Filmtips fram till den 8 juni!

Postat den 23 maj, 2025 av Karin

När man ser om gamla filmer är det inte bara filmen man ser om. Man ser liksom om sig själv, eller sina reaktioner på filmen. Jag noterar andra saker nu och undrar över sånt som jag inte alls tänkte på då.

På den här bloggen fick jag tips om att En man och en kvinna finns på SvT Play. Jag vågade mig på att se den och det funkade.

Favoriten Anouk Aimée i huvudrollen tillsammans med Jean-Louis Trintignant. Regi Claude Lelouch.

Huvudpersonerna Anne och Jean-Louis möts av en slump vid sina barns internatskola. Barnen är små, kanske fem – sex år. Att man lämnar sina barn på internatskola så tidigt i livet funderade jag inte alls över när jag såg filmen i min barnlösa ungdom.

Och sedan alla tystnader i filmen, scener med bortvänd blick … Hmmm, kom jag på mig med att tänka nu, varför pratar dom inte med varandra i stället? Men ändå, en fin film att se och de svartvita scenerna i bilen, med regnet strömmande är både nyskapande, roliga och gripande. Man får följa Jean-Louis vindlande inre monolog om hur han ska göra nu. Vad kan nästa steg vara? Han kanske ska … eller nej, det är nog ingen bra idé. Fast …

Mest häpnadsväckande för min del är kanske ändå att filmen tycks ha påverkat mig mer än jag minns. Här till vänster har vi mig med min dotter några år efter filmen, och till höger filmens huvudperson Anne med sin dotter.

Och här är Anna och Jean-Louis på stranden med sina barn som de just hämtat på internatskolan och kommer att lämna tillbaka om några timmar.

Den där kappan, den där frisyren, som var rätt opraktisk och jag måste (precis som Anouk Aimée) stryka håret ur ansiktet hela tiden. Det var en del av konceptet, liksom. Och det där med att hantera relationer – well, det är en annan historia.

Det finns ett par uppföljare, som jag inte sett tidigare, En man och en kvinna: 20 år senare och Livets bästa år Den senare finns på Svt Play till den 8 juni och jag ska nog våga mig på den också.

Publicerat i Att tolka, Förebild, historia, Livet | Etiketter | Lämna en kommentar

En bra idé då, nu och i framtiden

Postat den 18 maj, 2025 av Karin

Koloniträdgårdsrörelsen har rötter på kontinenten och kom till Sverige främst via Danmark. Det var en frukt av industrialismen och urbaniseringen, behovet av en liten plätt att odla mat på. De arbetare som flyttade till städerna var ofta vana vid att ha tillgång till odlingsmark och därför nappade de gärna på möjligheten att ha en liten odlingstäppa.

Häromdagen var jag på en kolonilott där kolonisten och författaren Jane Morén presenterade sin fina bok Dagar på kolonin (Migra förlag). På bilden sitter Jane i blommig kjol längst till vänster.

I prosalyriska texter skildrar hon glädjen och vedermödorna med odlandet, men ger också glimtar av koloniträdgårdarnas historia och tidigare kolonisters tankar.

Jag fastnade särskilt för skildringen av hur kraven på odlarna utformats. Det fanns regler om att blanda frukt, bär och grönsaker och en maxareal för potatis. Det var för att hindra att kolonilotterna drevs som kommersiella odlingar för försäljning, i stället för privata täppor där familjerna kunde odla för eget behov. Jane skriver:

Tanken var god
men ibland var behoven andra
arbetare Gotthard 
skrev till Anna Lindhagen
opponerade sig mot 
att han skulle mista lotten
om han fortsatte att odla så mycket potatis
De kunde väl få bestämma själva
få ha lite handlingsfrihet också
annars blir vi bara som edra drängar
skrev han

Direkt från den trevliga träffen i koloniträdgården åkte jag till min egen odlingslott och nu ska här sättas potatis! Klart man måste få odla så mycket potatis man behöver. När min farmor och farfar bodde här var det potatisland över hela tomten. Mitt potatisland blir nog inte större än en familjegrav, men det är ändå egen potatis och det är något visst med det.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, historia, Livet, Politik, Trädgård | Etiketter , , , | 15 kommentarer

Kanske ganska bra ändå?

Postat den 9 maj, 2025 av Karin

Habemus papam! ”Vi har en påve!” ropas det från balkongen på St. Peterskyrkan, när påvevalet är klart. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av påveval, men den här gången kändes det rätt viktigt. Det handlar ju om en religion som 1,4 miljarder människor tror på. Bara i USA, till exempel, finns det 53 miljoner katoliker i den vuxna befolkningen, den fjärde största katolska befolkningen i världen, efter Brasilien, Mexiko och Filippinerna.

