Och vad har vi här då?

Vad kan detta vara? En nyupptäckt djuphavsfisk? En svampsort, typ ticka (om nu tickor är svampar, vilket jag inte alls är säker på)? Ett fynd i grönsakslådan som passerat inte bara bäst före datum utan också den tidpunkt då det inte längre är identifierbart?

Nej det är en aggressiv kantbitare, en akvarellfärg. Den heter transparent orange och märket är Windsor&Newton. När jag slutade måla i går kväll låg det en pöl med den färgen på paletten. När den sedan torkade, utifrån kanterna och inåt bildades de där linjerna som är typiska för kantbitarna. ”Snällare” färger, som till exempel ockra, torkar till en slät yta.

Det där ögat har uppstått för att det ligger en liten klatt med alizarin crimson där. Det som bildar pupill. Den färgen jagar bort andra. Den lilla gula stjärtfenan på fisken är naples yellow och den är inte alls lika frånstötande.

Så, det är mycket att hålla reda på när man målar akvarell. Eller många grejer på ett spett, som pappa brukade säga. Vilket gör det väldigt frustrerande, ganska ofta. Men det är desto roligare när man lyckas hänga med i svängarna och utnyttja färgernas alla hyss.

Och visst kan alizarin och transparent orange samsas om man ger dem en chans att nalkas varandra under oordnade former.

Publicerat i akvarell, Att måla | Etiketter , , | 10 kommentarer

Gissa priset!

Vad är nu detta. Ett vilsekommet, försenat hallowenspöke?

Nej, det är den sorgliga början på en rulle fönstervadd. Mitt gamla lager tog slut nu när jag skulle sätta in innanfönstren, så jag köpte några nya rullar.

Jag hade betalat utan att tänka på summan, sådär som det kan bli när man samtidigt pratar med någon annan. Men hemma, när jag skulle slänga kvittot, tänkte jag att det måste ha blivit något fel. Fyra rullar fönstervadd, en kartong ägg och ett par liter mjölk kostade över tre hundra kronor.

Fönstervadd ska ju kosta 12 kronor! Det stod det på den sista rullen från förr som jag just använt upp.

Bäst att kolla i alla fall, tänkte jag, innan jag stormar iväg till affären med mitt kvitto i högsta hugg för att klaga. Döm om min förvåning när jag inser att fönstervadd numera kostar allt mellan 65 och 95 kronor. Per rulle!

Då skulle man ju tro att det är finfin vadd man får för pengarna, men ack! Rullen börjar med en dryg meter oanvändbart trassel. Sedan blir det lite bättre men man måste hela tiden vara beredd med saxen för att frisera kanten och klippa loss nästa varv, för allt är liksom hoptovat i ändarna.

Ett typiskt i-landsproblem, skulle man ju kunna tycka. Men inte bara, för välisolerade fönster är klimatvänligt och usel kvalitet som måste slängas är dålig hushållning.

Jag använde det som gick att använda av rullarna, vilket var ungefär tre fjärdedelar. Nu är huset välisolerat och ombonat fram till i vår.

Just metoden med lösa  innanfönster ger ju en bra isolerande luftspalt mellan fönstren. Vadden tar hand om kondens och fönsterremsorna på insidan stoppar drag. Lite pyssel är det ju. Men det är det värt. Fast om fönstervaddpriserna fortsätter att öka i samma takt kanske jag får fundera på andra alternativ. Fönsterlav får man väl inte plocka, längre, inte heller vitmossa. Vad kan man då hitta på?

Publicerat i Arkitektur, bostad, klimat | Etiketter , , | 8 kommentarer

De som vet mer än vi

Heja Katarina kyrka, som ligger mitt i ett tätbebyggt Södermalm i Stockholm, med en stor, trädrik kyrkogård! Det är en lugn och vacker plats där jag gärna stannar till, alla årstider och ibland stämmer träff med en kompis. Idag bjöds man på en mugg buljong och en kopp kaffe med bröd om man ville. Det ville vi, för det var en kall dag idag, även om solen sken.

Vi tittade in i kyrkan, för att se om det var någon konsert på gång. Det är ju ändå Allhelgonadagen idag. Men musiken skulle komma senare.

Mitt på dagen var det i stället en liten stund med högläsning ur Adjö, herr Muffin, en bok av Ulf Nilsson illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Mycket välfunnet.

