Som sagt, egentligen målar jag ju inte blommor

Jag har varit tveksam till att måla blommor, eftersom de är så fina. Svårt att göra dem rättvisa, liksom. Men å andra sidan: det kan man ju säga om alla motiv, som människor, landskap, frukter, ja allt! Det handlar ju först och främst om färg och form. Så ibland gör jag ett blomförsök, som oftast hamnar i högen ”för eventuell förbättring”. Där blir de sedan liggande.

Nyligen fick jag dock anledning att ta fram blommålningarna och se om de hade någon förbättringspotential. Det var dags för en utställning som gruppen Gränsmålarna arrangerar i samband med Svenska flaggans dag, och jag får vara med på ett hörn.

Jag ville gärna ha med somriga motiv och hittade en stor målning (med mina mått mätt) från 2016. Då hade jag just börjat måla akvarell och den var full med nybörjarfel, men en del gick att rätta till och bättra på. Den var blek och mesig, men att öka kontrasterna i en målning är i regel ganska lätt. Kompositionen är det svårare att ändra på.

Tror någon att tog en bild innan jag satte igång att förbättra? Nej, som vanligt glömde jag. Här har jag skurit ner målningen på högerkanten och nertill från 70×50 till ungefär 50×40. Jag har förstärkt skuggorna, förtydligat kronbladen tagit bort några gröna blad så att det är mindre rörigt och skuggat och definierat andra. Den blev såpass OK att den fick följa med på utställningen. Den heter ”Kanske hibiskus”.

En annan tidig målning som jag också fixade till lite grann har fått namnet ”Ej artbestämd”.  Jag minns inte vad det var jag försökte måla och tycker inte att jag känner igen just några av de blommor som omger mig. Kan det eventuellt vara höstanemon?

Utöver blommorna fick ett par rostmålningar följa med och lite berg och hav, några björkar och annat som inte kom med i bild, sammanlagt 11 målningar.

Så här ser den fina utställningslokalen ut. Gamla sjukstugan säger jag. Rättarbostaden säger andra, eftersom den haft båda funktionerna. Nu renoveras den och två ljusa lokaler är redan klara, med ljusgrå väggar som fungerar bra som bakgrund till målningarna.

Den ligger i bruksparken i Horndal, nära det gamla industriområdet, för det var hit arbetarna på bruket fick gå (eller bäras), när de hade skadat sig på jobbet. När den är färdigrenoverad blir det ett bra tillskott för föreningslivet i Horndalstrakten.

Publicerat i Återvinning, Att måla, historia, konst, Okategoriserade, Teknik | Etiketter , , | 13 kommentarer

Men SL, hur kan ni vara så säkra på det?

Jag har skrivit tidigare om hur Stockholms Lokaltrafiks kortavläsare ofta passar på att norpa en extra avgift från Visa-kortet när man passerar genom spärren. SL vet men bryr sig inte om det.

För ett tag sedan blev jag uppringd av en reporter från Sveriges Radio, som läst mina blogginlägg och ville intervjua mig om detta. Hon berättade att det finns det många ärenden hos Konsumentverket, där personer hört av sig om samma problem, men dem kunde hon inte intervjua eftersom de är anonymiserade och svåra att få tag i för SR.

Så jag gick med på en intervju och redogjorde för hur det gått till i mitt fall. Jag har inte laddat någon SL-funktion på mitt Visa-kort utan har ett separat SL-kort. Det ligger lättåtkomligt i fickan när jag behöver blippa det i spärren.

Visakortet finns i ett litet fack i handväskan och det tar jag inte fram  i stressiga situationer som när jag försöker hinna med ett tunnel-banetåg. Men, om min väska med Visakortet kommer närmre avläsaren än en decimeter dras en biljett även från det kortet, fullt pris.

