Otänkbart, därför omöjligt

”Den allmänna åsikten var att fyrtiotre år av fred och framsteg hade gjort ett krig mellan de utvecklade västerländska industrinationerna otänkbart, därför omöjligt. De moderna vapnens destruktionspotential, de kapitalistiska ekonomiernas ömsesidiga beroende och solidariteten hos Europas arbetarklass, förkroppsligad i Socialistinternationalens mer än fyra miljoner medlemmar, hade gjort militära konfrontationer föråldrade.”

Så skriver Ernst Pawel i sin biografi  Franz Kafta  – ett liv. Den är mer än en biografi, eftersom den också ger en kunnig skildring av politik och samhälle i Europa, särskilt Tjeckoslovakien, Österrike-Ungern och Tyskland.

Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand mördas den 28 juni 1914 av en serbisk nationalist. Österrike-Ungern, som ville få slut på serbiskt inflytande i Bosnien (och gärna ville provocera fram ett krig) utformade ett ultimatum med en kravlista som var omöjlig för Serbien att acceptera. Det fungerade. Serbien vägrade gå med på villkoren och Österrike kunde förklara krig.

Kafka verkar inte ha trott på något med omfattande krig. Möjligen ytterligare ett Balkankrig. Kafkas vän Max Brod skildrar stämningen i den krets Kafka tillhörde i Prag: ”Vi var helt enkelt enfaldiga … inte ens pacifister, eftersom pacifism åtminstone förutsätter en föreställning om att det finns något som heter krig och ett behov av att bekämpa det.”

För Österrikes det gick det inte så bra. De led ett förnedrande nederlag mot Serbien. Pawel skriver: ”Långt ifrån att röka ut ’terroristtillhållet’ drevs österrikarna i stället tillbaka, med stora förluster längs hela stridslinjen.” Kriget hade utvidgats österut och även där gick det riktigt dåligt.  ”Tidigt i september ansåg den österrikiske generalen Staff att det var dags för en första krigskommuniké, ett mästerverk av förljugenhet och bluff. De österrikare som levde i tron att deras arméer marscherade rakt mot Moskva fick nu veta att ’Lvov är fortfarande i våra händer'”

Jag måste erkänna att min reaktion när Ryssland startade sitt anfallskrig mot Ukraina var lite som Max Brods, totalt oförstående: Det är ju otänkbart, hur är det ens möjligt att det får ske? When will they ever learn?

Kanske kan vi slippa utvidgade konflikter i Europa denna gång.

Den här bloggen är ju inte särskilt bra på omvärldsbevakning och lite slumpartad när det gäller rapportering om viktiga händelser i landet och internationellt. Men det kan kanske ändå vara på plats att notera att Sverige lämnade in en ansökan om medlemskap i Nato den 18 maj i år. Och att Turkiet sätter sig på tvären.

Publicerat i Böcker, Debatt, historia, Planering, Politik | Etiketter , , , | 5 kommentarer

Jag som alltid drömt om att bli gåramålare …

Vårt sopsug-system renoveras. Vi har en fiffig anordning för soporna där man lägger allt organiskt material i gröna påsar (och övrigt i vanliga soppåsar) och slänger i sopnedkastet. Sopsugen fraktar påsarna till en sopsorterings-central, som plockar ut de gröna påsarna så att det biologiska materialet kan bli biogas. Under renoveringen ser det ut såhär och det är ju inte så kul. Liknar aggressiva jättespindlar.

Det måste ju piffas upp. Frågan är hur.  Ett sätt skulle ju kunna vara att helt enkelt tejpa för någon målning som är tillräckligt stor. Det fungerar någorlunda, men det ser lite konstigt ut med vanliga tavlor i sopnedkasthöjd.

Därför tänkte jag att det vore kul att göra något mer tematiskt. Ett sopnedkastporträtt. Kanske såhär, helt enkelt.

Sopsugsrenoveringen gäller alla hus längs gatan, så jag skulle säkert kunna få avsättning för ganska många sopnedkastmålningar. Det skulle ju vara en variant av det som var mitt drömyrke som barn: gåramålare. Gåramålarna var mer eller mindre skickliga konstnärer som gick runt i bygderna och målade av folks hus och sålde målningarna till dem. Deras yrke dog dock ut när det i stället blev vanligt med flygfotobilder av gårdarna.

Jag skulle kunna variera lite från port till port, genom att till exempel färgmatcha de olika trappuppgångarnas väggar. Kanske så här?

