Varför saltar dom inte?

Postat den 27 september, 2023 av Karin

Barnbarnet Greta, 9 år, ville veta hur vägen bara kunde kollapsa så där, vid E6:an i Stenungsund.

Det krävde en del studier (och en burk crème fraiche) innan jag kunde förklara någotsånär. Jag berättade om inlandsisen och hur den smalt bort. Sedan om högsta kustlinjen, när havet gick långt upp i inlandet och om de salthaltiga leror som fanns på en del håll, särskilt i västra Sverige när havet drog sig tillbaka.

Sedan letade jag upp en oöppnad burk crème fraiche och visade hur det gick att skeda upp ganska fasta klickar ur den. Men om jag rörde om en stund i burken, blev allting rinnigt. ”Ungefär så är det med leran”, sa jag. Hon är grundlig, Greta, så hon ville veta exakt hur och varför den blivit omrörd så att det blev ett lerskred just nu. Det vet vi ju inte riktigt än, men på Youtube finns en film från ett skred i Norge, där man kan se tydligt hur det gick till där och varför.

På en bondgård I Rissa grävde de ur en ganska stor rektangel och schaktmassorna dumpades en bit bort, vid strandkanten. Det räckte för att kvickleran skulle komma i rörelse och till sist drog den med sig ett stort område, med flera hus. Det berodde i sin tur på, förklaras det i filmen, att kvickleran blivit instabil, eftersom saltet, som annars stabiliserar den, hade lakats ur.

På första modellbilden här ovanför har skredet redan hunnit ganska långt. Det finns en liten markering vid strandkanten, en liten fyrkant med ett K, som visar var filmaren stod, en amatörfotograf som råkade komma förbi med sin super-8-kamera. Skredet spred sig och han blev tvungen att springa för livet. På nästa bild ser vi hur skredet vidgats och K-markeringen finns en bra bit till höger.

Greta och jag tittade på filmen och lyssnade på förklaringarna och så frågade det kloka barnet: ”Varför saltar dom inte lerorna, där saltet har regnat bort?” Det är ju en smart fråga, som jag inte kan besvara. Kan man återställa stabiliteten i kvicklera genom att salta den? Någon som vet? Annars tror jag att vi får skicka frågan vidare till ”Fråga Lund”!

Publicerat i Miljö, När det skiter sig, Natur, otur | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Sömn som hobby

Postat den 22 september, 2023 av Karin

Begreppet ”Sjusovare” har ingen vidare klang och det finns en hel del talesätt som handlar om hur dåligt det är att sova länge:

”En lång sömn gör ingen vis.”
”Ju längre man sover, ju kortare lever man.”

Det anses o-coolt att sova mycket, vilket jag gör. Jag har tidigare mörkat lite om mina sovvanor, när sömn har kommit på tal. Men nu berättar  jag att jag behöver åtta timmars sömn och att jag gärna sover någon timme till, om tillfälle bjuds. Jag gillar att sova och har sömn som hobby, helt enkelt! På det sättet slipper jag känna mig snuvad på en del av mitt liv, jämfört med dem som klarar sig på fem timmars sömn.

I boken Sömngåtan, som jag upptäckte i somras, får jag veta att det är OK, ja till och med mycket bra, att sova åtta timmar. Den är skriven av den brittiska författaren Matthew Walker, som nu är verksam i USA och den sammanfattar mycket av vad vi vet idag om hur och varför vi sover.

Walker är den sanna sömnaposteln. Vi kan ju undra ibland hur evolutionen tänkte när den gjorde oss beroende av sömn, något som gör oss så sårbara och ineffektiva.

”Fel, fel fel!” utbrister Walker, om jag sammanfattar hans budskap. Frågan är fel ställd, menar han. Sömnen är så nyttig för oss, så livsviktig att vi i stället borde fråga oss varför vi överhuvudtaget vaknar!