Eftersom det finns olika falanger inom katolicismen, som i alla religioner, betyder det mycket vad dess högsta ledare står för. Den förra påven, Fransiscus, läxade upp både USA:s president och vice president för deras hjärtlöshet och egoism.

Det har spekulerats mycket. Skulle reaktionära krafter vinna den här gången, eller skulle det bli en påve i Fransiscus anda?

Hur är då den nyvalde Robert Prevost, med påvenamnet Leo XIV? Jag får väl säga som Tegnell under corona-pandemien: ”Det är för tidigt att säga.” Han ses lite som en kompromiss-kandidat, men det kan vara listigare än så.

Det har ju hettat till mellan USA-administrationen och Vatikanen om asylrätt och immigration och där har Prevost bitit ifrån bra när han arbetade nära förra påven, som kardinal. När Trump och Salvadors president Bukele satt i Ovala rummet och flamsade om att de verkligen inte tänkte göra något åt att en person med uppehållstillstånd blivit felaktigt deporterad till Salvador skrev Prevost att de borde skämmas.

Prevosts val av påvenamn anspelar på en för sin tid samhällstillvänd påve, Leo XIII. Kring förrförra sekelskiftet oroade han sig för exploatering av arbetare under industrialismens expansion. När Leo XIV, som är från Chicago, höll sitt tal i går använde han inte engelska, utan italienska, spanska och latin. Det kan också ses som en markering av något slag.

MAGA-rörelsen i USA gillar inte den nya påven. Charlie Kirk, vd för Turning Point USA, menar att den nya påven är en  ”globalist installerad för att motverka Trump.” Laura Loomer, högeraktivist och en av Trumps favoriter, skriver att man nu fått “another Marxist puppet in the Vatican.”

Ja, ja, man får vara glad för det lilla. Vi får se hur det blir.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Förebild, historia, Politik, Val | Etiketter , , | 10 kommentarer

Man kanske skulle slå sig på rostmåleri?

Postat den 2 maj, 2025 av Karin

De allra flesta som målar akvarell strävar efter att låta färgerna sköta sig själva så mycket som möjligt. Flödigt och fritt så att pigmenten får dansa som de vill, är idealet. Just därför kan det vara skönt att få sitta och detaljpilla med en målning, som omväxling. Jag har varit på rostmålningskurs och det var väldigt avkopplande och trevligt.

Visserligen måste man släppa färgerna loss lite här också, men det finns en hel del detaljer att fixa till. Väldigt kul – känns nästan lite syndigt!

Världen är full av rostiga lås, som väntar på att avporträtteras!

Jag skulle kunna gå över träpartierna lite mer, med ådringsmålning, flagnande färg och sånt. Men jag tror det blir rörigt, så jag låter bli, hur frestande det än är. De rostiga låsen får vara huvudpersoner.

Tvådagarskursen var lite som en sjuttiotalsgrej, kollektivt ordnat. Initiativtagarna hyrde en billig lokal, vi lagade mat själva. Jag slapp lindrigt undan eftersom jag fick i uppgift att köpa frukt och choklad. Sånt är jag rätt bra på.

De som ville övernatta kunde göra det för 80 kronor, men i mitt fall var det inte aktuellt, eftersom jag ville hem till den här utsikten på kvällen.

Publicerat i akvarell, Att måla, Planering, Teknik | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Papabilitet – kapabilitet

Postat den 25 april, 2025 av Karin

Vi som sett filmen Konklaven vill gärna tro att vi är lite insatta i de procedurer som nu tar fart för att välja en ny påve. Filmen var spännande och fantastiskt välspelad, och återgav såvitt jag förstår procedurerna någorlunda verklighetstroget. Och om man följt ett par partikongresser eller motsvarande, oavsett parti, känner man igen sig. Ideologi blandas med dagsaktuella sakfrågor, falanger bildas och splittras, principer får ibland ge vika för vänskapsband och personliga lojaliteter; i andra fall vinner principerna och livslånga vänskapsband bryts.