Dessvärre ser min nya konstnärliga bana ut att vara lika hotad som en gång gåramålarnas. Det verkar som om sopsugen är färdigrenoverad och det ryktas att den redan är igång i ett grannkvarter… Nåväl. Då får jag väl glädja mig åt ett fungerande sopnedkast i stället.

Publicerat i akvarell, Arkitektur, Att måla, Porträtt, renovering | Etiketter | 8 kommentarer

Grön? Använder du köpegrön?!

När det gäller akvarell betraktar jag mig som återfallsnybörjare och sällanmålare. Jag målar nästan bara när jag går på kurs. Utöver tisdagsgruppen som jag är med i på vintrarna har det blivit ganska många kortkurser under de sex-sju år som jag hållit på. Kanske i snitt tre veckoslut och någon endagarskurs per år. Plus vissa år en halv vecka i Malingsbo.

Malingsbo akvarellcenter är en idyllisk plats med en fin badsjö. Men just det här motivet har jag slutat försöka måla. Det är FÖR vackert.

Om jag räknar ihop alla dessa kurser och deltagare blir det – jösses! – bortåt trettio kurser och sammanlagt och kanske 350 kursdeltagare som jag mött. Alltid lika intressant att bekanta sig med olika trender och uppfattningar om hur det ska vara. Och alla kursledare har förstås olika förslag på utrustningslistor för deltagarna.

Detta kom jag att tänka på när jag inventerade mina färger inför sommaren och hittade bortglömda akvarellådor lite här och där. HUR kan det ha blivit så många? Och vilka konstiga färger jag har använt! Här finns lådor som jag tvekar att ha med på bilden, eftersom de är en smula pinsamma för en akvarellist.

De första lådorna köpte jag med färdigt innehåll, en till stan och en till landet. Plus ett par till barnbarnen. Det förklarar varför det finns några onödiga färger. Vit, som funkar dåligt i akvarell, men som ändå finns med i standardlådorna. Lila, som ju är plättlätt att blanda själv. Och grön! Vem vill ha ”köpegrön” när det går att blanda till så många vackra nyansrika gröna färger?

När jag blev mer intresserad av färgernas karaktär måste de klumpiga, nästan täckande kadmiumfärgerna kompletteras med mer transparenta färger. Därefter började jag gilla jordfärgerna och inredde en hel låda med sådana.  Ganska snart upptäckte jag att de där små halvkopparna inte räcker någonvart och gick över till helkoppar. Sedan blev den så kallade Ryska lådan populär, billig och pigmentstark, men aldrig riktigt någon favorit för mig.

En kursledare menar att man kommer långt med tre färger. En annan sa strängt att max åtta färger är vad man behöver. En kall och en varm av vardera blå, röd och gul färg, plus bränd och obränd sienna. Jag har testat med en liten åttafärger-låda. Men det räcker ju ofta inte. Jag vill ju ha umbra också och helst fyra blå och fyra gula. Och så slank det med en trevlig färg som heter green gold, som egentligen inte behövs. Nitton färger! Jag vet många som skulle tycka att det är pinsamt.

”Men”, kommer nog någon av mina kurskamrater att invända, ”du använder väl tuber?”

Eh … jo. Också. För det mesta. Men de där platta praktiska lådorna är lättpackade och bra.

Men nu blir det köpstopp ett tag, tills jag lyckats använda upp det mesta av de här färgerna.

I sommar blir det en Malingsbokurs igen, med ny kursledare. Det skulle förvåna mig mycket om hans utrustningslista innehåller någon färg som jag saknar!

Publicerat i akvarell, Att måla, färg, Planering | Etiketter , , | 10 kommentarer

Tankspridd? Jag?? Jajamän!

För några år sedan skrev jag om den trösterika boken Handbok för tankspridda, av Johan Rapp. Där kan man läsa om svårslagna rekord, som kvinnan som tog buss till bilbesiktningen, eller tjejen som ringde till jobbet för att sjukskriva sig efter en hård festnatt, glömsk av att det var ett tag sedan hon jobbade just på det jobbet.

Riktigt så illa har den nog aldrig varit för mig, utan mer en fråga om förvirring av normalgraden. Som att försöka starta bilen med cykelnyckeln, lägga glasögonen i besticklådan och att glömma kassen med barnbarnens påskägg på tunnelbanan (linje 17 mot Åkeshov om någon vill kolla med hittegodset).

