Båda mina syskon är födda på mors dag om än på olika dagar. Själv hamnade jag alldeles i slutet av sommaren. Den 30 maj var det mors dag det året då syrran föddes och därför är dagens akvarell tillägnad henne (och kan skickas om så önskas, men jag tror att det börjar bli fullt på väggarna).
Rosen kommer hela vägen från Madeira och fotograferades av Karin på Åland, som generöst låter mig måla av hennes bilder.
En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker – jag undrar vad den tänker… Båttemat fortsätter.
Om man inte ser upp när man målar akvarell kan det bli förargliga blomningar. Sådana där mönster som det gärna blir när man är oförsiktig med ett nytt lager färg på ett tidigare, som inte hunnit torka helt. Inte så snyggt på en lugn vattenyta, men användbart i andra sammanhang. Det finns akvarellister som praktiskt taget bygger upp sina akvareller på blomningar.
Om man vill ha bort dem och är tillräckligt snabb kan man släta ut de där blomningarna med en torr gethårspensel. Det gjorde jag men då försvann förstås mina fina vågor också. Jag kände mig mäktigare än kung Knut den store. Det var han som tröttnade på alla som ville att han skulle ordna än det ena än det andra åt dem och tog med den tjatiga hopen till havet och sa (i min ungefärliga återgivning): ”Kolla nu hur mycket makt jag har. Jag befaller vågorna att lägga sig.” Så satt han där vid havet en stund och hans entourage väntade med spänning. Efter en stund sa Knut ”Nähä. Där ser ni. Vågorna lyder mig inte. Jag kan faktiskt inte fixa allt!”
Men jag kunde alltså få vågorna att lägga sig, i stället för vågigt blev det några längsgående dyningar, när jag sopade bort blomningarna med gethårspenseln.
”Vardags-edge” är ett begrepp som är lite svårfångat. Det handlar om att chansa lite, ta genvägar och hoppas att det går bra. Story of my life, skulle jag nog kunna säga. Ett vanligt exempel för att beskriva vardags-edge är att gå och handla utan inköpslista. De gånger jag skrivit en inköpslista och sedan också kommit ihåg att ta med den till affären kan nog räknas på ena handens tumme. Ett annat exempel är vara ett par dagar sen med betalningen av en faktura till Klarna och där kan jag verkligen hålla med. Det är en dum slags genväg som orsaker alldeles för mycket eftervård, så där har jag börjat se upp. Ett tredje exempel är att gå till sin bokcirkel utan att ha läst boken. Det tycker jag är ett trevligt och ganska effektivt sätt att få veta vad en bok handlar om och om den är bra.
Nu kan jag bidra med ett alldeles nytt exempel på vardags-edge, nämligen att börja måla dagens akvarell i niotiden, samtidigt som jag bestämt sig för att gå och lägga sig tidigt, dvs i tiotiden. Gärna också ett relativt oprövat motiv…
Tänk om det inte blir nåt? Ja, då blir det väl inte nåt och jag tror inte att jag hamnar i fängelse för det. 
Men lite retfullt att bryta serien nu när jag kommit till nummer sjuttio. Så här kommer en snabbskiss på ett motiv som jag tänker hålla på med ett tag. I alla fall vattnet. Det kommer nya försök.
När jag flyttade in i min nuvarande bostad för ett år sedan fick bredbandsabonnemanget följa med. Tänkte att det där får jag ta itu med sen. Och det kan ju ta ett tag innan ”sen” inträffar.
Idag upptäckte till min förvåning att jag betalar två abonnemang. Dels det som alla i bostadsrättsföreningen betalar, dels det som jag flyttat med mig. Det medflyttade abonnemanget ska dessutom höjas, med två hundra kronor till nästan fem hundra i juli. Löjligt dyrt med andra ord.
Uppsägningsproceduren är ingen barnlek. Först en god stund förgäves för att säga upp det via nätet. Sedan två timmar i telefonkö. Väl framme fick jag bekräftat att det inte går att säga upp abonnemang via hemsidan och det kanske är en klok säkerhetsåtgärd, men om man vill ha det på det sättet ska man ha lite bättre telefonservice. Vidare ville man absolut veta varför jag sa upp avtalet. Jag tänkte att det kan ju inte vara nödvändigt att berätta att jag är dum i huv’et, eller i alla fall en slarvig konsument, så jag sa att det var hemligt. ”Men om vi sänker avgiften till 190 kronor i stället?”
