Det finns över 150 litterära sällskap i Sverige, mer eller mindre aktiva. De flesta ägnar sig åt någon svensk författare, men det finns också ett par sällskap för utländska författare.
Att Shakespeare får ett svenskt sällskap är kanske inte så förvånande. Mer nischat är väl Svenska Horatio Hornblower-sällskapet (Hornblower är huvudperson i Cecil Scott Foresters romaner om sjöslagen under Napoleonkrigen).
Det finns också ”epoksällskap” som Unga Skåne eller ”genresällskap” som Deckarvännerna.
De litterära sällskapen har oftast samma höga medelålder som till exempel hembygdsföreningarna, något som bekymrar. Jag brukar trösta de oroliga med att det vanligtvis är först vid 60 – 70 år som man kommer upp i kulturarvsåldern. En hög medelålder innebär dessutom en stor samlad kunskapsmassa. Erfarenhetsmässigt och kunskapsmässigt motsvarar en 60-åring tre 20-åringar, i alla fall på områden som litteratur och kulturarv.
Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.
Man har delad vårdnad om Hjalmar, så att årsmöten och olika program förläggs växelvis till Stockholm och Örebro, ofta i Bergmans Wadköping.
Förra helgen var det Örebros tur med ett intressant program om Att kastas från toppen till botten, ett återkommande tema hos Bergman.
Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.
Efter programmet i den fullsatta Teaterladan i Wadköping var det middag på Elgeriigården, Hjalmar Bergmans morfars hem. En spännande plats, ett av de få trähus som överlevde den stora branden i Örebro 1854. Bergman lekte ofta där som barn och interiörerna ser ut att vara oförändrade från den tiden.
Morfar Elgérus var en framgångsrik entreprenör, färgare till yrket, med en verksamhet som expanderade i olika riktningar, inklusive kemtvätt, som han var en av de första att introducera i Sverige. Spår av den verksamheten hittade jag på väggen i hallen.
Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.
Innan vi skildes åt för dagen fick vi en annorlunda Jobs-post av biskop Mogren. I Siljansnäs finns företaget Jobs handtryck. Eva Nordblom är en av deras designers och hon har gjort det här fina påskkortet, som vi fick varsitt exemplar av.
Så roligt att ha möjlighet att delta i ett litterärt årsmöte. Och så roligt att det finns tillräckligt med intresse och ork att driva ett sällskap.
Jag var med i Anna Maria Lenngren sällskapet — som tyvärr lades ned på grund av ointresse. Det var en för okänd författare för att kunna överleva på vischan.
Margaretha
Väldigt roligt med ett så vitalt sällskap som Hjalmar Bergmans! Annars går det ju lite upp och ner i den litterära sällskapsvärlden. Några upphör, andra kommer till. ”Vårt” sällskap i Södra Dalarna, Johan-Olov-sällskapet, lyckas hålla en rimlig nivå på aktiviteterna, trots att vi vårdar minnet av en av Sveriges mest bortglömda författare!
PS. Det kan bero på när en författare levde, hur lätt eller svårt det är att hålla liv i ett litterärt sällskap. Anna Maria Lenngren är ju fortfarande en kändis, men liksom på stort tidsavstånd. Vår Johan-Olov dog 1955, många av de som är aktiva i hans sällskap har träffat honom, eller minns hans novellupläsningar i radio på 1940- och 50-talen. För nästa, eller nästnästa generation blir det sannolikt svårt att hålla intresset vid liv.
Så rätt du har, det går ju tre tjugoåringar på en sextio-åring. En sextioåring har mera erfarenhet och givetvis det är ju ungefär då man hinner engagera sig i det man är intresserad av. Litteratur är gemenskap också..
Så härligt med den illustrationen av den glada familjen och det fina påskkortet.
Glad Påsk så länge den varar!
