Jag vet inte riktigt varför jag kommit att tänka på stackars Pompeia nyligen, men det har jag. Hon var gift med Julius Caesar och någon gång under år 64 ordnade hon ett party hemma i villan på Via Sacra, i närheten av Forum Romanum. Festen var till Bona Deas ära, ”den goda gudinnan”, och då fick absolut inga män vara med.
Det ville sig dock inte bättre än att en ung man, utklädd till kvinna, slank in. Han upptäcktes förstås och kastades ut. Men det fanns ändå en risk att det skulle uppstå rykten och skvaller. Som att han kanske var Pompeias älskare? Som att de hade kommit överens om att han skulle nästla sig in?
Caesar visar ut Pompeia från hemmet på Via Sacra. Konstnär Pietro Berettini, 1600-tal.
”Så kan vi inte ha det”, sa Ceasar ”för Cecars hustru måste vara höjd över varje misstanke”. Han skilde sig helt enkelt från Pompeia, eftersom varje skugga över henne också skulle falla på honom.
Idag används Caesars ord för att betona vikten av att politiker, andra makthavare, offentliga personer och deras närstående lever så att de inte ens kan misstänkas för oegentligheter.
Om Caesar verkligen sa så är väl inte helt bevisat, men citatet har blivit vida accepterat och använt. Den svenska översättningen av citatet brukar lyda: ”Caesars hustru får inte ens misstänkas” vilket ju kan tolkas på olika sätt. Den engelska varianten är tydligare: ”Caesar’s wife must be above suspicion”.
Det var lite väl hårda bud för stackars Pompeia, kan jag tycka, men den bakomliggande tanken är bra. De som fått förtroendet att förvalta makt och gemensamma resurser bör vara goda föredömen. Om de inte är det kan vi ju lite till mans och kvinns få för oss att det inte är så noga med lagar och regler. Eller med sanning och lögn. Kom jag att tänka på, apropå Pompeia.
PK snickrade en odlingslåda för snittblommor. Vi fyllde med skrufs och jord och sådde diverse fröer. Såhär är det tänkt att bli, men eftersom den sortens fröer hävdar sig dåligt bland gräs och ogräs fick de en egen bädd. Dagen efter sådd hade det fortfarande inte kommit upp en enda blomma …
Här ser vi ett tidigt fall med kala grenar, från 2015, precis intill ”fotbollsplanen” på vår tomt och alldeles utanför tomtgränsen. Trädet strax till höger mår inte heller så bra.
Det visar sig att Googles AI-version är lika opålitlig som alla andra. Faktafel och överdrifter står som spön i backen.
Jag kan bara lite här och där av den italienska texten, liksom den svenska originaltexten. Men den hemmasnickrade versionen sitter, den som jag skrev till en kompis som doktorerade på arbetarrörelsens fanor. Franzen, Mellgren och Lindblad som nämns i texten var framstående fanmålare på sin tid, mästarna vars fanor man har lite koll på. Många fanmålare och framförallt kvinnliga fanbroderare var helt anonyma.
Uppdatering lite senare
Den där rutiga färgen i Kalle Anka-programmet på julafton får ofta kommentarer som antyder att det inte finns sådana färger i verkligheten.
Bland akvarellfärgerna finns också hjälpsamma sorter. Om man vill måla en sten som är lite grov i strukturen kan man ta Mars black, som granulerar snällt. Till en gammal kopparhink tar man bränd sienna med lite ultramarin, så fixar färgerna nyanserna.
Och om man vill måla ett enkelt litet landskap kan man blanda ett par färger ganska slarvigt, t.ex. ultramarin och ockra, som man lägger på tvärs över pappret. Sedan lite vatten ovanför och nedanför så att färgerna flyter ut till något landskapsaktigt. Om man dra med änden på penselskaftet i färgen innan den torkat, får man stammar och grenar, där det ska se ut som träd.
På femhundratalet (f.v.t) fanns en kung i Lydien som hette Croesus. Han var både rik och maktlysten. Han utvidgade sitt rike riket österut och söderut och var uppriktigt sagt odrägligt skrytsam.
