Eftersom jag numera bor i ”orten” blir det så gott som dagliga resor med tunnelbana eller buss. Och alltid, ofta under värsta stress- och trängseltrafiken, finns papporna där. De har hämtat på förskolan, eller varit på träning, eller handlat med sina eftermiddagströtta barn. De är omtänksamma, praktiska, roliga och mycket närvarande. Självklart, kan man tycka, men visst har det skett en förändring under de senaste 60 – 70 åren?
Här är min pappa i mitten i den snyggt planerade syskonskaran: Evert, Alice, pappa, Ellen och Erland.
Vår pappa var hyfsat närvarande i våra liv. Han var med även när vi föddes, men det berodde på rent praktiska orsaker: alla vi tre syskon föddes hemma.
Sedan var pappas arbetsplats på bottenvåningen i huset där vi bodde på övervåningen. Han kom liksom inte undan. Men han var också en engagerad pappa som kompenserade knappa resurser med påhittighet.
Det finns inte många bilder på honom, eftersom det alltid var han som fotograferade. Det finns enstaka ateljéfoton och en och annan bild där någon lyckats ta kameran ifrån honom.
Här har jag hittat en bild från 40-talet inför en avresa från Horndals station, kanske till Boden, där han låg inkallad. Pappa är nummer tre från höger.
Och här en bild som mamma tagit, från en målarcirkel som pappa startade 1947. Den fortsatte sedan till 1967 och har fått efterföljare på senare år. Pappa längst till höger. Att skaffa barnvakt var det ju inte tal om, så cirkeln hölls ofta hemma hos oss, ibland i skolan, eller utomhus och då kunde vi hänga med. 
Om man tillverkar skolbänkar, vilket pappa gjorde, är sommaren den brådaste tiden. De flesta leveranserna skedde i augusti. Därför blev det si och så med semester. Då får man hitta på något annat, till exempel tältutflykter på den egna tomten.
Eller kanske en kortare cykelsemester. Spännande dagar, med övernattningar i en lada och på en fäbod. Men jag tror inte att syrran uppskattade färden i en obekväm barnstol.
Jag är nöjd med min pappa, men ser något nytt hos dagens pappor. De har koll på ett annat sätt. Ta till exempel loppisen som jag var på för ett tag sedan. En pappa sålde diverse prylar, däribland dotterns dockor, som hon växt ifrån.
”Oj!” utbrast jag ”vilket härligt Barbie-gäng!”
Han tittade lite oförstående på mig och skakade på huvudet, kanske åt min okunnighet. ”Nej, det här är ju inte Barbie-dockor. Det är Disneyprinsessor.”
Såklart! Där hade min pappa legat i lä.
Mammas ögon sken upp när jag kom och hon sa: ”Vad bra om du kan sitta!” Mamma var sjuksköterska i sin ungdom och jag visste att hon brukade använda termen ”att sitta” när det handlade om att sitta vid sjuksängen och följa en person till slutet. Hon småslumrade emellanåt, vi pratade lite, men framåt elvatiden på kvällen tyckte hon att jag skulle åka hem och sova i min stuga i närheten. ”Jag lovar, det händer inget i natt. Du behövs bättre i morgon.”
par tuber superlim gav jag upp att försöka laga listen och ringde till inglasningsfirmans serviceavdelning för att beställa en ny. Telefonkön var oändlig. Eller kanske det inte fanns någon kö utan bara meddelandet som sa att jag var placerad i kö? Jag testade åtskilliga gånger och lät telefonen ligga med högtalarljudet på, medan jag sysslade med annat. Jag försökte också utan framgång chatta och mejla. Sedan fick jag en snilleblixt: man ska såklart inte ringa service utan försäljning! Där svarade de direkt, slussade mitt samtal vidare och efter en dryg månad fick jag min list. Där sitter den nu i sitt hörn. Men då upptäcker jag att jag borde bytt nästa list också. Dels för att den är missfärgad av sol av ålder, dels för att den är skör och naggad i kanten. Suck; på’t igen.