Ralph Fiennes i mitten, spelar den sammanhållande kardinal Lawrence i filmen Konklaven

Frågan är nu om det blir en ny påve i Fransiscus anda, reformvänlig och någorlunda världstillvänd, eller om de konservativa krafter som förlorat mark kommer att försöka komma igen med förnyad styrka. Med tanke på vilket genomslag påvens hållning och uttalanden har i hela världen är det rätt viktigt vem det blir. Fransiscus verkar ha accepterat förändringar. Ska präster kunna gifta sig? Ja, kanske det, så småningom. Ska homo-äktenskap accepteras och kanske till och med välsignas? Jo, det kan man väl tänka sig.

Luis Antonio Tagle

Papabile kallas kandidaterna till den heliga stolen. När man går igenom listan av kardinaler som anses besitta papabilitet, dvs förmågan att vara påve, finns alla sorter.

Min favorit kunde ha varit Luis Antonio Tagle från Filippinerna, som verkar någorlunda vettig, en slags Fransiscus light, om det inte vore för hans totala motstånd mot aborter.

Peter Kodwo Appiah Turkson

Men å andra sidan är det svårt att hitta någon kardinal som vågar säga att det är OK. Maltesaren Mario Grech verkar också någorlunda vettig. Egentligen skulle jag vilja heja på någon av kandidaterna från Afrika, men de ser ut att tillhöra den konservativa falangen, alla tre, mer eller mindre. Mest öppen för diskussion om reformer verkar kardinalen från Ghana vara, Peter Kodwo Appiah Turkson.

Det finns ingen övre åldersgräns för att väljas till påve, men bara kardinaler som är under 80 får rösta. (Uppgifterna går isär om det är 120 eller 135 röstberättigade.) USA har många kardinaler, men just ingen favorittippad, inte ens kardinal Kevin Farrell, f.d. irländare numera amerikansk medborgare, och kammarherre i Vatikanen. Såvitt jag kan se dyker hans namn inte upp bland tänkbara kandidater. Men att USA skulle avstå från att lägga sig i påvevalet har jag svårt att tro.

Kardinalerna i filmen Konklaven tar rökpaus och passar på att intrigera

Vi får se hur det går, men vi får ge oss till tåls lite eftersom konklaven börjar tidigast ett par veckor efter påvens död. Sedan brukar det ta högst en vecka numera, till skillnad från förr i tiden då det kunde dra ut på tiden. När Gregorius X valdes tog det tre år, men det är å andra sida ett tag sedan.

Uppdatering 27 april. Placeringen vid den här sortens tillställningar är fastlagd sedan länge och normalt sett inte förhandlingsbar. På främsta raden sitter katolska kungligheter och sedan fyller man på med andra kungligheter, vartefter. Därefter andra statsöverhuvuden i ländernas bokstavsordning.

Eftersom någon var missnöjd med den ordningen, satte man in en extra stol åt honom längst fram. Tror jag.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Politik, Porträtt, Val | Etiketter , , | 17 kommentarer

En 60-åring motsvarar tre 20-åringar

Postat den 20 april, 2025 av Karin

Det finns över 150  litterära sällskap i Sverige, mer eller mindre aktiva. De flesta ägnar sig åt någon svensk författare, men det finns också ett par sällskap för utländska författare.

Att Shakespeare får ett svenskt sällskap är kanske inte så förvånande. Mer nischat är väl Svenska Horatio Hornblower-sällskapet (Hornblower är huvudperson i Cecil Scott Foresters romaner om sjöslagen under Napoleonkrigen).

Det finns också ”epoksällskap” som Unga Skåne eller ”genresällskap” som Deckarvännerna.

De litterära sällskapen har oftast samma höga medelålder som till exempel hembygdsföreningarna, något som bekymrar. Jag brukar trösta de oroliga med att det vanligtvis är först vid 60 – 70 år som man kommer upp i kulturarvsåldern. En hög medelålder innebär dessutom en stor samlad kunskapsmassa. Erfarenhetsmässigt och kunskapsmässigt motsvarar en 60-åring tre 20-åringar, i alla fall på områden som litteratur och kulturarv.

Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.

Man har delad vårdnad om Hjalmar, så att årsmöten och olika program förläggs växelvis till Stockholm och Örebro, ofta i Bergmans Wadköping.

Förra helgen var det Örebros tur med ett intressant program om Att kastas från toppen till botten, ett återkommande tema hos Bergman.

Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.

Efter programmet i den fullsatta Teaterladan i Wadköping var det middag på Elgeriigården, Hjalmar Bergmans morfars hem. En spännande plats, ett av de få trähus som överlevde den stora branden i Örebro 1854. Bergman lekte ofta där som barn och interiörerna ser ut att vara oförändrade från den tiden.

