Nä, blommor målar jag ju inte, egentligen

Jag är lite osäker på vad det beror på, men jag målar inte så ofta blommor. Kanske jag har för mycket respekt för dem? De är ju fulländade som de är och en målning blir ju för det mesta en sekundär kopia.

Utom i mästarhänder förstås, som holländska 1700-talsmålare, med sina grundliga studier av blommornas växtsätt och färgnyanser, som sedan komponerades ihop i symbolladdade konstverk.

Här ett stilleben av holländska målaren Willem van Leen kring slutet av 1700-talet

Jag är inte särskilt hemmastadd i vare sig blomsterspråk eller symbolism, men jag kan inte tänka mig annat än att det lilla fågelboet nere till höger har en innebörd. Byggt av torra döda kvistar härbärgerar det fågelägg och nytt liv …  Blomsterprakten kommer att vissna ner, för att uppstå på nytt. Eller nåt.

Och så har vi 1900-talsexpressionister som den omdiskuterade Nolde. Blommor som motstånd, uppror, eller bara som livskraft i största allmänhet. Många av hans målningar kom till under en period då nazisterna hade förbjudit honom att måla. Han målade ändå, i smyg, akvarell på tunnaste bibelpapper och gömde målningarna under en bräda i golvet.

Med sådana förebilder är det kanske inte så konstigt att man tvekar innan man ger sig på att måla blommor.

Men så här års, när det efter en lång svartvit säsong, börjar dyka upp färg lite här och där, känns det ändå som en lockande idé.

 

Egentligen handlar det nog helt enkelt om goda ursäkter för att få plocka fram akvarellfärgerna.

Publicerat i akvarell, färg, Förebild, konst, Okategoriserade | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Ljuset i tunneln – snart lössläppt

Efter en andra vaccindos kan jag skönja ljuset i tunneln. Den där hägrande verkligheten som varit förbjuden i över ett år.

Visserligen är det många olika bud om när vaccinet verkligen har tagit ordentligt så att det ger en bra skyddseffekt. Där finns en fascinerande mängd teorier om detta.

Ett par veckor efter andra dosen bör jag dock vara någorlunda skyddad, om man ska tro Folkhälsomyndigheten.

”God skyddseffekt ses redan efter den första dosen/-/. Skyddseffekten efter den första dosen uppnås 2 veckor efter vaccinationen. En förstärkning av skyddet uppnås 2 veckor efter den andra dosen.”

Så inom kort kan jag … eh, ja vadå? Någon kanske tänker att mitt bildval här ovanför inte är så lyckat, för ett sånt där landskap som skymtar utanför grottöppningen har ju varit tillåtet hela tiden. Den avgörande skillnaden är dock att grottan finns på Korsika och DET har ju varit förbjudet.

Att kunna resa är nog den stora skillnaden. Både kollektivt i närområdet (vem kunde tro att jag skulle längta efter att åka tunnelbana!?) och utomlands. Och att våga sig inomhus där det finns andra människor.

Å andra sidan har vi ju just inlett den säsong då man helst umgås utomhus. Så det blir väl cykelturer, skogspromenader, trädgårdsjobb och uteluncher i vanlig ordning.

Diverse pandemi-parafernalia får nog hänga med ett tag till. Det skadar inte att ha mask i tät kollektivtrafik och handtvättandet och spritandet har nog kommit för att stanna.

PS. Jag undrar om jag vågar byta ut bilden i sidhuvudet. När jag skulle åka och byta till sommardäck i måndags såg det ut såhär:

Publicerat i Att resa, Hälsa | Etiketter , , , | 18 kommentarer

Coronapåsk nummer 2

Coronapåsken 2021 blev i stort sett både konstruktiv och kul (bortsett från lite klantighet från min sida).

Efter att ha hyrt ut farfarsstugan ett par år tog vi itu med att återställa den i brukbart skick.

Mycket att åtgärda, men många hjälpsamma familjemedlemmars insatser gör att det nu är trevligt att bo där igen.

Dessutom hann vi fira både påsken och det numera fyraåriga barnbarnets födelsedag. Påsk-prydnaderna var på rymmen och mitt trick att sätta färgglada påsklämmor (påsk-lämmor) i någon lämplig buske underkändes. Så jag plockade upp en flagg-girlang från julgransprydnaderna och så målade barnbarnen ägg med mina akvarellfärger. Fyraåringens äggdekorationer har lite rymdtema, tror jag.Det har gått bra att hålla på coronareglerna med utomhusaktiviteter och en del kylslagna utomhusmåltider. Men på annandagen kom det som på kvällstidningarnas löpsedlar kallas för snösmocka och förändrade landskapet.Så det blev dagsutflykter till skidbackarna i Kungsberget för barn och barnbarn, medan jag stannade hemma med en ond rygg. För under fixet i farfarsstugan råkade jag snubbla utför en trapp och det är ingen bra idé. Vanligtvis inte livshotande, men ändå: gör inte det, man kan slå sig rätt rejält!

