Snyggt men inte pråligt …

Facebook verkar ha bestämt sig för att begränsa mitt tittande. Det dyker ofta upp tomma rutor eller meddelanden att innehållet inte är tillgängligt.

Därför tittar jag ganska urskillningslöst när jag väl blir insläppt. Videoinlägg där den ena  idén avlöser den andra och jag kommer på mig själv med att bara sitta och titta en lång stund. Tills jag inser att jag redan vet hur man gör en ugnsomelett. Eller att det inte är någon idé för mig att steka mina ägg i en paprika-ring, eftersom jag tycker att de är godare utan paprika. Men okej, det kan vara en bra idé om man ska servera flera personer (som gillar paprika) om man vill att det ska se lite snyggt ut.

Eftersom jag är uppväxt i en snickarverkstad lockas jag särskilt av inlägg om träslöjd. Även om min reaktion oftast blir ett häpet: ”Men varför?!”

Här har någon lagt ner stor möda och mycket lim på att såga ut hål i ett trasigt träblock och sedan såga ut figurer som passar i hålen. Figurerna pressas ner i hålen, limmet som pressas ut torkas bort, uppstickande bitas sågas av och det hela slipas. Träblocket med en spricka har fortfarande en spricka, men sitter sannolikt ihop. Men varför? Projektet kan inte vara motiverat av brist på träbitar, för under arbetets gång gick det åt en hel del finfina träbitar för att såga till de där hophållande figurerna.

Jodå, jag har snappat upp den fina japanska traditionen att värdesätta lagade föremål högt. Med den gamla lagningsmetoden kintsugi förgyller man sprickor i keramik och höjer värdet. Lappade lagade gamla textilier – boro – får status genom att de blivit så omskötta.

Men det jag ser i Facebookflödena är av ett annat slag. Komplicerat och resurskrävande. Man bör helst – utöver vanliga verktyg – ha tillgång till svarv, fräs, rikthyvel, planslip, vinkelslip, sågklinga, pelarborr, bandsåg, tigersåg, svets, skruvstäd, mm. Är det kanske verktygsfabrikanterna som sponsrar alla dessa inlägg?

”Snyggt men inte pråligt, sa fan och målade svansen ärtgrön”, som vi brukade säga hemmavid.

Eller är det rentav instruktivt och nyttigt för de specialintresserade? För, säga vad man vill om Facebook, visst finns det användbara och intressanta instruktionsfilmer för alla tänkbara nördgrupper. Mina stapplande handarbetsförsök nyligen skulle varit omöjliga utan Facebook och Youtube.

Kolla här min alldeles egna boro-fåtölj. Armstödet riskerade att bli söndernött så jag har satt på ett armstödsskydd, som blev söndernött. Då lagade jag hålet med gammalt sysilke (eller kan det heta mouliné-garn?), som troligen kommer från Bågenholms sybehörsaffär i Falun, där min mamma jobbade extra med att brodera dukar i sin ungdom.

Publicerat i Förebild, Ordspråk och talesätt | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Nyårslöften

Äsch, nyårslöften är sååå 1900-tal, eller? Jo, på sätt och vis. Löften om att i år, i år minsann, då ska jag verkligen bli sund och spänstig och gärna smal! Eller bli en bättre människa i största allmänhet, få ordning gamla foton, läsa klart Släkten Thibault (av Roger Martin du Gard), alla åtta delarna.

Känns lite oviktigt idag, kan jag tycka. De löften som känns vettiga nu handlar om klotets framtid och välmåga. Och nyåret kan vara en bra tidpunkt att tänka igenom vad som går att göra, BÅDE som individ och som – ja vad ska jag kalla det – samhällsmedborgare, kanske. Även om var och en gör sitt bästa i vardagen (mindre köttätande och resande, mer egen odling och bättre sopsortering) krävs det krafttag från regeringar och storföretag också. Och det händer ju bara om alla uppmuntrar, tjatar, påverkar och bojkottar. Så, jag lovar att bli mycket bättre på att sortera plast (där slarvar jag ibland) och jag ska fortsätta att lära mig mer om skogsbruk och tjata på de personer och institutioner som jag tror kan påverka utvecklingen.

