Varför är det så många prickar och fläckar?

När jag kom hem från akvarellkursen granskade mitt observanta sexåriga barnbarn vad jag hade åstadkommit under fem dagar och så frågade hon varför mina målningar var så prickiga och fläckiga.

”Jo”, kunde jag berätta, ”det är för att vi fick lära oss att måla genom att stänka färg”. Hon såg upplivad ut vid tanken och jag inser att jag måste visa hur vi gjorde. Det får nog bli utomhus.

Här har vi en sån där stänkmålning.

Det är rätt svårt att få stänken att hamna där de ska och vi kursdeltagare var ganska prickiga efter några lektioner. Men med lite träning kan det nog funka för motiv som ska vara rufsiga och inte för ordentliga.

Kursen skulle egentligen handla om stadsmotiv, vilket kan vara svårt att förstå, när man tittar på resultatet, med båtar, vatten, stugor och halmbalar. Men övningarna handlade om ljus och skugga, särskilt skugga. Och om kontrasten mellan strama byggnader och mer spontan växtlighet. Och en och annan stadsmiljö blev det ju också.

Läraren heter Giordano Gattolin, och kommer från Italien. Hans ambition var att få oss att måla lite friare och använda starkare skillnader mellan ljus och skugga och att gå loss med kraftigare färger. Nyttigt, roligt, högt tempo och alla målningar känns som förstaskisser. Kanske återvänder jag till några motiv. Eller också tar jag med mig teknikerna till nya motiv.

Tolv bilder på fem dagar –  klart det blir lite skissartat.Här är vi som kämpade med skuggor och stänk. ”Ta med en bild som du är någorlunda nöjd med” var uppmaningen inför fotograferingen. Förslaget att hålla upp ett omålat akvarellark (ett blivande mästerverk) godkändes inte. Platsen är Akvarellcentret i Malingsbo.

Publicerat i akvarell | Etiketter , | 21 kommentarer

Sommarens goda sidor

Om man har möjlighet att söka skugga under träden eller svalka i sjön när det är som varmast, då är den här sortens sommar riktigt njutbar: soliga dagar och nattliga regn som gör att det inte blir för torrt. Som sommarloven förr i tiden.

Smultron och blåbär mognar som de ska. Sättpotatisen kom lite sent i jorden, så vi får vänta lite på färskpotatis från eget land.

Sjön håller en simvänlig temperatur kring 24 grader. Sommar när den är som bäst.

Möjligen finns det kantareller på ön där på andra sidan vattnet – endera dagen ska jag nog ro över och kolla.

Och denna bild bidrar Storfiskarn med, som ytterligare ett exempel på denna sommars goda sidor.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 18 kommentarer

Att ta farväl

I tisdags begravdes min bror, Gunnar Englund, eller Skogsgurra som han brukade kalla sig här på bloggen när han kommenterade. Det var mycket sorgligt, men också en ovanligt fin och trösterik begravning, framförallt för att han var så närvarande i hela ceremonin. Eftersom han visste att han inte hade så lång tid kvar att leva pratade han med sin fru, dvs min svägerska (som också heter Karin Englund), om vad han tyckte skulle kunna passa i samband med begravningen.

I dödsannonsen ville han ha den symbol som bäst sammanfattar hans yrkesliv och det område som kom att dominera mycket av hans jobb under de senaste tjugo åren eller mer: ett kullager med en blixt igenom. Det var också loggan för det företag som han och Karin drev tillsammans. Tydligen bildas det elektricitet i kullager (och kanske också i annat som snurrar), strömmar som kan orsaka skador som är bra att upptäcka innan det är för sent. Det var han bra på, tack vare egenkonstruerade mätinstrument.  Om man letar på nätet efter ”lagerströmmar” och ”Skogsgurra” hittar man bättre förklaringar än min lite amatörmässiga.