Så om det är någon som vill ha lägre bredbandsavgift (och som har gott om tid) kan det vara en bra idé att ringa sin bredbandsleverantör och säga att man funderar på att säga upp sitt avtal.
Mitt andra projekt idag blev att försöka rädda någon av de akvareller och skisser som jag började på i går. ”Tycker ni om att måla hus?” frågade vår kursledare. ”NÄ!” sa kursdeltagarna samfällt. ”Bra”, sa kursledaren, ”då behöver ni träna på det.” Så utöver Nordiska museet (i gårdagens inlägg) skulle vi ge oss på villa Källhagen, som står som i ett valv av grenar mellan två träd.
Först ett hopplöst fall. För mycket hus för att det ska kunna bli något. Och sedan ett alldeles anorektiskt hus som det inte heller är någon idé att försöka rädda. Några ytterligare haverier ligger redan i papperskorgen.
Sedan fanns det bara ett möjligt räddningsobjekt kvar så det får bli dagens akvarell, med viss tvekan.
Det blev en måla-utomhus-dag till. De här gången vid Källhagens världshus intill Djurgårdskanalen. En stor del av Stockholms befolkning hade stämt träff där för att promenera och diskutera och jag kunde avlyssna korta brottstycken av passerande samtal. Längs vattnet går en populär promenadväg och om man tillbringar en hel dag där får höra många små mosaikbitar:
– Heeelt OK. Jag tycker det ska bli lite spännande att testa nytt.
– Men dina arbetskamrater, kommer du inte att sakna dem?
– Äsch, vi hinner ju ändå aldrig …
Och där försvann de två unga kvinnorna utom hörhåll i rask takt.
Nästa var ett par damer som gick lite långsammare.
– Ja, han ringde mitt i natten. Kunde inte gå.
– Varför var han inte hemma mitt i natten?
– Han bor ju inte hemma. Det var längesedan han flyttade ut.
– Har dom skilt sig?!
– Nej, sonen. Det var sonen som ringde.
Om jag inte varit fullt upptagen med att måla och om det inte varit mitt i ett moment som inte går att avbryta, hade jag nog varit frestad att följa efter dem. VARFÖR kunde inte sonen gå mitt i natten? Coronarelaterat? Det verkade mycket vara av de samtalsfragment som jag hörde. Eller också är det så jag tolkar även sånt som handlar om helt andra saker. Jag hoppas nästan att sonen var full i stället. Men ringer man verkligen sin mamma då?
Nåväl, det blev lite målat också mellan tjuvlyssnandet, men kanske inte riktigt det som jag tänkt mig. Vatten är som bekant inte min starka sida. Jag kan väl säga att jag övat duktigt, vilket pappersförbrukningen är bästa beviset på, mer än resultaten.
Ett litet Stockholmsvykort är vad jag kan erbjuda som dagens akvarell.
Idag har jag varit på grönbete och kände mig både utsläppt och uppsläppt. Det skedde under former som Anders Tegnell hade varit helt nöjd med. Egen bil till Skansen, där vi träffades vid den nedstängda bergbanan för att måla tillsammans, en mycket liten grupp på tre personer och Marianne Chayet. Hon har ställt in alla sina akvarellkurser under våren och akvarellresorna under sommaren, men ger endagskurser i Stockholm med få deltagare. Trivsamma övningar, med pedagogiskt upplägg och väldigt kul att måla ute. Marianne hade dessutom med en tumstock med som markör, främst mot eventuella besökare som kunde tänkas bli närgångna och vilja se akvarellerna på nära håll.
Det funkade vi fick vara ifred och det blev ett par olika Skansenvyer, som till exempel den här.
Här ser man att jag använder bra papper, men det är inte så smart att ha firmastämpeln (Saunders&Waterford) i övre högra hörnet. Det hade varit smidigare att vända på pappret så att stämpeln hamnat nertill. Dessutom tycks jag ha målat på baksidan, men det spelar inte så stor roll. Jag märker ingen större skillnad på rätsida och avigsida på S&W-papper.
Det som ser ut som lite vag grönska i bakgrunden var egentligen utsikten över Östermalm. Men det motivet kräver mer tid, så det får bli en annan gång.
Den andra akvarellen kom det några regnstänk på. Det kan man kanske tycka att en akvarell ska tåla, men det beror sig på. I det här fallet blev blev det inget vidare, så den får ni inte se!
