Glädjeämnen

Fritidshuset har många fördelar, det har det, men nätuppkopplingen är inte en av dem. När jag är på någorlunda bra humör brukar jag säga att den är intermittent. Vad jag säger när jag är less på misslyckade försök att kommunicera med omvärlden ska jag nog inte återge i text. Det innebär tyvärr också att det kan bli lite glest mellan blogginläggen.

I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.

Där den sitter kvar sitter den väldigt fast. Men ibland lossar någon bit och det ser alltmer fläckigt och trist ut.

Jag har försökt skrapa bort den vita färgen med olika monsterverktyg, men den sitter så hårt att det är risk att järnplåten blir demolerad också, om jag verkligen tar i.

Att måla över det svarta med vitt igen är ju ingen idé, för det fortsätter att ramla bort några kvadratcentimeter varje år. Men om jag gör tvärtom? Målar över det vita med svart? Då gör det ju inget om det fortsätter att ramla bort bitar då och då, för det är ju samma färg inunder. Så här blev det. I stället för ett oroligt hörn som jag tidigare gärna försökt gömma kan jag nu glädja mig åt en mycket lugnare vrå.

Ett annat glädjeämne (ja, det gäller att vara observant och ta vara på det som kan muntra upp) är utsikten vid sjön och den gamla alen som står där.

Så här har det sett ut i många år och visst är det vackert, MEN, den där tjocka elledningen tvärs över utsikten har varit ett ständigt irritationsmoment. Svår att photoshoppa bort dessutom.

Den kom till när Vattenfall insåg att det var för krångligt med alla elavbrott i våra trakter. De bytte därför ut fyra tunna fina ledningar, där fåglarna brukade sitta som små noter på ett notblad, mot den här kraftiga fula svarta ledningen. Fåglarna bojkottar den.

Men så kom Vattenfall till insikt att det inte hjälpte. Träd föll och det blev elavbrott trots den nya ledningen. Så de grävde ner den!

I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!

Man får vara glad att man får vara tacksam, ”i dessa tider”, eller hur!

Publicerat i bostad, fåglar, färg, renovering | Etiketter , , | 15 kommentarer

Det är inte bara du …

Just som jag börjat oroa mig för att jag känner mig lite folkilsken, får jag syn på en välgörande artikel i Huffington post. Den kom mycket lägligt eftersom min irritation över hur folk beter sig har stegrats till en nivå där jag funderar på att sätta krokben för ungdomar som går tre i bredd på trottoaren och tvingar ut mig i gatan, eller att styra om kursen för en tant med rullator som går mitt i gångbanan, så att jag måste hoppa upp i en snödriva. Eller när två personer står på gångbanan och pratar, med väl tilltaget säkerhetsavstånd mellan sig. Såhär:

Här är det svårt att komma förbi. De där vita prickarna mellan dem ska illustrera det moln av partiklar som bildas när man andas i kylan. I bästa fall innehåller ångan bara ofarlig andningsluft, men om man har otur kan den innehålla förkylningsvirus, eller värre. I vanliga fall skulle jag såklart ha frågat vänligt om dom inte kunde ställa sig på samma sida av vägen i stället (med samma avstånd emellan sig) så att andra kunde passera. Nu stampade jag i stället argt ut i terrängen, snubblade på en rot, borstade av mig snön och stampade vidare, ännu argare. Så dumt!

Sedan satt jag en stund i solen vid Brotorpet och lugnade ner mig, med hjälp av P2 Klassiskt. Stugan var stängd idag, men på helgerna går det bra att fika här och äta våfflor. Servering utomhus, med välordnad kö. Solen värmde lite och det droppade från taket. Lite vårkänsla faktiskt!

När jag kom hem hittade jag Huffington Post-artikeln med rubriken Det är inte bara du. Många av oss går in i pandemiväggen nu. Den handlar om att det är nu det är risk att drabbas av pandemi-fatigue. Inte det trötthetstillstånd som kan vara ett resultat av en Covid-infektion, utan en slags oförmåga att mobilisera. Efter att ha hittat på strategier i ett år, klarat av isolering och varit uppfinningsrik när det gäller det praktiska, för att minimera smittriskerna, kommer en dag, enligt artikeln, då man inte har några reserver kvar.

Irritationen ökar, lusten att hitta lösningar minskar och risken är stor att man blir oresonligt arg för struntsaker. Klart det är så, säger artikeln vidare, det vore ju konstigt annars. Vi är gjorda för att mobilisera i krislägen, men inte hur länge som helst.