Teckning av Horndalskonstnären Rune Bergström

Just nu sitter jag i det där huset längst bort på bilden och har utsikt över uthusen och grannhuset. I huset till vänster bodde för hundra år sedan åtta familjer och i mitt hus bodde fem familjer. Det långa låga huset är en jordkällare, där varje familj hade sin avdelning. Över större delen av markytan odlades potatis. Och utanför bild till höger finns de tolv dassen, ett för varje familj.

Alla som kunde odlade potatis Här får min farbror hjälp av en släkting att ploga upp ett rejält potatisland vid sitt hus, intill sjön.

Det gällde att ha potatis för hela vintern i potatiskällaren. Och morötter, juläpplen, äppelmos, och lingonburkar. Om man dessutom, som farmor och farfar hade höns och ko kunde det gå att klara även rätt svåra tider.

Nej, jag tycker inte att allt var bättre förr, men jag vet att man var bra på att ta tillvara det som fanns. Man producerade inte lika mycket sopor som idag. Det kan ju vara ett nyårslöfte så gott som något: att minimera allt avfall. Allt från matsvinn till förpackningar.

Gott 2022, med ett minimum av sopor!

PS. Dessutom kommer jag att stoppa alla fyrverkerier jag kan, trots att det är så härligt. Jag blir extremt uppiggad och på bra humör av fyrverkerier, men, men …

Publicerat i Livet, Nyår, Trädgård | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Årets granbetraktelse

Barndomsgranarna var spretiga saker, ofta huggna i närområdet eller i någon kraftledningsgata. Ändå framstod de som överdådigt vackra när de väl fått på sig glitter och diverse färggranna dekorationer, som flagggirlanger, blanka kulor, kristyrkransar, julgranshjärtan i glanspapper och julgranskarameller i silkespapper.

Julen är ju inget för sparsmakade esteter; de som fått för sig att det ska vara smakfulla julgransprydnader har nog missförstått konceptet. More is more och för mycket kan det inte bli.

Här har vi en barndomsgran i halvklätt skick. Såvitt jag kan se har det inte kommit upp några kristyrkransar ännu. Dem brukade min bror och jag gnaga på, lite försiktigt på baksidan, godissugna som vi var. Sen snurrade förstås baksidan fram och mamma fällde någon road kommentar om att det verkade som om det varit möss i farten. Och ljusen! Små stearinljus som fästes med en kraftig klämma på de stadigare grenarna.

Där fattas fortfarande också alla fina pastellfärgade små plywood-änglar med finurlig uppsyn, som pappa sågade ut med bandsågen och mamma målade.

Uppdatering och korrigering: ”Änglarna” upphittade och det visar sig att de är stjärngossar, inte änglar.

Utöver de svenska flaggvimplarna och IOGT-vimplarna brukade det också finnas långa girlanger med de nordiska flaggorna, vilket ledde till diskussioner om vilka färger som var finast. Vi brukade komma fram till att Ålands var finast och färggrannast.

Sedan blev det rätt granfritt när jag flyttade hemifrån och hamnade i lite olika utländer. Men när jag efter några år landade i USA blev frågan aktuell igen. Där rådde nog närmast grantvång och plastgran var en självklarhet. ”Men”, invände jag, ”jag skulle nog sakna grandoften …” Det var ju inget problem, enligt varuhusets granavdelning. Det finns ju grandoftspray! Jag var fortfarande tveksam och menade att det är lite onaturligt att den inte barrar. Döm om min förvåning när det visade sig finnas små plastpåsar med granbarr som man kunde strö under granen efter några dagar, för att skapa den rätta mellandagsstämningen. Nej, det blev ingen plastgran, utan en stackars snedväxt historia från det magra utbudet på torget.

Väl hemma i Sverige igen det till en början vanliga granar från kraftledningsgator och när barnen var små knöt jag fast granen i taket, för att den inte skulle välta. Med tiden blev jag dock lite trött på granar av nollreferenskvalitet och började snegla på plastgranar. Till sist slog jag till och köpte en på Åhléns. Jag måste ta taxi hem med åbäket, men taxichauffören var från Grangärde och det var snudd på att han vägrade köra mig. ”Ska du verkligen ha hem den DÄR?!” Jo det skulle jag. Den granen har fört ett omväxlande liv, ibland i källaren, ibland tagen till nåder och några år på rymmen, men nyss återfunnen på bodvinden.