Publicerat i akvarell, kaoskordinator, otur, renovering | Etiketter , , | 11 kommentarer

Den 28 mars 1975

Det finns ett motiv som jag återvänder till och aldrig tycks bli klar med, nämligen branden i Katarina kyrka. Såhär kan det se ut.

Eller så här.

Eller så här:

Men när jag gick igenom gamla dokument på landet nyligen insåg jag vad det egentligen är som jag målar, nämligen detta:

Det är mitt barndomshem som går upp i rök. Jag blir fortfarande rätt tagen av att se foton av branden.

Huset var en skola från 1880-talet, omodern och med så stora reparationsbehov att mina föräldrar inte såg några möjligheter att klara det. När de insåg att det inte var någon bra pensionärsbostad för dem försökte de sälja huset, men ingen var beredd att ta på sig ett så omfattande renoveringsobjekt. Lösningen blev till sist ett byte. Tanken var att industriområdet skulle expandera och då låg denna tomt bra till, men huset stod i vägen. Brandkåren använde det till att öva på, långfredagen 1975, dvs 46 år sedan idag.

Mina föräldrar fick i utbyte en gammal arbetarbostad närmre samhället. Även det ett renoveringsobjekt, men mer hanterligt.

I det här huset levde de sedan i drygt tjugo år. En lyckad lösning.

Men mitt gamla barndomshem dyker fortfarande upp i mina drömmar. Jag drömmer att det står kvar, att det inte alls är så förfallet … Det var ett underbart hus att växa upp i.

Publicerat i Att måla, Att tolka, bostad, historia, renovering | Etiketter , , , | 29 kommentarer

Avlyssnat i Covid-tider

Ett par äldre herrar framför mig på trottoaren talade så högt att det var omöjligt att inte tjuvlyssna, vilket jag gärna gör när tillfälle ges. Den ena såg mycket distingerad ut, lång och gänglig, med välvårdad silverman. Av samtalet framgick att han var en Fas 1-person, dvs över åttio år. (Korrigering: han var en Fas 2-person, eftersom han uppenbarligen var en rask och kry över-80-åring.) Han var upprörd.

– Jävla krångel med detta vaccin.

– Va, har inte du fått ditt första shot? Du har ju åldern inne.

– Jo, jag har fått första sprutan. Men inte min sambo. Vi bor ju ihop, så om jag får vaccin måste ju hon också få.

– Hon är väl yngre?

– Ja, tyvärr, annars hade hon åtminstone kunnat sätta upp sig på slasklistan.

– Slasklistan?

– Dom kallar det så. Om man kan ta sig till vårdcentralen snabbt, kan man skriva upp sig på listan och så ringer dom om det blir vaccin över. Ifall folk inte dyker upp som planerat. Men det är bara för fas 2-personer.

– Och hon är … ?

– Fas 3. Hon har en bit kvar till 60.

– Men då är hon ju inte i någon riskgrupp, eller?

– Nej men vi är ju sambos. Vi vill ju kunna resa ihop. Ska jag vänta till i höst bara för att hon inte får vaccin?

Där skildes våra vägar, så jag vet inte hur samtalet fortsatte. Men jag tänkte att ack ja, det är inte lätt att vara ung, alla gånger …

Ungdomarna på bilden har inget med samtalet att göra, men gatan är i alla fall den där samtalet utspelade sig.

Publicerat i Att resa, Hälsa, Livet, Planering | Etiketter , , | 17 kommentarer

Tack, men nej tack!

Det dräller in lite olika meddelanden i datorn och telefonen och det är inte alltid man har garden uppe. Men när jag fick det här meddelande häromdagen var min första tanke ett citat från min farmor. Hon var nykterist och om hon blev erbjuden något alkoholhaltigt brukade hon utbrista: ”Gud bevare mig – usch då!”

Så här såg det ut, eller en del av det, knallrött och braskande. En sån som går före i kön vill man ju inte bli. Eller hur? Det är ju oftast rätt otrevliga typer som tränger sig före, så jag skrollade snabbt vidare. Troligen handlade det bara om någon fiffig app som gör att man slipper köa vid kassan när man handlar, men eftersom jag gärna vill se lite folk i butikerna fortsätter jag envist att köa för att få betala till en levande person.

Nästa meddelande som dök upp var intressantare. Det såg ut såhär och jag tänkte först:

”Vaccin?! Redan?”

