Hur gammal kan en al bli?

Nere vid stranden står en gammal al, som alltid har funnits. När min farfar flyttade hit med sin familj, troligen 1905, anlände de med eka till den här stranden.

Min farbror Erland som då var fem år berättade hur imponerad han var av det mäktiga trädet, som han brukade kalla ”Den gamla damen”.

Den här bilden är troligen tagen på 1930-talet.

När jag hälsade på Den gamla damen nyligen såg hon ut så här, i femtiden på morgonen, när månen var uppe. Framför henne har det växt upp en hängsälg som skymmer henne lite, men hon är sig lik.

Det är svårt att tänka sig den här utsikten utan henne. Jag har låtit några andra alar vid stranden växa till sig, för att hon ska ha några efterträdare, den dag hon ger upp. Men de växer inte alls på samma spännande sätt utan står där raka och ordentliga, helt utan den gamla damens karaktäristiska stil. Jag hoppas verkligen att hon hänger med många år än.

Publicerat i Livet, Miljö, Natur, Porträtt | Etiketter , | 19 kommentarer

På jakt efter pappa

Så här på fars dag tänkte jag lägga upp lite bilder på min pappa, men det är lättare sagt än gjort, eftersom han alltid var bakom kameran. Jag har många trevliga bilden på den samlade familjen, på cykelturer, på släktträffar, på fikapauser på jobbet och mycket annat, men min pappa är nästan aldrig med, eftersom han var den som fotograferade.

Efter mycket letande hittade jag denna lite suddiga bild på pappa (till höger), kvinnan bredvid honom skulle kunna vara min mamma – i alla fall är det hennes cykel och min bror i någon slags barnsits, sedan farbror Erland och farbror Evert, med respektive. Pappa har berättat om hur man alltid cyklade, till ungdomsträffar, på dans, på semesterutflykter. Fem, sex mil på cykel var inte ovanligt för att komma till lördagskvällsdansen.

Sedan hittar jag denna bild, när cyklisterna på förra bilden kommit fram till sitt mål. Här fikar dom på balkongen i mitt barndomshem och pappa är bakom kameran i vanlig ordning. Men av allt att döma är det inte min mamma på bilden ovanför utan någon annan dam i den vita dräkten. Eventuellt, eventuellt min faster Ellen? Mamma finns här längst till vänster, med brorsan i famnen.

Men här är pappa med i alla fall, på en bild som troligen är tagen på den lilla tomt vid sjön som familjen hade några år, med en mycket liten stuga på.

Varför vi tältade på tomten kan man ju undra. Men å andra sidan: Varför inte?

Så ett hopp fram till 1995 på hösten, då pappa var 91 år. Det är en av de få bilderna som mamma tog av honom. Hon tyckte det var strongt av honom att hugga ved i den åldern.

För mig framstod det som fullständigt självklart. Han fixade ju allt sånt. Alltid.

Publicerat i Förebild, Foto, Livet | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Un, dos, tres – Lula otra vez!

Ett, två, tre – Lula en gång till! Det blev ett oerhört jämnt valresultat i presidentvalet i Brasilien och Lula da Silva vann med 1,8 % över Bolsonaro, som varit president sedan 1 januari 2019.

Eftersom man röstar digitalt i Brasilien blir det inte mycket till valvaka. Resultatet brukar vara klart ganska tidigt på kvällen. Men tidsskillnaden på fyra timmar innebär att det dröjer till efter midnatt här i Sverige.

Här är en bild som jag tog 2014, när jag var i Brasilien. Man ser en glad Lula och hans efterträdare Dilma Rouseff, som valdes till president i oktober 2014. Tidsangivelsen på TV:n visar att valet är klart redan 21.32 på valdagen.

Trots att resultatet i årets val varit känt sedan i går kväll har Bolsonaro ännu, på måndag eftermiddag, inte kommenterat valresultatet. Illavarslande eftersom han, i likhet med Donald Trump, sagt att valsystemet inte är tillförlitligt. Ledare i olika länder var snabba att gratulera Lula, som Joe Biden, Emmanuel Macron, Justin Trudeau, Olaf Scholtz, Pedro Sánchez och Rishi Sunak. Snabba, kanske eftersom man befarar att Bolsonaro ska ifrågasätta resultatet.