I övrigt består julpysslet i år av att återanvända kasserade akvareller. De akvareller som är målade på 300 grams papper, eller tunnare, kan med fördel användas till julhjärtan. Som till exempel det här.

Trevlig fjärde advent!

Publicerat i akvarell, Jul | Etiketter , , | 22 kommentarer

Skogen

När kolet ska fasas ut för att förhoppningsvis inte användas mer, då står hoppet till skogen. När biobränsle ska ersätta olja och bensin, ja då står hoppet till skogen. När kalkbrytningen upphör och betongframställningen likaså, då står hoppet till skogen. När allt fler blir sönderstressade och utbrända, då står hoppet bland annat till rekreationsmöjligheterna i skogen. Det är inte måttligt vilka behov våra skogar ska klara av att tillfredsställa. Och eftersom debatterna ofta (fortfarande!) förs var för sig kan man tro att det går att använda skogen till allt det här.

”Restprodukterna vid skogsavverkningar är en viktig energikälla som kan användas i stället för kol.”

”Snart kan vi ersätta flygbränslet med 100% förnybart biobränsle, men hjälp av restprodukter från skogsbruket.”

”När kalkbrytningen upphör kan vi gå över till att bygga hus av trä i stället. Numera går det bra att bygga brandsäkra höghus i trä.”

”Skogsbad och skogspromenader kan lindra depressioner och högt blodtryck.”

Skogsindustrin utnyttjar förstås alla argument som finns för att motivera sin alltför effektiva hantering med kalhyggen – mittåt, trakthyggesbruk, heter det ju numera – och virkesåkrar med monokulturer. Från miljörörelser runt om i världen får Sverige kritik för den brutala skogshanteringen, som sägs vara i klass med skövlingen av Amazonas regnskogar.

”Vi planterar ju nytt hela tiden”, försvarar sig skogsnäringen. Förvisso. Men just nu är det inte läge för det. En skog med fullvuxna träd binder koldioxid såväl ovan jord som under. Argumenten att unga växande skogar binder mer koldiodid än fullvuxna skogar håller inte. Nyare forskning har visat att äldre skog binder lika bra och att de  dessutom har en omfattande kolinlagring under mark, något som de unga träden inte hunnit utveckla.

Om vi inte avverkar någon skog alls under ett helt år skulle kol-sänkan i den svenska skogen öka nästan fyra gånger från ett uppskattat netto på 43 miljoner ton koldioxid per år till närmare 200 miljoner ton koldioxid. Det skulle motsvara hälften av vad EU:s alla skogar lagrar, enligt en rapport från naturvårdsverket.

Men, ett års icke-avverkning skulle troligen vara svårt att få till, hur bra det än vore för klimatet. Då kunde man kanske tänka sig en kompromiss, kalhyggesfritt skogsbruk, som i Lübecksmodellen. Eller helt enkelt som man avverkade skogen här i Sverige för inte så länge sedan.

Här tar min farbror och faster en fikapaus, efter att ha fällt en avverkningsmogen gran (tror jag det är). På baksidan av bilden har min pappa klistrat fast en liten lapp med ett citat från min farbror, där han förklarade hur han planerar sitt skogsbruk.

Bilden är tagen på 1950-talet och jag skulle tro att citatet från min farbror är en polemik mot de kalhyggen som då började bli allt vanligare i Sverige. Hans metod är samma som Lübeckmodellen. Ett hållbart skogsbruk, där nya träd växer upp där de trivs, där det finns olika generationer och lite olika sorters träd, vilket gör skogen mer motståndskraftig mot rötsvamp, insektsangrepp och bränder. En del företrädare för skogsindustrin hävdar att det är en olönsam metod. Förespråkarna för ett varsammare skogsbruk menar att den nuvarande metoden med kalhyggen och nyplantering med monokulturer kan bli mycket känslig för olika angrepp. Lönsamheten bygger på att försäkringsbolagen (eller staten i extremfallen) går in med kompensation när skadan är skedd. I olika rapporter från bland andra skogsstyrelsen finns problemen beskrivna.

