Vet ni, det är riktigt skönt att slippa en valdebatt till och i stället få lite historiska tillbakablickar med anledningen av drottning Elisabeths död. Hon blev 96 år, regerade i 70 år, vilket väl måste anses vara ett fullgott dagsverke. Här repriserar jag ett tidigare inlägg. Tänk om det faktiskt var som i Alan Bennets bok!
Bland sommarens läsfröjder fanns Drottningen vänder blad, en liten bok från Ordfront av Alan Bennet, som kom i pocket förra året. Den som eventuellt läser boken för att se vad Silvia har för sig blir garanterat besviken. De är inte 
den drottningen som vänder blad. Det är en annan icke namngiven drottning i Buckingham Palace, vars hundar förirrar sig till slottets bakgård där bokbussen står, till personalens fromma. Drottningen, som är väluppfostrad, lånar artigt en bok av författaren Ivy Comton-Burnett och noterar att boken inte varit utlånad sedan 1989. Bibliotekarien svarar att hon inte är särskilt populär. ”Hur kan det komma sig”, undrar drottningen, ”Jag adlade henne.”
När hon lämnar tillbaka boken frågar bibliotekarien om drottningen läst ut den. ”Åh, jo, till sista sida. När jag väl börjar med en bok så läser jag ut den. Det är så jag är uppfostrad. Böcker, smörgåsar, potatismos – man äter upp det man har på tallriken.”
Sedan lånar drottningen Nancy Mitfords Förföljd av kärlek, eftersom en av författarens systrar hade en svärmor som varit drottningens överhovmästarinna. Detta var ett mer lyckosamt val; drottningen blir bokslukare. Hon blir allt mer förströdd i sina officiella åtaganden. Alltid en bok till hands, som hon ofta måste gömma och läsa i smyg. Hon blir bra på att läsa och vinka till folket samtidigt, när hon är ute och åker.
Hon grämer sig över alla författare som hon träffat utan att kunna prata med dem om något vettigt, T.S. Eliot, Philip Larkin och Ted Hughes, alla hade fått tunghäfta i hennes närhet och själv hade hon inte haft något att berätta eller fråga. Hon beklagar sig för en av kammarherrarna som undrar om hon inte blivit briefad före dessa möten.
”Naturligtvis”, sade drottningen, ”men att bli briefad är inte detsamma som att läsa. I själva verket är det läsandets antites. /-/ Briefingen stänger dörren om ett ämne, läsningen öppnar den.”
På engelska heter boken The uncommon reader och översättningen, som är gjord av Sofia Boda, flyter på bra. Hon har sinne för den engelska överklassens återhållna stil. Och titeln är ju framsynt, på gränsen till synsk. Men då och då är texten rätt svåröversatt. ”Literature is a commonwealth; the letters a republic”. Det översätts med ”… breven en republik”. Där hade kanske ”böckerna” passat bättre? Men detta är bara språknörden i mig som nördar sig lite. En väldigt fin liten bok är det om att läsa!
Och nu när man ser bilder på den engelska 
drottningen börjar man undra. Titta på det där officiella programmet hon håller i – är det inte så att hon gömmer en bok i det, medan hon sneglar lite skuldmedvetet omkring sig.
Och den vidbrättade hatten, den är väl till för att skydda henne från 
upptäckt, om det skulle finnas någon fotograf på läktaren? Så där intresserad kan man väl knappast vara av de olika programpunkterna i en ceremoni? Hon måste ha smugglat med sig en bok! Man skulle ju bra gärna vilja veta vad hon läser. Men jag tycker vi lämnar henne där, ifred med sin bok.
”Det spelar ingen roll vad man röstar på, det blir ju ändå som det blir, säger någon annan.” Förvisso kan det bli lite olika lösningar och konstellationer, det har vi ju sett täta exempel på de senaste åren. Men vill man att politiken ska dra åt ena eller andra hållet är det viktigt att vara med och putta den just åt det hållet.
Det var sent och jag såg inga röda utropstecken eller andra varningar någon stans och jag tänkte att det nog skulle dyka upp strängare varningar om det var något riktigt allvarligt. Så jag ställde bilen i garaget.
Under 2020 arrangerade Svenska Botaniska Föreningen en omröstning om Sveriges nationalblomma.