På bilden syns det hur det går till. Det är när jag går igenom någon av de där lägre spärrarna som väskan kommer för nära avläsaren. Eftersom en sån spärr ligger närmast den rulltrappa som jag brukar ta, har det blivit ganska många dubbelbetalningar. Uppskattningsvis bortåt 500 kronor, men jag har inte brytt mig om att gå tillbaka och kolla tidigare år, eftersom SL bara rycker på axlarna och upprepar mantrat: ”Resenärerna måste lära sig hantera sina betalkort på ett ansvarsfullt sätt.” Well, hur vore det om SL slutade med organiserad brottslighet och i stället lärde sina kortavläsare att uppträda på ett ansvarsfullt sätt?

När reportern ställde sina frågor till SL fick hon svaret att det handlar om så få fall att det inte är aktuellt med några åtgärder. Min följdfråga till SL är då ”Hur vet ni att det är få?” Det är sannolikt ganska många som inte ens upptäcker SL:s dubbelavgifter.

Konsumentverket är nu på spåret och har lite olika idéer om hur frågan ska tas vidare. Mina förslag är att SL ska dela ut gratis så kallade skimskydd till betalkorten för de resenärer som inte vill betala dubbelt för sina resor. Dessutom vore det en bra idé att skicka ”medarbetare i resenärsnära ställning” (SL vill inte att man säger frontpersonal) på charmkurs. De kan nämligen vara rätt otrevliga ibland. Inte alla, men jag har stött på några riktigt griniga typer.

Publicerat i Allmänheten varnas, Att resa, Debatt, Livet, När det skiter sig, otur, Planering, SL, Teknik, Vardagsedge | Etiketter , , | 10 kommentarer

Filmtips fram till den 8 juni!

När man ser om gamla filmer är det inte bara filmen man ser om. Man ser liksom om sig själv, eller sina reaktioner på filmen. Jag noterar andra saker nu och undrar över sånt som jag inte alls tänkte på då.

På den här bloggen fick jag tips om att En man och en kvinna finns på SvT Play. Jag vågade mig på att se den och det funkade.

Favoriten Anouk Aimée i huvudrollen tillsammans med Jean-Louis Trintignant. Regi Claude Lelouch.

Huvudpersonerna Anne och Jean-Louis möts av en slump vid sina barns internatskola. Barnen är små, kanske fem – sex år. Att man lämnar sina barn på internatskola så tidigt i livet funderade jag inte alls över när jag såg filmen i min barnlösa ungdom.

Och sedan alla tystnader i filmen, scener med bortvänd blick … Hmmm, kom jag på mig med att tänka nu, varför pratar dom inte med varandra i stället? Men ändå, en fin film att se och de svartvita scenerna i bilen, med regnet strömmande är både nyskapande, roliga och gripande. Man får följa Jean-Louis vindlande inre monolog om hur han ska göra nu. Vad kan nästa steg vara? Han kanske ska … eller nej, det är nog ingen bra idé. Fast …

Mest häpnadsväckande för min del är kanske ändå att filmen tycks ha påverkat mig mer än jag minns. Här till vänster har vi mig med min dotter några år efter filmen, och till höger filmens huvudperson Anne med sin dotter.

Och här är Anna och Jean-Louis på stranden med sina barn som de just hämtat på internatskolan och kommer att lämna tillbaka om några timmar.

Den där kappan, den där frisyren, som var rätt opraktisk och jag måste (precis som Anouk Aimée) stryka håret ur ansiktet hela tiden. Det var en del av konceptet, liksom. Och det där med att hantera relationer – well, det är en annan historia.

Det finns ett par uppföljare, som jag inte sett tidigare, En man och en kvinna: 20 år senare och Livets bästa år Den senare finns på Svt Play till den 8 juni och jag ska nog våga mig på den också.