"Generellt anses planterade plantor vara känsligare än naturligt 
föryngrade, som fått växa upp där de trivs och som har bättre 
rotsystem." 
"Omfattande skador av snytbagge har varit ett konstant problem 
sedan övergången till trakthyggesbruk." 
"Planterade granplantor skadas genom de fullbildade bastborrarnas 
gnag i barken på rötter och nedersta delen av stammen." 
"Kalätning drabbar enbart bestånd som är under 2 m och särskilt 
plantskog under en meters höjd." 
"Risken för barkborreangrepp minskar i en blandskog jämfört med 
ren granskog."

När jag läser igenom de här rapporter om alla skadeverkningar som uppstår främst vid kalhyggen och massplantering av samma slags träd framstår det som dumdristigt att använda sig av dessa skogsbruksmetoder som är de vanligaste idag.

Alldeles bortsett från att det också är sämre ur klimatsynpunkt.

Publicerat i Debatt, klimat, Miljö, Natur, Planering, Politik | Etiketter , , | 12 kommentarer

Och vad har vi här då?

Vad kan detta vara? En nyupptäckt djuphavsfisk? En svampsort, typ ticka (om nu tickor är svampar, vilket jag inte alls är säker på)? Ett fynd i grönsakslådan som passerat inte bara bäst före datum utan också den tidpunkt då det inte längre är identifierbart?

Nej det är en aggressiv kantbitare, en akvarellfärg. Den heter transparent orange och märket är Windsor&Newton. När jag slutade måla i går kväll låg det en pöl med den färgen på paletten. När den sedan torkade, utifrån kanterna och inåt bildades de där linjerna som är typiska för kantbitarna. ”Snällare” färger, som till exempel ockra, torkar till en slät yta.

Det där ögat har uppstått för att det ligger en liten klatt med alizarin crimson där. Det som bildar pupill. Den färgen jagar bort andra. Den lilla gula stjärtfenan på fisken är naples yellow och den är inte alls lika frånstötande.

Så, det är mycket att hålla reda på när man målar akvarell. Eller många grejer på ett spett, som pappa brukade säga. Vilket gör det väldigt frustrerande, ganska ofta. Men det är desto roligare när man lyckas hänga med i svängarna och utnyttja färgernas alla hyss.

Och visst kan alizarin och transparent orange samsas om man ger dem en chans att nalkas varandra under oordnade former.

Publicerat i akvarell, Att måla | Etiketter , , | 14 kommentarer

Gissa priset!

Vad är nu detta. Ett vilsekommet, försenat hallowenspöke?

Nej, det är den sorgliga början på en rulle fönstervadd. Mitt gamla lager tog slut nu när jag skulle sätta in innanfönstren, så jag köpte några nya rullar.

Jag hade betalat utan att tänka på summan, sådär som det kan bli när man samtidigt pratar med någon annan. Men hemma, när jag skulle slänga kvittot, tänkte jag att det måste ha blivit något fel. Fyra rullar fönstervadd, en kartong ägg och ett par liter mjölk kostade över tre hundra kronor.

Fönstervadd ska ju kosta 12 kronor! Det stod det på den sista rullen från förr som jag just använt upp.

Bäst att kolla i alla fall, tänkte jag, innan jag stormar iväg till affären med mitt kvitto i högsta hugg för att klaga. Döm om min förvåning när jag inser att fönstervadd numera kostar allt mellan 65 och 95 kronor. Per rulle!

Då skulle man ju tro att det är finfin vadd man får för pengarna, men ack! Rullen börjar med en dryg meter oanvändbart trassel. Sedan blir det lite bättre men man måste hela tiden vara beredd med saxen för att frisera kanten och klippa loss nästa varv, för allt är liksom hoptovat i ändarna.

Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.

Jag använde det som gick att använda av rullarna, vilket var ungefär tre fjärdedelar. Nu är huset välisolerat och ombonat fram till i vår.

Just metoden med lösa  innanfönster ger ju en bra isolerande luftspalt mellan fönstren. Vadden tar hand om kondens och fönsterremsorna på insidan stoppar drag. Lite pyssel är det ju. Men det är det värt. Fast om fönstervaddpriserna fortsätter att öka i samma takt kanske jag får fundera på andra alternativ. Fönsterlav får man väl inte plocka, längre, inte heller vitmossa. Vad kan man då hitta på?

