Här berättade jag att jag är utdriven ur vårt akvarellparadis vid Nytorps gärde och söker någonstans att måla, utbyta erfarenheter och få vägledning. Nu testar jag ett nytt ställe på Östermalm, vilket innebär tunnelbana med både grön och röd linje. Det kan bli långa resor för ofta är det någon linje som krånglar. Till Nytorp kunde jag cykla, men det gör jag ogärna hela vägen till och sedan genom centrala Stockholm, med dess hetsiga cykeltrafik.
Hursomhelst, när man börjar på ny kula får man frågor om hur och vad man vill måla. Svårt att svara på när man är lite-av-varje-målare, men jag kunde i alla fall klargöra att jag är ointresserad av porträttmålning eftersom jag tycker att det är med människor som med blommor: originalet är alltid intressantare än kopian. (Jag är dessutom kass på porträttmåleri.)
Så lätt kommer jag dock inte undan, så nu har det blivit porträttmåleri några gånger. Roligare än väntat, men hopplöst svårt. Tanken att måla av mina barnbarn får jag nog ge upp efter ett antal plågsamma porträttförsök.
Om man inte vet vem jag målat av kan det ibland se ut som ett okej porträtt. Men målningarna liknar inte alls modellerna.
Och om inte ens barnens mor kan säga vilket av hennes tre barn jag målat av, är det nog dags att ge upp.
Minsta lilla millimeteravvikelse från verkligheten gör att det blir en annan person. Jag klarar inte av att renodla det som är typiskt för var och en och jag missar deras ålder med många år.
En 9-åring ser ut som en tonåring, en 11-åring blir 2o år. Mina ovanligt vackra barnbarn blir något annat än de är, både i ålder, uttryck och utseende.
Kanske blir det bättre, alltså mer likt den jag målar av, om jag målar monokromt i stället, tänkte jag. Som ett svartvitt fotografi.
Det blev det inte, snarare tvärtom. Den här stackars killen blev lite skelögd. Dessutom ser han mycket äldre ut än han är idag och han blev inte alls lika vacker som i verkligheten.
Möjligen är jag för otålig. Det tar nog många år att bli en bra porträttmålare. Lättast verkar det vara att måla av gamlingar, gärna lite buttra. Men ska jag verkligen ägna mina år åt det? Just nu lutar det nog åt att svaret på den frågan är nej.
Tel Aviv, sett från Jaffa-hållet.
Här låg Sagers ateljé i stora fina lokaler, med utsikt över Nytorps gärde, mellan Kärrtorp och Björkhagen. Där har jag målat akvarell på tisdagarna, sedan 2019. Ja, även under pandemin; lokalerna är så stora att vi utan risk kunde ses och måla i varsin vrå.
Peter Sager var ateljéinnehavare och varsam akvarellcoach och vi brukade kalla oss ”Peters lärjungar”, något som Peter tyckte var pinsamt.
När jag och övriga familjen var i Skåne förra veckan tyckte min odlings-intresserade dotter att vi skulle besöka Mandelmanns gård. Det gjorde jag gärna, eftersom jag sett bitar av TV-programmet och tyckt att det ser trevligt ut. Vi blev helt överväldigade! Så stort, sån mångfald och så vackert! Här kommer jag gående i en äppel-alle, där äpplena spaljerats på sidorna och som valv över gången. Fint!
Anläggningen är bara 30 år och det är ofattbart att det gått att skapa en så omfattande anläggning på så kort tid, så ”uppväxt”.
Skåne kändes som utomlands, för oss som är mer hemmastadda i mellan-Sverige. Öppet och vidsträckt. Dessutom fler sevärdheter än vi hann med och många bra restauranger att välja på.
När Fred Astair beundrades för sin ekvilibristiska danskonst sa någon (kanske Gloria Steinem, i tacksamt minne bevarad), att hans danspartner Ginger Rogers gjorde samma sak som han, fast i högklackat och ofta baklänges.
Hon bodde i Nairobi, var god vän med Karen Blixen och har skrivit en fin bok om sin tid i Östafrika West with the night som kom ut 1942. Ernest Hemingway läste den och blev imponerad. Han skrev i ett brev till sin förläggare att han kände sig som en klåpare, jämfört med Markham:
Först nu upptäcker jag att hon fortfarande var verksam i Östafrika när jag arbetade där; hon dog i Nairobi 1984. Det hade varit spännande att träffa henne och prata lite om hennes ganska ovanliga yrkesliv som ensam kvinna på många områden och ibland i motvind – lite som det var för mig där. Men jag hade troligen aldrig vågat söka upp henne om jag hade vetat att hon fanns där då. OM jag hade vågat hade det kanske bara blivit konstigt. Eller inte? Jag tror att hon var en rätt oförutsägbar person.
Den stora demonstrationen i Stockholm i söndags hade temat Enade för klimatet och samlade minst 50 000 personer i 280 organisationer. Plus fyra sektioner i tåget för dem som inte tillhör någon organisation.
Marschen började i hörnet Dalagatan – Odengatan, vid Vasaparken. Trots att Vasaparken är stor insåg arrangörerna att den inte skulle räcka till och planerade så att uppställningen skulle ske längs Dalagatan, ända ner till Norra bantorget.
”Jag undrar om det inte blir lite väl glest om man sprider ut det så där” sa jag till en kompis. Det blev det inte. De gröna, blå och lila sektionerna fick backa, och backa i flera omgångar allt eftersom alla sektioner växte. Fullt med folk hela vägen!
Glada författare m. fl. och en av de mest medryckande sektionerna i tåget, Folkmusik för klimatet.
Den fyller nu både nyhetssändningar och kommentarsfält och de AI-genererade bilderna är många. Det skulle ju kunna räcka, kan man tycka, men jag kan liksom inte låta bli att skriva om det ändå.
I stort sett hela staben lämnades åt sitt öde, stabschefen, finansministern, hans superlojala pressekreterare Karoline Leavitt och många journalister. Jag vet inte vad man ska kalla denna variant av att bli kastad under bussen, men ofattbart själviskt och cyniskt är det att lämna sina medarbetare som villospår när man själv sätter sig i säkerhet.
