kolon skulle i så fall rimligtvis bli en punkt. Men det är krångligare än så. Kolon kommer från grekiska och betyder led, kolonn eller del av text.

Aldo Manuzio hette mannen som hittade på detta skiljeteckenpå 1500-talet.  Kanske (nu spekulerar jag) kom han på att det skulle heta semikolon eftersom han såg framför sig två språkled, eller meningar, som behövde hållas samman för att de handlade om samma sak, men ändå hållas åtskilda, eftersom de var fullständiga meningar.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Debatt, Språk | Etiketter , , | 6 kommentarer

Nya kunskaper

Postat den 29 januari, 2026 av Karin

I Molières komedi Le Bourgeois gentilhomme får monsieur Jourdain veta skillnaden på prosa och poesi och utbrister förvånat: ”I över fyrtio år har jag talat prosa utan att veta om det!” Så kändes det för mig i går på Nordiska museet när jag lyssnade på en föreläsning om dräkthistoria. När jag fick lära mig skillnaden mellan folkdräkter och bygdedräkter skulle jag ha kunnat utropa: ”I fyrtio år har jag haft en bygdedräkt utan att veta om det!”

Längst ner till vänster på bilden föreläser min systerdotter, Emma Frost, om dräkthistoria. På skärmbilden får min syster Kicki (Emmas mamma) illustrera temat bygdedräkter. Jag har en likadan, en Bysockensdräkt. Men nu visar det sig att den inte alls är den folkdräkt jag alltid trott att den var utan en bygdedräkt. Kriterierna för en folkdräkt är förutom att den ska ha lokal anknytning också att den ska ha funnits kontinuerligt och inte, som Bysockensdräkten, återupplivats och återskapats efter att ha varit ur bruk en tid.

Jag glömde fråga Emma vad som händer om man råkar hitta foton eller annan dokumentation som kan visa på ett mer kontinuerligt användande än man tidigare trott. Då kanske bygdedräkten omvandlas till en folkdräkt?

Det var den andra föreläsningen på samma tema, helt fullsatt. Första föreläsningen blev också utsåld på kort tid, så med den efterfrågan kanske det blir en till. En och en halv timme om ett udda ämne som kan tyckas perifert, men som säger mycket om samhället förr och nu och dessutom är det en ren njutning att få ta del av så gediget kunnande Med studier i textilvetenskap vid Uppsala universitet, plus gesäll- och mästarbrev i dräktsömnadsyrket har Emma gott om kunskaper att dela med sig av.

På Nordiska museet hör folkdräkterna till de tidigaste föremålen i samlingarna. Artur Hazelius, som drog igång det hela, skickade ut instruktioner om hur man skulle gå tillväga.

Riktigt vad han menar med egendomliga vet jag inte (hallå Emma!), men den där önskan att få in alla tillbehör in till minsta bandstump är ju bra.

I ett annat, mer problematiskt utskick, skriver han att det helst ska vara de finaste dräkterna och i så nytt och obrukat skick som möjligt; fattas något kan man be att få det tillverkat. Därmed missade man nog en hel del information, både om olika dräktvarianter och om vardagslivet i största allmänhet.

När man diskuterar folkdräkter kommer naturligtvis också frågan om Dräpo upp, dvs Dräktpoliserna som strängt och nitiskt ser till att folkdräkternas alla detaljer är korrekta. Emma kunde lugna oss på den punkten. Dräpo verkar ha insett att det är svårt att skjuta mot rörligt mål. Dräkterna har alltid utvecklats och ändrats och det går bra att bara använda dräktkjolen till en vanlig tröja om man känner för det. ”Men läs gärna på lite” manade Emma ”det är kul och dessutom bra att veta vad ens plagg uttrycker.”