Numera går det ju att mäta hur hjärnan jobbar när vi sover, vilka delar av hjärnbarken som aktiveras. De olika sömnsorterna sköter massöverföring av data i början av natten, sedan mellanlagring, därefter finfördelad överföring av det som ska befästas och bevaras, och så drömsömnens bearbetning och analys. Poängen, enligt Walker, är att alla faser är nyttiga och behövs. Om man sover för lite (enligt honom mindre än sju timmar) kan man gå miste om någon viktig del av hjärnstädningen och organiseringen av dagens upplevelser.

Walkers bok har fått en del kritik framförallt för att den anses överdriva sömnproblemet globalt. Men det är inga avgörande invändningar, boken är faktarik och läsvärd.

Han har inga mirakelkurer för att underlätta sovandet, han vill bara göra oss uppmärksamma på hur viktigt det är med sömn. Hans tips är de vanliga: bra rutiner, mindre kaffe och alkohol, svalt i sovrummet och kanske framför allt mer fysisk aktivitet.

Dessa jägare fotograferade jag i Kenya för många år sedan, i de trakter som Hansen besökt. Jag frågade inte, men de sover nog också gott om natten.

Hjärnforskaren Anders Hansen betonar också hur viktigt det är med fysisk aktivitet för sömnen. I ett radioprogram om sömn, nyligen, berättade han om en träff med samlare och jägare i västra Kenya. Han frågade hur de hade sovit på natten. ”Jättedåligt!” svarade de. Men det berodde på att det hade varit ett lejon i farten.

Så han frågade i stället om de hade svårt att sova andra nätter, då det inte var lejon eller andra rovdjur som höll dem vakna. De förstod knappt frågan. På nätterna sover man. I deras fysiskt aktiva liv fanns inte begreppet sömnproblem.

Walker har några konkreta förslag i sin bok och det viktigaste är kanske det som handlar om tonåringarnas dygnsrytm. Skolan borde börja senare på morgonen för att ge tonåringarna en chans. Kanske är rentav en del av det som i dag tolkas som tecken på adhd hos barn och unga i själva verket bara ett resultat av sömnbrist?

Publicerat i Debatt, Förebild, Livet, Ordspråk och talesätt | Etiketter , , , | 20 kommentarer

Sommarföljetong – 23. Vi blev precis ej lurade …

Postat den 16 september, 2023 av Karin

Dags att avsluta sommarföljetongen. Jag hade tänkt mig max 10 inlägg, men nu avslutar jag med inlägg nummer 23. Lite udda siffra, men i alla fall ett primtal. Det finns till och med de som anser att nummer 23 är basen för allt! Det kallas Discordianism. Jamen då så!

Under sommaren har familj, släkt, vänner, simturer, skogspromenader och så klart alla bloggkompisar hjälpt mig hålla humöret uppe. Dessutom har återblickarna på tidigare generationers sätt att ta itu med sina liv varit välgörande. På den här lantmäterikartan, med Karlshemstomten i mitten, har jag ritat in grannbygget som en röd rektangel. Den turkosblå vattenytan är det fiskevatten som jag har del i. Jag får olika förslag om hur jag ska hantera grannbygget. Några tycker att jag ska bygga båthus vid stranden nedanför gäststugan och arrendera ut gäststuga och fiskevatten. ”Du fiskar ändå inte så ofta!” Andra, mer stridslystna personer, föreslår en bastuflotte vid den östra tomtgränsen som kan hyras ut till tyska nudister. Njae, helst inte på min tomt!

De som säger att jag ska hyra ut gäststugan, eller stycka av en bit åt det hållet, menar att det finns goda möjligheter att utveckla åt andra hållet, bortom bastun, där det finns gott om mark. Min tomt är ju, till skillnad från mina grannars, ganska glest bebyggd.