Morfar Elgérus var en framgångsrik entreprenör, färgare till yrket, med en verksamhet som expanderade i olika riktningar, inklusive kemtvätt, som han var en av de första att introducera i Sverige. Spår av den verksamheten hittade jag på väggen i hallen.Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.

Innan vi skildes åt för dagen fick vi en annorlunda Jobs-post av biskop Mogren. I Siljansnäs finns företaget Jobs handtryck. Eva Nordblom är en av deras designers och hon har gjort det här fina påskkortet, som vi fick varsitt exemplar av.

GLAD PÅSK!

Publicerat i Att läsa, Att tolka, historia | Etiketter , , , | 16 kommentarer

Har ni skaffat pool?

Postat den 11 april, 2025 av Karin

Det här är den nya Skurubron i Nacka, över Skurusundet mellan Sörmanland på västra sidan och Uppland på den östra.

Den har fått arkitekturpris och ser ju rätt trevlig ut. Den är en av få broar i landet där man måste betala broavgift och det kan ju vara värt 8 kronor att åka över den. Men inte 308 … Särskilt inte en mörk kväll i januari, då jag inte såg någonting alls av bron.

Det är Transportstyrelsen som sköter det där. De sköter också trängselavgifterna, när jag åker in i och ut ur centrala Stockholm.

Varje månad får jag meddelande om trängselskatt, som jag klickar bort, eftersom jag betalar med autogiro. Jag märkte inte att meddelandet i februari avviker lite, utan klickade bort det som jag brukar. Det borde jag inte ha gjort. Transportstyrelse-autogirot gäller bara deras trängselskatt, inte deras infrastrukturavgift.

Nu har jag fått en påminnelseavgift på 300 kronor och jag kollade vad det handlade om. Det visade sig vara januarifärden i mörker och kyla, då jag levererade en cykel till Stavsnäs. Dyr utflykt! Och återigen en påminnelse om de problem som automatiserade system kan skapa om de inte är genomtänkta.

Det finns faktiskt elbolag där systemet kollar innan de lägger på förseningsavgifter. Om man skött betalningarna ordentligt i övrigt, går det ut ett pappersbrev med påminnelse, utan påminnelseavgift. Så gör inte Transportstyrelsen. Det vore intressant att veta hur mycket extraklirr i kassan som dessa förseningsavgifter ger.

Jag hoppas verkligen att man inte ändrar något i hanteringen av fakturor, där jag har mitt fritidshus. Där läser man själv av vattenmätaren och skickar in resultatet. Sen får man en räkning på förbrukningen. Om man fyller i fel – vilket har hänt mig – ringer en vänlig dam upp och frågar om det verkligen stämmer. På trevligt bergslagsmål undrar hon om man gjort av med extra mycket vatten av någon anledning: ”Jag funderar på om ni kanske har skaffat pool.” När jag kollade mätaren med glasögonen på, insåg jag att jag borde satt dit ett komma före de två sista nollorna. Måtte den damen aldrig gå i pension!

Publicerat i Arkitektur, Förebild, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 8 kommentarer

Dit solen inte når

Postat den 6 april, 2025 av Karin

Vad är nu detta? Fort Knox? Bodens fästning? En upphottad version av kinesiska muren?

Nej, det är Slussen-bygget, som det ser ut idag. Det stämmer dåligt med de bilder vi fick oss till livs vid projektstarten. Så här skulle det se ut, enligt en reviderad version.

Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.

Någon verkar gilla branta trappor… Slussen ligger på Södermalms norra strand och sluttar ner mot Gamla stan. Nu har man BYGGT UPP nivån på Södermalmssidan. Det innebär att mycket av den där ytan som ser solig ut på bilden innan, där folk promenerar och cyklar, alltid kommer att ligga i skugga. I alla fall de tider det är folk där.

Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller  ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.

Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:

”Riddarfjärden, som i folkmun ironiskt kallats Gullfjärden på grund av föroreningar med bland annat urin, ligger väster om bron och Guldfjärdsplan ligger ovanför södra brofästet vilket gett smeknamnet en historisk, om än något kuriös, förankring.” Såvärst guldig är den dock inte.

Nåväl, dyr är den i alla fall. Senast jag kollade hade kostnaden ökat från 200 miljoner kronor till 450 miljoner.

Om man sedan ska vidare upp till Mosebacke, vilket jag ofta ska, stöter man på nya problem. Katarinahissen var förr den självklara lösningen, men efter renoveringen funkar den bara ibland. Om det blåser aldrig så lite stängs den av, eftersom hisslinorna trasslar ihop sig.