Publicerat i Att tolka, Förebild, historia, Livet | Etiketter | 6 kommentarer

En bra idé då, nu och i framtiden

Koloniträdgårdsrörelsen har rötter på kontinenten och kom till Sverige främst via Danmark. Det var en frukt av industrialismen och urbaniseringen, behovet av en liten plätt att odla mat på. De arbetare som flyttade till städerna var ofta vana vid att ha tillgång till odlingsmark och därför nappade de gärna på möjligheten att ha en liten odlingstäppa.

Häromdagen var jag på en kolonilott där kolonisten och författaren Jane Morén presenterade sin fina bok Dagar på kolonin (Migra förlag). På bilden sitter Jane i blommig kjol längst till vänster.

I prosalyriska texter skildrar hon glädjen och vedermödorna med odlandet, men ger också glimtar av koloniträdgårdarnas historia och tidigare kolonisters tankar.

Jag fastnade särskilt för skildringen av hur kraven på odlarna utformats. Det fanns regler om att blanda frukt, bär och grönsaker och en maxareal för potatis. Det var för att hindra att kolonilotterna drevs som kommersiella odlingar för försäljning, i stället för privata täppor där familjerna kunde odla för eget behov. Jane skriver:

Tanken var god
men ibland var behoven andra
arbetare Gotthard 
skrev till Anna Lindhagen
opponerade sig mot 
att han skulle mista lotten
om han fortsatte att odla så mycket potatis
De kunde väl få bestämma själva
få ha lite handlingsfrihet också
annars blir vi bara som edra drängar
skrev han

Direkt från den trevliga träffen i koloniträdgården åkte jag till min egen odlingslott och nu ska här sättas potatis! Klart man måste få odla så mycket potatis man behöver. När min farmor och farfar bodde här var det potatisland över hela tomten. Mitt potatisland blir nog inte större än en familjegrav, men det är ändå egen potatis och det är något visst med det.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, historia, Livet, Politik, Trädgård | Etiketter , , , | 17 kommentarer

Kanske ganska bra ändå?

Habemus papam! ”Vi har en påve!” ropas det från balkongen på St. Peterskyrkan, när påvevalet är klart. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av påveval, men den här gången kändes det rätt viktigt. Det handlar ju om en religion som 1,4 miljarder människor tror på. Bara i USA, till exempel, finns det 53 miljoner katoliker i den vuxna befolkningen, den fjärde största katolska befolkningen i världen, efter Brasilien, Mexiko och Filippinerna.

Eftersom det finns olika falanger inom katolicismen, som i alla religioner, betyder det mycket vad dess högsta ledare står för. Den förra påven, Fransiscus, läxade upp både USA:s president och vice president för deras hjärtlöshet och egoism.

Det har spekulerats mycket. Skulle reaktionära krafter vinna den här gången, eller skulle det bli en påve i Fransiscus anda?

Hur är då den nyvalde Robert Prevost, med påvenamnet Leo XIV? Jag får väl säga som Tegnell under corona-pandemien: ”Det är för tidigt att säga.” Han ses lite som en kompromiss-kandidat, men det kan vara listigare än så.

Det har ju hettat till mellan USA-administrationen och Vatikanen om asylrätt och immigration och där har Prevost bitit ifrån bra när han arbetade nära förra påven, som kardinal. När Trump och Salvadors president Bukele satt i Ovala rummet och flamsade om att de verkligen inte tänkte göra något åt att en person med uppehållstillstånd blivit felaktigt deporterad till Salvador skrev Prevost att de borde skämmas.

Prevosts val av påvenamn anspelar på en för sin tid samhällstillvänd påve, Leo XIII. Kring förrförra sekelskiftet oroade han sig för exploatering av arbetare under industrialismens expansion. När Leo XIV, som är från Chicago, höll sitt tal i går använde han inte engelska, utan italienska, spanska och latin. Det kan också ses som en markering av något slag.

MAGA-rörelsen i USA gillar inte den nya påven. Charlie Kirk, vd för Turning Point USA, menar att den nya påven är en  ”globalist installerad för att motverka Trump.” Laura Loomer, högeraktivist och en av Trumps favoriter, skriver att man nu fått “another Marxist puppet in the Vatican.”