Alternativt skulle jag bara kunna gilla läget. Mitt liv förändras inte särskilt mycket av det där bygget, utöver grannrelationen. Jag tänker att Karlshem har så många andra dimensioner för mig, lager på lager av minnen. Den här lilla lekstugan till exempel. Den var från början en stor trälåda, som jag fraktade hem mitt bohag i, efter att jag hade bott och arbetat i Östafrika några år. När min pappa såg den sa han: ”Titta, en lekstuga!” Och så kompletterade han med tak, dörr, fönster och liten veranda åt mina småttingar. Lekstugan fick maka på sig lite när vi byggde bastun. Här återinvigs den på sin nya plats, drygt trettio år senare, med en ny generation småttingar.

Och alla dessa spår från tidigare generationer, kanske särskilt farfar. De här grindarna gjorde han en gång, med egen design, så elegant och intrikat.

På den svartvita bilden kan man se grindarna till vänster, lutade mot ladan, som han byggde så mödosamt. Först en massa slit med att få bort stenarna för att bygga en grund.

Sedan en varsam rivning av den gamla ladan, då han tog tillvara de stockar som gick att använda till bygget. Resten kapades upp till ved. Sten för sten, stock för stock. Det har jag tänkt på ofta under sommaren, när jag sett dagens  mer brutala byggmetoder på nära håll.

I hallen inne i stugan finns samma fina konstruktion som grindarna, men på snedden, vilket måste vara ännu svårare.

Allt har en historia och ibland tänker jag att det kan bli jobbigt för omgivningen  med alla mina ”Den här har min farfar…”

Som det där klotet som kröner trappräcket längst ner. Det skulle egentligen sitta på en pampig instrumentpanel på Näs kraftverk, i Dalälven, men farfar ändrade designen och klotet blev över. Allt måste tas tillvara, därför hamnade klotet Karlshemstrappan.

Eller taklampan. Pappa har berättat att det satt en glaskupa där, fram till 1930. Den gick sönder när pappa och hans bror flyttade en hög bokhylla lite oförsiktigt. ”Åh, vad bra”, sa farmor. ”Nu kan jag göra en sån där lampa med pärlfrans, som jag alltid vetat ha!”

Jag tänker att jag kan ta lärdom av farmor och farfar. Som till exempel när farfar gjorde den där sällsynt dåliga affären och köpte virke, när det var som dyrast. Sedan föll priserna kraftigt så att han inte ens fick ut materialkostnaden för de möbler han gjorde. I sin verskrönika skrev han (som jag berättat i ett tidigare följetongsavsnitt): ”Vi blev precis ej lurade, men gjorde dock en tabbe.” Hans version av ”Ja, ja. Shit happens”.

Så kanske jag ska se det med det där servitutet för markremsan som vi inte borde ha släppt ifrån oss till grannen? Vi gjorde en tabbe, helt enkelt. Jag ska jobba på att tänka så.

Så här ser det ut idag med grannhangaren på plats. Och javisst ja, de där små fågelhusen som står lutade mot väggen, de är … äsch förresten, det tar jag någon annan gång. Grannbygget dyker säkert upp här igen, men sommarföljetongen är härmed avslutad.

Kul att ni alla hängt med i svängarna så här långt! Nu återgår jag till mitt vanliga diversebloggande – livet är ju fullt av bloggämnen!

Publicerat i Återvinning, Att resa, Förebild, Livet, Miljö | Etiketter , , , , , | 24 kommentarer

Sommarföljetong – 22. Självreglerande, sa experterna

Postat den 14 september, 2023 av Karin

Jag blev ju lite perplex när kommunens byggansvariga berättade om grannens byggplaner. Men hur visste kommunen något om bygget, om det inte behövs bygglov? Jo, det handlar om en strandtomt och då måste man söka dispens från strandskyddet för att få bygga. Sa kommunen och erbjöd sig skicka över ritningarna.

