Förhandstitt

Utkast till affisch till en av Grifflarnas utställningar, målad av Rune Bergström.

Nu i helgen kommer en grupp målare hemma i Horndal visa sina alster på julmarknaden vid bruksparken.

Det är en gammal tradition, som med vissa avbrott går tillbaka till målargruppen Grifflarnas  verksamhet. Det hela började 1947 när några tonåringar bad min pappa att lära dem att teckna. Han blev rätt häpen för det var ju inte hans bästa gren, men han gjorde som man brukade på den tiden. Han tog kontakt med ABF, ordnade en studiecirkel och studiecirkelbidrag. Bidragen gick till materialinköp och besökande lärare så att man kunde anlita cirkelledare som Åke Pernby vid Otte Skölds målarskola i Stockholm.

Nu är det gruppen Gränsmålarna, med deltagare från Dalarna och Gästrikland, som tagit upp traditionen med utställning på skyltsöndagen. (Det är fortfarande andra söndagen i december som gäller, även om resten av landet gått över till julskyltning i november.)

Det är några år sedan jag var med senast, men i år ska det bli av igen. Som alltid tänker jag först att Herregudrun, inte har jag  något att visa!

Men när jag rotat i högarna och målat lite till, verkar det ändå som jag får ihop några alster. Jag hittade en jättegammal blyertsteckning från centrala Horndal och det blev en lite barnslig målning med färghandeln i centrum. Det var ortens Mekka för mig, med allt spännande som fanns där. Jag tror att det är min mamma som står och tittar i skyltfönstret.

Och så får det bli förhandstitt på ytterligare en målning med lokal anknytning. Före kommunsammanslagningarna var Horndal en del av By socken och By kyrka är rätt målerisk där den ligger vid Bysjön med sitt karakteristiska torn som sticker upp ur grönskan.

Sen får vi se hur många av de övriga målningarna som får plats. Ska bli kul att vara med igen!

Publicerat i akvarell, Att måla, historia | Etiketter , , , | 8 kommentarer

På vänt till advent

Visst kan jag förstå dem som döper om november till novent och börjar adventspynta i förtid. Det kan bli fint och det lyser upp lite i mörkret. Själv vill jag gärna vänta för att få den där Åh!-effekten när det väl blir första advent; när det äntligen är dags att tända advents-ljusstakarna, advents-stjärnan och kanske en liten, liten adventsgran med minijulgransprydnader. Allt sånt får ligga på vänt till advent.

Det finns dock inget som hindrar en att sätta igång med pysslandet i november. Man kan tillverka nya julgransprydnader i stället för dem som slitits ut tidigare år.

Och man kan till exempel lära nya generationer fläta julgranshjärtan. Den sortens kunskaper som sitter i fingrarna sedan barndomen, men som inte är så lätt som man tror, för dem som aldrig försökt.

Det finns många möjligheter att göra fel: man kan klippa fel, sedan kan man fläta hjärtat fel på oändligt många sätt. Och trots att jag tillverkat julgranshjärtan sedan femårsåldern händer det fortfarande att jag till och med klipper fel. Hjärtat består av två dubbelvikta delar som ska flätas in i varandra så att de bildar en liten ficka, där man lämpligen lägger nötter, russin eller godis.

Mallens raka kant ska ligga mot den vikta sidan. Om man vänder mallen fel blir det ingen ficka, bara några remsor som fladdrar hjälplöst. I de två hjärthalvorna klipper man lämpligt antal remsor, två eller fler. Om man lägger de två hjärthalvorna på varandra i hjärtform ser man hur långt upp man ska klippa remsorna. Sedan börjar man fläta liksom inifrån, uppifrån. Sist klistrar man dit en liten hank.

Den vita mallen har tre remsor, men det räcker med två för att det ska bli en ficka. Det kan vara bra att börja med två tills man får in tekniken. Man kan variera hur man klipper, ömsom smala och breda remsor, eller svajiga remsor, lika på båda halvorna.

Man kan använda lite vad som helst. Glanspapper går bra, men kan vara lite begränsat i urvalet. Veckotidningar med någorlunda bra papper fungerar fint. Eller till exempel kasserade akvareller, som kan bli snyggt, i alla fall till större hjärtan. Det som är guldigt på hjärtat ovanför har varit ett landskap i lite olika gulgröna nyanser.