Herr Muffin är ett älskat marsvin, som levt ett gott liv. Men nu är han sjuk och kommer snart att dö. Han summerar: Jag har haft det bra, bättre än de flesta. 1 mycket klok och vänlig fru. 1 blått litet hus med egen brevlåda. 6 små lurviga barn. 3 gånger om dagen kelad med. 728 hela gurkor under livet. 2555 fång gräs, hö och maskrosor.

Han får en fin begravning nedbäddad i en ask med maskrosor omkring sig.  Han sörjs av många, men hans ägare söker tröst i tankarna om att döden nog ändå inte är så skrämmande:

”Nu vet du mer än vi, herr Muffin. Nu vet du vad som händer när man dör. Visst är det så att antingen är döden en vila och då är döden ingenting att vara rädd för. Eller så förs man någonstans till ett evigt liv och lever där i lycka.” Författaren, Ulf Nilsson, dog i september i år, så nu vet han också mer än vi. Precis som herr Muffin.

Vi brukar fika på Katarina kyrkogård ibland, mitt fyraåriga barnbarn och jag. Han tycker om att prata om döden. Vi har kommit fram till att vara död nog är ungefär som det var innan man var född. Vi minns visserligen inte hur det var då, men vi tänker att det inte kan ha varit otrevligt, för då skulle vi nog komma ihåg det. ”I alla fall du, mormor”, säger fyraåringen, som fortfarande är i den åldern då man tror att vuxna vet.

Publicerat i Böcker, Döden, Förebild, Livet | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Haloin!

De där pumporna, varifrån kommer de? Jo, det handlar om en listig irländare, ”Stingy Jack”, som lyckades lura djävulen och fick honom att lova att han inte skulle göra anspråk på hans själ. När han sedan dog ville inte Gud veta av honom och inte kunde han komma till helvetet heller, eftersom djävulen måste hålla sitt löfte att inte släppa in honom.

Men han fick i alla fall en bit glödande kol från helvetet och för att kunna lysa sig fram i höstmörkret karvade han ur en stor rova för sin kolbit. Och så irrar han omkring än idag! Eftersom han är en ond och opålitlig typ gäller det att hålla honom borta och det gör man bäst med en utkarvad rova, eller pumpa med skrämmande uppsyn. Och eftersom Halloween kommit att handla inte bara om de heligas afton (Hallow Eve) utan också om häxor och benrangel, kan det vara säkrast att sätta något avskräckande på farstukvisten just den helgen.

Man kan också klistra upp något skrämmande på ytterdörren, som det här:

Om man vågar sig på att lyda uppmaningen att öppna hittar man hemskheter som en pumpa, spöken och en popup fladdermus.

Halloween är ju en rätt ny företeelse i Sverige och i början tyckte jag som många andra att det mest är ett fånigt kommersiellt amerikanskt påfund.  Men jag har ändrat mig när jag insett vilken kreativitet det lockar fram och hur kul ungarna har. Och amerikanskt är det ju inte.

Happy Haloin!

Publicerat i historia | Etiketter , | 17 kommentarer

It takes two to tango

Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.

Takt och lösgjordhet passar ju rätt bra, liksom kontakt och schwung. Och föralldel, rakriktning, stöd och samling också.

Men affischen sitter i ett ridhus, så tangoassociationen var ju fel. Eller? Det gav mig anledning att fundera på eventuella likheter mellan tango och ridning.

Och idag lyssnade jag på Martin Wicklins intervju med ryttaren, medaljören, mm Peder Fredricson. En intressant intervju som faktiskt också ledde tankarna till talesättet att ”it takes two to tango”. Det var spännande att lyssna på Fredricsons resonemang kring hur han förbättrat sina resultat vartefter för att nu listas som världens bästa ryttare.

Förbättringarna har dels handlat om att träna på styra upp fokus och kringarbetet så att det inte ska vara kaotiskt och hindersamt. Men framförallt har det handlat om kommunikationen med hästen. Hur mår hästen bäst? Det gäller att lära känna hästen och förstå vad den ”säger. ”Jag tror att vi andas i takt”, sa Fredricson i intervjun. ”Ett andetag per galoppsprång.”

Han har funderat igenom vad som ligger närmast hästen naturliga förutsättning. Måste en häst ha hästskor om den bara har mjuka underlag till vardags och tävlar på mjuka banunderlag? Han har valt bort skor på hästen och det har ju gått bra.  Han låter också hästar i mångmiljonklassen springa fritt med andra hästar i hagen, trots skaderisker, eftersom ”hästar är ju flockdjur”.