Råden är att man ska ta ett snack med någon om man kan, eller kanske med sig själv. Försöka mobilisera lite till, tänka på att man ändå klarat det så här långt. Härda ut fram till vaccinering. Hitta små trevligheter som delmål.

Jahapp, då säger vi väl det då. I stället för att gå ut på stan och sparka tonåringar på smalbenen ska jag lägga upp ett fyraveckors komma-i-form-program med solskenspromenader, skidturer, trevliga yoga-övningar och bara riktigt god (och nyttig!) mat.

Publicerat i Hälsa, Livet, Natur, Planering, Vardagsedge | Etiketter , , | 35 kommentarer

Det opålitliga minnet

Det här är systrarna Wennerlund, min mamma i mitten, moster Frida till vänster och moster Karin till höger.

I förra inlägget skrev jag att det finns en bild som antyder att min farbror Erland och moster Frida kunde ha blivit ett par. På bilden, som jag mindes den, står min farbror bakom moster Frida och tittar förälskat på henne där hon sitter snett framför honom. Jag mindes alldeles fel och funderar lite på varför.

Som vi fått lära oss nyligen i TV-serien Din Hjärna, med läkaren Anders Hansen, finns det många sätt att minnas fel på. Ett sånt felsätt är att vi ibland kan minnas det det som verkar troligt och rimligt, snarare än hur det faktiskt var. I det här faller skulle det ju kunna stämma rätt bra, rent åldersmässigt, med storebror Erland och storasyster Frida. Så här ser bilden ut, tagen 1931, med Erland och Frida bredvid varandra..

Men va? Farbror Erland kastar kärleksfulla blickar PÅ MIN MAMMA! Inte underligt att mitt minne stuvat om lite – det handlar ju om min existens. Om det blivit Erland och mamma, ja då hade jag ju inte funnits!

Ett annat sätt att minnas fel – ett vanligt sätt och det första som händer med våra minnen, enligt minnesforskare – är att flytta om lite, rent tidsmässigt. Ofta rycker viktiga händelser närmre i tid, medan mindre viktiga flyttas bakåt.

Idag kom jag äntligen iväg till en fysioterapeut med min axel som jag landade på vid en vurpa före jul. Den är magnetröntgad och inget är sönder, men lik förbaskat gör den ont. Den förtroendeingivande unge mannen (dvs i fyrtioårsåldern) förhörde sig om när det hände och jag förklarade att det var i slutet av november och att jag kom iväg till röntgen i början av december. ”Men … ” invände han ”de här röntgenbilderna är ju från början av november?”

Men va? Jag trodde att jag röntgades någon av de första dagarna i advent. Det är ju enkelt att kolla. Tidsbokningarna finns kvar liksom ett blogginlägg från den 17 november om att överleva magnetröntgen, trots att jag glömde ta av mig hårspännen av metall.

Tydligen tyckte mitt minne att det var en viktig händelse och lät det flytta lite närmre i tid. Alternativt är det en Corona-karantän-effekt. Svårt att hålla ordning på kronologin när nästan alla dagar är likadana.

Publicerat i Att tolka, Foto, historia, Livet, Porträtt | Etiketter , | 27 kommentarer

En hälsning från 1924

På en av de översta hyllorna i skafferiet på landet finns en behändig liten korg med sällansaker, som ugnssvärta och kopparputs. Häromdagen fick jag för mig att fräscha upp den och ta bort en gammal tygklädd pappskiva i korgens botten. (Ja, det är sånt som man hinner med under en corona-karantän … )

Så jag plockade ut Röda Björn-burk, ugnssvärta, stålull och diverse borstar och lirkade loss pappskivan. Lyckligtvis vände jag på den innan jag skulle slänga den i soporna och där hittade jag vad som måste vara en födelsedagshälsning till min mamma på 14-årsdagen, den 27 april 1924.

Handstilen liknar den i förra inlägget, där min moster skrivit en förklaring om det lilla vaccinationskitet, som min mormorsmorfar använde. Här dyker hon troligen upp igen, mammas storasyster, som alltid hade kloka råd till hands, hela livet.

Här är det ett slags lite kärvare carpe diem-råd, kanske, att man inte ska lata sig? Så här står det:

Framtiden giver visserligen
goda löften
Men den närvarande betalar
kontant
Den gör klokt som tager vara på
tidens flyende minuter
för att handla och verka

27 Aprill 1924

Undrars vad som låg i korgen på födelsedagen. Förhoppningsvis inte rengöringsmedel och ugnssvärta!