Här i södra förorterna är det bra att ladda med mycket grönt och vitt papper. Det blev många hjärtan i Hammarby-färger och mobiltelefonerna fick vila en hel kväll, när vi gick loss med pysslandet i söndags.

På söndag är det dags! Trevlig advent önskar jag er alla!

Uppdatering 2 december: Syrran tipsar om en fiffig grandekorationskonstruktion:

 

Publicerat i akvarell, Återvinning, kaoskordinator, Teknik | Etiketter , , , | 11 kommentarer

AI, vad döljer du, i dina svarta lådor …

När den första förtjusningen och förvirringen lagt sig över allt man kan göra med AI, handlar diskussionen nu alltmer hur hur man ska skapa AI-system som är transparenta och rättssäkra. Nuvarande dolda processer kallas svartlåde-AI, medan de med mer öppna processer som förespråkas, kallas glaslåde-AI. Skillnaden handlar om möjligheten att förstå och kontrollera systemen.

AI kan till exempel användas av läkare för att besluta om en tumör ska opereras, av banker för att bedöma om en person ska få ett bostadslån, eller av socialtjänsten för att fatta beslut om olika bidrag. När alla faktorer vägts ihop blir det ett ja eller nej, men man vet inte riktigt hur det gick till, när man använder dagens svartlåde-AI. De som är i branschen beskriver det som: ”Ett system där processerna som leder till beslut är oklara, eller svåra att förstå, även för användare och utvecklare.”

Skrämmande, tycker jag. Det tycker ståuppkomikern Jerry Seinfeld också, som sammanfattar läget: ”Vi är smarta nog för att uppfinna AI, dumma nog för att behöva det, men så korkade att vi inte vet om vi gjort rätt.” Förhoppningsvis finns det personer som är smarta nog att gå vidare och kräva mer lättgranskade AI -system.

Allt fler AI-forskare världen över förespråkar genomskinliga glaslåde-AI för beslut där rättssäkerhet och full förståelse är nödvändig, vid till exempel medicinska diagnoser eller ekonomiska beslut. Ursäkta men borde inte det vara självklart vid alla beslut?!

När man vill leka med AI, göra bilder eller be AI hitta på historier, må det vara hänt att man inte riktigt fattar var allt kommer från. Det är dock en helt annan sak när ditt liv eller din välfärd hänger på AI-besluten. Om banken säger att jag tyvärr inte kan få något bostadslån vill jag gärna veta varför. Det enda svar banken då kan ge är att: ”Algoritmerna säger nej.” Lite som en del beslutsfattares ”samlade bedömning”!

Motståndet mot ogenomträngliga AI-beslut växer och därmed kraven på begripliga, kontrollerbara beslutsprocesser. En internationellt uppmärksammad forskare finns i Umeå, Virginia Dignum, professor i Responsible Artificial Intelligence. I Umeå finns också professor Kary Främling, som lyckat lirka upp svarta AI-lådor. Jag gissar att han hört en och annan variant på Carola-låten ”Främling, vad döljer du … ” Det ligger till exempel nära till hands med ”Främling, vad hittar du …”

Publicerat i Att tolka, Debatt, Planering, Politik, Teknik | Etiketter , , , , | 6 kommentarer

Hur man eventuellt kan slippa inbrott

Så här såg det ut på vår vind i går. Sex lägenheter delar på vinden, med våra olika förråd.

Rörigt på golvet utanför förråden och ännu stökigare i de förråd som brutits upp, vilket var de flesta.

Äsch, säger ni, sådär ser det väl alltid ut i förråd! Nej inte riktigt, om man tittar noga. Allt är öppnat eller uppbrutet, lådor, fodral, askar, väskor och kassar. Mer pryttlar på golvet än vanligt. Hur såg det då i ut i mitt förråd? Precis som vanligt!

Tydligen tyckte inbrottstjuvarna att mitt förråd såg alldeles för tråkigt ut, så de gav sig på båda grannförråden i stället. För trots att jag kan stå ut med att ha det rätt stökigt i hemmet är jag lite av förrådsfundamentalist:

Förråd är till för att ställa undan saker som man inte använder särskilt ofta, men på ett sätt som gör det möjligt att hämta dem när man behöver dem. Fri golvyta är viktigt.