Det blev nästa överraskning. På stämpeln ser jag att det funnits tid att informera om planerna, även efter beslutet. Bygget började ju först på våren 2023. På ritningen har min gäststuga krympt från fjorton meter på längden till en liten vedbod på ungefär sex meter. Dags att fråga grannen vad han håller på med. Jag fick veta att

1. Planskissen inte är något att bry sig om
2. Allt sker enligt regelboken
3. Brandskydd och annat utförs fackmannamässigt

Då mindes jag 1990-talets avregleringsvåg, på alla områden och inte minst inom jord- och skogsbruk. Mycket av det som genomfördes var vettigt och många onödiga och krångliga detaljregleringar togs bort. Men ibland fanns en övertro på ”självreglerande processer”. Diverse experter sa att mycket kan lösas mellan berörda parter. ”Ingen vettig person startar krig med sina grannar – det straffar sig alltid. Klart man ska kunna bygga en lada på landet utan krångliga tillstånd!” Kanske kom den inställningen från en romantisk uppfattning om jordbrukarsamhället, före storskiftet, då man var beroende av varandra och då det kunde vara förödande att komma på kant med sin granne?

Nåväl. Nu var det som det var och jag kunde bara hoppas att det inte skulle bli för stor påverkan på vår sida.

Växtligheten bakom gäststugan tog dock stryk. Det var inga värdefulla växter, men de bidrog till dränering av marken och hjälper förhoppningsvis lite grann mot erosion. Till sist sade jag till grävarna att de få buskar som överlevt massakern måste lämnas kvar.

Dörren på gäststugans baksida barrikaderades utifrån, av byggställningen, så nu kunde jag ta bort skåpet som jag blockerat utgången med på insidan, för att undvika olyckor.

När värmeböljan kom, försökte jag sova i det svalaste sovrummet, det i gäststugan med skuggande växter och ett loft ovanpå som skyddar mot värmen. Som en sval grotta, där jag brukar  sova gott och gärna länge. I somras krockade dock mina sovvanor med byggjobbarnas arbetstider. De ville jobba tidigt innan det blev för varmt mitt på dagen, vilket var förståeligt i värmeböljan, men opraktiskt för mig. Och i stället för morgonsol som silar in mellan grenarna, genom österfönstret, möttes jag av en annan syn. Då flyttade jag in i den varmare huvudbyggnaden.Sen fick jag vänja mig vid att min utfart, eller sikten i kurvan, ofta var blockerad. En del fordon var helt enkelt för stora för att köra in helt på grannens tomt, eftersom det nya bygget ligger där det ligger. Och det började bli stort!

Ett projekt av det här slaget innebär mycket slammer och oväsen, så jag höll mig så långt bort från bygget som jag kunde. Men när det dånade musik över hela tomten –  och inte riktigt min musiksmak – gick jag ditåt för att förmå dem att dämpa volymen lite.

När jag hittat ljudkällan insåg jag att det fanns större problem att fundera på. Här fästs takpappen med hjälp av en gaslåga. Det var under sommarens hetaste och torraste period och min fantasi satte förstås igång att producera katastrofscenarier.

Tänk om han tappar balansen och gasbrännaren ramlar i backen och tänder eld på hela nejden? Om något oväntat händer, som till exempel att en fågel råkar bajsa på huvudet på någon av dem. Vinglar man inte till då? Hur är det med säkerhetslina? Nej, ingen lina; den översta killen håller gasslangen i ena handen och gasbrännaren i den andra. Hur riskabelt kan det vara? Räcker det med byggställningen? Hur stort är mitt ansvar för dem? För de olika byggnaderna? För den knastertorra skogen intill? Hur gör man? Kan jag alls göra något? Blundar man?

Jag valde att blunda och att hoppas på det bästa. Jag gick så långt bort jag kunde, till andra änden av tomten, för att slippa musiken och hoppade i sjön.

Det finns inget som är så lugnande som att ta en lång simtur i en lagom sval insjö.