Jag skulle gissa på att det var lite handarbetssaker, något broderi kanske eller material till en virkning. Själva grattiskortet måste ha legat i korgen, för på undersidan av pappskivan finns ingenting om lyckönskningar på födelsedagen.

Nu har jag borstat av pappskivan lite och lagt tillbaka den i korgen. Och jag undrar om mamma någonsin såg vad det stod där på undersidan av den grönklädda pappskivan.

Jag ska försöka leta ihop bilder på min mamma i olika åldrar. Där jag finns nu hittar jag ingen bild på henne som 14-åring. Den här bilden är urklippt ur ett odaterat gruppfoto som troligen är taget senare än 1924.

April 1924, snart hundra år sedan. Hitler satt fängelse för ölkällarkuppen i München. Han skulle släppas ut i december 1924 och under fängelsetiden skrev han Mein Kampf. Mussolinis parti fick 60% i allmänna val i Italien. Händelser som en fjortonåring i Falun inte hade en aning om.

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , | 18 kommentarer

Gäller 1816 års Reglemente för vaccination i riket fortfarande?

Om det är så att 1816 års Reglemente för vaccination i riket fortfarande gäller kommer alla klockare att få bråda dagar framöver. Där står nämligen att

5 § De som antas till klockare skall inte bara kunna slå åder utan också vaccinera och bistå vid mindre läkargöromål. (Detsamma gäller även barnmorskor, men de verkar ha väldigt bråda dagar ändå, födelsetalen har inte gått ner, snarare tvärtom).

Tanken är att betrodda medborgare, samhällets stöttepelare, ska ställa upp och vaccinera när det fanns ett sätt att stoppa framförallt smittkopporna. Min enda farhåga här är att klockaryrket kanske inte finns längre, i och med automatiserad klockringning. Vem ska då göra det?

Jag hittade häromdagen i en låda på landet ett litet vaccineringskit. Där finns en minikniv att rista med (det brukar vara två sådana knivar i dessa kit), en nål att sticka med, och ett par igenkorkade glasrör med suspekt innehåll. Jag vågar inte ens tänka på vad det små glasrören innehåller, eftersom ingen vet hur länge ett smittkoppsvirus kan överleva. De tål både hetta torka och tid.

Jag skulle inte haft en susning om vad detta är för något om inte min kloka moster Frida insett att detta lilla kit kunde behöva en förklaring. Därför stoppade hon i en hopvikt liten lapp i det tomma lilla facket där det skulle ha legat ytterligare en minikniv.Min mormorsmorfar var alltså betrodd att vaccinera församlingsmedlemmarna i Färila. Man skulle ju gärna vilja veta hur det gick. För samtidigt som vaccinet kom, växte motståndet. Den första vaccineringen i Sverige ledde till 50% dödlighet. Nils Rosén som genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige började med sina egna barn tvillingarna Johanna Maria och Nils födda 1752. Johanna Maria dog, Nils överlevde. Men det var egentligen inte vaccinering, utan variolisation, som innebar att man ristade upp ett litet sår och kletade in äkta virus. Vaccineringen (av latinets vacca, för ko) innebar att man gick en omväg via andra djur.

Nåväl. Idag finns också vaccinmotståndare. Det är svårt att förstå, tycker jag, eftersom de inte bara utsätter sig själva för fara utan också andra. Det finns mängder av anti-vaxxare-skämt på nätet. Svårt att välja, eftersom de flesta är ganska morbida. Men jag fastnade till sist för den här bilden av hur det var förr i tiden när tonåringarna smet ut för att få ett shot. Och hur det är idag i vaccinmotståndarfamiljer.

Men åter till 1816 års vaccineringslag. Om det är ont om klockare, vilka betrodda medborgare kan vi då skicka ut i vaccinationsärenden?

Publicerat i Döden, Efterlyst, historia, Livet | Etiketter , , , | 33 kommentarer

Nej, inte tejp!

Den i övermorgon före detta presidenten i USA har satt sig över gällande lagar och regler i många avseenden.

Nu är det JAG som är president och då är det JAG som bestämmer, tyckts han tänka, utan att alltid bekymra sig om den maktdelningsprincip som råder mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt.

Det finns listor på nätet om detta, så jag tar inte upp plats med det här.

Utom när det gäller en fråga som svider i hjärtat och där jag undrar vad som händer: alla dessa barn, som skildes från sina föräldrar när familjer från Sydamerika kom till USA för att söka asyl.