Karin berättade att han någon av de sista dagarna de kunde talas vid, citerade Evert Taubes Så länge skutan kan gå: ”Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn …” Och Karin fyllde i med ”och höra böljornas brus och kunna sjunga.” Han bad henne ta med texten nästa dag, men då var han för trött för att orka ta till sig något, eller diskutera vidare. Just den Taube-sången blev i stället ett självklart inslag i begravnings-ceremonin.

Vi hann prata lite i telefon, Gunnar och jag, medan han fortfarande orkade det. Han tyckte det var synd att det snart skulle vara slut, men också att han haft ett bra liv: ”Jag har ju haft jävligt roligt och kanske gjort lite nytta också.” Så ett annat givet musikstycke under begravningen fick bli Povel Ramels Underbart är kort.

Strax innan han dog kom ett nummer av Grönköpings veckoblad, med en artikel som han verkligen skulle ha uppskattat. Den kom dock för sent för att han skulle kunna ta del av den.

Den handlade om energipolitiken i Grönköping (energipolitik var ett ämne som Gunnar gärna diskuterade) och hur man lyckats ersätta den koldrivna ångmaskinen på ortens ångbåt med en fossilfri elektrisk motor. Dock visade det sig att köpingens elkraftverk inte hade tillräcklig produktionskapacitet för att förse den nya båtmotorn med el. Lösningen fick därför bli att ladda elmotorn med el från den gamla koldrivna ångbåtsmotorn … Just det, lite som när vi importerar kolkraft från kontinenten.

Vid begravningen satte sig Karin därför bredvid kistan och läste artikeln för Gunnar (och för oss närvarande). Så fint och så helt och hållet Skogsgurra!

På kistan lade vi blommor som vi plockat från egna trädgårdar eller i naturen. Karin hade plockat rosor som Gunnar tyckte om, i trädgården. I mitt fall  blev det stjärnflocka, en blomma som Gunnar tyckte var en inkarnation av själva blommans idé.

Till begravningsfikat tog vi med oss hembakt som vi trodde att Gunnar skulle ha gillat, som till exempel sockerkaka enligt mammas recept; syrran bakade en sorts komplicerade kakor, strassburgare, som mamma brukade baka vid högtidligare tillfällen.

Allt som allt blev det ett fint farväl av vår storebror.

Minnena av honom finns ju här hela tiden i den stuga där han föddes och där vi har så många gemensamma upplevelser, alltsedan barndomen och från helt nyligen. Han trivdes här och kom ofta förbi för att ta ett dopp i sjön om somrarna när han hade jobb i närheten. Så nu sitter jag nere vid stranden om kvällarna och tänker på honom och lyssnar på storlommen, som han hade en särskild relation till.

 

Publicerat i Döden, Förebild, Livet | Etiketter , | 27 kommentarer

Midsommarhelgen ligger bra där den ligger

Jag hörde just i ett radioprogram att midsommarhelgen ligger just i skarven mellan torrt och ganska varmt i början av juni (statistiskt sett) och lite varmare och regnigare i slutet av juni och resten av juli. En mycket svår helg att förutspå väder för, enligt den meteorolog som intervjuades. Och statistiken är svårtolkad, eftersom midsommar flyttar sig hit och dit, med midsommarafton den 19:e förra året och den 25:e i år.

Borde man alltså flytta midsommar? Försommarfest? Eller augustifestival?

Nej tyckte någon som intervjuades i programmet. Det hör ju till, denna spänning och detta flyttande ut och in med med midsommarlunchen allteftersom molnen skiftar riktning. Jag håller med! Och just i år råkade det vara fint hela midsommarhelgen, med lite regn på nätterna och några spänningshöjande stänk på dagen.

Precis som det ska vara. Och så några riktigt fina solnedgångar som extra bonus. Och dessutom mycket sommar kvar! (Jo, jag vet. Nu vänder det … Men ändå!)

När jag ser den här bilden, tagen från fönstret i farfarsstugan känns det extra vemodigt att jag inte kan dela den med min bror. Han föddes här i huset och han var mycket förtjust i alen nere vid stranden, som sträcker ut en gren i en dramatiska gest.