Publicerat i Arkitektur, bostad, klimat | Etiketter , , | 8 kommentarer

De som vet mer än vi

Heja Katarina kyrka, som ligger mitt i ett tätbebyggt Södermalm i Stockholm, med en stor, trädrik kyrkogård! Det är en lugn och vacker plats där jag gärna stannar till, alla årstider och ibland stämmer träff med en kompis. Idag bjöds man på en mugg buljong och en kopp kaffe med bröd om man ville. Det ville vi, för det var en kall dag idag, även om solen sken.

Vi tittade in i kyrkan, för att se om det var någon konsert på gång. Det är ju ändå Allhelgonadagen idag. Men musiken skulle komma senare.

Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.

Herr Muffin är ett älskat marsvin, som levt ett gott liv. Men nu är han sjuk och kommer snart att dö. Han summerar: Jag har haft det bra, bättre än de flesta. 1 mycket klok och vänlig fru. 1 blått litet hus med egen brevlåda. 6 små lurviga barn. 3 gånger om dagen kelad med. 728 hela gurkor under livet. 2555 fång gräs, hö och maskrosor.

Han får en fin begravning nedbäddad i en ask med maskrosor omkring sig.  Han sörjs av många, men hans ägare söker tröst i tankarna om att döden nog ändå inte är så skrämmande:

”Nu vet du mer än vi, herr Muffin. Nu vet du vad som händer när man dör. Visst är det så att antingen är döden en vila och då är döden ingenting att vara rädd för. Eller så förs man någonstans till ett evigt liv och lever där i lycka.” Författaren, Ulf Nilsson, dog i september i år, så nu vet han också mer än vi. Precis som herr Muffin.

Vi brukar fika på Katarina kyrkogård ibland, mitt fyraåriga barnbarn och jag. Han tycker om att prata om döden. Vi har kommit fram till att vara död nog är ungefär som det var innan man var född. Vi minns visserligen inte hur det var då, men vi tänker att det inte kan ha varit otrevligt, för då skulle vi nog komma ihåg det. ”I alla fall du, mormor”, säger fyraåringen, som fortfarande är i den åldern då man tror att vuxna vet.

Publicerat i Böcker, Döden, Förebild, Livet | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Haloin!

De där pumporna, varifrån kommer de? Jo, det handlar om en listig irländare, ”Stingy Jack”, som lyckades lura djävulen och fick honom att lova att han inte skulle göra anspråk på hans själ. När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.

Men han fick i alla fall en bit glödande kol från helvetet och för att kunna lysa sig fram i höstmörkret karvade han ur en stor rova för sin kolbit. Och så irrar han omkring än idag! Eftersom han är en ond och opålitlig typ gäller det att hålla honom borta och det gör man bäst med en utkarvad rova, eller pumpa med skrämmande uppsyn. Och eftersom Halloween kommit att handla inte bara om de heligas afton (Hallow Eve) utan också om häxor och benrangel, kan det vara säkrast att sätta något avskräckande på farstukvisten just den helgen.

Man kan också klistra upp något skrämmande på ytterdörren, som det här:

Om man vågar sig på att lyda uppmaningen att öppna hittar man hemskheter som en pumpa, spöken och en popup fladdermus.

Halloween är ju en rätt ny företeelse i Sverige och i början tyckte jag som många andra att det mest är ett fånigt kommersiellt amerikanskt påfund.  Men jag har ändrat mig när jag insett vilken kreativitet det lockar fram och hur kul ungarna har. Och amerikanskt är det ju inte.

Happy Haloin!

Publicerat i historia | Etiketter , | 19 kommentarer

It takes two to tango

Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.

Takt och lösgjordhet passar ju rätt bra, liksom kontakt och schwung. Och föralldel, rakriktning, stöd och samling också.

Men affischen sitter i ett ridhus, så tangoassociationen var ju fel. Eller? Det gav mig anledning att fundera på eventuella likheter mellan tango och ridning.