Publicerat i Att tolka, Debatt, klimat, Planering, Politik, Vardagsedge | Etiketter , , | 22 kommentarer

Sommarföljetong – 21. Hjälp, brinner det?!

Postat den 12 september, 2023 av Karin

Sommaren innebar inte enbart trevligheter, som den uppmärksamma läsaren redan anat.

Det började i våras, när det plötsligt stod en stor röd bil alldeles vi infarten till mitt hus. Hjärtat for upp i halsgropen, förstås, för visst var det väl en brandbil? Eller?  Men varför står den i så fall där ute på vägen om det brinner i huset hundra meter bort?

Nej, det brann inte, tack och lov och bilen hade inte något med mitt hus att göra, mer än att den var parkerad vid min tomt och skymde sikten vid utfarten, precis där vägen kröker. Den levererade byggmaterial till grannen.

Lugnad tog jag itu mer lite vårsysslor, som till exempel att städa i gäststugan. När jag öppnade dörren på baksidan möttes jag av en överraskande syn.

WHAT!? Tänker grannen bygga en swimmingpool här? Så nära vägen? Alldeles intill min gäststuga? Nätt och jämnt på deras tomt? Konstigt, eller mer än konstigt. Måste man inte samråda om sånt? Jag gick ut och runt stugan.Väldigt närgånget, kan jag nog tycka. Möjligen ligger den blivande poolen på grannens tomt, men en del av grävet är på min sida. Hoppas det inte underminerar grunden till gäststugan.

Jag städade klart i stugan och ställde ett skåp på insidan av dörren, så att ingen skulle öppna den av misstag och ramla ner i gropen. Sedan funderade jag inte så mycket på detta förrän nästa gång jag var i Karlshem.

Då såg det ut så här. För att stadga upp det hela hade man tagit stöd genom att spika en bräda i min gäststuga. Konstigt bygge. Och troligen ingen swimmingpool.

Grannen var inte där. Bäst att kolla med kommunen vad det är frågan om. Jo, en ekonomibyggnad, är det frågan om, berättade man på byggförvaltningen. Grannen äger en bit skog och då kan han bygga en ekonomibyggnad på sin tomt, för förvaring av skogsmaskiner.

Våra fastigheter ligger utanför detaljplanelagt område och då krävs varken bygglov eller samråd, även om det är brukligt att berätta för grannarna vad man tänker göra. Det finns inte heller några regler om avstånd till tomtgräns, annat än för brandskydd och bestämmelser om hänsyn till den samlade bebyggelsen.

Jaha. Nähä. Snopet!

Nu går sommaren mot sitt slut och SMHI hotar med kallare väder senare i veckan. Dags alltså att se till att sommarföljetongen går i mål. Därför blir det kanske ett avsnitt varannan dag, det sista två – tre avsnitten.

Publicerat i Arkitektur, När det skiter sig | Etiketter , , | 20 kommentarer

Sommarföljetong – 20. Gärna middag, men först ett rejält arbetsläger

Postat den 10 september, 2023 av Karin

Tur för mig att det finns Karlshems-traditioner som lever vidare genom generationerna.

Det behövs ibland flera händer för att fixa både återkommande och mer udda arbetsuppgifter. Det är en bra anledning att samlas några gånger per år och ta itu med det som behövs.

Båten ska till exempel i sjön på våren och upp på hösten. Den klarar jag inte på egen hand.

Var och en hjälper till på sitt sätt

Svärsonen och hans pappa, båda engelsktalande, ville ha en arbetsuppgift. Båten behövde ösas, men vad sjutton heter det? ”Empty the boat”, drog jag till med. Visst, tyckte de och lyfte upp båten på bryggan, med vatten i, och tömde den. Jag som knappt orkar dra upp den en meter på stranden.  Jag tror att det egentligen heter ”scoop the boat”, men de hade nog lyft upp båten ändå.