Publicerat i Midsommar | Etiketter , | 14 kommentarer

Det kommer att bli mycket svårt för mig att vänja mig …

När vi växte upp var det rätt glest med barn i närområdet, så vi var ganska mycket hänvisade till varandra, min ett år äldre bror Gunnar och jag. Han har alltsomoftast dykt upp här i bloggens kommentarsfält som Skogsgurra. Nu finns han inte mer. Han dog i måndags.

Sista gången jag besökte honom var för precis en vecka sedan. Då var han så svag att han inte orkade prata.

Jag hade plockat en bukett liljekonvaljer på norrsluttningen vid vårt barndomshem Ängsbacken. När jag satte blommorna på bordet vid hans säng och sa ”Vassego, kovaj” log han lite och det glimtade till i hans ögon. Det där med liljekonvaljer var en grej mellan oss. Här sitter vi i sprillans nya kläder som mamma sytt. Hängselbyxor år Gunnar och hängselkjol åt mig. Mamma broderade blåklockor på hängslena på min kjol och då krävde brorsan upprört att få något broderat på sina byxor. Mamma frågade vad han ville ha och han sa ”Hjärta å kovaj!” Och så det fick det bli.

Nu blev jag förstås glad att han förstod vad jag menade, men samtidigt väldigt sorgsen.

För det det var mycket olikt Gunnar att ligga tyst och småle lite milt. Han ska ju käfta emot. Bråka med mig. Argumentera och retas.

Jag tycker det syns på bilden vilken energisk och påhittig person han var. En Emil i Lönneberga om man vill, för det blev rätt många hyss. Avsiktliga och oavsiktliga. Eftersom han alltid ville veta hur saker fungerade blev det många prylar som hamnade sönderplockade i hans pojkrum, helst elektronik av olika slag.

Hans intresse för kemi och fysik ledde till en del malörer som bortbrända ögonbryn och annat, men vad det här bandaget berodde på minns jag inte. Något utforskande syfte var det säkert. Hur högt kan man klättra? Går det att göra ett segel av spinkvirke och omslagspapp och flyga från uthustaket med det?

En av våra käraste lekplatser var den närbelägna slaggtippen. Där kunde man se när de glödande slaggdösarna från bruket ändrade färg vartefter som de kyldes av. Ett fascinerande och vackert skådespel och min reaktion var: ”Åh, fint!” Gunnars reaktion var i stället resonemang om hur det kunde bli så olika färger på slaggen när den svalnade, från mörkgrönt till blågrönt, turkos och ljusblått.

När jag nu letar igenom samlingen med gamla negativ från vår barndom ser jag hur tätt tillsammans vi alltid var.

Ofta har jag stuckit min hand i hans. Som på den här bilden med julgranen. Jag ser mest förundrad ut. Medan brorsan ser ut att fundera på hur det ska gå att styra upp detta dubiösa projekt.

Han var alltid redo med förändringsförslag. Som här, där han hjälper syrran och mig att få ordning på julkrubban. Borde det inte vara lite moderna inslag. En Jesus, eller kanske det var en Josef, tillverkad av meccanodelar? ”Visst”, tyckte jag, medan syrran ser lite skeptisk ut.

Han blev med tiden framgångsrik ingenjör med lagerströmmar som specialitet. Hans reklamslogan var ”Reder ut och rättar till”. Och det gjorde han så bra att han hade uppdrag över hela världen. När han kom hem hade han alltid fullständigt osannolika historier att berätta. Det kunde bli timslånga samtal om hans öden och äventyr.

Ofattbart att allt är borta. Alla hans kunskaper, alla minnen, hans version av vår gemensamma historia. Redan – fast det bara gått fyra dagar – har jag många gånger hunnit tänka att det här ska jag fråga Gunnar. Eller berätta för honom. Det kommer att bli mycket svårt för mig att vänja mig vid tanken på att han inte finns mer.