Medan jag väntade i telefonkön tog jag tag i elsladdarna till taklamporna i köket. De har hängt och sett trista ut sedan jag flyttade in, så nu var det dags att rätta till dem. Jag lyckades leta upp det jag behövde i olika bra-å-ha-lådor: något att fästa upp de hängande sladdarna med och en kupa för att dölja urtaget. Den där kupan har en listig bygel som man trär över lampkroken och då sluter den tätt mot taket. Man kan lirka in överbliven sladd också, så att det blir lite snyggare.
Sen var de de andra kuporna som sitter rakt ovanför lamporna. De satt lite på sniskan och behövde rättas till.
Japp, det är en begonia i fönstret!
Jag vet inte om arrangörerna tänkte just på Andra Mosebok 8:2 där Farao får en varning från Herren att om han inte skärper sig ”… skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor”. Kanske det bara råkade bli grodutstyrslar som dominerade demonstrationerna. 
Och hur reagerade den som demonstrationerna riktade sig mot? Med bilder på sig själv iförd kungakrona och med en AI-genererad video som är svår att beskriva.
Tomas Ramberg oroar sig i DN hur det ska gå för Liberalerna: ”Mohamssons linje i regeringsfrågan är inte heller avsedd att kunna tillämpas i den praktiska politiken, den har formulerats för att hålla ihop det egna partiet. /-/Den rådande linjen är ett slags politisk silvertejp.” (Jag som löser många av mina problem med silvertejp tycker att det låter lite nedlåtande mot tejplösningar.)
Jodå, jag fortsätter oförtrutet med akvarellandet. Förra veckan var det monokromt, dvs övningar med bara en färg. Den här veckan la vi till en färg. I stället för anteckningar gör jag miniskisser som kan tydas som 1. vått i vått, 2. färg på hela ytan så att det går att ”lyfta fram” motivet med vatten, 3. vått på torrt med olika färgstyrka och 4. lite av varje, blandat.
Jag fotograferade det snabbt och hoppade på tåget, något fundersam. Vad menar SL med det budskapet? Ska vi alla skänka en tacksam tanke för att vi får några minuter i stillhet, medan vi väntar på nästa tåg? Eller ska vi tänka att vi i alla fall har en fungerande tunnelbana – om än försenad – till skillnad från de flesta människor i vår orättvisa värld.
Uppdatering 27 september: Jag har via e-post fått några fler förslag på olika sätt att se på samma sak, ibland beroende på egna preferenser, ibland för saker ser olika ut från olika håll :
När man tvättar treglasfönster ska man se upp så att fönstret man jobbar med inte stängs. För då kan det hända att de yttersta två lagren fastnar i fönsterkarmen och då går det innersta bara att öppna lite grann.
Men cykeltaket då? Det finns ju ett tak över cykelstället under fönstret. Visserligen är det för långt ner, men om jag ställer en stege på taket …
Jag borde ha haft en sån här manick, men det hade jag inte, för den ligger många mil härifrån. Det är en böjlig bitshållare till skruvdragaren, som löser de flesta problem.
Sen gällde det att få upp de där två trilskande, hopskruvade, fönsterbladen, trots att de saknade handtag. Det löste jag genom att göra en ögla av ståltråd som jag lirkade runt ett av skruvhuvudena och då kunde jag dra inåt så att fönsterbladen äntligen lossnade.
Ståltrådsrullen stoppade jag i fickan och när jag kom ut på gården såg jag att askkoppen utanför ingången hade lossnat. Igen.
Det är många muskelgrupper inblandade när skottkärran (som skymtar framför däcket) går i skytteltrafik uppför och nedför slänten.
På stora delar av tomten får gräset växa högt, men även en äng mår bra av att slås frampå sensommaren. Här försökte jag med lie, men det gick inget vidare. Det finns snedgående muskler på ryggen som sällan har bråkat med mig. Men nu protesterade de, så det fick bli trimmer i stället. Det blev ganska tufsigt och trist när jag samlade ihop allt hö, så jag kompletterade med gräsklipparen, den som inte har något driv, utan måste skjutas med muskelkraft. 