Också från oss här i Norden kom gratulationerna. Norge meddelar att de nu återupptar samarbetet om bevarandet av Amazonas, som satts på paus eftersom det verkade utsiktslöst att åstadkomma något med Bolsonaros vid makten. Det sägs att ett område stort som Belgien avskogades i Amazonas under Bolsonaro.

Fortfarande ingen reaktion från förloraren Bolsonaro, hör jag just på nyheterna klockan fem på måndag eftermiddag … inte heller nu när klockan är sju … och fortfarande ingen reaktion när klockan är tio på kvällen …

Uppdatering 1 november. Dag två efter valet i Brasilien har Bolsonaro fortfarande inte låtit höra av sig, men han anhängare har börjat formera sig. I norr samlas de vid militärhögkvarteret och kräver att militären ska gripa in och ställa allt tillrätta.

Och så till sist, lagom till Aktuellts sändning klockan 21 kommer ett kort meddelande från Bolsonaro som är lite svårtolkat men som nog innebär att han kommer att acceptera att han förlorat. Men han tillade att han gärna ser fortsatta protester från sina anhängare.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Politik | Etiketter , , | 13 kommentarer

Inget lätt jobb!

Jag kan ibland tycka lite synd om nytillträdda kulturministrar, oavsett partifärg. Det är ett omöjligt pastorat de fått att sköta och inget är så tacksamt för medierna som att försöka sätta dem på det hala.

Det blir ofta lite lättköpta poänger av det.  I SVT:s direktsändning får moderata kulturministern Parisa Liljestrand frågan: ”Vilka av dessa verk skulle kunna ingå i en svensk kulturkanon?”

Hon invänder helt korrekt att det är inte hennes jobb att välja verk. Och tillägger att hon läst de första två böckerna, men inte den tredje. Och skandalen är ett faktum. Den tredje titeln är ju en FILM! Fast den ser onekligen ut som en bok på bilden. Jag skulle nog ha undrat, om jag fått samma fråga: Kom kanske Triangle of sadness ut som bok först? Hursomhelst är det ju Östlund som skrivit manus och att säga att han är en bra författare är kanske inte helt galet. Kritiken mot Parisa Liljestrand handlar också om att hon inte ”ägnat sig åt kultur” och det återstår ju att se hur pass bra hennes handlag är med detta spretiga opinionsrika område som hon satts att ta hand om.

Här finns gott om kontaktytor med många instanser som anser sig behöva särskilt mycket uppmärksamhet från Kulturdepartementet: hela den alltid lika eftersatta kulturarvssektorn och en rad museer, alla med akuta behov, här finns teatrar och konserthus, ungdomspolitik, de nationella minoriteterna, det samiska folkets språk och kultur, trossamfund, begravningsverksamhet, folkbildningen, filmen, idrotten, Författarförbundet, Teaterförbundet, Dramatikerförbundet, Bokförläggareföreningen, Tidningsutgivarna, Journalistförbundet, Public service och en rad massmedieföretag. Visserligen finns det några myndigheter som servar Kulturdepartementet, men alla inom dess område kan närsomhelst vilja träffa kulturministern för en uppvaktning.

Bengt Göransson på sitt tjänsterum i dåvarande Kulturdepartementet, på Mynttorget 1. I bakgrunden Leif Zetterlings tavla ”EU-hierarki”.

Den kulturminister som det ofta talas varmt om är Bengt Göransson och han är också den som suttit längs som kulturminister, drygt åtta år. Vad var det då som gjorde att Bengt Göransson var populär redan när han var kulturminister och sedan har fortsatt att höjas till skyarna? Var det för att han hållit på med kultur?

Han var länge chef hos researrangören RESO och sedan hos Folkets Hus-föreningarnas riksorganisation, tills han blev kulturminister 1982. En byråkrat, med andra ord? Javars, en ganska duktig administratör, men också en mycket engagerad folkrörelseperson, med uppdrag inom ABF, Föreningen Norden, IOGT med mycket mera. Hans hemlighet eller USP, som det heter numera, dvs hans ”unic selling point” var engagemanget. Han gillade att gå på bio, han såg så gott som varenda teaterföreställning i landet, han var konstintresserad och beläst. Han var masskonsument av tidningar och tidskrifter och han hade koll på vad som hände i mediebranschen. Han var också den som såg till att vi slipper reklam i SVT-kanalerna. Det tackar jag honom för så gott som dagligen.

Publicerat i Debatt, Förebild, historia, Politik | Etiketter , , | 14 kommentarer

Rekord i färgnörderi

Jag passerar ofta Sala, på vägen till och från huset på landet. Ibland stannar jag till på det fina Aguéli-museet för att få mig en dos färg.

