Vi har ett visdomsord i familjen om att man ska tänka sig för innan man ger sig på större städ- eller röjprojekt: ”Ingen läskunnig ska någonsin städa en vind.” Man kan hitta intressanta texter. Men kan bli sittande länge med gulnade papper. Man kan hamna i allehanda kaninhål och dagarna går.
Jag råkade öppna en kartong med gamla jobbrelaterade papper. Bland annat en mycket blekt och skrynklig kopia på en ovanlig riksdags-motion från 1979.
Den var nästan oläslig så jag gick in på riksdagens utmärkta databas, Rixlex, och letade upp den där i stället.
Det är en enskild motion från vänsterpartiet, som tycker att stödet till tecknade serier ska ökas.
Jag jobbade på Utbild-ningsdepartementets kulturenhet på den tiden (det som senare blev ett eget kulturdepartement) och det blev min uppgift att kommentera motionen.
Och hur kommenterar man en så pass originell motion?
Med en svarsserie, såklart!
Stödet till serier hade redan ökats och det stödet skulle utvärderas innan man tog nästa steg. Jag ritade ihop ett lite undfallande svar, som det fanns en kopia på, i den där lådan med jobbpapper.
Det var kul att jobba på Utbildningsdepartementet och senare Kulturdepartementet under en period då man i stort sett var överens om att kulturområdet var viktigt.
Det fanns en långsiktig plan från 1975, som en enig riksdag hade antagit och som fullföljdes, oavsett regeringssammansättning.
Roligast var det nog när Bengt Göransson hade hand om kulturfrågorna 1982 – 1991, eftersom han var så kunnig och entusiastisk.
Han var dessutom respekterad, ja till och med omtyckt, av sina politiska motståndare. Han var tålmodig och påläst på ett sätt som gjorde det möjligt att föra konstruktiva diskussioner med alla. Ibland tog det tid, men oftast blev det bra. Kanske hans ”usp”, han unika selling point, var att han kände till det lokala läget i stort sett i hela landet. Han hade jobbat för Reso, för Folkets hus-rörelsen och för ABF, ständigt på resande fot. Han visste vad som var realistiskt möjligt och det tog han gärna strid för.
Var har vi dagens Bengt Göransson, undrar jag ibland.
Så lätt kommer jag dock inte undan, så nu har det blivit porträttmåleri några gånger. Roligare än väntat, men hopplöst svårt. Tanken att måla av mina barnbarn får jag nog ge upp efter ett antal plågsamma porträttförsök.
En 9-åring ser ut som en tonåring, en 11-åring blir 2o år. Mina ovanligt vackra barnbarn blir något annat än de är, både i ålder, uttryck och utseende.
Kanske blir det bättre, alltså mer likt den jag målar av, om jag målar monokromt i stället, tänkte jag. Som ett svartvitt fotografi.
Tel Aviv, sett från Jaffa-hållet.
Gaza stad, från ett TV-reportage.
Här låg Sagers ateljé i stora fina lokaler, med utsikt över Nytorps gärde, mellan Kärrtorp och Björkhagen. Där har jag målat akvarell på tisdagarna, sedan 2019. Ja, även under pandemin; lokalerna är så stora att vi utan risk kunde ses och måla i varsin vrå.
Peter Sager var ateljéinnehavare och varsam akvarellcoach och vi brukade kalla oss ”Peters lärjungar”, något som Peter tyckte var pinsamt.
När jag och övriga familjen var i Skåne förra veckan tyckte min odlings-intresserade dotter att vi skulle besöka Mandelmanns gård. Det gjorde jag gärna, eftersom jag sett bitar av TV-programmet och tyckt att det ser trevligt ut. Vi blev helt överväldigade! Så stort, sån mångfald och så vackert! Här kommer jag gående i en äppel-alle, där äpplena spaljerats på sidorna och som valv över gången. Fint!
Anläggningen är bara 30 år och det är ofattbart att det gått att skapa en så omfattande anläggning på så kort tid, så ”uppväxt”.
Skåne kändes som utomlands, för oss som är mer hemmastadda i mellan-Sverige. Öppet och vidsträckt. Dessutom fler sevärdheter än vi hann med och många bra restauranger att välja på.
När Fred Astair beundrades för sin ekvilibristiska danskonst sa någon (kanske Gloria Steinem, i tacksamt minne bevarad), att hans danspartner Ginger Rogers gjorde samma sak som han, fast i högklackat och ofta baklänges.
Hon bodde i Nairobi, var god vän med Karen Blixen och har skrivit en fin bok om sin tid i Östafrika West with the night som kom ut 1942. Ernest Hemingway läste den och blev imponerad. Han skrev i ett brev till sin förläggare att han kände sig som en klåpare, jämfört med Markham:
Först nu upptäcker jag att hon fortfarande var verksam i Östafrika när jag arbetade där; hon dog i Nairobi 1984. Det hade varit spännande att träffa henne och prata lite om hennes ganska ovanliga yrkesliv som ensam kvinna på många områden och ibland i motvind – lite som det var för mig där. Men jag hade troligen aldrig vågat söka upp henne om jag hade vetat att hon fanns där då. OM jag hade vågat hade det kanske bara blivit konstigt. Eller inte? Jag tror att hon var en rätt oförutsägbar person.
Den stora demonstrationen i Stockholm i söndags hade temat Enade för klimatet och samlade minst 50 000 personer i 280 organisationer. Plus fyra sektioner i tåget för dem som inte tillhör någon organisation.
Marschen började i hörnet Dalagatan – Odengatan, vid Vasaparken. Trots att Vasaparken är stor insåg arrangörerna att den inte skulle räcka till och planerade så att uppställningen skulle ske längs Dalagatan, ända ner till Norra bantorget.
”Jag undrar om det inte blir lite väl glest om man sprider ut det så där” sa jag till en kompis. Det blev det inte. De gröna, blå och lila sektionerna fick backa, och backa i flera omgångar allt eftersom alla sektioner växte. Fullt med folk hela vägen!
Glada författare m. fl. och en av de mest medryckande sektionerna i tåget, Folkmusik för klimatet.