En av mina favoritfärger är grönt. Jag tycker inte illa om andra färger, men alla olika gröna nyanser är så läckra. Möjligen har jag sträckt ut spannet för ”grönt” mer än vad som är vanligt, för jag kunde ibland hamna i diskussioner som:
”Snygg grön vas!” säger jag om en snygg grön vas.
”Vilken då? DEN? Den är ju blå”, kan då någon annan säga.
Numera argumenterar jag inte, men det fanns en tid då jag envisades, slog vad och höll på, tills jag insåg att man drar gränserna på lite olika ställen mellan färgnyanserna. Mitt gröna sträcker sig från Medelhavsturkosgrön till brungrön oliv.
Jag har dock bara en grön akvarellfärg. Och den har jag inte för att den är grön utan för att den är en bra så kallad kantbitare, dvs en färg som bildar fina vallar i ytterkanterna när den torkar. Om man spolar av färgen när den börjat torka kan det, om man har tur, bildas snygga konturer.
Eftersom dagen varit fylld av annat nöjer jag mig med en liten penselövning såhär på kvällskvisten. Med en lagom tjock pensel, med fin spets, ska man med ett drag kunna skapa snygga lövformer. Jag får träna på det lite.
Känns lite som det som japanerna är så bra på. Att utnyttja penseldragen ändamålsenligt. Här ser man min tråkgrågröna färg, perylene green, lite matt, utan skimmer.
Men den är som sagt en hejare till kantbitare om man väntar tillräckligt länge med att spola av. Här har jag varit för snabb, det mesta av kanterna försvann.
När man väl fått en yta och kant (här blev det i stället lite för mycket!), blir det ju en del jobb med att lägga på lite trevliga lasyrer med färglager så att färgen blir mer levande och så lite nerver och sånt. Lite pillrigt, ja och man kan fråga sig varför. Men det där med kantbitning är bra i många sammanhang när man vill ha en tunn linje, till exempel vid abstrakt måleri.
Någon riktig dagens akvarell är det ju inte, det där lövet, så jag gjorde en snabbövning till, på ett helt annat tema, akvarellpenna plus pensel. Alltid lika kul!
Den 23 maj år 1936 invigde kung Gustav V flygplatsen i Bromma. Det var sämre väder då än idag, dimmigt och regnigt, men ska man inviga flygplats så ska man.
Och ja, ni ser rätt, det är nazi-flaggan som vajar där. Inte fullt så konstigt som det ser ut (men ändå konstigt, förstås).
Den blev Tysklands officiella fana redan 1933. Så det verkar som att det inte fanns något annat att välja på när man hissade de europeiska grannarnas fanor vid festliga tillfällen. Den tidigare svart-röd-gula återtogs 1945 .
Idag tror jag personligen att det skulle vara en bra idé att lägga ner flygplatsen och bygga bostäder där i stället. Förhoppningsvis kommer flyget att kunna minska lite och Arlanda borde räcka till, efter alla genomförda och planerade ombyggnader.
MEN. Jag kan delvis förstå flygnostalgiker som vill ha flygplatsen kvar. Mitt förhållande till flygandet är alldeles för romantiskt, vilket måste bero på favoritböcker som Saint Saint-Exupérys Nattflyg och Lille prinsen, och Karen Blixens Mitt Afrika.
När jag arbetade i Östafrika i några år fick jag många chanser att bekanta mig med de behändiga flygplan som användes i nästan väglöst land. I stället för mödosamma och riskfyllda flerdagsresor med jeep i svårforcerad terräng, kunde man komma fram på ett par timmar med en liten Cessna eller Piper. Eller som här, flyga över från Mombasa till Zanzibar, på ingen tid alls. Jag jobbade som färdledare under en tid i Kenya och när jag skulle undersöka utflyktsmål i Tanzania eller avlägsnare delar av Kenya var det en välsignelse att det så gott som alltid fanns någon att lifta med.
Jag har alldeles för få bilder från mina år i Kenya och Tanzania. Den här visste jag dock att den fanns någonstans, men var? Jag gick igenom osorterade fotohögar och ett och annat album innan jag kom på det: det skulle kunna vara en diabild. Det var det och nu har jag gjort ett provisoriskt ljusbord av en lampa. Bildkvalitén är kanske inte den bästa.
Planen kunde landa så gott som var som helst, bara det var tillräckligt glest mellan akaciorna och ingen elefant i vägen.
Jag hittade faktiskt en flygbild till, denna gång från Mombasa. Jag har fotat en dum typ som landat och parkerat sitt plan alldeles galet utanför ett av ”mina” hotel, Whispering Palms.