Själv jubilerar jag i år i stallet där den där affischen om lösgjordhet hänger. I tio år har jag följt äldsta barnbarnet varje vecka på hennes lektioner. Det är fint att se hur förståelsen mellan häst och ryttare utvecklas. Till och med mellan en ett-par-gånger-i veckan-ryttare, som hon är och ridskolehästarna, som ju är olika från gång till annan. Hon kan deras personligheter och de kanske känner igen henne.

Uppdatering 25 oktober. Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.

Publicerat i Förebild, Livet, Språk, Träning | Etiketter , , | 6 kommentarer

”Och här blir det fint …”

I söndags åkte jag mil efter mil genom granskogarna från sydöstra Dalarna, en sväng in i norra Västmanland och bort till västraste delen av södra Dalarna, till Grängesberg, nära Värmlandsgränsen. På vägen hämtade jag upp min svägerska och namne i Ställdalen, för ett gemensamt konsertbesök på Cassels.

Högt över de nedlagda gruvanläggningarna ligger en byggnad som ser ut som en korsning mellan Akropolis och Bank of England. Det är Cassels, finansierad av en donation till Grängesbergs arbetare av Grängesbergsbolagets skapare, Ernest Cassel. Här skulle gruvarbetarna få en chans att lyssna till musik, se teater, höra recitationer och bilda sig i största allmänhet.

I söndags gav Bergslagssymfonikerna sin uppskjutna sommarkonsert och jag tyckte det märktes att de gillade att kunna spela tillsammans igen.

När jag jobbade i arkivvärlden hade vi en depå i Grängesberg och jag hade ofta anledning att åka dit. Om jag hade tur var det konsert. En gång kom jag lite för tidigt till konsertlokalen och fick en chans att prata med en av de lokala arrangörerna. Jag hjälpte till att ställa ut notställ. Han bläddrade lite bland notbladen och stannade plötsligt upp och pekade på partituret och sa med känsla och inlevelse, som förstärktes av hans bergslagsmål: ”Här … här blir det fint!” Han berättade också att det var lätt att hitta musiker som ville komma och spela i Cassels, eftersom konsertlokalen har internationellt rykte om sig att ha ovanligt bra akustik.

Varje år väljer Bergslagssymfonikerna ut en ung musiker som årets solist. I år är det den 23-åriga oboisten Klara Borgqvist. Jag undrar ju hur man är funtad när man kan stå inför en publik som solist och spela igenom Strauss konsert för oboe och orkester utan några noter. Det blir väldigt många toner att hålla reda på. Fint blev det i alla fall och akustiken var mycket riktigt väldigt bra.

Sen for jag hem med den nästan fulla månen som sällskap. Det är gott om små sjöar i de där trakterna och plötsligt såg jag siluetten av en älg avteckna sig mot en spegelblank sjö. Jag stannade försiktigt och hoppades kunna ta en bild, men älgen älgade på älgars vis in i skogen på andra sidan vägen.  

Men månen stannade kvar och lät sig villigt fotograferas

Publicerat i Arkitektur | Etiketter , , , | 9 kommentarer

Det verkar som om hösten är här

Höstterminen har stapplat igång, lite ovant och trevande. Vad kan man, vad får man, vad bör man? Träffa familjen inomhus, träffa kompisar, åka tåg och tunnelbana, gå på bio … hur var det nu man gjorde, förr i tiden?

En välkommen aktivitet som dragit igång igen är i alla fall akvarellträffarna på tisdagarna.

Denna termin startade vi med bläckövningar, liksom i början av förra terminen.

Jag laborerar med tre olika bläck, varav två snarare är tusch, dvs inte vattenlösliga när de väl har torkat: Leipziger Schwarz, som är vattenlösligt, Zeichentusche från Rohrer och Klingner och Parker Quink, som båda är vattenfasta när de torkat.

Leipziger Schwartz består av flera olika färger och om man är påpasslig med vattnet kan man få fina turkosrosagrönalilagula nyanser. Såhär ser det svarta bläcket ut när det får dansa runt i tillräckligt med vatten. Precis som färgerna på yngsta barnbarnets blåtira, när han cyklade omkull förra veckan. Jag var fascinerad av färgprakten; jag tror föräldrarna tyckte att jag var lite okänslig för hans olycka.

Den här gången var det femminutersmålningar som gällde, så det blev en ganska omfattande produktion. Tolv målningar på två träffar, om jag har räknat rätt. Såhär kan det bli med med den intensivt svarta Parker Quink, som är en blandning av en vacker blå färg, en gyllengul och en rödbrun. Det finns väl en del att säga om kompositionen, men det tänker jag inte göra. Det är färgerna som jag vill visa. Den blå färgen biter sig fast snabbast och för att få fram den måste man liksom fösa bort de andra färgerna.Och här har vi teckningstuschet som heter ”Schwarz”. Den är verkligen bara svart. Hur jag än försöker locka ur den andra nyanser förblir den bara svart, eller olika nyanser av grått, beroende på hur jag spär ut det. På den här målningen har jag alltså gjort en undermålning i svart-grått. När den väl var torr kunde jag gå över med några olika nyanser med akvarellfärg, utan att undermålningen löses upp. Mycket smidigt.

