Institutet för språk och folkminnen påminner om att det är semikolonets dag idag, med ett citat ur Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg. Skollärare Mård reder ut begreppen så här:
Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. Vid komma ska ni styra er lite, bara lite – så lång tid bara som det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt så lång tid – eller två blinkningar. Men vid ponkten ska ni styra er och ge er god tid medan ni drar ett helt andetag ur bröstet. Kom ihåg dä, barn, så länge ni lever!
Jag tycker det är ett behändigt och trevligt skiljetecken och jag påminner då och då om dess användbarhet. Konstigt nog är det kontroversiellt, anses snobbigt eller till och med ”omanligt”. Dumt, för det är ett praktiskt litet skiljetecken när en punkt känns för bryskt och ett komma för vagt; ett smidigt sätt att binda ihop meningar för att understryka ett samband helt enkelt.
Men varför har det ett så konstigt namn, semikolonet. Kolon vet vi ju vad det är: de där två punkterna som säger att nu ska jag berätta något. Men ”semi” betyder ju halv! Ett halvt kolon skulle i så fall rimligtvis bli en punkt. Men det är krångligare än så. Kolon kommer från grekiska och betyder led, kolonn eller del av text.
Aldo Manuzio hette mannen som hittade på detta skiljeteckenpå 1500-talet. Kanske (nu spekulerar jag) kom han på att det skulle heta semikolon eftersom han såg framför sig två språkled, eller meningar, som behövde hållas samman för att de handlade om samma sak, men ändå hållas åtskilda, eftersom de var fullständiga meningar.
Längst ner till vänster på bilden föreläser min systerdotter, 
På Nordiska museet hör folkdräkterna till de tidigaste föremålen i samlingarna. Artur Hazelius, som drog igång det hela, skickade ut instruktioner om hur man skulle gå tillväga.
Framåt sommaren beslöt man att hedra Rosa med en sill- och potatissexa vid graven. Potatisen kokades i (den rengjorda) kitteln som man brukade koka valsmassa i. Sillen rensades och tillagades ovanpå den heta potatisen, knäckebröd och öl kompletterade kalaset och ute vid Rosas grav lovade man högtidligt att alltid komma ihåg henne. ”På så sätt uppstod Rosa-förbundet”. Naturligtvis skrev man också ett hyllningskväde:
Men så ”utvecklade” man konceptet till en högteknologisk anläggning med maskiner som man styrde med ett litet digitalt armband och man utrustades med ett bälte som skickade alla ens träningsdata till en stor skärm. Mellanstationerna togs bort och allt blev bara tråkigt.
Från en god vän i USA får jag en nyårshälsning som är krypiskt utformad men lätt att förstå. Jag fattar, men det gör mig beklämd att det nu är omöjligt att säga vad man menar, rakt ut. I vårt stora grannland i väster (se där, jag gör likadant!) har man nu infört en regel att man vid inresa i landet måste uppvisa sin historik i sociala medier, fem år tillbaka. Om man har uttryckt sig på något sätt negativt om landet eller dess nuvarande ledare kan man vägras komma in i landet. Helt ologiskt, egentligen, för om man uttalar sig negativt om sådant som hände för två, tre och fyra år sedan gör man ju bara som den nuvarande ledaren.
. Först knäade den och sedan välte den. Annars brukar ju någon försöka tända eld på bocken, men nu har den klarat sig bra några år.
Men tror någon att jag kom ihåg att fotografera förödelsen innan jag plockade rätt på allt?
Så nu kan vintern få komma när den vill, liksom det nya året med ljuset, som redan är på väg tillbaka. Detta är nog det sista inlägget för i år. Tack för i år, trevligt nyår och ett riktigt bra 2026 önskar jag alla!
Med ett par musikaliska barnbarn kan man med lite tur få njuta av julspel, körsång och konserter under advent.
På andra ställen, som här i en Stockholms-krubba saknades också Jesusfamiljen, men av helt andra skäl. Där finns något får, en vilsen kamel i närheten, men ingen Jesusfamilj.
Dags för de årliga diskussionerna om våra traditioner och till min förvåning har stjärngossestrutar seglat upp som ett hett ämne.
Det var inget som jag tänkte på när jag lyssnade till sångerna och såg de vackra vyerna från Visby. Jag noterade att man valt de traditionella versionerna av Luciasången och Staffansvisan, vilket borde ha gjort traditionskramarna nöjda, men ack nej. Om inte stjärngossarna har strutar på huvudet duger ingenting.
Men om man verkligen vill hålla på traditionerna och återgå till stjärngossetåg på trettonhelgen i stället, tänker inte jag protestera.
Här är en bild från Österrike. Den stjärngossedräkten skulle troligen uppskattas av barnen (och tonårskillarna!). Mantel och häftig mössa i stället för vitt linne och strut.