När ens ägodelar presenteras så där tydligt får inbrottstjuvarna en chans att fundera på om det verkligen är värt besväret att bryta upp låset. Om någon av dem skulle råka läsa detta kan jag meddela att det ligger gamla elsladdar och diverse datorkablar som jag inte vågar slänga, samt tyger och dukar, i byrålådorna.

Det mest oroande för min del är nog de här två cigarrettfimparna som man också kan skymta på bänken på bilden längst upp till vänster.

Publicerat i bostad, kaoskordinator, Planering, Tur | Etiketter , , | 10 kommentarer

Den som är mycket stark …

På Konstakademien i Stockholm finns just nu en fin utställning med verk av Torsten Renqvist. Den visar konst från många av hans verksamma decennier, till exempel den här skulpturen från 1973, Göran och draken.

Skulpturens huvudperson kallas alltså inte Sankt Göran, utan bara Göran. Han har klivit av sin häst och klappar draken på huvudet. Draken verkar gilla det!

Om Göran (eller George, Giorgio, Örjan, och så vidare) berättas många fantasifulla historier. Han har möjligen funnits och var i så fall en romersk soldat i kejsar Diokles armé. Diokles var den siste romerske kejsaren av den gamla stammen, som höll på de romerska gudarna och förföljde de kristna. Så när Göran blev kristen och dessutom lyckades omvända kejsarinnan, lät kejsaren avrätta dem båda år 303. Vilket ju är dramatiskt nog. Sedan har man genom århundradena ”bättrat på” historien och lagt till en drake och en tillfångatagen prinsessa.

Jag gillar Renqvists annorlunda vinkel på Sankt Görans-myten. På samma sätt blev jag helt tagen av en annan Sankt Göran som jag hittade i Addis Abeba på 1970-talet.

Den här stackars draken vill man ju både klappa på huvudet, krama om och ta med till närmsta sjukhus, för att den ska bli omplåstrad. Dessutom skulle jag vilja tala om för Göran att man inte ska ge sig på dem som är svagare på det där sättet. För, som Astrid Lindgren skrivit: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.”

Renqvists utställning håller på till den 23 november och är väl värd ett besök om man råkar vara i Stockholm.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Politik, Porträtt, USA-val | Etiketter , , | 10 kommentarer

Natt klockan 16:57 på dagen

Den där ”normaltiden” innebär en brutal skillnad. I lördags jobbade jag ute i trädgården till långt fram på eftermiddagen. I söndags såg det ut så här på eftermiddagen, på vägen till stugan.

Jag stannade bilen och tog en bild. Om man kollar noga ser man att det står 16:57 på instrumentbrädan. Becksvart ute. Och det är fortfarande oktober! Hur det blir de närmaste fyra månaderna vill jag helst inte tänka på. Men det är nog bäst att förbereda sig och försöka planera för något som kan hålla humöret uppe lite grann i alla fall.

Såvitt jag förstår ägnade man förr i tiden de långa mörka vinterkvällarna åt att tälja räfspinnar och annat nyttigt. Jag kanske ska göra ett försök att laga ett par förfallna fågelbord? Fast det tar nog inte fyra månader.

Det gäller ju framförallt att hålla håglösheten borta, så jag måste hitta på något som är uppiggande, men inte för dyrt, nyttigt men inte för tråkigt.

På lördag är det november – och det är då som det stora vemodet rullar in …

Uppdatering 1 november. Nej men, det är ju november redan idag, fredag, som Paula mycket riktigt nämner i sin kommenterar! Desto värre! Bilden är från mitt sönderlästa ex av Johans jul, av Eva von Zweigbergk med fina illustrationer av Birger Lundquist.

Publicerat i Livet, Planering | Etiketter , | 20 kommentarer

Höstfint!

Jag är så gott som säker på att det här är benved, med sina färggranna frön i cerise och orange.

Och jag har alltid varit lika övertygad att busken till höger på nästa bild är en japansk lönn. Jag hittar bara den här bilden där halva busken syns, vilket är konstigt, eftersom den är så spektakulär att jag borde ha fotograferat den ofta i helfigur. Benvedsträdet syns till vänster framför gästlängan.

 

Idag, när (den eventuella) lönnens löv hade fallit av började jag undersöka det som finns kvar. Nämligen massor med små orange-cerise frön, som ser precis ut som benvedsfrön. Det är bara några få löv kvar på busken nu, men desto fler frön, eller heter det kanske frukter?