Publicerat i Bygden, Förebild, historia, Traditioner | Etiketter , , , , | 22 kommentarer

Rosa-förbundet

Postat den 16 januari, 2026 av Karin

De senaste veckorna har jag vandrat bakåt i tiden och läst hundraåriga dokument som skildrar ännu äldre tider. Arbetarnas kulturhistoriska sällskap fyller år och jag håller på med en artikel om deras historia. Sällskapet bildades 1926 när dess initiativtagare oroade sig över den tilltagande historielösheten och över att tidigare kunskaper, traditioner och arbetsmetoder skulle glömmas bort i den snabba tekniska utvecklingen.

Sällskapets stadgar antogs 1926. Medlemsavgiften var 2 kronor per år, ungefär 70 kronor idag.

Någon borde skriva en bok … De minnen som samlades in av sällskapet gavs ut i Notiser, sex häften om året och är fascinerande läsning. Av allt som jag inte får plats med i artikeln, tycker jag nog mest om berättelsen om katten Rosa. Hon beskrivs som en röd katt och jag tänker mig att hon såg ut ungefär som den här lånekatten från nätet.

Rosa fanns på Stora Nygatan 22 i Gamla stan, på Beckmanska boktryckeriet. Stämningen var tydligen god på arbetsplatsen. Så här står det i Notiser: ”Det fanns på 1880-talet en samklang mellan arbetare, förmän och chef, som skapade glädje och förståelse. Arbetsintensiteten förlorade ej därpå.” Där på tryckeriet bodde alltså Rosa, mycket älskad och omhuldad tills hon dog en mild vårnatt. ”Det blev sorg och saknad inom officinen och Rosa bäddades i vitaste pappersspån från bokbinderiet i en gammal stillåda och fördes högtidligen ut till Djurgården, där bakom Bellmans byst stoftet nedgrävdes i jorden.”

Framåt sommaren beslöt man att hedra Rosa med en sill- och potatissexa vid graven. Potatisen kokades i (den rengjorda) kitteln som man brukade koka valsmassa i. Sillen rensades och tillagades ovanpå den heta potatisen, knäckebröd och öl kompletterade kalaset och ute vid Rosas grav lovade man högtidligt att alltid komma ihåg henne. ”På så sätt uppstod Rosa-förbundet”. Naturligtvis skrev man också ett hyllningskväde:

Du vackra Rosa med det mjuka hår
Och kind mer röd än sommaraftonbranden,
Du troget för mitt minne ännu står
Fast länge se’n du gått till ”sälla landen”

Sen blev det 1897 och Stockholmsutställning och på hösten ber en skamsen grupp boktryckare Rosa om ursäkt vid en högtidlighet vid graven:

Förlåt! Lill Rosa, att vi dig försummat,
Att du i sommar ej fått någon gäst.
Men Svea, ser du, sina söner trummat,
Tillhopa, till en enda väldig fest.

Av konst och industri, vad härligheter,
Som hopats nära intill strandens vass. —
Du skulle montrer sett och minareter
Och säkert du dig slickat på din tass!

Förlåt-dikten till Rosa har skrivits av bokbindaren Wilhelm Reslow. De som arbetade på det Beckmanska boktryckeriet måste haft riktigt dåligt samvete över att de försummat Rosa under sommaren, för dikten innehåller många ursäktande strofer, men också skildringar av vilka frestelser som Stockholmsutställningen på Djurgården bjöd på:

Där ute dracks det öl 
och korv blev tuggad
Och där fanns stor 
och liten industri

Korven var en sensation, eftersom Stockholms-utställningen bjöd på premiär för varm korv i Sverige.

Utställningen var omfattande och gissningsvis hade tryckeriet fullt upp med skrifter, broschyrer, program, ritningar och affischer i samband med utställningen och sedan gällde det förstås också att hinna ta del av alla begivenheterna också.

Rosa förlät dem säkert där uppe i sin katthimmel.

 

Publicerat i Arkitektur, historia, Porträtt, Traditioner | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Nya tag

Postat den 11 januari, 2026 av Karin

I januari händer det att jag går lite i ide. Jag sover mer än vanligt, jag läser mindre än jag brukar, gör just ingenting. Tills jag – som många andra – försöker dra igång något projekt för att komma i form fysiskt. Jag vill må som i september; efter en sommar med mycket trädgårdsarbete, simning och cyklande var jag rentav spänstig. Det är jag inte nu.