Sedan tänkte jag ”Kan det vara något privat initiativ som innebär ett erbjudande om att gå före i vaccinations-kön? Vill jag i så fall det?”

Det verkade ju rätt osannolikt, men jag bestämde mig i alla fall för att höra vad det handlade om.

Klockan 16.35 satt jag redo med nyladdad telefon, avstängd radio och en kopp kaffe för att ta del av erbjudandet. Detta var alltså i torsdags eftermiddag. Fortfarande har ingen ringt.

Sannolikt är det ett bluffmeddelande som gått ut till många och syftet är i så fall att få en att vara mindre på sin vakt, så att man är mottaglig för förslag att lämna ut Bank-ID och annat, när de väl ringer.

Eller kan det finnas någon annan rimlig förklaring?

Publicerat i Att tolka, Livet, Planering | Etiketter , , | 16 kommentarer

Den gamla damen

Nere vid stranden vid farfars stuga står en gammal al. Min farbror, som tog över stugan när farfar dog, brukade kalla den för ”den gamla damen”. Ett passande namn, för visst är det ett kvinnligt väsen.

Hon står där vid stranden och ser ut som om hon skulle vilja ta en simtur.

Lite drama-queen är hon, där hon kastar vänsterarmen bakåt i en svepande gest.

Hon har alltid funnits i mitt liv. Häromdagen insåg jag att hon alltid har funnits i min pappas liv också, när han växte upp här vid stranden. Pappas arkiveringsprinciper var lite associativa, vilket innebär att jag gör fynd på oväntade ställen. Han skrev ibland ner korta lokalhistoriska notiser och dem lade han där de enligt honom hörde hemma. I en mapp med påskriften ”transporter” hittade jag den här anteckningen:

Det minnet måste alltså vara från 1905, då farfar fått jobb som modellsnickare vid bruket i Horndal. Alen såg likadan ut då som 1990 och den ser likadan ut idag. Kanske lite glesare i kalufsen med åren. En och annan gren ramlar av, men i stort sett är hon sig lik, den gamla damen.

 

Publicerat i historia, Natur | Etiketter , , | 30 kommentarer

Här ligger jag och blöder (inte) …

Här ligger jag och blöder är titeln på en bra ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Det var också min första tanke i natt när jag vaknade av att sängen långsamt blev allt blötare av något kroppsvarmt.

Jag var tillräckligt vaken för att inse att jag inte plötsligt och oförmodat förvandlats till sängvätare i traditionell betydelse.

Men vad har vi då för alternativa möjligheter till att det blir blötvarmt i sängen? Jag kom inte på något annan förklaring än blod, även om det inte alls gjorde ont någonstans.

Jag tände lampan och vek med viss bävan undan täcket. Där låg min gamla engelska värmeflaska av robust gummi, som tjänat mig väl sedan dottern kom hem med den från England någon gång på 1990-talet.  Den har varit suverän när jag kommer till landet och det är kallt i huset. Med god tajming kan man anlända lagom till sovdags och då fungerar det fint att lägga sig med värmeflaskan under ett varmt täcke, även om det är nollgradigt i sovrummet. I går kväll var det hyfsat varmt, men det är ändå mysigt med lite extra värme vid fötterna, så jag laddade värmeflaskan med hett vatten och stoppade in den vid fotändan.

Sedan måste jag ha sparkat till den på något sätt under natten för det var först i tvåtiden som den började sprida innehållet under mina fötter och ben. Från en liten spricka på ena sidan sipprade det vid det laget 37-gradiga vattnet ut. Jag fångade upp den så snabbt jag kunde och lät den läcka färdigt i badrummet, men attans vad mycket vatten den innehåller! Innehöll. Trots att den var halvfull när jag lyfte bort den, var den tjocka bäddmadrassen genomblöt och dynan inunder också. Vid det laget hade det dock hunnit bli varmt i huset, så det var bara att välja någon annan säng att sova färdigt i.

Mitt råd är: stresstesta alltid den där sortens mojänger vart tionde år eller så. Tryck till och kolla om den håller tätt. Eller lägg en extra plastpåse runt den.

Publicerat i #när det skiter sig, Att tolka, Böcker, otur, Planering | Etiketter , | 20 kommentarer

Glädjeämnen

Fritidshuset har många fördelar, det har det, men nätuppkopplingen är inte en av dem. När jag är på någorlunda bra humör brukar jag säga att den är intermittent. Vad jag säger när jag är less på misslyckade försök att kommunicera med omvärlden ska jag nog inte återge i text. Det innebär tyvärr också att det kan bli lite glest mellan blogginläggen.

I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.

Där den sitter kvar sitter den väldigt fast. Men ibland lossar någon bit och det ser alltmer fläckigt och trist ut.