Här förbereds en terrass av sonen, två svärsöner, en brorson, en kusin, en svåger och en systerson.

Och  terrassbygget fullföljs av två trogna arbetslägerdeltagare, Ulrika och Lotten.

På bilden till vänster tar Lottendottern Moa grenen ”sopning av köksgolv” till en ny nivå. I bakgrunden skymtar Lotten och Joacim

Det fiffiga med arbetsläger är att det är ett  trevligt sätt att umgås. Det gäller dock att se till att blanda arbetspassen med andra lämpliga aktiviteter, som simturer, båtutflykter, kulturinslag (i den mån jag kommer ihåg det – det glömde jag i år).  Dessutom behövs såklart täta fikapauser, skärmtid, vätskekontroller och mat.

Riktigt varma sommardagar blir det kanske inte så mycket jobbat.

Men samlas kan man ju ändå. Och det gör man.

Slutet gott allting gott alltså? I stort sett ja, men livet är inte bara en dans på rosor … För läsare med goda nerver kommer det ytterligare ett par, tre sommarföljetongsavsnitt.

Publicerat i kaoskordinator, Livet, Planering | Etiketter , , | 18 kommentarer

Sommarföljetong – 19. ”… den korta stund, då ingen fattas”

Postat den 8 september, 2023 av Karin

Farfars och farmors stuga vid sjön har alltid varit en populär samlingsplats.

Vid sådana här tillfällen (på bilden som jag visat tidigare, med farmor och familjen), brukade min pappa prata om ”den korta stund då ingen fattas”, ett citat ur en dikt av Erik Lindorm.

Jag kan förstå hur han tänkte, men jag har aldrig riktigt fått det att stämma. På den svartvita bilden fattas till exempel farfar. Jag brukar tänka att det alltid är någon som fattas, det är ju så livet är konstruerat.

När den här Karlshemsbilden togs, tidigt 2000-tal, fanns inte längre mina föräldrar. Pappas bror Evert sitter längst till höger, den yngsta i farmors och farfars barnaskara. Han blev 100 år, men finns inte heller längre bland oss. Bredvid honom sitter Martin i rutig skjorta. Min bror, längre till vänster, vänder sig om mot kameran och mitt emot honom sitter min faster Anna-Carola. De fattas också idag, min bror, min faster – och Martin.

Martin och jag fick 23 år tillsammans i Karlshem. Tanken var att vi så småningom, när vi gick i pension en bit in på 2000-talet, skulle tillbringa ännu mer tid där. Men sjukdom kom emellan och Martin dog 2017. Eftersom Karlshem blivit så mycket vårt gemensamma projekt var det för sorgligt för mig att vara där utan honom. Så jag hyrde ut huset. Men efter fem års ”karantän” började jag längta dit igen.

Det senaste året har jag långsamt flyttat tillbaka, både praktiskt och mentalt. Det verkar vara så med hus, eller bostäder överhuvudtaget, att ju mer man tar sig an dem rent praktiskt, desto mer fäster man sig vid dem. Uthyrningsåren har såklart satt sina spår på många sätt, men inte värre än att det går att återställa eller reparera.

Gamla bekanta dök upp vartefter i trädgården. I maj blommade mahonian, ”nordens mimosa”. Sedan den fina dillpionen som dansar i vinden och viftar med sina fransiga blad. Eller är det en herrgårdspion? Det diskuterar vi ibland – de är ju rätt lika – utan att komma fram till något svar.

Och plötsligt blommade några kungsängsliljor alldeles intill infarten. De har inte blommat sedan Erlands och Valborgs tid.

Lite längre fram kom stjärnflockan, där varje liten blomma ser ut som en brudbukett.

Paradisbusken prunkade som aldrig förr – det verkade som om den ville säga mig något.

Och rhododendronbusken envisades med sina lila blommor mot den röda stugväggen. Jag tänkte som vanligt att det där röda och lila passar inte alls ihop. Men å andra sidan – rhododendron var där före mig.