Jag har hunnit testa en hel del olika komma-i-form-metoder genom åren. En byggde på en cirkel av olika maskiner som varvades med andra övningar som, step ups, balans och dans. Rätt trevligt.

Men så ”utvecklade” man konceptet till en högteknologisk anläggning med maskiner som man styrde med ett litet digitalt armband och man utrustades med ett bälte som skickade alla ens träningsdata till en stor skärm. Mellanstationerna togs bort och allt blev bara tråkigt.

Till sist kände jag mig som om jag flyttat in i en tamagotchi-värld och den där stackars varelsen som jag försökte hålla vid liv var jag själv.

Nu har jag hittat en träning som bygger på lite mer mänsklig kontakt. En grupp på max tio personer, en tränare som har bra blick för om man fattat vad övningen går ut på och som ger små korrigeringar: ”Försök att få ner hela fotsulan.” Eller: ”Böj bara det bakre benet.” Några få maskiner för armstyrka och benstyrka. Rätt enkel och ganska trivsamt. Kanske för lågintensivt för att jag ska bli septemberspänstig, men lite hjälper det i alla fall att komma ur januariletargin.

Dessutom ljusnar det ju lite också nu och det börjar bli tulpandags!

Publicerat i Hälsa, Nyår, Träning | Etiketter , , | 4 kommentarer

Det här gick ju inget vidare

Postat den 4 januari, 2026 av Karin

Det var dumt att uttala förhoppningar om att 2026 skulle bli ett bättre år än 2025. Året snubblade redan på tröskeln och i går natt fick vi veta att USA gått till attack mot Venezuela och fört bort dess president, Nicolás Maduro, med motiveringen att det handlar om ett krig mot narkotikan.

Maduro är extremt odemokratisk, korrumperad och kontroversiell på många sätt, men det ger ingen annan president rätten att kidnappa honom. Nu ska han (alltså Maduro) ställas inför rätta i New York och åtalet mot honom är häpnadsväckande: ”Nicolás Maduro och hans fru, Cilia Flores, har åtalats i södra distriktet i New York för narkotikaterrorism-konspiration, kokainimport-konspiration och vapeninnehav”, enligt justitieministern Pam Bondi.

Den här satirteckningen är fyndig, men föga trovärdig. Har Trump verkligen tillräcklig språkkänsla för att kunna ändra meningen i budskapet med hjälp av ett komma?

Maduro måste fängslas, säger Trump, för Venezuela har vapen som man tänkt använda mot USA…

Med tanke på att USA:s försvarsbudget närmar sig tusen miljarder dollar och Venezuelas uppges ligga kring fyra miljoner dollar, framstår det argumentet som lite klent. Men Trump behöver ett krig med Venezuela för att kunna motivera massdeportation av invandrare till Venezuela, enligt Alien Enemies Act. Hittills har domstolarna i USA underkänt sådana deportationer, med motiveringen att Venezuela inte är i krig med USA.

I USA handlar diskussionerna nu om att detta är ytterligare ett försök att leda bort uppmärksamheten från Epstein-dokumenten, om att det är ett brott mot internationell rätt, och om att Trump saknar godkännande från kongressen för angreppet. ”Trams” säger Trump ”gnäll inte, fokusera i stället på hur bra det gick!” I en frågestund efter presskonferensen i går eftermiddag talade han klarspråk om den egentliga anledningen: ”Oljeföretagen kommer att gå in och tjäna stora pengar på detta.”

Publicerat i Att tolka, Debatt, Politik | Etiketter | 8 kommentarer

Skärpning, 2026

Postat den 1 januari, 2026 av Karin

Nu måste detta nya år visa sig kunna leva upp till sin uppgift att bli bättre än 2025. Jag har inga klagomål för egen del, det har varit ett bra år på alla sätt hemmavid, vilket innebär en trivsam vardagslunk, en lagom blandning natur och kultur, mycket barnbarnshäng och en del nya akvarellinsikter.