Ja, ja, man får vara glad för det lilla. Vi får se hur det blir.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Förebild, historia, Politik, Val | Etiketter , , | 10 kommentarer

Man kanske skulle slå sig på rostmåleri?

De allra flesta som målar akvarell strävar efter att låta färgerna sköta sig själva så mycket som möjligt. Flödigt och fritt så att pigmenten får dansa som de vill, är idealet. Just därför kan det vara skönt att få sitta och detaljpilla med en målning, som omväxling. Jag har varit på rostmålningskurs och det var väldigt avkopplande och trevligt.

Visserligen måste man släppa färgerna loss lite här också, men det finns en hel del detaljer att fixa till. Väldigt kul – känns nästan lite syndigt!

Världen är full av rostiga lås, som väntar på att avporträtteras!

Jag skulle kunna gå över träpartierna lite mer, med ådringsmålning, flagnande färg och sånt. Men jag tror det blir rörigt, så jag låter bli, hur frestande det än är. De rostiga låsen får vara huvudpersoner.

Tvådagarskursen var lite som en sjuttiotalsgrej, kollektivt ordnat. Initiativtagarna hyrde en billig lokal, vi lagade mat själva. Jag slapp lindrigt undan eftersom jag fick i uppgift att köpa frukt och choklad. Sånt är jag rätt bra på.

De som ville övernatta kunde göra det för 80 kronor, men i mitt fall var det inte aktuellt, eftersom jag ville hem till den här utsikten på kvällen.

Publicerat i akvarell, Att måla, Planering, Teknik | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Papabilitet – kapabilitet

Vi som sett filmen Konklaven vill gärna tro att vi är lite insatta i de procedurer som nu tar fart för att välja en ny påve. Filmen var spännande och fantastiskt välspelad, och återgav såvitt jag förstår procedurerna någorlunda verklighetstroget. Och om man följt ett par partikongresser eller motsvarande, oavsett parti, känner man igen sig. Ideologi blandas med dagsaktuella sakfrågor, falanger bildas och splittras, principer får ibland ge vika för vänskapsband och personliga lojaliteter; i andra fall vinner principerna och livslånga vänskapsband bryts.

Ralph Fiennes i mitten, spelar den sammanhållande kardinal Lawrence i filmen Konklaven

Frågan är nu om det blir en ny påve i Fransiscus anda, reformvänlig och någorlunda världstillvänd, eller om de konservativa krafter som förlorat mark kommer att försöka komma igen med förnyad styrka. Med tanke på vilket genomslag påvens hållning och uttalanden har i hela världen är det rätt viktigt vem det blir. Fransiscus verkar ha accepterat förändringar. Ska präster kunna gifta sig? Ja, kanske det, så småningom. Ska homo-äktenskap accepteras och kanske till och med välsignas? Jo, det kan man väl tänka sig.

Luis Antonio Tagle

Papabile kallas kandidaterna till den heliga stolen. När man går igenom listan av kardinaler som anses besitta papabilitet, dvs förmågan att vara påve, finns alla sorter.

Min favorit kunde ha varit Luis Antonio Tagle från Filippinerna, som verkar någorlunda vettig, en slags Fransiscus light, om det inte vore för hans totala motstånd mot aborter.

Peter Kodwo Appiah Turkson

Men å andra sidan är det svårt att hitta någon kardinal som vågar säga att det är OK. Maltesaren Mario Grech verkar också någorlunda vettig. Egentligen skulle jag vilja heja på någon av kandidaterna från Afrika, men de ser ut att tillhöra den konservativa falangen, alla tre, mer eller mindre. Mest öppen för diskussion om reformer verkar kardinalen från Ghana vara, Peter Kodwo Appiah Turkson.