Karlshem och jag börjar långsamt återförenas igen.

Publicerat i Döden, Livet, Ordspråk och talesätt | Etiketter , , , | 21 kommentarer

Sommarföljetong – 18. What could possibly go wrong?

Postat den 5 september, 2023 av Karin

Även om vi bodde i Stockholm och jobbade rätt intensivt de där åren på nittiotalet och första årtiondet på 2000-talet, kunde Martin och jag tillbringa ganska mycket tid i Karlshem. Semestrar, jul- och påskledigheter, veckoslut och till och med en och annan snabbvisit. Med lite tur kunde man hoppa på tåget i Stockholm i femtiden på eftermiddagen och landa i stugan två timmar senare. Sedan kunde man åka tillbaka med ett tidigt tåg nästa morgon och vara på jobbet i niotiden.

Det var det värt, för att få en simtur i sjön och middag i farmors och farfars kök med den här utsikten. Den gamla alen är samma träd som hälsade farfar och hans familj välkomna, när de anlände med båt till Karlshem 1905.

År 1999 fick vi nya grannar på östsidan (20:2) och servitutfrågan aktualiserades på nytt. Förslaget från 1980, som min faster sagt nej till, togs upp igen. Varför inte genomföra det gamla förslaget och upphäva servitutet för markbiten mellan blå och röd linje, som bara låg där till ingen nytta?

Genom att avskaffa servitutet mellan röd och böå linje försvann också en buffert bakom vår gäststuga.

Förslaget motiverades, liksom tidigare, med att allmänningen inte längre fyllde någon funktion.

Martin och jag var mycket tveksamma, men å andra sidan måste vi ju medge att vi inte använde den där remsan. Visserligen innebar förslaget att vår gäststuga skulle skulle bli av med bufferten som servitutet innebar. Men den hade ju legat nära samma gräns sedan 1933, utan att det medfört några problem.

Vi kanske borde vara lite hyggliga mot de nya grannarna? Vi var båda lite för upptagna för att ens fundera på Valborgs gamla förslag att ifrågasätta hela lösningen, eftersom hon aldrig skrivit på dokumentetn från 1980. Till sist sa vi bara okej. What could possibly go wrong, liksom. Det finns ju regler om samråd och om hur nära tomtgränsen man får bygga, så det fanns ju egentligen inga risker att gå med på att ta bort servitutet för den där markbiten. Trodde vi.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 18 kommentarer

Sommarföljetong – 17. ”En trädgård måste kunna få dö”

Postat den 1 september, 2023 av Karin

Några månader innan farbror Erland dog 1990, hälsade jag på hos honom och Valborg. Vi satt i köket och pratade om ditt och datt när trädgården kom på tal. Erland sa att det är med trädgårdar som med människor: ”De växer, utvecklas, ändras och måste också kunna få dö.” Jag invände att till skillnad från människor går det ju att ge en trädgård evigt liv.

Erland sa att man inte ska sätta in livsuppehållande åtgärder, om man inte har tid och ork. Trädgården ska vara ett nöje, inte en börda. ”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.” Det var nog hans sätt att säga till Valborg (och kanske till mig), att den fantastiska trädgård som han hade skapat inte skulle vara ett dåligt samvete för oss.

Valborg bodde kvar några år till, men när det blev för tungt och ensamt flyttade hon till ett serviceboende. Martin och jag köpte Karlshem 1994, som fritidshus. Erlands ord om trädgården var trösterika, för det är svårt att sköta en trädgård på fritid och distans. Dessutom fanns det annat att ta itu med. Vi målade om huset, bytte oljeeldningen mot luft-vatten-värmeväxlare och fixade nytt avloppssystem, på kommunens order.

Martins trädgårdsintresse var visserligen stort, men hade en annan inriktning än Erlands – mer åt farmors håll, med fokus på ätligt. Han tog itu med potatis- och grönsaksland.