MEN: resten av världen! Det har varit svårt att inte bli nyhetsknarkare, men samtidigt mycket plågsamt att ta del av nyheterna från alla krishärdar, med grymheter och lidande i olika världsdelar, förstärkta av arrogans och ren dumhet på sina håll. Tänk om det här året skulle kunna bli lite bättre!

Jag höll mig vaken över tolvslaget i år, vilket är ovanligt. Redaktör’n och jag brukade välja någon trevlig ort, till exempel Dar es Salaam, som ligger två timmar före oss. Då kunde vi önska varandra Gott nytt år klockan tio (eller Heri ya Mwaka Mpya på swahili) och så var vi i säng i god tid före tolvslaget.  Men i år kände jag som damen på bilden; jag ville verkligen se att det där otrevliga året 2025 gav sig av. En snabbtitt på de senaste nyheterna gör mig dock lite fundersam. 2026 får skärpa sig rätt ordentligt tycker jag. Eller är det kanske mänskligheten som måste rycka upp sig och försöka få slut på alla eländen?

Från en god vän i USA får jag en nyårshälsning som är krypiskt utformad men lätt att förstå. Jag fattar, men det gör mig beklämd att det nu är omöjligt att säga vad man menar, rakt ut. I vårt stora grannland i väster (se där, jag gör likadant!) har man nu infört en regel att man vid inresa i landet måste uppvisa sin historik i sociala medier, fem år tillbaka. Om man har uttryckt sig på något sätt negativt om landet eller dess nuvarande ledare kan man vägras komma in i landet. Helt ologiskt, egentligen, för om man uttalar sig negativt om sådant som hände för två, tre och fyra år sedan gör man ju bara som den nuvarande ledaren.

Jag ansluter mig till alla dessa historiskt många som har samma önskan för det nya året!

Publicerat i Att tolka, Debatt, Jubileum, Livet, Nyår, Politik, Slussen, Traditioner | Etiketter , , | 2 kommentarer

Johannes, mellandagar och snart slut på detta år

Postat den 28 december, 2025 av Karin

Stormen Johannes har farit fram över nejden och ställt till det. Från relativt närbelägna Gävle kommer sorgliga bilder på halmbocken som blåst omkull i stormen. Först knäade den och sedan välte den. Annars brukar ju någon försöka tända eld på bocken, men nu har den klarat sig bra några år.

Häromåret innehöll halmen en massa fågelgodis. När fåglarna festat på den några dagar såg bocken mycket eländig och tilltufsad ut. Och i år denna Johannes som fick bocken på fall.

Själv har jag städat upp här hemma efter Johannes idag. Soptunnorna som hade tumlat nedför slänten är nu tillbaka på sin plats. Några friggolitblock som har legat under bastun hittade jag i backen femtio meter ovanför bastun. Avloppsbrunnarna har jag lagt extralock på och en tung sten på vardera lock. Ett av locken låg på en annan del av tomten, med den fastfrusna stenen kvar ovanpå! Hammocken hade gjort en kullerbytta och låg lutad mot alen. Sittdelen låg delvis i vattnet. En paddelbräda (en så kallad SUP) var ett bra vindfång och hade flugit iväg in i skogen.

Men tror någon att jag kom ihåg att fotografera förödelsen innan jag plockade rätt på allt?

När jag var så gott som klar med uppröjningen lyckades jag åtminstone dokumentera det flygande brunnslocket med sin sten. Som ett flygande tefat. Det hade varit intressant att bevittna den luftfärden.

Det finns fortfarande en del att ta hand om, som grenar och kvistar som blåst ner över hela tomten, men det är ingen brådska. De kan ligga till våren. Allt ser lugnt och fridfullt ut på den här bilden från köksfönstret, tagen i fyratiden på eftermiddagen.

Bortsett från stormen har julhelgen förflutit lugnt och fint med mycket tid med barn och barnbarn, Kalle Anka, Karl-Bertil, lagom mycket mat och godis och lite praktiskt fix.