Det finns ingen övre åldersgräns för att väljas till påve, men bara kardinaler som är under 80 får rösta. (Uppgifterna går isär om det är 120 eller 135 röstberättigade.) USA har många kardinaler, men just ingen favorittippad, inte ens kardinal Kevin Farrell, f.d. irländare numera amerikansk medborgare, och kammarherre i Vatikanen. Såvitt jag kan se dyker hans namn inte upp bland tänkbara kandidater. Men att USA skulle avstå från att lägga sig i påvevalet har jag svårt att tro.

Kardinalerna i filmen Konklaven tar rökpaus och passar på att intrigera

Vi får se hur det går, men vi får ge oss till tåls lite eftersom konklaven börjar tidigast ett par veckor efter påvens död. Sedan brukar det ta högst en vecka numera, till skillnad från förr i tiden då det kunde dra ut på tiden. När Gregorius X valdes tog det tre år, men det är å andra sida ett tag sedan.

Uppdatering 27 april. Placeringen vid den här sortens tillställningar är fastlagd sedan länge och normalt sett inte förhandlingsbar. På främsta raden sitter katolska kungligheter och sedan fyller man på med andra kungligheter, vartefter. Därefter andra statsöverhuvuden i ländernas bokstavsordning.

Eftersom någon var missnöjd med den ordningen, satte man in en extra stol åt honom längst fram. Tror jag.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Politik, Porträtt, Val | Etiketter , , | 17 kommentarer

En 60-åring motsvarar tre 20-åringar

Det finns över 150  litterära sällskap i Sverige, mer eller mindre aktiva. De flesta ägnar sig åt någon svensk författare, men det finns också ett par sällskap för utländska författare.

Att Shakespeare får ett svenskt sällskap är kanske inte så förvånande. Mer nischat är väl Svenska Horatio Hornblower-sällskapet (Hornblower är huvudperson i Cecil Scott Foresters romaner om sjöslagen under Napoleonkrigen).

Det finns också ”epoksällskap” som Unga Skåne eller ”genresällskap” som Deckarvännerna.

De litterära sällskapen har oftast samma höga medelålder som till exempel hembygdsföreningarna, något som bekymrar. Jag brukar trösta de oroliga med att det vanligtvis är först vid 60 – 70 år som man kommer upp i kulturarvsåldern. En hög medelålder innebär dessutom en stor samlad kunskapsmassa. Erfarenhetsmässigt och kunskapsmässigt motsvarar en 60-åring tre 20-åringar, i alla fall på områden som litteratur och kulturarv.

Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.

Man har delad vårdnad om Hjalmar, så att årsmöten och olika program förläggs växelvis till Stockholm och Örebro, ofta i Bergmans Wadköping.

Förra helgen var det Örebros tur med ett intressant program om Att kastas från toppen till botten, ett återkommande tema hos Bergman.

Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.

Efter programmet i den fullsatta Teaterladan i Wadköping var det middag på Elgeriigården, Hjalmar Bergmans morfars hem. En spännande plats, ett av de få trähus som överlevde den stora branden i Örebro 1854. Bergman lekte ofta där som barn och interiörerna ser ut att vara oförändrade från den tiden.

Morfar Elgérus var en framgångsrik entreprenör, färgare till yrket, med en verksamhet som expanderade i olika riktningar, inklusive kemtvätt, som han var en av de första att introducera i Sverige. Spår av den verksamheten hittade jag på väggen i hallen.Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.

Innan vi skildes åt för dagen fick vi en annorlunda Jobs-post av biskop Mogren. I Siljansnäs finns företaget Jobs handtryck. Eva Nordblom är en av deras designers och hon har gjort det här fina påskkortet, som vi fick varsitt exemplar av.

GLAD PÅSK!

Publicerat i Att läsa, Att tolka, historia | Etiketter , , , | 16 kommentarer

Har ni skaffat pool?

Det här är den nya Skurubron i Nacka, över Skurusundet mellan Sörmanland på västra sidan och Uppland på den östra.