Det ligger i sakens natur att konstnärer är intresserade av färg, men Ivan Aguéli slår nog alla rekord som färgnörd. Man kanske skulle kunna tycka att det överdrivet eller lite kokett, hans besatthet av färger och av att fånga rätt nyanser. Men när man ser resultatet faller sådana invändningar platt. Man står inför hans målningar och undrar: Hur GÖR han?

När man läser om hans konstnärskap, till exempel i Ivan Aguéli Människan, Mystikern, Målaren, av Axel Gauffin inser man hur besatt han var av färg. En dag i Paris, den 7:e juli klockan tolv, upptäckte han en ovanligt intensiv blå färg på himlen när han passerade bron från Montmartrekyrkogården. Han insåg att det inte skulle vara riktigt samma färg senare, om han gick hem och hämtade sina målarprylar för att måla av den. Så han väntade till nästa år klockan tolv, den 7:e juli. Sen gick det inte så bra då heller, eftersom han inte fick stå precis där han ville, mitt i trafiken…

Han var besatt av att fånga ljuset, ljusets färg och ljusets inverkan på färgerna. Landskap, ansikten, husgavlar, allt var lika intressant, färgmässigt.

Han sökte sig till Spanien och Nordafrika för det speciella ljusets skull. Han sammanfattade sina idéer om konsten så här: Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.

Det finns inga reproduktioner som gör honom rättvisa och det känns nästan fel att försöka visa hans målningar så här på skärmen. De ska helst ses i original.

Så sorgligt att han dog så ung, bara 48 år, i en tågolycka i Spanien. När jag går igenom Aguélisällskapets årsböcker hittar jag en fin liten annons för det internationella företaget Metso, som jobbar med ”mineralbearbetning och metallförädling världen över”. Tydligen tillverkade de också tågväxlar. De menar att om man bara hade haft deras tågväxlar i Spanien 1917,  då hade han inte ha behövt dö så tidigt…

Publicerat i Att måla, Att resa, färg, historia | Etiketter , , | 6 kommentarer

I stället för dagbok

Jag tänker ibland att det kunde vara en bra idé att skriva dagbok, men har det inte blivit av hittills, så lär det inte ske nu heller. Bloggen får fungera som ett slags ersättning för den dagbok jag inte skriver; en ganska slumpartad blogg, där nedslagen i min samtid och mitt liv är mycket osystematiska.

Idag till exempel väljer jag att skriva om Theodor Roosevelt, som var ute på en valturne just den 14 oktober för 110 år sedan. När han var på väg till ett valmöte i Milwaukee stannade han till för att hälsa på anhängare som samlats utanför hotellet där han pausade.

Då sköts han av en stalker, John Schrank. Kulan gick igenom Roosevelts ytterrock, genom ett glasögonfodral och genom det hopvikta, ganska långa talet i hans innerficka. Den fortsatte in i bröstmuskeln och stannade där.

Folkmassan kastade sig över Schrank, som klarade livhanken bara tack vare att Roosevelt manade till lugn. Till polisen sa han: ”Ta hand om honom och se till att han inte misshandlas”.

Sen höll han handen för munnen och hostade till för att se om det kom något blod, om hans lungor var skadade. Det kom inget blod, så han ryckte på axlarna och sa att det är bara ett köttsår och nu åker vi till valmötet så att jag kan hålla mitt tal.  Det gjorde han och efteråt, på sjukhuset konstaterade man att kulan kunde stanna kvar där den var – att plocka ut den skulle troligen orsaka mer skada. På bilden visar hans sekreterare Elbert Martin upp talet, med kulhål genom sidorna.

Om det alls går att hitta något upplyftande i denna våldsamma berättelse är det väl möjligen Roosevelts lugn och hans uppmaning både till sina anhängare och till polisen att inte bruka våld. Han hade som polischef i New York bekämpat maktmissbruk och korruption och visste hur det kunde gå till.

Här hemma i Sverige kan vi i värsta fall gå mot en period av större godtycke när det gäller brottsbekämpning, med den långa åtgärdslista som de blivande regeringspartierna presenterat idag, tillsammans med Sverigedemokraterna. I det gemensamma Tidöavtalet finns åtgärder som kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, effektivare hemliga tvångsmedel, utvisning på grund av bristande vandel, visitationszoner och anonyma vittnen. På Facebook ser jag en syrlig kommentar om detta gäng som kallas ”Tidölaget” kompletterat med en definition av begreppet: ”Tidölag, subst. umgänge mellan artfrämmande individer”. Vi får väl se framöver hur pass artfrämmande de är sinsemellan. Idag verkade de väldigt samstämmiga.