Vi drog upp båten ordentligt i höstas, men sedan har det regnat så mycket att den hamnat farligt nära vattnet. Nu har den fått flytta upp en bit till. Några tegelpannor som hade halkat ner och riskerade att släppa in regn och fukt i boden har lirkats tillbaka.

Så nu kan vintern få komma när den vill, liksom det nya året med ljuset, som redan är på väg tillbaka. Detta är nog det sista inlägget för i år. Tack för i år, trevligt nyår och ett riktigt bra 2026 önskar jag alla!

Publicerat i Bygden, Livet, När det skiter sig, Nyår, Traditioner, Vardagsedge | Etiketter , , , | 16 kommentarer

Dom har ju inte kommit än …

Postat den 20 december, 2025 av Karin

Med ett par musikaliska barnbarn kan man med lite tur få njuta av julspel, körsång och konserter under advent.

Det är ingen självklarhet att man får biljetter, dock. Alla adventskonserterna i Katarina kyrka sålde slut på fyra minuter – FYRA MINUTER – i en kyrka som har drygt 1000 platser och det handlar om många konserter! Det gick bara att köpa biljetter digitalt och när de släpptes klockan 10 den 12 november satt jag redo, uppkopplad vid datorn för att köpa två biljetter. När jag efter ett par minuter kom in på bokningssidan fanns inte två biljetter tillsammans, så jag testade två separata. Gick inte heller. Men en biljett kunde jag få, troligen den sista.

Vid advent tänds ljuskronorna i Katarina kyrka

Elvaåringen som sjunger i Katarina-kören fick slita hårt under hösten, både med otaliga repetitioner inför konserterna och sedan eftermiddags- och kvällsjobb på helgerna första advent och Lucia.

I föräldragruppen och bland mor- och farföräldrar diskuteras nu om inte en garanterad biljett per sjungande barn vore rimligt. För barnen är det trist om ingen anhörig finns med och lyssnar på konserterna och för föräldrar och andra är det trist att skjutsa barnet till repetitioner under hela hösten, sedan också till föreställningarna, utan en chans att få komma in och lyssna. Det blir nog en skrivelse till Katarina församlings kyrkoråd om detta. Vi är inte ute efter gratisbiljetter, utan en garanti att få köpa en biljett per sjungande barn.

Luciakonserterna var också snart utsålda, utom familjeföreställningarna på eftermiddagen. Där var det barntillåtet och emellanåt så högljutt och stojigt i publiken att elvaåringen tänkte att det inte var någon idé att sjunga, eftersom det ändå inte hördes.

Klass fem och åtta i Adolf Fredriks musikskola gav en Luciakonsert i Nordiska museet, också den snabbt utsåld. Då gäller det att ha ett kontaktnät bland föräldrarna så att eventuella överblivna biljetter kommer till användning. Konserten var fantastisk med fin akustik och vacker sång.

Musikal i Drottning Silvias konsertsal. Längst bort till höger skymtar åttaåringen, som oval-väktare. Han hade tidigare uppträtt som sengångare, med låååångsamma steg och repliker som tog tiiiiiiiiiid.

Lilla akademiens musikal Djurens labyrint handlade om hur man tar sig fram i livet och i världen beroende på vem man är. Pingviner, till exempel, är fåglar som inte vill flyga; valar är däggdjur som trivs som jättefiskar i vattnet. Inledningssången O val! O val, oval, oval … följdes upp med  en labyrint som blev en oval, som det gick att ta sig ut ur om man visste vad man ville, dvs om man hade ett valspråk.

Till advent hör också julkrubborna som finns i många olika former. Jag har sett mini-krubbor som ryms i en tändstiksask, eller gör-det-själv-kit med pepparkaksformar. Det finns också gott om krubbor med politiska budskap, som krubban i en Massachussetts-kyrka, där Jesusfamiljen saknas. Där finns bara en skylt med texten: ”ICE var här.”

På andra ställen, som här i en Stockholms-krubba saknades också Jesusfamiljen, men av helt andra skäl. Där finns något får, en vilsen kamel i närheten, men ingen Jesusfamilj.