Jag tog en liten kvist av min japanska lönn och hängde upp på benvedsträdet för att jämföra och det är banne mig inte lätt att se vad som är vad! ”Lönnkvisten” hänger lodrätt mitt i bilden och omgivande frön/frukter är benved. Samma orange färg på båda, samma cerise hölje. Jag måste kanske tänka om och inse att den japanska lönnen i själva verket är en benvedsbuske.

Dess närmaste granne är en koreagran, som får trevliga kottar vartannat år, vilket inte är i år. Så här såg de ut förra året. Blåaktiga och lite uppkäftiga. Jag har alltid tänkt att det var fiffigt tänkt av min farbror, som planterat både buske och gran, att placera japanlönn och koreagran som grannar. Men om nu japanlönnen är en benvedsbuske, då kanske koreagranen är något helt annat också? Här behövs mer forskning, känns det som.

Hur det än är med det, har det varit väldigt fina höstdagar fram till idag. Nu ställer vi om klockorna till vintertid (eller normaltid, dårå) och kylan kommer.

Då är det bra att ha lagrat lite fina höstdagar, som idag, som man kan använda som överlevnadshjälp när vintern blir för svår!

Publicerat i Att odla, Att tolka, Blommor och bin, Natur, Trädgård | Etiketter , , , , | 7 kommentarer

Dumheter, vi är väl ändå en ABC-stad!?

Bilbesiktningsdags i går och jag startade i god tid. Även om bilprovningen ligger mycket nära hemmet måste jag ha lite vilsemarginal, eftersom jag har svårt att hitta, dysdirektiker som jag är. Jodå, jag använder GPS numera, annars skulle jag inte hitta alls, men även en GPS kan gå vilse.

Här finns många flygrelaterade gatunamn, eftersom det låg ett flygfält här tidigare.

När jag kollade på kartan tänkte jag: ”Jösses, det är ju promenadavstånd!” Men tack vare boken Handbok för tankspridda (där man kan läsa om en kvinna som tog bussen till bilbesiktningen) besinnade jag mig och tog faktiskt bilen.

Det skulle ta två minuter enligt Google maps. Det tog tio, eftersom gps:en envisades med att ta mig till Horisontvägen: ”Målet ligger på höger sida”. Men där fanns ingen tillstymmelse till bilbesiktning, eftersom den ligger på Fraktflygargatan in på gården, visserligen mycket nära Horisontvägen, men inte åtkomlig med bil från det hållet.

Jag åkte runt kvarteret en gång. Och en gång till. Då upptäckte jag den minimala skylten på kvarterets baksida, som vägledde mig in på gården där de tog hand om bilen.

Visst ser bilen lite hjälplös ut när de hissar upp den så där. Jag får lust att klappa den och säga att det kommer att gå bra. Det gjorde det också, tack och lov!

Jag frågade en av de anställda om de hade funderat på att sätta upp lite tydligare skyltar som vägledning. ”Vi får inte för kommunen” svarade han ”de vill att det ska se sobert ut häromkring, inga stora skrikiga skyltar”.

Vad är det för dumheter? Vi är väl ändå en ABC-stad! Alltså inte en förort där man bara bor, utan utformad så att det ska finnas både arbete, bostäder och centrum. Det var en populär planeringsmodell på 40- och 50-talen. Skarpnäck byggdes på 1980-talet och är ett sent tillskott till den familjen.

Flygfoto över Skarpnäck. Till höger i bild ligger olika arbetsplatser. Till ABC-tanken la man också ett R, dvs rekreation, med gott om parker och lekplatser, idrottsplan, sporthall och kolonilotter.

Området som är reserverat för arbetsplatser måste ju kunna berätta vad det handlar om för verksamheter! När jag lämnade besiktningen, med godkänd bil, såg jag att hela området är väldigt anonymt och oskyltat. Är inte det att ta de estetiska aspekterna lite väl långt?

Publicerat i Arkitektur, Att tolka, Miljö, Planering, Politik | Etiketter , , | 2 kommentarer

Besatt!

Det drar ihop sig till höst och därmed dags att se till att det går att hålla varmt i stugan.