Barnen sattes i  läger, föräldrarna utvisades. Fortfarande har över sex hundra barn inte återförenats med sina föräldrar.

Den nya presidenten tillträder i övermorgon. Överlämningen till Joe Biden sker klockan 12.00 den 20 januari och det är bara att hålla andan och tummarna, så att den avgående presidenten inte hittar på något otäckt innan dess.

Trumpadministrationens arkiv tas om hand …

Men när framtida forskare vill undersöka exakt vad som hände under den trumpska eran kommer det att bli problem. Presidenten har haft som vana att riva sönder inkommande post som han inte gillar.  När han ändrat sig om något och påstår att han aldrig påstått… etc kan man förmoda att mycket av den dokumentation som borde finnas har försvunnit. Vid utländska statsbesök har han sagt åt tolkarna att de inte får anteckna och i den mån de gjort det, har han lagt beslag på alla papper efteråt.

Rose Mary Woods move

Och just som jag funderar över bristerna i de senaste fyra årens USA-administration sänder P3 påpassligt en repris av en dokumentär om hur Nixon trixade, ljög och lät radera inspelningar under sin tid i Vita huset. Mest kända är de 18,5 minuter som raderades från en inspelning (”The smoking gun-tapes”) där det tydligt framgick att Nixon var ordentligt inblandad i den så kallade Watergate-skandalen.

Hans extremt lojala sekreterare, Rose Mary Woods sa att hoppsan, jag höll på att skriva rent och svarade i telefon och råkade visst trycka på fel tangent så att de där minuterna försvann! Den domare som undersökte anklagelserna sa att det var ju olyckligt. Kan jag få se hur det går till när man gör ett sånt misstag. På bilden ses en rekonstruktion av det där knapptryckandet och det visar att det är fysiskt omöjligt att klara av att både svara i telefon och hålla ner den aktuella knappen. Nixon avgick, för att slippa ställas inför riksrätt.

När man undersökte de saknade 18,5 minuterna närmre upptäcktes att de handlade om flera stopp och raderingar, minst nio, kanske fler. Men när det gäller dokumentationen av de senaste fyra åren i Vita huset finns det säkert mycket mer som saknas. I en artikel i The Guardian i går läser jag om hur tjänstemännen i vita huset försöker tejpa ihop sönderrivna dokument. Och arkivarien inom mig ropar högt: NEJ! INTE TEJP! Jag hoppas verkligen att personalen i Vita huset har bättre koll än så på hur man hanterar papper som ska sparas.

Publicerat i historia, Politik | Etiketter , , | 16 kommentarer

Bergen i Picinguaba

Om man kör västerut (mittåt – österut!) från São Paulo, längs kusten, ungefär halvvägs till Rio de Janeiro kommer man till en liten fin by som heter Picinguaba. Med bergen, havet och båtarna blir det nästan för pittoreskt för att måla, men frestande ändå. Himlen är alltid dramatisk, troligen för att havet möter höga berg. Där det ligger toppiga öberg närmast havet, reflekteras ljuset mellan öar och berg så att det ser ut som om stora strålkastare  fasadbelyser bergen. Mycket effektfullt.Eftersom skyarna ofta är både gula och blå och liksom flyter ihop, är det svårt att måla utan att det bli grönt av alltihop. Det går att parera, någorlunda, om man undviker rena gula och blå färger. Här är det i stället Paynes grey som är det blåaktiga, tillsammans med neapelgult, blandat med lite orange.

Men det går också att  – i stället för akvarellfärger – ta det där magiska svarta bläcket, Parker Ouink, som är en blandning av olika färger. Om man häller ut det över ett vått papper delar färgerna upp sig igen: blått biter snabbast, sedan gult och det röda flyter liksom ovanpå. Om man är snabb och sköljer av bilden vid rätt tidpunkt får man blått och gult. Här har jag bara använt svart bläck till himmel och hav. Lite bränd sienna på de främsta öarna och så en liten, liten dutt orange på ett av tygtaken, för det tyckte jag behövdes. Vissa dagar stiger diset mellan bergen så att det är svårt att se vad som är berg och vad som är himmel och moln.

Pappret är ett Saunders&Waterfort, helark, som tyvärr hade en hel del skador. Det syns extra bra när jag använder bläck. På den här lilla bilden märks det dock inte så mycket.

Eftersom det är väldigt dumt att resa just nu, får man försöka resa i fantasin i stället. God fortsatt seglats 2021!

Publicerat i akvarell, Att resa, färg, teknikövning | Etiketter , | 39 kommentarer

God skjuts!