Sedan byggde Martin och sonen en brygga, som vilar på en stor stenkista. Efter inspektion godkändes den även av katten Alexander och den (bryggan) har stått pall i 28 år.

Vi byggde bastu – fast där tog vi proffshjälp till själva bastubygget.

Vi fick hjälp av min syster och svåger att först flytta lekstugan som stod i vägen och sedan med altanbygget (i uselt väder) och med mycket annat genom åren – tack Kicki och Gösta!

I ladugården, där farmors ko bodde en gång, finns nu ett litet sovrum. Med en höskulle ovanför och gott om växtlighet runtom är det svalt och skönt, även under de värsta värmeböljorna. Erlands snickarbod, till höger, har blivit bibliotek och gästrum.

Ladan fick också ett nytt tak; det blev plåttak som fungerar fint och bevarar byggnaden. Farfars lada är alltså numera uppgraderad till gäststuga. Mittdelen kan utvecklas, kanske med kök och dusch. Den gamla höskullen kan bli ett bra sovloft. I alla fall behövs det fönster där i mitten. Det tyckte tydligen Erland också, för när jag plockade bland brädor från hans tid hittade jag bitar till ett fönsterfoder som stämmer med fönstret till hans snickarbod (när man vänder bitarna rätt). Om jag bläddrar vidare i tidslagren hittar jag säkert övriga bitar och kanske också ett par fönster.

Trädgården lever vidare på sitt sätt. Mycket av det som Erland skapade skulle ha behövt kontinuerlig omsorg och det har inte varit möjligt. Men jag har som sagt planer på att ta mig an perennrabatten så att den återfår lite av sin forna glans.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Livet, Miljö, Natur, renovering, Trädgård | Etiketter , , , , , | 14 kommentarer

Sommarföljetong – 16. Valborg sätter klackarna i backen

Postat den 27 augusti, 2023 av Karin

Här är faster Valborg i full fart med snöskottningen. Hon var inte rädd för att ta i. Hon och Erland delade på de fysiska sysslorna utomhus. Inomhus var det nog en mer traditionell uppdelning, så som jag uppfattade situationen.

När Erland väl fått sin snickarbod ute i ladan i förra inlägget (vilket innebar att Valborg inte fick någon systuga), dök en ny fråga upp där de hade olika åsikter. De tappra läsare som hängt med hela sommaren kanske minns hur farfar köpte till mark för att kunna bygga ny lada. Bonden som sålde marken behöll en liten bit för att kunna ta sig ner till sjön.

På 1970-talet bytte grannfastigheten (20:2) ägare. Den nya ägaren kastade lystna blickar på den där lilla allmänningen mellan honom och Karlshem (22:1). Han drog igång ett projekt som gick ut på att den skulle tillfalla honom. Farbror Erland tyckte att det väl kunde gå för sig. ”Vi använder ju ändå aldrig den biten”, menade han.

Valborg invände att det var den enda någorlunda praktiska platsen att tvätta mattor. Grannen framhärdade dock och 1980 skrev Erland på ett förslag som innebar att remsan skulle tillfalla grannen. Men Valborg satte sig på tvären: ”Jag vill behålla den där buffertzonen till grannarna”, sa hon och vägrade skriva på. Lantmätaren föreslog olika alternativ, som att dela mitt på, på längden eller tvären. Det ville inte grannen. Då krävde Valborg fortsatt servitut, både väg och tvättplats vid sjön

Var det kanske för att Valborg tyckte att hon varit för eftergiven i frågan om systuga kontra snickarbod, som hon fick kraft att sätta klackarna i backen? Tufft av henne att driva igenom sin vilja.

Bör man kanske lyssna på vad tidigare generationer kommit fram till? Ja, det bör man. Eller borde …

Publicerat i Förebild, historia, Livet | Etiketter , , , , | 17 kommentarer