Andra lätt igenkännliga exempel är att gå iväg till jobbet på morgonen med soppåsen glatt dinglande i handen, att vandra ut på stan i de där blå tossorna man får hos tandläkare vid slaskigt väder, att lägga in fjärrkontrollen i kylen, eller försöka ringa med den, eller att tillkalla en låssmed som konstaterar att dörren redan är upplåst…  Jag skulle nog kalla allt detta för allmänmänskligt beteende.

Idag kan jag lägga till ytterligare en sådan förvirrings-incident på min redan ganska långa lista.

Jag var på väg till tandläkaren och stoppade ett munskydd i fickan. Eftersom jag var ensam i väntrummet började jag inte att sätta på det förrän det var min tur. Lyckligtvis hann jag hejda mig när jag kom på – innan jag satte mig i tandläkarstolen – att det inte är så lyckat med munskydd just där och då.

I en uppföljande bok framhåller Rapp att tankspriddhet är en bra egenskap ”ett tecken på hög grad av mänsklighet och en förmåga till stark koncentration, om än på något annat”. Boken heter Rätten att vara tankspridd och konsten att komma ihåg. Det där sista, om att konsten komma ihåg, har jag tyvärr glömt vad det gick ut på.

Publicerat i Böcker, kaoskordinator, Livet, Planering | Etiketter , | 28 kommentarer

Påskharen skuttar fram så fort

Den här varningen kommer kanske lite sent på säsongen. Men klipp ur den och spara till nästa år för säkerhets skull.

Påskharen förbryllar. Varför en hare överhuvudtaget och dessutom en hare som lägger ägg! Varför blev det så galet?

Det är tyvärr höljt i historiens dunkel. Jag skulle gärna vilja tro på berättelsen om den förkristna vårgudinnan Eostre, som räddade en fågel som förfrusit sina vingar. Hon förvandlade den till en hare, för att den skulle kunna ha ett OK liv utan att kunna flyga. Men den fortsatte att lägga ägg, för den var ju egentligen en fågel.

Eftersom påsken från början handlade om att fira våren och livets återkomst och sånt, passade äggen som en bra symbol och sedan kunde vårgudinnans hare leverera dem på hemliga platser som barnen sedan letade upp.

Men jag är rädd att allt är lite hoprört här. Ägg och vår och Eostre kan stämma. Påsk heter  Easter på engelska och Oster på tyska och infaller just när man kan tänka sig att vårens gudinna ska hyllas. Men kaninen kom i bilden långt senare, först på 1600-talet.

Vare därmed hursomhelst. Här har vi i alla fall en blyg påskdagshare som trycker i fjolårsgräset och snön ligger kvar i norrsluttningen. God påskdagsafton!

 

Publicerat i akvarell, Att tolka, historia | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Jag vet inte hur man ska göra

Årets Vårsalong på Liljevalchs är över. ”Ska du inte vara med nästa år?” undrar snälla medmänniskor. Ja, vem vet – förut har jag alltid varit lite avskräckt av det krångliga och vanskliga i att rama in, frakta och lämna in de fysiska konstverken. Vem orkar …

Men numera kan man anmäla sig via nätet och ladda upp foton på sina verk. Inte underligt att antalet anmälningar skjutit i höjden. Kombinationen av nätinlämning och corona-kreativitet har dubblerat antalet bidrag. Men antalet antagna konstverk är detsamma.

Amanda Prisings bidrag till årets Vårsalong: ”Jag vet inte hur man ska göra”

Hursomhelst, ett och annat verk i årets salong inspirerar onekligen till att skicka in något. Det här till exempel, med titeln ”Jag vet inte hur man ska göra”.

Det är ju så bra! Vilsenheten! Någon ber dig skära tulpanerna och där står du med en bukett tulpaner, en kniv och en skärbräda och undrar vad det är du ska göra. Skära tulpanerna? Okej, tänker du och sätter igång. Ett roligt och rörande konstverk, med lite vardagsångest i botten.

Jag kanske ska skicka in mina tulpaner nästa år, med titeln ”Så här kan man också göra”.

Om man blandar akvarell och krita kan det bli ganska färgglatt.