”Gott slut!” är en ganska vanlig tillönskan om en trevlig avslutning på året. Det kan dock uppfattas fel av känsliga personer och det vill jag ju inte. Jag letar efter alternativ, men det verkar lite tunnsått med sådana. Man kan förstås säga att man önskar en trevlig nyårsafton, eller att året ska sluta bra eller något annat vänligt åt det hållet. Något färdigt uttryck som en motsvarighet till ”God jul” eller ”Gott nytt år” verkar det dock inte finnas som alternativ till ”Gott slut”.

I tysktalande länder har man ett trevligt uttryck: ”Guten Rutsch!” Eller ”Guten Rutsch ins Neue Jahr!” Alltså: God skjuts in i det nya året!

Illustrationerna till denna önskan om God skjuts är ofta glada barn som åker kälke, eller kanske en vacker vinterbild från en granskog med ett skidspår.

Lite ovanligare är dessa sjöfåglar (kan det vara svanar?) som försiktigt tar sig fram på isen. Egentligen är det en ganska bra illustration inför det nya året, just i år. Ta det varligt! Bli inte övermodig, med ett Coronavaccin i sikte! Det gäller att vara försiktig, inte utsätta sig själv eller andra för riskabla situationer detta årsskifte, som förhoppningsvis leder till ett bra 2021. Tänk vad snopet det skulle vara, efter trekvarts år av karantän, att trilla dit i en besvärlig sjukdom bara någon månad innan vaccinering!

En inställd nyårsafton är också en nyårsafton! Ta det lugnt och God skjuts!

Publicerat i fåglar, Förebild, Hälsa, Livet, Ordspråk och talesätt | Etiketter , | 26 kommentarer

Från mörker stiga vi mot ljuset …

När man tillbringat en mörk och dyster decembermånad med att sakna adventspysslet med barnbarnen, då blir man VÄLDIGT glad när femtonåriga barnbarnet överraskar med ett egentillverkat pepparkakshus!

Fina dekorationer runt om, med hjärtan och girlanger, så gulligt!

Jag kommer att njuta av en lugn och fridfull (om än rätt osocial) jul. Det finns bra musik på P2, en hel del filmer på TV. Och så böcker förstås. Det känns på något sätt lite lättare att slå sig ner i en fåtölj och ta det lugnt och avvakta bättre tider nu när det finns ett vaccin i sikte.

GOD 2020-JUL (trots allt) till alla!

Publicerat i Jul, Livet | Etiketter , , | 25 kommentarer

Decemberljus

Ibland ser jag mig om här på sidan och tänker att jag borde möblera om. Eller städa i alla fall. Ta bort färggranna höstlöv i sidhuvudet och ersätta med något som passar bättre till årstiden. Som den här decemberbilden från Slussen, i väntan på mera fotovänliga vyer. (Den fick hänga med ett tag men är nu utbytt).

Så här ser det ut mitt på dagen på den del av Slussen som nu är färdig. Notera skylten ”Gångtrafik förbjuden” längst ut till höger! Om man går ska man hålla sig längst ut åt öster, vilket innebär rejäla omvägar om man till exempel ska från Stadsmuseet till Kornhamnstorg.

Jag har svårt att få ihop den här bilden med de lockande arkitektritningarna som visade lekande barn, spelande trubadurer och promenerande par, hand i hand. ”En plats att mötas…” Idag är det snarare en plats man vill komma bort från så snabbt som möjligt. Vi får se om det blir bättre framemot sommaren.

Himlen idag, fotograferad över Skarpnäck

I väntan på det fortsätter jag med mina tusch- och akvarellexperiment.

Idag var det nästan så att vi kunde ha fått se solen för första gången i december. Men bara nästan. Den här sortens ljus – eller brist på ljus – kan man bara använda till en sak: Akvarellinspiration.

Den här akvarellen heter Decemberljus. Om någon vill tolka det som bitter ironi går det bra.

Och så har jag fortsatt med bläckexperimentet. Här är det bläcket Parker Quink igen. Först tecknade jag huset med en vanlig billig Pilotpenna och suddade till linjerna lite med vatten.

Sedan lade jag på det svarta bläcket på torrt papper och föste omkring det med vatten. Där bläcket landade först blev det mörkblått och där det sedan är utspätt går det mer åt gult. Alltid lika spännande att se vad bläcket ska hitta på!

Publicerat i akvarell, Arkitektur, Att måla, Slussen, Slussens Golden Gate-bro, teknikövning | Etiketter , , | 38 kommentarer