Ja, man häpnar ofta över de uppslagsverk på två ben som man kan stöta på i dessa sammanhang! Men 20-åringarna är såklart mycket välkomna de också och det finns en och annan som är nördig nog att vilja vara med.
Glad påsk till dig och Uffe, även om den är lite kortare i dina trakter!
Intressant och ”kulturvårdande” inlägg. Du hoppar hit och dit i blogglivet, vilket ger kraft och must – och överraskningar. Fortsätt så.
Och akvarellerna… ?
Ja, det är ju en pytt-i-panna-blogg jag har, så det blir lite vad som råkar finnas. Och nu råkade det finnas en Jobs-post som samtidigt är ett påskkort, så det tyckte jag passade bra.
När det gäller akvarellerna är den sorgliga sanningen att jag inte bara hamnat på en utvecklingsplatå, jag har rutschat utför flera nivåer. Jag var med på en liten workshop nyligen med en mycket skicklig pedagog och akvarellist, med bedrövligt resultat. Riktigt usla akvareller och jag begriper inte varför.
Nej, nu har du fel. Bara skitsnack det där med ”rutschat utför flera nivåer”. Och vad pedagoger och experter säger ska du inte bry dig om. De kör efter schema. Stor konst bygger på ”egensinne och mod”. Måla efter eget huvud. Allt annat blir bara epigoneri.
– Jag målar hur fan jag vill, sa Evert Lundquist i farsans intervju en gång för länge sen.
Jamen jag målar ju inte som jag vill. Jag målar som en taffligare och sämre variant av det jag vill och egentligen kan. Det handlar inte om egensinne och mod utan en obegriplig oförmåga att få till det! Jag försöker trösta mig med floskler som ”Réculer pour mieux sauter” men det hjälper föga. Ack om jag kunde måla som Evert Lundquist!
För bara några veckor sedan läste jag om Flickan i frack. Den hade kanske också du på den läselista som var obligatorisk under gymnasietiden. Det är mycket man glömt sedan dess och jag går nog lite i ”ungdom” numera och läser även om annat som vi fick i läxa i skolan.
Visst är den bra! Jag läste den alldeles frivilligt, före gymnasiet. Jag brukade låna böcker i det lilla biblioteket i Horndal och avdelningen barn- och ungdomsböcker var ganska snabbt avbetad. Så jag gav mig på vuxenböckerna och turligt nog var Flickan i frack en av de första jag hittade där (den borde egentligen stå i ungdomshyllan, tycker jag). Jag gillade den och fortsatte med Bergman. Swedenhielms var också kul. Sedan körde jag fast i Chefen fru Ingeborg. Men Bergman tål att läsas om, verkligen!
Vilken intressant blogg, tack för engagemanget.
Det låter som att vi ses nästa gång den 25 maj i Stora Tuna kyrka.
Då delas Wallinpriset ut och Wallindagen firas.
Tack, och tack för tips! Stora Tuna är ju inte så långt från mina (egentliga) hemtrakter, så vem vet, vi kanske ses då.
Intressant!
Anledningen till den höga åldern i sällskapen är kanske tidsbrist. Nu när jag börjar närma mig pensionen ser jag fram emot att engagera mig i och ta del av både det ena och det andra, inte minst i den litterära världen. Så länge jag jobbar har jag inte riktigt tid och energi nog för det.
Men sen! Då blir det andra bullar.
Det ligger mycket i det, att man just inte hinner med så mycket annat när man jobbar. Dessutom tror jag att intresset för det förflutna ökar ju mer förflutet man själv har, så att säga.
Andra bullar låter lovande!
Ja, det är sant, om jag går till mig själv i alla fall, att intresset för det förflutna ökar med åldern. Lustigt, men kanske helt logiskt. Man vill förstå.
Ja, man vill förstå och har man dessutom, som jag, ett barnbarn som är intensivt nyfiken på ”förr i tiden” blir man ju uppmuntrad att försöka få lite bättre koll på samtidshistorien.