Publicerat i akvarell, Att tolka, konst | Etiketter , | 18 kommentarer

Råd från en vän

Branting som ung

Hjalmar Branting reste en hel del som ung. Den första större resan företog han redan 1878 när han var 17 år. Den gick till Finland, Ryssland, Tyskland och Frankrike. Tack vare brev hem till ”lilla mamma” vet vi en del om hans reseintryck, till exempel från Åbo, där han kommenterar det ryska storfurstendömets soldater. ”Eländiga trashankar, som klippta och skurna att vara kanonmat”.

På tåget till Berlin träffar han ett par ryska studenter som han också skildrar i ett brev till modern. ”Liksom hela det bildade Ryssland ansåg de dock den närvarande régimen omöjlig och hoppades på ett snart införande av en konstitution.”

Fyra år senare planerade han en ny resa med ungefär samma resmål som tidigare. Ryssland ingick i de ursprungliga resplanerna, men ett anonymt brev fick honom att tänka om. Det var skrivet på franska och undertecknat ”Un ami”, en vän.

Där stod ”Ert rykte att hysa kärlek till friheten är så utbrett att era åsikter är kända av personer som frukta dem, och som är mäktigare än ni.”  Det kunde kort sagt vara riskabelt att åka till Ryssland, med tanke på hans tidigare umgänge med radikala kretsar där. Brevet klargör att Brantings signalement finns på strategiska platser längs den planerade färdvägen. Syftet med brevet var enligt brevskrivaren bara att ge Branting ett råd, men tillägger han, ominöst och oprecist, i andra hand tillkommer det honom att handla. Och så kommer en passage som troligen fick Branting att inse allvaret. ”Ofta gör man bekantskaper som är mer intressanta än nyttiga. Minns ni till exempel de två unga män i vilkas sällskap ni for från St. Petersburg i riktning mot Berlin, Strasbourg och Paris?”

Jo, det mindes han ju och beslöt att avstå från Rysslandsresan 1882.

Varför jag nu kom att tänka på detta …

Publicerat i Att resa, historia, Politik | Etiketter , | 26 kommentarer

Vad ska man göra?

Jag lyssnade på radions P1 och deras program Filosofiska rummet, om eskapism. Ordets ursprung är latinskt och betyder – enligt programmet – att krångla sig ur sin cape och komma undan när någon försöker fånga en. Lite så känns det när jag ibland försöker fly undan den heltäckande nyhetsrapporteringen genom att slå på P2 och i stället lyssna till klassisk musik. Eller när jag tar fram akvarellfärgerna.  

Idag kombinerade jag den ofta ganska lätta och luftiga akvarellen med kol. Det går bra det också. Det blir en slags frihet med de kraftiga svarta linjerna. Kolet blandar sig rätt fint med akvarellfärgerna.

 

Kopparbunkar och lerfat får mer tyngt och ”täthet” med kolet och det går att fånga genomskinligt glas också.

Men när det blir dags att förnya färgbeståndet kommer jag inte (och troligen inte någon av mina akvarellkompisar heller) att köpa de populära ryska färgerna, hur prisvärda och pigmentrika de än är.

Det kanske är en helt meningslös gest, men det skulle kännas fel att måla med ryska färger nu. Och att lägga till några kronor extra för att köpa engelska eller franska färger är ju ingen stor sak.

Publicerat i akvarell, Att måla, Debatt, färg, Politik, teknikövning | Etiketter , | 14 kommentarer

Vid Bullens pilsnerkorv går nog gränsen

I går fick jag för mig att handla på det relativt nyöppnade köpcentret i närområdet. I den jättestora livsmedels-hallen var det lätt att gå vilse och jag insåg att jag var ganska udda med min lilla röda plastkorg; alla andra gick omkring med stora varuvagnar. När jag väl kom till kassan hamnade jag bakom en person som verkligen hade storhandlat. Eftersom jag inte hade bråttom stannade jag kvar i kön och såg med stigande förvåning på allt som hon lastade upp på bandet. Tio kilo mjöl. Stora ris- och pastaförpackningar. Mängder med frukostflingor. Ofattbart många förpackningar krossade tomater.

Jösses vilken stor familj, tänkte jag först. Men det var så mycket att jag undrade om hon kanske handlade för en förskola eller skola. Men på en lördag? Inte så troligt. Kanske hade hon tagit på sig uppdraget att storhandla åt sig själv och grannarna? Så cyklade jag hem med min lilla kasse. Väl hemma hamnade jag i en diskussion om huruvida man ska bry sig om att förbereda sig för en eventuell kris, där det varken finns el, vatten eller mat.