Jag har försökt skrapa bort den vita färgen med olika monsterverktyg, men den sitter så hårt att det är risk att järnplåten blir demolerad också, om jag verkligen tar i.

Att måla över det svarta med vitt igen är ju ingen idé, för det fortsätter att ramla bort några kvadratcentimeter varje år. Men om jag gör tvärtom? Målar över det vita med svart? Då gör det ju inget om det fortsätter att ramla bort bitar då och då, för det är ju samma färg inunder. Så här blev det. I stället för ett oroligt hörn som jag tidigare gärna försökt gömma kan jag nu glädja mig åt en mycket lugnare vrå.

Ett annat glädjeämne (ja, det gäller att vara observant och ta vara på det som kan muntra upp) är utsikten vid sjön och den gamla alen som står där.

Så här har det sett ut i många år och visst är det vackert, MEN, den där tjocka elledningen tvärs över utsikten har varit ett ständigt irritationsmoment. Svår att photoshoppa bort dessutom.

Den kom till när Vattenfall insåg att det var för krångligt med alla elavbrott i våra trakter. De bytte därför ut fyra tunna fina ledningar, där fåglarna brukade sitta som små noter på ett notblad, mot den här kraftiga fula svarta ledningen. Fåglarna bojkottar den.

Men så kom Vattenfall till insikt att det inte hjälpte. Träd föll och det blev elavbrott trots den nya ledningen. Så de grävde ner den!

I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!

Man får vara glad att man får vara tacksam, ”i dessa tider”, eller hur!

Publicerat i bostad, fåglar, färg, renovering | Etiketter , , | 35 kommentarer

Det är inte bara du …

Just som jag börjat oroa mig för att jag känner mig lite folkilsken, får jag syn på en välgörande artikel i Huffington post. Den kom mycket lägligt eftersom min irritation över hur folk beter sig har stegrats till en nivå där jag funderar på att sätta krokben för ungdomar som går tre i bredd på trottoaren och tvingar ut mig i gatan, eller att styra om kursen för en tant med rullator som går mitt i gångbanan, så att jag måste hoppa upp i en snödriva. Eller när två personer står på gångbanan och pratar, med väl tilltaget säkerhetsavstånd mellan sig. Såhär:

Här är det svårt att komma förbi. De där vita prickarna mellan dem ska illustrera det moln av partiklar som bildas när man andas i kylan. I bästa fall innehåller ångan bara ofarlig andningsluft, men om man har otur kan den innehålla förkylningsvirus, eller värre. I vanliga fall skulle jag såklart ha frågat vänligt om dom inte kunde ställa sig på samma sida av vägen i stället (med samma avstånd emellan sig) så att andra kunde passera. Nu stampade jag i stället argt ut i terrängen, snubblade på en rot, borstade av mig snön och stampade vidare, ännu argare. Så dumt!

Sedan satt jag en stund i solen vid Brotorpet och lugnade ner mig, med hjälp av P2 Klassiskt. Stugan var stängd idag, men på helgerna går det bra att fika här och äta våfflor. Servering utomhus, med välordnad kö. Solen värmde lite och det droppade från taket. Lite vårkänsla faktiskt!

När jag kom hem hittade jag Huffington Post-artikeln med rubriken Det är inte bara du. Många av oss går in i pandemiväggen nu. Den handlar om att det är nu det är risk att drabbas av pandemi-fatigue. Inte det trötthetstillstånd som kan vara ett resultat av en Covid-infektion, utan en slags oförmåga att mobilisera. Efter att ha hittat på strategier i ett år, klarat av isolering och varit uppfinningsrik när det gäller det praktiska, för att minimera smittriskerna, kommer en dag, enligt artikeln, då man inte har några reserver kvar.

Irritationen ökar, lusten att hitta lösningar minskar och risken är stor att man blir oresonligt arg för struntsaker. Klart det är så, säger artikeln vidare, det vore ju konstigt annars. Vi är gjorda för att mobilisera i krislägen, men inte hur länge som helst.

Råden är att man ska ta ett snack med någon om man kan, eller kanske med sig själv. Försöka mobilisera lite till, tänka på att man ändå klarat det så här långt. Härda ut fram till vaccinering. Hitta små trevligheter som delmål.

Jahapp, då säger vi väl det då. I stället för att gå ut på stan och sparka tonåringar på smalbenen ska jag lägga upp ett fyraveckors komma-i-form-program med solskenspromenader, skidturer, trevliga yoga-övningar och bara riktigt god (och nyttig!) mat.

Publicerat i Hälsa, Livet, Natur, Planering, Vardagsedge | Etiketter , , | 35 kommentarer