Om man sprejar vatten på ett akvarell-papper och sedan målar med till exempel Leipziger Schwarz blir det så här. Den gula färgen letar sig gärna ut i dropparna.

Ett bra sätt att komma igång efter sommaren. Det här är ju målningar som i stort sett målar sig själva. Och när man väl är igång brukar idéerna dyka upp lite vartefter.

Publicerat i akvarell, färg | Etiketter , , | 10 kommentarer

Allt är under fullständig kontroll … troll … troll …

Om ett automatiserat system försäkrar en att allt är under kontroll ska man nog bli lite vaksam. På samma sätt om ett automatiserat system larmar om att något är galet.

Det KAN ju vara något allvarligt, men mest brukar det handla om att systemet själv har hakat upp sig på något sätt.

Så var det med det meddelande som dök upp här på bloggen i fredags, om att en angripare försökte stjäla mina uppgifter. Det var långt ifrån så dramatiskt som det lät.

Saken var den att det pågick lite städning på sidan, som krockade med ett blogginlägg som jag började skriva in, innan städningen var klar. Då fick systemet lite panik.

Inlägget försvann i hanteringen och här kommer en rekonstruktion. Det handlade om hur man gjorde förr i tiden, innan Instagram, mm fanns. Då målade man såklart av sina måltider, i stället för att fotografera och dela dem på sociala medier. Det är därför, förstår ni, som konsthistorien är full av matmålningar. Här ser vi Paul Cezanne i full färd med att avbilda vad han har på bordet.

För min del blev det rökt sik till middag i fredags. Så här såg den ut.

Det pågår forskning om hur olika frukter har förändrats sedan 1500-talet. Och då är de gamla matmålningarna en bra källa, för frukt finns det gott om på tavlorna.

Fast konstnärerna hade andra preferenser också. Jan Davidsz de Heem, till exempel, som bara måste ha med en hummer. Alltid. Enligt honom var inget fruktfat komplett utan en hummer.

Eller Frans Snyders, som också gillade hummer, men ännu hellre målade fågel och vilt. På den här målningen ser det ut som om han blivit tillsagd att det måste vara lite mer frukt med, så han låter en assistent sätta dit vindruvor. Assistenten ser ut att tveka om att det verkligen är en bra idé: ”Menar du såhär?”

Publicerat i Att måla, Förebild, historia | Etiketter , | 17 kommentarer

Levande, frimodig, öppen, i tiden, för framtiden …

POSK, FiSK och ViSK. Levande kyrka. Frimodig kyrka. Öppen kyrka. Kyrkan i tiden. Framtidens kyrka. Det är fler än jag som har problem med de olika nomineringsgrupperna kyrkovalet. Hur väljer man mellan alla förkortningar och grupperingar?

Men jag tänker att det måste vara likadant om man till exempel som invandrare, eller nybliven 18-åring, som aldrig intresserat sig för politik, ska välja i ett riksdagsval. Vad VILL egentligen alla dessa partier. Miljö- och Vänsterparti är någorlunda begripligt, men Sverigedemokrater, Kristdemokrater, Moderater, Liberaler, Centerpartister, Socialdemokrater? Namnen säger inte så mycket. Vi som växt upp med dem har väl någorlunda koll, men som nykomling i valsammanhang måste det vara svårt.

Det är bara att sätta sig in i partiernas historia, deras ställningstaganden i viktiga frågor, deras planer och löften och vilka deras kandidater är.

Torsåkers kyrka, där församlingen har inte mindre än 13 grupper att välja på, politiska partier och mer eller mindre opolitiska grupper, som Öppen kyrka, Frimodig kyrka och Himmel och jord

Och samma sak gäller för kyrkans olika grupperingar. Visst var det lättare när det mest var de olika välkända partierna som ställde upp i kyrkovalet. Nu försöker man komma bort från partipolitik och i stället ha dessa nomineringsgrupper. POSK betyder partipolitiskt obundna i svenska kyrkan. FiSK är fria liberaler i svenska kyrkan och ViSK är vänstern i svenska kyrkan.