Aha, det var förstås det som det handlade om! Beredskaps-shopping. Bygga upp förråd, just in case. Klart man ska göra det! Nej inte som en del gör i USA, där de bygger bunkers, skaffar proviant för flera år och framförallt vapen och massor med ammunition. Men lite lagom. OM det skulle blir nåt hack i försörjningen av livsnödvändigheter kan det vara bra att vara beredd, oavsett världsläget. Min planering är lite väl mycket ”just in time”, som det blir när butiker som har öppet till klockan tio på kvällen finns inom tre minuters promenad.

Vevradio har jag redan. Nån sån där powerbank också, för att ladda mobilen. Och Trangiakök. Dock lite dåligt med bränsle tror jag.

Fast på landet finns ju vedspis och egen brunn med vatten, så egentligen gäller det bara att se till att ha tillräckligt med bensin i tanken så att jag kan ta mig dit.

Och så var det ju det där med proviant, förstås. Jag har letat upp broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och deras checklista är ganska vettig. Varför inte, tänkte jag, krossade tomater, havregryn och tonfisk på burk kan man ju äta även om det inte är kris.

Så idag var det jag som åkte tillbaka till den nya stora köpladan och provianterade. Ett av förslagen som annonserades som en bra beredskapsvara var en groteskt stor konservburk med Bullens pilsnerkorv. Alltså minst ett kilo korv, tror jag. Där går gränsen för min beredskapsvilja. Gärna tonfisk och ansjovis, ja kanske till och med makrill, men inte en megastor burk med konserverad korv.

Publicerat i Debatt, Livet, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 26 kommentarer

Fjorton skrynkliga, handskrivna sidor

I en av montrarna i den här vackra byggnaden ligger en liten skrynklig handskrift, bara fjorton sidor. Handstilen är vacker och häftet är bundet med blå silkestråd.

Den har kallats Europas första demokratiska författning och skrevs 1710 av Ukrainaren Pylyp Orlyk.

Den är på latin och finns idag i på Riksarkivet i Sverige. En kopia av den första ukrainska versionen finns i ett ryskt arkiv.

I höstas firade Ukraina sitt 30-årsjubieum som självständig stat efter Sovjetunionens fall (vilket är långtifrån första gången Ukraina är ett eget land).

Då lånades häftet ut från Sverige och ingick i en utställning i Sofia-katedralen i Kiev. En katedral som för övrigt grundlades av Olof Skötkonungs svärson, Jaroslav I, gift med Ingrid Olofsdotter.

I Ukrainas skiftande historia finns det gott om sådana kopplingar mellan Sverige och Ukraina.

Mazepa och Karl XII pratas vid i Bender. Kanske Mazepa säger ”Ska du inte ta och åka hem i alla fall?” Målning av G Cederström

Karl XII hade lierat sig med kosackledaren Ivan Mazepa och hans närmaste man Pylyp Orlyk, och de fanns med honom i Bender, efter förlusten vid Poltava. När Mazepa dog utsåg kosackerna Orlyk till statschef, ”hetman i exil”. I Bender slutförde han arbetet med den första ukrainska författningen, med maktdelning som princip. Den kallas också  ”Benderförfattningen”, den antogs den 5 april 1710 och är ett av Ukrainas mest betydelsefulla historiska dokument. Först 40 år senare skulle Montesquieu utarbeta liknande tankar i sin  skrift ”Om lagarnas anda”.

Under de följande åren kämpade Pylyp Orlyk för att befria västra Ukraina från Peter I och Moskvas trupper, men fick till sist ge upp 1714. Karl XII fick sällskap av Orlyk och ett fyrtiotal zaporizjakosacker när han återvände till Sverige. Det är sannolikt anledningen till att den lilla skriften finns i Sverige.

Skriften är tillbaka på Riksarkivet i Sverige igen. På museer och arkiv i Ukraina monterar man nu ned och gömmer undan värdefulla kulturhistoriska föremål. Personalen håller vakt  dygnet om för att hindra plundring. Den förödelse som bomber medför kan de inte göra så mycket åt, men de tänker försöka hindra att deras kulturhistoria förs bort eller saboteras på annat sätt.

Uppdatering den 1 mars: Sveriges radios P1 har idag ett långt inslag om hotet mot Ukrainas historia

Publicerat i Arkitektur, historia, Jubileum | Etiketter , , , , | 2 kommentarer