Publicerat i Debatt, Förebild, historia, Politik, USA-val | Etiketter , , | 16 kommentarer

Höstmix

Säga vad man vill om hösten, men färggrann är den i alla fall. Överallt och runtomkring oss. Vilket jag hade tagit för givet och aldrig tänkt särskilt på, förrän jag bodde i USA några år och förundrades över dagliga rapporter på TV om hur långt höstfärgerna hunnit på sin färd från Maine i norr via Vermont och Massachusetts till Connecticut.

Och nu läser jag i tidskriften Vagabond om turistmål med vackra höstfärger, till exempel Kyoto i Japan, som denna bild är från.

Vagabond missar dock de svenska höstfärgerna. Vi behöver ju varken åka till USA eller Japan, vi har det runt omkring oss så här års. Så här ser det ut när jag tittar ut genom köksfönstret, där jag just fått in innanfönstret, med fönstervadd emellan.Lönnarna är lite lynniga och växlar färg i olika takt. Medan axveronikan byter om till helgult.

Liten Japan finns det faktiskt också i trädgården. Det här är, enligt min farbror som planterade trädet, en japansk lönn. Lite lik Vagabonds japanska bild, kanske?Den står borta vid ladan och egentligen kanske den inte är helt rätt röda färg att matcha det faluröda med. Men även om jag är känslig för färger är jag inte beredd att hugga ner den japanska lönnen och jag drar mig också för att måla om ladan.Bakom den japanska lönnen döljer sig ett annat träd, också det (enligt min farbror) av asiatiskt ursprung. Det är en koreagran, som har lustiga kottar, lite blåaktiga och med ett ovanligt växtsätt, rakt upp. Summa summarum anser jag att hösten får finnas, för att den är så färgsprakande vacker.

Publicerat i färg, Trädgård | Etiketter , , | 8 kommentarer

Lättad!

Ibland har jag försökt granska mina akvareller som om det inte är jag som har målat dem. Tänkt: Vilka förbättringsförslag skulle en riktigt kritisk kritiker kunna komma med?

Jag har med andra ord förvandlat mig till Arga Akvarellisten då och då, men nu var det länge sedan. Därför har den Arga fått fria händer  den här veckan och resultatet blev mycket bra: tre kassar kasserade målningar ligger numera i soprummet! För säkerhets skull kamouflerade jag dem med tidningar överst, så att ingen skulle kunna få för sig att plocka upp kassarna och botanisera bland mina misslyckanden.

Det är målningar som jag gjort allt för att rädda. Jag har knäskurat dem och börjat om. Jag har målat på de baksidor som inte varit för kladdiga. Jag har ”förbättrat”, kompletterat, tvättat av och försökt igen och nu är jag så innerligt trött på allihop att jag njuter av att slippa ha dem i mitt liv!

Men några sparade jag. De som mer var en påbörjad målning än en misslyckad. Sådana kan få bli bakgrunder och bör få en chans innan jag slänger dem, tänkte jag. Som den här. Bakgrunden fick mig att tänka på solnedgångarna vid Indiska Oceanen och kvinnorna som brukade gå ner till stranden för att vänta på sina män när de kom tillbaka från dagens fiske. Det var bara att måla dit kvinnorna, så blev det ett slags motiv.

Eller den här, som jag klippt itu. Den var mest ett grågrönbrungult mischmasch, men på en bit gick det att förtydliga till något som såg ut som en masaihydda. På den andra biten drog jag några penseldrag som blev en väg och där placerade jag ett par kvinnor på hemväg mot kvällningen.

Eller en påbörjad målning, ur minnet, från soligare trakter – kan vara Sydeuropa eller Östafrika. Mycket ljus och en avlägsen bebyggelse. Till det lade jag en förgrundsbåt och en person som stretar hemåt med sin cykel från stranden. Nu funderar jag på om det ändå inte är två olika målningar …

Jag har sparat ytterligare några sådana där bakgrunder som jag ska försöka att hitta på motiv till. Så jag vill nog hävda att slängverksamheten har skett med någon slags urskillning.