”Oj, då” sa jag, ”har dom redan givit sig av?” En krubbansvarig person såg på mig, kanske lite överseende inför min bristande krubb-kunskap. ”Vi är fortfarande i advent. Dom har ju inte kommit än!” Såklart!

PS: På bloggen Äventyret framtiden presenteras fina och ovanliga krubbor varje dag i advent.

Publicerat i Att tolka, Jul, Politik, Traditioner | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Stjärngosse-gate

Postat den 14 december, 2025 av Karin

Dags för de årliga diskussionerna om våra traditioner och till min förvåning har stjärngossestrutar seglat upp som ett hett ämne.

När Sveriges Television direktsände Luciafirandet i Visby på morgonen, upprördes kommentariatet, särskilt på Facebook över att det saknades stjärngossemössor.

Kommentarerna, som jag inte tänker återge ordagrant, handlar om varthän detta land barkar och att ingen bryr sig om att se till att vi värnar gamla fina traditioner. Jag vet inte riktigt hur sånt hamnar i mitt flöde, men det var många upprörda röster om woke-TV, vänstermedia och värre.

Det var inget som jag tänkte på när jag lyssnade till sångerna och såg de vackra vyerna från Visby. Jag noterade att man valt de traditionella versionerna av Luciasången och Staffansvisan, vilket borde ha gjort traditionskramarna nöjda, men ack nej. Om inte stjärngossarna har strutar på huvudet duger ingenting.

De vise männen på en 500-tals-mosaik i Ravenna

OK, låt oss ta det från början. Stjärngossarna är en variant av trettondagens vise män som kom till Betlehem, ledda av en ny stjärna.

I bibeln står det inget om hur många de var, bara vise män.

I  i originalversionen står det ”magoi apo anatolwn”, det vill säga ”astrologer från öster”.  Termen magoi användes i Babylonien och Persien både för astrologer, lärare, och präster. Med tiden  bestämde man sig för att de sannolikt var tre eftersom de hade med sig tre presenter: guld, rökelse och myrra.

Under medeltiden började man med stjärngosse-spel i anslutning till trettonhelgen, ofta i katedralskolornas regi. Då brukade huvudbonaden likna olika österländska varianter. Man tror att det är olika toppiga mössor från den tiden som inspirerat till stjärngossestrutarna.

De medeltida stjärngossespelen under trettonhelgen tunnades ut och för drygt 100 år sedan integrerades de i stället i Luciatågen, påhejade av Nordiska museet, som tyckte att det vore trevligt om pojkarna också fick vara med i Luciafirandet.

Skansens luciatåg 1893 var troligen det första i landet som inkluderade stjärngossar, men först 1927 då Stockholms Dagblad ordnade ett stort luciatåg blev luciafirandet, som det ser ut idag, mer allmänt.

Går lika bra med en stövel, tycker Sune

Med tanke på hur stjärngossetraditionen ändrats genom århundradena och hur ohistorisk den nuvarande varianten är, undrar jag hur man kan bli upprörd över att en del stjärngossar bestämmer sig för att ta av sig sin strutmössa. Egentligen borde det ju vara en turban, eller någon annan österländsk huvudbonad.

I Sunes jul tog Sune det ett steg längre och utmanade omgivningen med en stövel i stället för strut. Min gissning är att stjärngossestrutarna är på utdöende. Många lussetåg väljer bort dem, opraktiska och obekväma som de är.

Men om man verkligen vill hålla på traditionerna och återgå till stjärngossetåg på trettonhelgen i stället, tänker inte jag protestera.

I så fall ser jag gärna traditionsenliga kyrbasier pakoler eller turbaner i stället för de totalt anakronistiska stjärngossestrutarna. Här är en bild från Österrike. Den stjärngossedräkten skulle troligen uppskattas av barnen (och tonårskillarna!). Mantel och häftig mössa i stället för vitt linne och strut.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Traditioner | Etiketter , , , , , , | 8 kommentarer