Längst till vänster på bilden har vi en skräckinjagande greve Drakula …
Som tidigare halloweenmotståndare (”Inte ett fånig kommersiellt amerikansk jippo till!”) är jag numera omvänd till en ganska entusiastisk halloweenfirare.
Det beror förstås på barnbarnen. Det är kul att klä ut sig, att pyssla, karva pumpor, och att frossa i godis. Hösten är lång och mörk och det är en bit till jul och fem månader till påsk.
Halloween behöver inte bli dyrt. Om man köper rätt sorts pumpa kan man laga en god pumpasoppa på inkråmet och sedan göra en fin lykta av skalet.
Utklädningsutstyrseln kan vara ett lakan. (Men det finns alternativ om man vill.) Som nybliven halloweenfirare blir jag såklart intresserad av dessa traditioner som tycks finnas överallt i världen.
I latinamerika firas Dia de los muertos, den 31 oktober, en tradition som sägs gå tillbaka på aztekernas skapelseberättelse där de dödas ben användes av gudinnan Mictēcacihuāt för att skapa nya generationer av människor. En slags reinkarnation.
I Japan heter halloween också ハロウィン och uttalas harowin. Det är i stor utsträckning en vuxengrej. Istället för att klä ut sig till skrämmande monster och häxor klär många ut sig till vardagsångest. I helt vanliga vardagskläder gestaltar man relaterbara och pinsamma situationer som: ”person som just har blivit utskälld av sin chef” och ”person som råkat bli utelåst från sitt hotellrum” eller ”person som tappat bort sitt månadskort på T-banan”.
Till halloweenrekvisitan kan man också räkna olika vardagsföremål som härsknat till för att de är oanvända. Om du inte använder de saker du har kan de bli arga
Det handlar om bortglömda prylar som efter hundra år av leda fått nog och protesterar. De kallas tsukumogami.
Ett av de vanligaste föremålen är bortglömda papperlyktor, som inte fått vara med på ett tag, Chōchin’obake, papperlyktsandar. De kan uppriktigt sagt bli riktigt förbannade och då ger de sig tillkänna med öppet gap och kanske en del oväsen (jag är lite osäker på hur de beter sig, men arga är de).
På Etnografiska museet har man påpassligt nog tagit fasta på den traditionen och ordnat tillverkning av arga papperslyktor för alla som vill vara med. Det ville vi, tolvåriga barnbarnet och jag. För en rimlig slant fick man både lite japansk kulturhistoria, lyktor att dekorera, allt material som behövs, färger, limpistoler, silkespapper och kartongbitar.
Intensivt pysslande resulterade i en chōchin’obake som räcker ut tungan, vilket de gör ibland. Ofta är de cykloper, med bara ett stort öga i pannan, men här blev det två ögon.
Säga vad man vill om halloween, men visst kan det lysa upp lite i höstmörkret.
Och av allt att döma gör det inte så mycket om det sammanfaller med Alla helgons dag, som i år. Det var många ljus på Katarina kyrkogård när jag var där i eftermiddags och många som samlades vid gravarna för att hälsa på de sina, på vår Dia de los muertos.
Båten i fråga är en liten plasteka, i all enkelhet. Ett trevligt inslag i sommarlivet, men den måste i likhet med Anita Sjöbergs brygga hanteras både vår och höst. Och ibland även på sommaren, för övrigt.
Det gick som man kan förvänta sig och jag hamnade i vattnet. MEN som en tröst fick jag se något alldeles ovanligt. På undersidan av isflaket som hade vänt sig upp och ner när jag stampade på det, satt två kräftor fastklamrade.
Nåväl, denna höst tänkte jag inte vara lika slarvig med båten, utan började redan för ett par veckor sedan förbereda för upptagning. Men oj, vad tung den blivit!
Det fanns en långsiktig plan från 1975, som en enig riksdag hade antagit och som fullföljdes, oavsett regeringssammansättning.
Så lätt kommer jag dock inte undan, så nu har det blivit porträttmåleri några gånger. Roligare än väntat, men hopplöst svårt. Tanken att måla av mina barnbarn får jag nog ge upp efter ett antal plågsamma porträttförsök.
En 9-åring ser ut som en tonåring, en 11-åring blir 2o år. Mina ovanligt vackra barnbarn blir något annat än de är, både i ålder, uttryck och utseende.
Kanske blir det bättre, alltså mer likt den jag målar av, om jag målar monokromt i stället, tänkte jag. Som ett svartvitt fotografi.
Tel Aviv, sett från Jaffa-hållet.
Gaza stad, från ett TV-reportage.
Här låg Sagers ateljé i stora fina lokaler, med utsikt över Nytorps gärde, mellan Kärrtorp och Björkhagen. Där har jag målat akvarell på tisdagarna, sedan 2019. Ja, även under pandemin; lokalerna är så stora att vi utan risk kunde ses och måla i varsin vrå.
Peter Sager var ateljéinnehavare och varsam akvarellcoach och vi brukade kalla oss ”Peters lärjungar”, något som Peter tyckte var pinsamt.
När jag och övriga familjen var i Skåne förra veckan tyckte min odlings-intresserade dotter att vi skulle besöka Mandelmanns gård. Det gjorde jag gärna, eftersom jag sett bitar av TV-programmet och tyckt att det ser trevligt ut. Vi blev helt överväldigade! Så stort, sån mångfald och så vackert! Här kommer jag gående i en äppel-alle, där äpplena spaljerats på sidorna och som valv över gången. Fint!
Anläggningen är bara 30 år och det är ofattbart att det gått att skapa en så omfattande anläggning på så kort tid, så ”uppväxt”.
Skåne kändes som utomlands, för oss som är mer hemmastadda i mellan-Sverige. Öppet och vidsträckt. Dessutom fler sevärdheter än vi hann med och många bra restauranger att välja på.
När Fred Astair beundrades för sin ekvilibristiska danskonst sa någon (kanske Gloria Steinem, i tacksamt minne bevarad), att hans danspartner Ginger Rogers gjorde samma sak som han, fast i högklackat och ofta baklänges.
Hon bodde i Nairobi, var god vän med Karen Blixen och har skrivit en fin bok om sin tid i Östafrika West with the night som kom ut 1942. Ernest Hemingway läste den och blev imponerad. Han skrev i ett brev till sin förläggare att han kände sig som en klåpare, jämfört med Markham:
Först nu upptäcker jag att hon fortfarande var verksam i Östafrika när jag arbetade där; hon dog i Nairobi 1984. Det hade varit spännande att träffa henne och prata lite om hennes ganska ovanliga yrkesliv som ensam kvinna på många områden och ibland i motvind – lite som det var för mig där. Men jag hade troligen aldrig vågat söka upp henne om jag hade vetat att hon fanns där då. OM jag hade vågat hade det kanske bara blivit konstigt. Eller inte? Jag tror att hon var en rätt oförutsägbar person.