Ja, det framgår kanske att jag tycker att hela Slussenprojektet är dyrt, dåligt och misskött.

Publicerat i Arkitektur, byggförsening, historia, Miljö, När det skiter sig, Politik, Slussen, Slussens Golden Gate-bro | Etiketter , , | 10 kommentarer

Husmorstips och gränsdragning

Postat den 31 mars, 2025 av Karin

Vi har en bra tvättstuga i vårt hus. Mycket rymlig, maskiner som fungerar, bra torkmöjligheter, stora bord att vika tvätt på och en mangel som jag är förtjust i. (Jo, jag hör till en generation som har svårt för att lägga en omanglad duk på bordet, i den mån jag överhuvud taget använder duk.)

Det förekommer aldrig några arga tvättstugelappar. Alla gör som man ska och om någon missar att tömma torkskåpet i tid är det alltid någon som tar hand om det, tar ut den torra tvätten och viker ihop någorlunda snyggt. Jag har ofta fått hjälp och jag tar alltid hand om andras tvätt om det finns något kvar i torkskåpet när jag ska hänga min tvätt där.

Men – det finns en gräns. Det finns ett slags underlakan som inte har något riktigt bra namn på svenska. Fitted sheet på engelska, och de olika översättningar som föreslås är täckplåt(!), dra-på-lakan eller formsytt lakan, alltså ett sånt där som ska träs över madrassen. De är hopplösa att vika på ett rimligt sätt; om det hänger sådana kvar i torkskåpet på mitt pass lägger jag dem bara i en hög. Jag har själv ett par som jag använder sällan och jag är inte ensam om att tycka att de är krångliga.

Det finns många förslag till lösningar.  Att vira lakanet runt skallen ser jag som en allra sista utväg.

Jag tror mer på förslaget att knöla ihop det så gott det går och lägga det underst i lakanshögen och låtsas att det är OK. Det kan funka, i alla fall om man bara har ett par stycken sådana där krångliga lakan.

Jag har hört att spöken skulle vara personer som dött när de kämpat med att vika ett dra-på-lakan. Det är nog bara är en skröna, men man vet ju aldrig …

Om det är någon som kommit på ett fungerande sätt att vika sådana där lakan tar jag tacksamt emot tips!

Publicerat i Livet, När det skiter sig, Planering, Teknik, Vardagsedge | Etiketter , , , | 21 kommentarer

Minns ni?

Postat den 19 mars, 2025 av Karin

Nu är det fem år sedan sedan corona-pandemin tog fart på allvar för att sedan hålla på, av och till i ungefär tre år. Från de där åren finns mycket som jag hade glömt. Den där känslan av ödslighet, till exempel, som på målningarna av Hopper, till exempel.

Skämtteckningar fångar olika corona-fenomen. Kattägaren har skrivit en lapp att ingen ska öppna dörren åt katten, vad den än säger. Katten å sin sida har skrivit en lapp som säger: ”Öppna dörren, jag har toapapper.” Den där toapapperhysterin hade jag helt glömt! På mittbilden berättar läkaren att patientens Covid-test är positivt. ”Det kan inte stämma” säger han ”jag har över 300 rullar toapapper hemma”. Och så den tredje bilden med figuren om inser att hans normala livsstil kallas ”karantän”.

 

Vargen blir snuvad på konfekten när Rödluvan lämnar korgen på trappen till mormors hus (alla dessa kassar med mat, biblioteksböcker och annat som hängdes på dörrhandtagen!). Coronalisa påminner oss om hur jobbigt det var med munskydden. Jag vande mig aldrig. Men handsprit använder jag fortfarande, till skillnad från en kompis som ondgjorde sig över att hon köpt en stor förpackning handsprit strax innan pandemin var över. ”Vad ska jag nu göra med all denna handsprit?” undrade hon. Jag berättade att det är tillåtet att använda den även utan en pandemi.

Vilka konstiga tre år det var, eller hur? Tre år som blivit svåra att hantera för minnet, eftersom det finns så få händelser att hänga upp kronologin på. De där återkommande TV-sändningarna klockan två på eftermiddagarna med Tegnell – hur länge höll de på?

När kom vaccineringarna igång? Var restaurangerna stängda? Hur länge gällde reseförbudet?

Uppdatering 22 mars: Nu hittade jag den där Mona Lisa-bilden som jag letade efter häromdagen.

Man riktigt ser hur hon njuter av att slippa alla besökare som betittar henne dagarna i ända.

Publicerat i Att tolka, Hälsa, historia, Jubileum | Etiketter , , , | 16 kommentarer