När jag och övriga familjen var i Skåne förra veckan tyckte min odlings-intresserade dotter att vi skulle besöka Mandelmanns gård. Det gjorde jag gärna, eftersom jag sett bitar av TV-programmet och tyckt att det ser trevligt ut. Vi blev helt överväldigade! Så stort, sån mångfald och så vackert! Här kommer jag gående i en äppel-alle, där äpplena spaljerats på sidorna och som valv över gången. Fint!
Gården drivs ekologiskt och när man frågar efter gäst-toalett visas man till ett utedass, såklart. Fräscht, helt luktfritt och med tvåhålsbås, som det ofta var förr.
Anläggningen är bara 30 år och det är ofattbart att det gått att skapa en så omfattande anläggning på så kort tid, så ”uppväxt”.
Skåne kändes som utomlands, för oss som är mer hemmastadda i mellan-Sverige. Så öppet och vidsträckt. Dessutom fler sevärdheter än vi hann med och många bra restauranger att välja på.
Och dessa stränder! Trots att det var mot slutet av september hoppade några av barnbarnen i havet vid Stens huvud. Där finns en långsträckt strand med finkornig sand. Vi undrar alla hur det kommer sig att sanden liksom kvider lite när man går på den. Ett svagt men tydligt avgränsat ljud vid varje steg, inte som snöknarr utan en bit underifrån. Ingen av oss hade hört något liknande på någon annan strand.
Resan avslutades med äppelmarknaden i Kivik, med den jättestora äppeltavlan, gjord av äpplen från trakten.
Uppdatering: Ljudet i sanden vid Stens huvud uppstår när det finns: 1. Perfekt runda och jämna korn. Vågorna i Hanöbukten har under tusentals år slipat och sorterat sanden så att nästan alla sandkorn är av samma storlek och har en rund, slät form. 2. Hög halt av kvarts. Sanden på stranden består till absolut största del av ren kvarts. 3. Rätt fukthalt. Fenomenet hörs bäst när det översta sandlagret är helt torrt, men det finns en liten mängd underliggande fukt.
När man går på sanden, rör sig kornen i en enhetlig våg (granulärt flöde). Eftersom kornen är så släta och jämna i storlek börjar de vibrera i samma frekvens när de gnids mot varandra. Luftspalterna mellan sandkornen fungerar som små resonanslådor som förstärker vibrationerna, vilket skapar det karakteristiska ljudet under fötterna.
När Fred Astair beundrades för sin ekvilibristiska danskonst sa någon (kanske Gloria Steinem, i tacksamt minne bevarad), att hans danspartner Ginger Rogers gjorde samma sak som han, fast i högklackat och ofta baklänges.
Hon bodde i Nairobi, var god vän med Karen Blixen och har skrivit en fin bok om sin tid i Östafrika West with the night som kom ut 1942. Ernest Hemingway läste den och blev imponerad. Han skrev i ett brev till sin förläggare att han kände sig som en klåpare, jämfört med Markham:
Först nu upptäcker jag att hon fortfarande var verksam i Östafrika när jag arbetade där; hon dog i Nairobi 1984. Det hade varit spännande att träffa henne och prata lite om hennes ganska ovanliga yrkesliv som ensam kvinna på många områden och ibland i motvind – lite som det var för mig där. Men jag hade troligen aldrig vågat söka upp henne om jag hade vetat att hon fanns där då. OM jag hade vågat hade det kanske bara blivit konstigt. Eller inte? Jag tror att hon var en rätt oförutsägbar person.
Den stora demonstrationen i Stockholm i söndags hade temat Enade för klimatet och samlade minst 50 000 personer i 280 organisationer. Plus fyra sektioner i tåget för dem som inte tillhör någon organisation.
Marschen började i hörnet Dalagatan – Odengatan, vid Vasaparken. Trots att Vasaparken är stor insåg arrangörerna att den inte skulle räcka till och planerade så att uppställningen skulle ske längs Dalagatan, ända ner till Norra bantorget.
”Jag undrar om det inte blir lite väl glest om man sprider ut det så där” sa jag till en kompis. Det blev det inte. De gröna, blå och lila sektionerna fick backa, och backa i flera omgångar allt eftersom alla sektioner växte. Fullt med folk hela vägen!
Glada författare m. fl. och en av de mest medryckande sektionerna i tåget, Folkmusik för klimatet.
Den fyller nu både nyhetssändningar och kommentarsfält och de AI-genererade bilderna är många. Det skulle ju kunna räcka, kan man tycka, men jag kan liksom inte låta bli att skriva om det ändå.
I stort sett hela staben lämnades åt sitt öde, stabschefen, finansministern, hans superlojala pressekreterare Karoline Leavitt och många journalister. Jag vet inte vad man ska kalla denna variant av att bli kastad under bussen, men ofattbart själviskt och cyniskt är det att lämna sina medarbetare som villospår när man själv sätter sig i säkerhet.
Här är en annan vanligt förekommande person, eller kanske AI-skapelse, som talar om hur man beter sig när man är inbjuden till en kunglig måltid, där det serveras hamburgare.
Smycken är förstås ett kapitel för sig. ”Less is more!” säger den här damen, med sina ovanligt stora pärlor. Really?
. Våra metspön står i en liten tunna på lekstugeverandan. En bra placering om man bara säkrar eller tar bort kroken, så att den inte dinglar i krag- eller ögonhöjd! Ju mer man försöker krångla sig loss, desto mer sitter man fast.
Golvet bestod av rektangulära linoleumbitar som blivit över vid skolbänkstillverkningen i den här verkstaden. Verkstaden är borta sedan länge, men huset till höger finns kvar.