Den har fått arkitekturpris och ser ju rätt trevlig ut. Den är en av få broar i landet där man måste betala broavgift och det kan ju vara värt 8 kronor att åka över den. Men inte 308 … Särskilt inte en mörk kväll i januari, då jag inte såg någonting alls av bron.

Det är Transportstyrelsen som sköter det där. De sköter också trängselavgifterna, när jag åker in i och ut ur centrala Stockholm.

Varje månad får jag meddelande om trängselskatt, som jag klickar bort, eftersom jag betalar med autogiro. Jag märkte inte att meddelandet i februari avviker lite, utan klickade bort det som jag brukar. Det borde jag inte ha gjort. Transportstyrelse-autogirot gäller bara deras trängselskatt, inte deras infrastrukturavgift.

Nu har jag fått en påminnelseavgift på 300 kronor och jag kollade vad det handlade om. Det visade sig vara januarifärden i mörker och kyla, då jag levererade en cykel till Stavsnäs. Dyr utflykt! Och återigen en påminnelse om de problem som automatiserade system kan skapa om de inte är genomtänkta.

Det finns faktiskt elbolag där systemet kollar innan de lägger på förseningsavgifter. Om man skött betalningarna ordentligt i övrigt, går det ut ett pappersbrev med påminnelse, utan påminnelseavgift. Så gör inte Transportstyrelsen. Det vore intressant att veta hur mycket extraklirr i kassan som dessa förseningsavgifter ger.

Jag hoppas verkligen att man inte ändrar något i hanteringen av fakturor, där jag har mitt fritidshus. Där läser man själv av vattenmätaren och skickar in resultatet. Sen får man en räkning på förbrukningen. Om man fyller i fel – vilket har hänt mig – ringer en vänlig dam upp och frågar om det verkligen stämmer. På trevligt bergslagsmål undrar hon om man gjort av med extra mycket vatten av någon anledning: ”Jag funderar på om ni kanske har skaffat pool.” När jag kollade mätaren med glasögonen på, insåg jag att jag borde satt dit ett komma före de två sista nollorna. Måtte den damen aldrig gå i pension!

Publicerat i Arkitektur, Förebild, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 8 kommentarer

Dit solen inte når

Vad är nu detta? Fort Knox? Bodens fästning? En upphottad version av kinesiska muren?

Nej, det är Slussen-bygget, som det ser ut idag. Det stämmer dåligt med de bilder vi fick oss till livs vid projektstarten. Så här skulle det se ut, enligt en reviderad version.

Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.

Någon verkar gilla branta trappor… Slussen ligger på Södermalms norra strand och sluttar ner mot Gamla stan. Nu har man BYGGT UPP nivån på Södermalmssidan. Det innebär att mycket av den där ytan som ser solig ut på bilden innan, där folk promenerar och cyklar, alltid kommer att ligga i skugga. I alla fall de tider det är folk där.

Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller  ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.

Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:

”Riddarfjärden, som i folkmun ironiskt kallats Gullfjärden på grund av föroreningar med bland annat urin, ligger väster om bron och Guldfjärdsplan ligger ovanför södra brofästet vilket gett smeknamnet en historisk, om än något kuriös, förankring.” Såvärst guldig är den dock inte.

Nåväl, dyr är den i alla fall. Senast jag kollade hade kostnaden ökat från 200 miljoner kronor till 450 miljoner.

Om man sedan ska vidare upp till Mosebacke, vilket jag ofta ska, stöter man på nya problem. Katarinahissen var förr den självklara lösningen, men efter renoveringen funkar den bara ibland. Om det blåser aldrig så lite stängs den av, eftersom hisslinorna trasslar ihop sig.

Ja, det framgår kanske att jag tycker att hela Slussenprojektet är dyrt, dåligt och misskött.

Publicerat i Arkitektur, byggförsening, historia, Miljö, När det skiter sig, Politik, Slussen, Slussens Golden Gate-bro | Etiketter , , | 10 kommentarer