I oktober fick jag plötsligt och oväntat ont i en fot. Hålfoten och underbenet. Tänkte att det går väl över, men det fortsatte att göra ont och efter en vecka ringde jag vårdcentralen för att få en tid. Det är inte det lättaste; i början av december fick jag komma.
På vårdcentralen fick jag träffa en ny (inhyrd) läkare som var ortoped. Efter att ha knackat och klämt på relevanta punkter och knycklat ihop mig för att kolla om skelettets olika delar sitter ihop som de ska, föreslog han att jag borde träffa en sjukgymnast. ”Va”, sa jag ”en sjukgymnast?” Det kändes lite irrelevant, men läkaren insisterade på att det var vad jag behövde.
Sjukgymnasten sa att detta var verkligen inget för honom, eftersom det verkade mer handla om något cirkulationsrelaterat. Ny kontakt med vårdcentralen som föreslog ett blodprov. Ny läkartid i januari för uppföljning av proverna.
Rosenlunds sjukhus. Varför är sjukhus ofta så ocharmiga i sin utformning?
Jag fick träffa ytterligare en ny (också inhyrd) läkare som inte verkade verkade ha läst på. Han sa att jag borde träffa en ortoped. ”Va?”, sa jag ”det har jag ju just gjort.”
Läkaren tyckte att det ändå är bäst att utesluta skelettskador och remitterade mig till röntgen på Rosenlunds sjukhus.
”Va!”, sa jag, ”där är det ju sådana köer att man aldrig kommer in!” Nä, det hade läkaren aldrig hört talas om, deras Drop in funkar finfint, enligt honom.
Så jag linkade iväg till Rosenlunds sjukhus för röntgen, men där var det knökfullt med folk och jag uppmanades att komma en annan dag. Gärna en förmiddag mitt i veckan.
Så på onsdag kom den lilla damen igen. Då hade datasystemet på Rosenlundssjukhusets röntgenavdelning pajat och det gick inte att göra något alls.
Jag fick remiss till Farsta i stället. Där finns bra och gratis parkering, så det gick smidigt att ta sig dit med bil och leta upp läkarhuset i sin undanskymda vrå.
Men… där hade röntgenapparaten gått sönder, så det gick inte att röntga. ”Försök på Dalens sjukhus”, sa Farsta.
På Dalens sjukhus har de ett parkeringssystem som sköts via sms. Man ska knappa in väldigt många siffror, som finns att läsa i liten stil på en skylt högt upp. Med hjälp av en längre medmänniska med god synskärpa gick det bra. ”Kom ihåg att du ska skicka ett nytt sms och avsluta parkeringen när du åker härifrån”, sa medmänniskan.
På Dalens sjukhus var det också många väntande, men gott om plats så att det gick bra att tillbringa dagen med fika och tidningsläsning. Det tog sin lilla tid, men röntgad blev jag och jag hann kasta mig iväg i sista minuten för att hinna åka innan stängningsdags och hämta ut ett paket som legat lite för länge på sitt utlämningsställe.
I morse fick jag ett sms från Dalens parkeringsbolag om att min parkering avlutats och att jag har debiterats för maxtid.
Facebook verkar ha bestämt sig för att begränsa mitt tittande. Det dyker ofta upp tomma rutor eller meddelanden att innehållet inte är tillgängligt.
Jodå, jag har snappat upp den fina japanska traditionen att värdesätta lagade föremål högt. Med den gamla lagningsmetoden kintsugi förgyller man sprickor i keramik och höjer värdet. Lappade lagade gamla textilier – boro – får status genom att de blivit så omskötta.
Äsch, nyårslöften är sååå 1900-tal, eller? Jo, på sätt och vis. Löften om att i år, i år minsann, då ska jag verkligen bli sund och spänstig och gärna smal! Eller bli en bättre människa i största allmänhet, få ordning gamla foton, läsa klart Släkten Thibault (av Roger Martin du Gard), alla åtta delarna.
Nej, jag tycker inte att allt var bättre förr, men jag vet att man var bra på att ta tillvara det som fanns. Man producerade inte lika mycket sopor som idag. Det kan ju vara ett nyårslöfte så gott som något: att minimera allt avfall. Allt från matsvinn till förpackningar.
Uppdatering och korrigering: ”Änglarna” upphittade och det visar sig att de är stjärngossar, inte änglar.
Utöver de svenska flaggvimplarna och IOGT-vimplarna brukade det också finnas långa girlanger med de nordiska flaggorna, vilket ledde till diskussioner om vilka färger som var finast. Vi brukade komma fram till att Ålands var finast och färggrannast.
Sedan blev det rätt granfritt när jag flyttade hemifrån och hamnade i lite olika utländer. Men när jag efter några år landade i USA blev frågan aktuell igen. Där rådde nog närmast grantvång och plastgran var en självklarhet. ”Men”, invände jag, ”jag skulle nog sakna grandoften …” Det var ju inget problem, enligt varuhusets granavdelning. Det finns ju grandoftspray! Jag var fortfarande tveksam och menade att det är lite onaturligt att den inte barrar. Döm om min förvåning när det visade sig finnas små plastpåsar med granbarr som man kunde strö under granen efter några dagar, för att skapa den rätta mellandagsstämningen. Nej, det blev ingen plastgran, utan en stackars snedväxt historia från det magra utbudet på torget.
Bilden är tagen på 1950-talet och jag skulle tro att citatet från min farbror är en polemik mot de kalhyggen som då började bli allt vanligare i Sverige. Hans metod är samma som Lübeckmodellen. Ett hållbart skogsbruk, där nya träd växer upp där de trivs, där det finns olika generationer och lite olika sorters träd, vilket gör skogen mer motståndskraftig mot rötsvamp, insektsangrepp och bränder. En del företrädare för skogsindustrin hävdar att det är en olönsam metod. Förespråkarna för ett varsammare skogsbruk menar att den nuvarande metoden med kalhyggen och nyplantering med monokulturer kan bli mycket känslig för olika angrepp. Lönsamheten bygger på att försäkringsbolagen (eller staten i extremfallen) går in med kompensation när skadan är skedd. I olika rapporter från bland andra skogsstyrelsen finns problemen beskrivna.
Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.
Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.
När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.
Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.
Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.