Det är ju inte så att jag helt har kastat bort hela min målarhistorik från de snart åtta år jag hållit på med akvarell. Jag har sparat lärorika misslyckanden och sånt som jag är (nästan) nöjd med.

Men jag är mycket tacksam mot min inre Arga Akvarellist för att jag numera har lite mer plats i skåpen för nya målningar. För DET vore väl kontraproduktivt om något, att inte kunna måla för att skåpet är för fullt!

Publicerat i akvarell, Arga akvarellisten, historia | Etiketter , , | 10 kommentarer

Läget

I entréhallen på Södersjukhuset hänger en stor tavla i koppar med mönster som jag tror består av ärgfläckar och detaljer som en liten hylla och en stege till en något som ser ut som en trädkoja.

Intill finns ytterligare en sådan tavla, också den med en liten hylla. På hyllan står en blomkruka. När man sitter och väntar där har man tid att fundera lite över konstverken. Till exempel om den där krukan ingick i det ursprungliga konstverket, eller om det är någon spjuver som ställt dit det i efterhand. Konstnären är Anders Kappel och verket heter ”Koloni”. Det skulle ju gå att kontakta honom och fråga hur det är med krukan, men konstverket blir liksom mer levande om man får fortsätta att undra.

När jag sedan såg de här förberedelserna för en fönster-renovering kom jag att tänka på konstverken på Söder-sjukhuset.

Det finns någon slags likhet – stegen och den stora fyrkantiga formen. Den får mig att fundera på  om jag kanske kan få dit en  blomkruka. Eller möjligen en liten bukett i alla fall.

”Men varför skriver du inte något om det röriga politiska läget?” frågar en kompis som följer min blogg.

Det kanske jag gör så småningom, men just nu är allt i något slags vänteläge. Det lär väl bli så att socialdemokraterna röstar fram en moderat talman i riksdagen idag och sedan släpper fram en sverigedemokratisk vice talman. Sedan får SD ta plats som ordförande i fler riksdagsutskott än de övriga borgerliga partierna tillsammans. Därefter kan SD åtnjuta en bekväm ställning i baksätet när Moderaterna, KD och L bildar regering för att ratta landet. Skulle jag tro. Men politiken är numera, som samma kompis brukar säga, säga full av extremiteter – så man kan inte så noga veta.

Publicerat i Att tolka, Debatt, konst, Politik | Etiketter , , | 8 kommentarer

Jag tänker sällan på Seifert

Det är inte så ofta jag tänker på nobelpristagaren Jaroslav Seifert, måste jag erkänna. Men idag gör jag det, eftersom det är hans födelsedag.https://4.bp.blogspot.com/-ms68BQ-dmHw/VN7lxTyKnUI/AAAAAAAAQYw/tzvhrlxhqe4/s1600/seifert_jaroslav1.jpg Han föddes den 23 september 1901 i en förort till Prag i en arbetarklassfamilj. Pappan var socialdemokrat, mamman var mer opolitisk, men troende katolik. När föräldrarna gifte sig fick pappan en kommunistisk medalj av mamman (katoliken) och mamman fick ett kruicifix. Seifert noterar detta i sina memoarer och tycker att det tyder på ett öppet sinne hos båda föräldrarna.

Själv ville Seifert bli journalist eller poet eller både och, vilket han blev. Han blev också kommunist efter andra världskriget i det nybildade Tjeckoslovakien. Han skrev i olika partitidningar och var samtidigt en av ledarna för ”Den poetiska rörelsen” som drev tesen att konsten finns till för konstens skull, inte för att gå någons ärenden.

Det fungerade ett tag att kombinera journalistiken med poesin, men till sist blev han utesluten ur partiet för sin kritiska hållning. Han kunde fortsätta skriva, både som poet och journalist, tills partiet tog makten 1948 och förbjöd honom att verka som journalist. Två år senare censurerades en diktsamling av honom för att den ”missbrukade poesin som uttrycksmedel”.  Seifert fortsatte skriva, mer om dagligt liv, natur och kärlek än om politik. Han dog 1986, några år före sammetsrevolutionen.

Han hade ju en poäng där, att konsten ska vara obunden och fri. Liksom att journalistiken ska vara undersökande och sanningssökande, inte propagandistisk. Kom jag att tänka på när jag tänkte på Seifert på hans födelsedag.

Publicerat i Att tolka, Debatt, historia, konst, Politik, Porträtt | Etiketter , | 6 kommentarer