Och idag lyssnade jag på Martin Wicklins intervju med ryttaren, medaljören, mm Peder Fredricson. En intressant intervju som faktiskt också ledde tankarna till talesättet att ”it takes two to tango”. Det var spännande att lyssna på Fredricsons resonemang kring hur han förbättrat sina resultat vartefter för att nu listas som världens bästa ryttare.

Förbättringarna har dels handlat om att träna på styra upp fokus och kringarbetet så att det inte ska vara kaotiskt och hindersamt. Men framförallt har det handlat om kommunikationen med hästen. Hur mår hästen bäst? Det gäller att lära känna hästen och förstå vad den ”säger. ”Jag tror att vi andas i takt”, sa Fredricson i intervjun. ”Ett andetag per galoppsprång.”

Han har funderat igenom vad som ligger närmast hästen naturliga förutsättning. Måste en häst ha hästskor om den bara har mjuka underlag till vardags och tävlar på mjuka banunderlag? Han har valt bort skor på hästen och det har ju gått bra.  Han låter också hästar i mångmiljonklassen springa fritt med andra hästar i hagen, trots skaderisker, eftersom ”hästar är ju flockdjur”.

Själv jubilerar jag i år i stallet där den där affischen om lösgjordhet hänger. I tio år har jag följt äldsta barnbarnet varje vecka på hennes lektioner. Det är fint att se hur förståelsen mellan häst och ryttare utvecklas. Till och med mellan en ett-par-gånger-i veckan-ryttare, som hon är och ridskolehästarna, som ju är olika från gång till annan. Hon kan deras personligheter och de kanske känner igen henne.

Uppdatering 25 oktober. Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.

Publicerat i Förebild, Livet, Språk, Träning | Etiketter , , | 6 kommentarer

”Och här blir det fint …”

I söndags åkte jag mil efter mil genom granskogarna från sydöstra Dalarna, en sväng in i norra Västmanland och bort till västraste delen av södra Dalarna, till Grängesberg, nära Värmlandsgränsen. På vägen hämtade jag upp min svägerska och namne i Ställdalen, för ett gemensamt konsertbesök på Cassels.

Högt över de nedlagda gruvanläggningarna ligger en byggnad som ser ut som en korsning mellan Akropolis och Bank of England. Det är Cassels, finansierad av en donation till Grängesbergs arbetare av Grängesbergsbolagets skapare, Ernest Cassel. Här skulle gruvarbetarna få en chans att lyssna till musik, se teater, höra recitationer och bilda sig i största allmänhet.

I söndags gav Bergslagssymfonikerna sin uppskjutna sommarkonsert och jag tyckte det märktes att de gillade att kunna spela tillsammans igen.

När jag jobbade i arkivvärlden hade vi en depå i Grängesberg och jag hade ofta anledning att åka dit. Om jag hade tur var det konsert. En gång kom jag lite för tidigt till konsertlokalen och fick en chans att prata med en av de lokala arrangörerna. Jag hjälpte till att ställa ut notställ. Han bläddrade lite bland notbladen och stannade plötsligt upp och pekade på partituret och sa med känsla och inlevelse, som förstärktes av hans bergslagsmål: ”Här … här blir det fint!” Han berättade också att det var lätt att hitta musiker som ville komma och spela i Cassels, eftersom konsertlokalen har internationellt rykte om sig att ha ovanligt bra akustik.

Varje år väljer Bergslagssymfonikerna ut en ung musiker som årets solist. I år är det den 23-åriga oboisten Klara Borgqvist. Jag undrar ju hur man är funtad när man kan stå inför en publik som solist och spela igenom Strauss konsert för oboe och orkester utan några noter. Det blir väldigt många toner att hålla reda på. Fint blev det i alla fall och akustiken var mycket riktigt väldigt bra.

Sen for jag hem med den nästan fulla månen som sällskap. Det är gott om små sjöar i de där trakterna och plötsligt såg jag siluetten av en älg avteckna sig mot en spegelblank sjö. Jag stannade försiktigt och hoppades kunna ta en bild, men älgen älgade på älgars vis in i skogen på andra sidan vägen.  

Men månen stannade kvar och lät sig villigt fotograferas

Publicerat i Arkitektur | Etiketter , , , | 9 kommentarer