Det här är mitt nya element i sovrummet. Det uppfyller alla EU:s krav, när det gäller att kunna ställa in olika varianter av energisparprogram. Men det uppfyller verkligen inga krav alls på användarvänlighet. Manualen skulle kanske ha varit svår att förstå även om den hade varit skriven på svenska från början, för det är ingen hejd på alla konster som det här elementet verkar kunna.

Men denna manual är maskinöversatt och då höjs svårighetsgraden avsevärt. Den börjar med en klatschig rubrik: ”Kraft på”! Det är ju någorlunda begripligt och ganska lovande, trodde jag och tryckte på det som såg ut som en på-knapp. Men det innebar bara att jag gjort det möjligt att leta mig fram till HUR jag vill sätta på elementet. Tror jag.

Här gäller det alltså att programmera enheten för allehanda eventualiteter och det där med besatt låter ju skumt, men jag antar att man menar bebott. Svårare då att begripa vad ”Trösta” står för. Förslag?

Det är skitsvårt överhuvudtaget att ställa in något på den minimala displayen som sitter nere vid golvet och är mycket diffus. Jag har legat på magen framför den och försökt belysa i olika vinklar, men den visar bara upp en rad åttor. Systersonen kollade också och underkände displayen som feldesignad, men gav mig det goda rådet att vänta en stund när jag tryck på på-knappen. Därefter ska det gå att åtgärda resten.

Prio ett är att få igång elementet. Sen får jag ta itu med dag- och nattinställningar, årstider och annat, samt problemet med att elementet verkar vara lika känsligt för drag, som en gammal dam.
Det är ovärdigt att ge upp, sa Alva Myrdal, men jag undrar vad hon skulle ha sagt om att finkalibrera detta monsterelement. Tack och lov att jag har vedspis, tänker jag. I värsta fall får jag sova i köket.

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Miljö, När det skiter sig, Språk, Teknik | Etiketter , | 26 kommentarer

Aktivitetsbonus

Om man har sju aktivitetsglada barnbarn kan man sucka ibland över all logistik och alla halsbrytande planeringar för fotboll, körträning, kompiskalas, ridning, teater eller dans.

Men belöningarna är många. Under de tolv år som jag regelbundet skjutsade äldsta barnbarnet till stallet fick vi trivsamma pratstunder i bilen och jag lärde känna både ridkompisar, andra ridföräldrar och inte minst många fina hästar.

Dessutom hamnar man i miljöer som man annars kanske inte skulle besöka, som här på Stockholm Horse show, för åtta år sedan. Det blev ett återkommande evenemang under några år.

Och de senaste dagarna har bjudit på trevliga och variationsrika händelser, som en fotbollsmatch på Tele2 arena, där den nyblivna tioåringen var med och höll en av spelarna i handen så att han skulle våga gå in på planen. Svårt att få en bra bild, men trean från vänster tror jag det är.

Sen, i går, till Rikssalen på slottet för en minneskonsert för Georg Riedel, där sjuåringen klev upp på scenen och spelade saxofonsolo som om det var den självklaraste sak i världen. Svårfotograferat även här, med stämningsbelysning när han spelade, men desto mera stämningsfyllt att lyssna till.

  Och så har jag tvååringen som undersöker världen på väg hem från förskolan. Det är inte lång väg, för mig tar det normalt tio minuter. Med tvååringen kan det ta hur lång tid som helst. Sist blev det en timme och tjugo minuter och då tog vi ändå tunnelbana mellan Medborgarplatsen och Slussen. Det är den kortaste tunnelbanesträckan i Stockholm, 450 meter, och det skulle nog gå snabbare att gå med tvååringen i vagnen, men den vill han inte sitta i längre och det är ju så otroligt spännande med tunnelbanetågen.

Alla jobb som pågår längs vägen är lika fascinerande. Han följer noga processen och applåderar när det går som det ska. Om vi tar Katarinahissen upp, för att komma hem till Urvädersgränd, är han rätt ointresserad av den vackra utsikten över Riddarfjärden. Han kollar hellre ner på ytan vid Stadsgården där det far omkring grävare och lastbilar.

Inte nog med att livet med barnbarn är berikande på väldigt många sätt. Deras föräldrar tycker dessutom att man är en hjälte som rycker in och underlättar logistiken. Lyckat!

Publicerat i Livet, Planering, Slussen | Etiketter , , , | 10 kommentarer