I går fyllde David Attenborough 100 år. Grattis i efterskott! Jag tror att han har bidragit mycket till att vi blivit mer uppmärksamma på vad som händer i naturen och vad vi själva kan göra för att underlätta livet för våra medvarelser med två, fyra, sex eller åtta ben. Eller inga ben alls (på utsidan) som fiskarna.
Davis Attenborough och Pablo kring 1970
Han har själv beskrivit ett tillfälle som gav honom en ny relation till bergsgorillorna i Kenya: ”it all began with one special little gorilla” Det var gorillaungen Pablo som gav honom en kram.
Med lite tur kan man få sådana Attenborough moments lite då och då.
Ett sånt tillfälle. som fick mig att känna mig lite välsignad är när en storlomspappa ville att jag skulle simma tillsammans med honom och hans unge.
Mamman hade försvunnit, kanske påkörd av en motorbåt och där kom lompappan med sin unge och verkade vilja ha sällskap. Jag gled försiktigt ner i vattnet och simmade med dem en stund. Det kändes högtidligt.
Eller när en fjäril valde min veranda för sitt puppstadium och sedan vacklade ut, rätt vilsen, men vacker.
Jag försökte få den att inse att det det var trevligare på alla sätt att vara utomhus och till sist fattade den. Den flög ut i en liten loop, men kom tillbaka och gav mig en fjärilspuss innan det flög iväg igen.
I går kväll, på Attenboroughs födelsedag, höll jag på i trädgården när jag såg en humla som såg hungrig ut. Den hittade till min alpklematis, men verkade ha svårt att ta sig in i de slutna blommorna. (Blommorna stänger till blombladen på kvällen.) Men den humlan hade varit med förr och tog helt enkelt tag i blombladen och förde dem åt sidan så att den kunde krypa in i blomman. 
Jag sände en tacksam tanke till Attenborough som nog har bidragit mycket till att jag är mer uppmärksam på sådana stunder i naturen.
Jag kan bara lite här och där av den italienska texten, liksom den svenska originaltexten. Men den hemmasnickrade versionen sitter, den som jag skrev till en kompis som doktorerade på arbetarrörelsens fanor. Franzen, Mellgren och Lindblad som nämns i texten var framstående fanmålare på sin tid, mästarna vars fanor man har lite koll på. Många fanmålare och framförallt kvinnliga fanbroderare var helt anonyma.
Uppdatering lite senare
Den där rutiga färgen i Kalle Anka-programmet på julafton får ofta kommentarer som antyder att det inte finns sådana färger i verkligheten.
Bland akvarellfärgerna finns också hjälpsamma sorter. Om man vill måla en sten som är lite grov i strukturen kan man ta Mars black, som granulerar snällt. Till en gammal kopparhink tar man bränd sienna med lite ultramarin, så fixar färgerna nyanserna.
Och om man vill måla ett enkelt litet landskap kan man blanda ett par färger ganska slarvigt, t.ex. ultramarin och ockra, som man lägger på tvärs över pappret. Sedan lite vatten ovanför och nedanför så att färgerna flyter ut till något landskapsaktigt. Om man dra med änden på penselskaftet i färgen innan den torkat, får man stammar och grenar, där det ska se ut som träd.
På femhundratalet (f.v.t) fanns en kung i Lydien som hette Croesus. Han var både rik och maktlysten. Han utvidgade sitt rike riket österut och söderut och var uppriktigt sagt odrägligt skrytsam.
Då upptäckte jag, precis bakom hammocken, en julros som troligen kommit dit med en tuva från rabatten. (Ibland kan min kantskärningsiver bli för stor.) Jag brydde mig inte om att förklara för julrosen att det är påsk. 
OK. Det ÄR april. Glad påsk i alla fall!
Historien om någon, av av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen är en trevlig barnbok där olika spår gradvis avslöjar vem som varit i farten. Jag säger inte vem, för det skulle ju förstöra för eventuella nya läsare.
Till och med New York, med sina rutnätsgator har speciella datum då Manhattan omvandlas till Manhattanhenge, men då handlar det om sommar -och vintersolstånden. Solen går ner i gatunätens öppningar kring sommarsolståndet och vintersolståndet. Breda gator som fjortonde, trettiofjärde, fyrtioandra och femtiosjunde är bäst. Det verkar som om New York-borna är sugna på kollektiva upplevelser, för då flockas de i massor på de bästa gatorna.
Själv är jag nöjd bara jag hittar några små krokusar, snödroppar och vintergäck. Och det gör man ju så här års.
Här är Jessica Fryckstedt, som omvandlade sitt hem till ett Pop-up galleri så att åtta utställare fick plats med textilkonst, foto, skulptur, bokbinderi, akryl och akvarell.
Vi stannade länge vid miniatyren ”Ful men viktig – Kepsgrillen” av Viktor Tornfors. Barnbarnet hittade fina detaljer: ett fastlåst cykelhjul (resten av cykeln har stulits), affischer som hon kände igen, tomma ölburkar och en liten parkeringsskylt som vi måste fotografera och förstora upp för att kunna läsa texten.
Minns ni den här killen? Han heter Thomas Fugate och har jobbat med lite av varje, medan han studerade. Lite trädgårdsjobb, en supermarket där han verkar ha haft ansvar för godisautomaterna och en praktikperiod på tankesmedjan Heritage foundation. När han blev klar med studierna förra året blev han hux flux, vid 22 års ålder, utnämnd till Director of Terrorism Prevention vid Department of Homeland Security. Alltså ansvarig för terrorismbekämpning vid Departementet för inrikes säkerhet.