Publicerat i Döden, Förebild, historia, Livet | Etiketter | 43 kommentarer

Å nu blir det reklam!

Det fotograferades rätt mycket förr, också. Dock inte så mycket som idag, med alla lättillgängliga fotomöjligheter, som framför allt mobilen. ”Den bästa kameran är den som man alltid har med sig.”

I fotointresserade familjer blev det ändå en hel del dokumenterat, även före mobilepoken. På det där mödosamma sättet med en film som skulle laddas i en kamera och som sedan, när den var exponerad, lämnas in till en framkallningsfirma som tog fram negativ, alternativt hemframkallas i en liten vansklig burk. När man sedan hade de framkallade negativen var det svårt att se vad som var vad.

Negativ måste omvandlas till positiv, dvs göras till de pappersbilder man ville ha, med hjälp av en förstoringsapparat. Ack, alla dessa timmar i mörkrummet för att få fram en hyfsad bild av kompisarna! Lite längre exponering? Ett annat papper? Kortare exponering och längre tid i framkallningsbadet?

En grannlaga process att välja papper (mjukt eller hårt), belysa i rätt antal sekunder, kanske skugga någon del av bilden för att det skulle bli bra. Och så framkallningsskålarna, fixativet och sköljskålarna. Så mycket finlir och fingertoppskänsla för att få fram det perfekta fotot.

Min pappa fotograferade mycket men orkade inte riktigt framkalla sina negativ. Resultatet blir förstås att vi har en massa oframkallade negativ, som vi undrar vad de kan föreställa. Jag har försökt att hitta skanners som kan ta hand om alla olika format, från stora svartvita glasplåtar till minimala färgnegativ. De finns, men kostar ohemult mycket. Därför fick jag tipset (tack Kjell & co!) att försöka med en app i stället. En app som läser av och omvandlar negativet till positiv direkt i mobilen. Det är bara att hålla upp negativet mot en ljuskälla och kolla och direkt ser man om det är en bild man vill ha eller ej. Så smidigt!

Det här negativet är en stor glasplåt, ungefär 9×6 cm, tagen någon gång kring 1900. Den är inte tagen av min pappa, men han samlade på allt han kom över i fotoväg. Så när någon tänkte använda gamla glasplåtar för att göra en glasveranda ingrep han och köpte upp plåtarna.

Och varför framkallades aldrig denna förtjusande bild kan man undra.

Kanske för att jag inte skulle börja fundera över den fina kaninpälsen och kaninpälsmössan, som jag fick lagom till vintern efter att våra kaniner ”sprungit till skogs”.

Hursomhelst har jag aldrig sett bilden förut, men med hjälp av den där appen blir den tillgänglig på en sekund.

Och här är en bild som kanske inte säger så mycket, i alla fall om man inte haft just den här vyn som morgonutsikt under de första tjugo åren av sitt liv.

Men kul att se, just för dem som hade detta som morgonutsikt under många år.

Bra app! Det finns lite olika varianter och jag har bara testat en. Söker man på ”omvandla negativ”, eller något liknande kommer det upp en hel del förslag. Rekommenderas till alla som har en hög oidentifierade negativ därhemma!

Uppdatering 8/6: Syrran önskar sig fler negativomvandlingar. Här kommer en, som möjligen fångat henne på bild. Fast det är lite svårt att säga.

Publicerat i Foto, historia, Livet | Etiketter , , , | 25 kommentarer

En duva satt på en gren och funderade

När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet, i höjd med trädkronorna, upptäckte jag ett fågelbo strax utanför vardagsrumsfönstret.

Vad trevligt, tänkte jag, det ska bli spännande att se vad jag får för grannar. Men boet har varit tomt i nästan två år. Då och då har någon duva slagit sig ner intill boet och funderat på om den där lilla ettan är något att satsa på. Men tydligen har den inte varit tillräckligt attraktiv som duvbostad, trots det fina läget bland träden i allén, nära tunnelbanan.