Skälet till att jag tog den bilden måste ha varit att det kanske skulle bli bråk om var man får och inte får parkera sitt flygplan. Då är det bra att ha ett bildbevis.
Jahapp, efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt att leta efter ett foto som egentligen inte behövs, fick det bli en snabb akvarell med den flygplanstyp som var vanligast på den tiden, ett sånt där med vingarna liksom ovanför sig. 
Egentligen borde jag måla planets skugga på marken, men jag vet att jag i så fall kommer att sabba bilden. Låt oss säga att det är ganska sent och skuggan faller utanför bild.
När jag köpte lägenhet här i Skarpnäck för drygt ett år sedan fanns det två alternativ att välja på, dvs två lägenheter till salu samtidigt, ganska likvärdiga. En låg högst upp i sitt hus och den andra en trappa upp i sitt. Jag kontrollmätte avståndet till tunnelbanan. Från lägenheten högst upp tog det drygt tre minuter att gå i rask takt från porten. Från den på en trappa tog det knappt två minuter.
Rätt givet, tyckte alla i min omgivning, klart du ska välja lägenheten högst upp. Utom sonen, som känner mig: ”Men inte kan du förslösa ditt liv på att ta dig till och från tunnelbanan! Ta lägenheten som ligger närmast!”
Det var februari då och svårt att bedöma utomhusmiljöernas sommarkvalitet. Jag velade lite hit och dit, men följde till sist sonens råd och gick dessutom på en vag känsla av mer trivsel i kvarteret närmast tunnelbanan.
Stora ytor, en liten kulle, många sittplatser, lekplatser, stor grill, tvättstugor i markplanet och vackra träd gör den kringbyggda gården till en flitigt använd plats. Mitt enda klagomål är att cykelbodarna blev lite för knallröda när de målades om i höstas.
Nu när jag börjar intressera mig för lokalhistoria förstår jag varför. Hela Skarpnäck fick ju mycket uppmärksamhet, även internationellt, när det var nybyggt. Idén var att bygga en ganska tät men låg stadsdel, som i en ”riktig” småstad, med kringbyggda gårdar. Och just det här kvarteret där min lägenhet ligger en trappa upp, ansågs vara särdeles lyckat och belönades med Kasper Salin-priset 1983.
Så, dagens akvarell skulle alltså ha blivit en vy över gården, men det gick åt pipsvängen. Men eftersom akvarellmålandet alltid innehåller väntetider brukar jag göra två akvareller samtidigt så att jag kan ägna mig åt den ena medan något område på den andra torkar lagom mycket. ”Den andra” är i det här fallet en våg- och båt-övning. Så den får väl hoppa in som vikarie åt gårds-akvarellen som havererade.
Den lilla båten närmast längtar ut på havet och den lite större därute vill bara hem. Tänk på att den här bilden hoppar in som vikarie, så döm den inte för hårt!
Friedrich Neumüller hette en framgångsrik bryggare i Stockholm på 1800-talet. År 1862 köpte han och hans fru Emelie Skarpnäcks gård och kringliggande torp. Ett av torpen, Ekudden, användes som sommarbostad och med tiden tog dottern Sofia och hennes man Gustaf Piehl över Ekudden.
Där fanns fyra bostadshus, växthus, kägelbana och badhus. De anlade en engelsk park och var överhuvudtaget intresserade av trädgårdarna.
På 1900-talet övergavs husen vartefter och vandaliserades eller brann ner. Stockholms stad köpte marken och anlade Flatens naturreservat 1971.
Idag är det ett fint område med ängsmarker och – som namnet antyder – många gamla ekar. Om man letar lite i markerna ska man också kunna hitta rester av de gamla trädgårdarna, men så långt har jag inte kommit än. Tvärs över viken ligger Lilla och Stora Flatenbadet. Allt på ungefär sju minuters cykelavstånd hemifrån, så dit går cykelturerna ofta. Med skissblock.
Det blev lite väl mycket synliga grenar där, ser jag nu, och ändå har jag försökt att inte dra hela grenlinjer. På en akvarellkurs förra sommaren hotade läraren att åka hem om han fick se ett enda träd som målats med helt synliga grenar. ”Måla gärna lövmassorna först”, sa han ”och smyg in grenverket efteråt”. Här blev det lite både och. Det andra nybörjarfelet är att inte visa några grenar alls, sådär som barn kan rita ibland, en rund trädkrona och en rak stam. ”Lollipopträd.”