När man läser de olika programmen inför kyrkovalet handlar det mycket om medmänsklighet, trivsamma träffar, ”mer kramar att dela ut”, värn av kulturarvet och liknande.

Frågan om vigsel av samkönade par är omdiskuterad nu, när det gäller kyrkans roll och inställning. En församling har inte rätt att vägra viga, men de enskilda prästerna kan vägra. Ändå syns denna fråga sällan i de olika gruppernas valmanifest. Några svarar på direkt fråga att man letar upp någon hyrpräst när man inte har präster inom församlingen som vill åta sig jobbet. Skulle det inte vara enklare att verka för att det finns sådana präster inom församlingen, kan man undra.

Framtidens kyrka vill ha mångfald och jämställdhet och är de enda där jag i valmanifest och motsvarande hittat uttalanden om att vigsel av samkönade par ska vara en självklarhet.

Kyrkan i tiden är lite svårgreppad, men vill att kyrkan ska vara ”En bättre plats för alla” med tradition och förnyelse. Levande kyrka ser ut att vara Kristdemokraternas religiösa gren, så att säga. Nomineringsgruppen Alternativ för Sverige motsvarar partiet med samma namn och ligger långt, långt ut på den nationalistiska skalan.

Längre än så har jag inte kommit i mina efterforskningar. Jag tar gärna mot mer information inför det kommande kyrkovalet den 19 september. Eftersom kyrkan förvaltar stora tillgångar inom samhället, som kulturhistoriska byggnader och skog, tycker jag att det är viktigt att det sköts på bästa möjliga sätt. Och eftersom bakåtsträvande, intoleranta krafter jobbar på att få inflytande i kyrkan tycker jag det är viktigt att rösta. Jag känner några som gått med i svenska kyrkan i år, just för att kunna rösta och stärka en öppen, toleranta och icke-kommersiell kyrka, som ett viktigt inslag i civilsamhället. Och, upptäckte jag häromdagen, man får rösta från 16 års ålder!

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, Miljö, Politik | Etiketter , , | 18 kommentarer

Hemma – och varför det aldrig klickat mellan mig och Island

Det finns en sång av Marvin Gaye från 1962 ”Wherever I Lay My Hat That’s My Home”. Så kan det kanske vara för många, men jag (som aldrig har hatt) byter gärna ut hattkravet mot ett trädkrav. Det måste finnas träd för att jag ska trivas.

Den insikten fick jag serverad nyligen när jag lyssnade på P1-programmet ”Tankar för dagen” med Thomas Lindström. Han berättade om en resa till Island, som var perfekt på alla sätt, men han trivdes inte. Något saknades, nämligen träd. För honom är det viktigt med ”trädkronor som sluter sig som ett tak – vackrare är Sixtinska Kapellets – och stammar som pelare i ett tempel. Där känner jag trygghet, där är jag hemma.”

Jamenvisst! Där fick jag ju förklaringen både till att det aldrig riktigt klickat mellan mig och Island och till varför jag trivts så bra på vissa adresser och mindre bra på andra. Träden!

Jag är inte så kinkig och kräver inga Sixtinska trädvalv. För mig går det bra med en lite risig och pinnig granskog. Eller alsly och asp. Eller blandskog. Bara det är träd är jag glad.

Det beror troligen på att jag tillbringade en stor del av min barndom i skogen. Eller skogarna. Det var stor skillnad på de mörka täta granskogarna och de ljusa lövskogarna fulla av fågelkvitter. Eller tallskogen på rullstensåsen.

Olika värdar, alla lika fina. Jag hade några favoritträd och favoriterna längs min skolväg brukade jag krama om när jag gick förbi. Tills en skolkamrat såg det och undrade vad jag höll på med. Lite förbryllad insåg jag att det kanske inte var så vanligt, så jag gjorde ett uppehåll på ett halvt sekel, eller så. Men jag har börjat igen. Testa! Det är en trevlig känsla.

Det är möjligt att omslaget till den här boken också spelade in. Lyssna till den granens susning …

Jag minns att jag var fascinerad av den där kraftfulla granen som kramar om den lilla stugan. Boken fanns bland annan gammal skolbråte på vinden i mitt barndomshem, som tidigare varit en skola.

Jag förstår så väl att världen numera är full av trädkramare och skogsbadare. Ju fler som inte har träd inpå knutarna, desto fler måste hitta sätt att få knyta trädkontakter. Men hur sjutton gör islänningarna, undrar jag. Hur klarar dom sig utan träd?

Publicerat i Hälsa, Livet, Natur | Etiketter , , | 20 kommentarer