De där duvorna har fått mig att tänka på Roy Anderssons film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Filmens titel är nog det jag gillar bäst med den filmen. Den är inspirerad av en målning av Pieter Bruegel, som visar några jägare; ovanför dem i träden sitter fåglar och iakttar dem. Som om de undrar, menar Roy Andersson, vad i allsindar det är de gör. Vilket leder vidare till frågan vad vi håller på med, egentligen. Det kan det ju vara bra att fundera över, då och då. Inte bara om man är duva.

Men nu har jag fått annat att tänka på, för jag har äntligen fått nya grannar! Av allt att döma är det björktrastar som slagit sig ner i den lilla enrummaren som duvorna ratade.

Från att bara knappt kunnat skönja silhuetten av den ruvande mamman, kan jag nu följa en hel fembarnsfamiljs vardag på nära håll.

Lite avvaktande är de förstås, så här i början. Särskilt när mamma är ute och hämtar mat. Då trycker de sig tätt intill varandra och blänger på mig.

Men vi ska nog kunna bekanta oss med varandra. Om vi hinner, alltså. När jag läser på, ser jag till min förvåning att det bara tar ett par veckor innan de är flygga och kanske flyttar hemifrån. Eftersom de kläcktes när jag var på landet kan de vara en dryg vecka nu. Mamman har i stort sett bara flugit av och an med mat, för att sedan sätta sig på en gren lite längre upp i trädet och pusta ut mellan varven. Jag undrar om inte jag kommer att känna av det berömda ”empty-nest-syndromet” mer än vad hon kommer att göra.

Publicerat i bostad, fåglar, Livet, Okategoriserade | Etiketter , , | 8 kommentarer

Skriande skrivarbrist

Så här års inträffar en rad födelsedagar, skolavslutningar och diverse andra bemärkelsedagar som kräver en bra skrivare.

Om man totat ihop ett vackert gratulationskort med lite foton från förr, eller om man lyckats skriva ett längre brev som man gärna vill skicka som papperspost i ett kuvert med  fina frimärken på – ja, då behövs en skrivare.

En sådan har jag förvisso i huset på landet, men den är ganska gammal och valsen (eller vad det kan heta) verkar sliten. När jag försöker skriva ut något blir det liksom randigt. I den mån det alls går att skriva ut. Bläcket börjar ta slut och skrivaren skriker efter mer mat. Vilket är ett bra argument för att köpa ny skrivare, eftersom bläcket är nästan lika dyrt som skrivarna.

Så jag åkte till en närbelägen Elgigant redan i mitten av april, inför kommande gratulations-säsong. Där gapade skrivar-hyllorna tomma. De vanliga hemma-skrivarna fanns inte längre där de brukar stå. På golvet stod några större kartonger med skrivare i femtiotusenkronorsklassen och uppåt.

Slut på vanliga skrivare, helt enkelt. Men om jag beställde en skrivare skulle jag kunna få den en bit in i maj.

Det fick jag inte. En bit in i maj fick jag i stället ett meddelande om att den skulle komma i juni.

Några dagar senare fick jag ett nytt meddelande att min skrivare skulle komma i juli.

Nåväl, tänkte jag, mitt gamla härke till skrivare får väl duga så länge. Kan inte hjälpas om det blir lite randigt. Men då behövs alltså nytt skrivarbläck. Vid hyllorna för skrivarbläck var det dock väldigt utplockat, nästan lika tomt som på skrivarhyllorna.  Så nu undrar jag vad det är som pågår.

Har alla skrivarfabriker gått omkull under coronaperioden? Eller är det tvärtom så att de inte hinner tillverka skrivare i den takt de går åt? Har alla som brukar skriva ut privata dokument på jobbet skaffat egna skrivare nu när de jobbar hemma i stor utsträckning? Eller finns det någon helt annan förklaring?

Publicerat i Att skriva, Efterlyst, När det skiter sig, otur, Planering | Etiketter | 9 kommentarer

Voro hennes sista ord …

I bloggandets barndom var det ganska lätt att sköta sin sida. Om det var något som hakade upp sig kunde man ringa sitt webbhotell och fråga; ofta fixade någon händig supportperson problemet. Men i takt med att mindre och mellanstora svenskbaserade webbhotell köpts upp av internationella storbolag ändras förutsättningarna. Jag försöker nu fixa några ”rekommenderade åtgärder” på den här sidan. Alla sådana åtgärder är kombinerade med varningstexter om att allt kanske försvinner. Så om jag inte hörs av på ett tag – eller inte alls – finns en naturlig förklaring.

Det här kan i så bli den sista av mina akvareller som visas här. Motiv från Slussenområdet där jag försökt lägga ett förlåtande dis över eländet.

 

Om man i stället kollar på lite närmre håll ser det ut såhär. Bråtigt och stökigt. Jag undrar ofta när jag åker förbi området om det är någon som har koll, egentligen.

Informatörerna som jobbade för Projekt Slussen, inför projektstarten, bedyrade att allt skulle gå mycket smidigt och några bullernivåer att tala om skulle det ju inte bli. Det lade mycket tid på att förklara hur pålningen skulle ske med nya mindre störande ljudnivåer.

De glömde att berätta att sprängningarna i Katarinaberget skulle låta som fruktansvärda åsknedslag i husen kring Mosebacke. Och att man skulle spränga så sent som klockan tio på kvällen, då man äntligen fått barnen att somna.

Klart dom vaknar. Så då får man ta om nattningsceremonin.

Jag skulle gärna vilja veta – och ska nog försöka ta reda på – hur långt man kommit i förhållande till den ursprungliga planen. Och hur det ser ut med kostnaderna. Håller budgeten?

Kan kanske bli ett blogginlägg framöver. Om jag lyckas fixa det där med uppdateringarna, alltså.

Publicerat i Arkitektur, bostad, byggförsening, Miljö, Planering, Slussen | Etiketter , , | 18 kommentarer

Liten konsthjälpreda

Bored Panda heter en plats på nätet som presenterar ibland knäppa, ibland tänkvärda inslag. Jag kan inte riktigt bestämma mig till vilken kategori deras lilla konsthjälpreda hör.

Den har rubriken ”A Silly But Accurate Guide On How To Recognize Famous Painters By Their Art”.

Som till exempel att konstnären är den holländske 1400-talskonstnären van Eyck om många, såväl kvinnor som män, ser ut som Putin.

Och hur ska man veta om det är en Rembrandt man ser? Det är bara att hålla utkik efter hobbits, eftersom de är rätt vanligt förekommande på Rembrandts målningar.

Om det handlar om folk som har tråkigt på partyn är det sannolikt Édouard Manet.

Om man i stället ser människor som ser ut att ha roligt på party är det sannolikt Pierre-Auguste Renoir.

 

Jag kom att tänka på den här lilla konstguiden när jag lyssnade på radioprogrammet ”Stil” häromdagen, där de som vanligt sakkunnigt och grundligt avhandlade veckans stilämne. Denna gång var det den italienska konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggios  stil. Det handlade både om hans livsstil och hans modellers framtoning på målningarna.

Bored Pandas konstguide konstaterar helt kort att man kan vara säker på att det är en Caravaggio om de avmålade modellerna är mörklockiga koögda unga män, som ser ut som kvinnor.

Radioprogrammet Stil koncentrerade sig i stället – som ofta – på kläderna. Caravaggios modeller har ofta en enkel vit skjorta, eller ett vitt skynke, som liksom halkar av här eller där.

Med detta vill jag egentligen bara säga att Stil är ett radioprogram som det är väl värt att lyssna på eftersom de lägger ner arbete på att hitta intressanta ämnen, som de också tar hand om på ett bra sätt.

Publicerat i Att tolka, historia, konst, Porträtt | Etiketter , , , , , | 18 kommentarer