Den 3 november 1995 var en fredag, dagen före Alla helgons dag. Jag jobbade halvdag den dagen och just som jag skulle lämna jobbet ringde telefonen. Det var från sjukhemmet i Dalarna där min mamma låg, sedan någon vecka. De sa att jag kanske borde komma dit, för hon verkade sämre. Jag åkte direkt och kom fram i sjutiden i begynnande oväder.
Mammas ögon sken upp när jag kom och hon sa: ”Vad bra om du kan sitta!” Mamma var sjuksköterska i sin ungdom och jag visste att hon brukade använda termen ”att sitta” när det handlade om att sitta vid sjuksängen och följa en person till slutet. Hon småslumrade emellanåt, vi pratade lite, men framåt elvatiden på kvällen tyckte hon att jag skulle åka hem och sova i min stuga i närheten. ”Jag lovar, det händer inget i natt. Du behövs bättre i morgon.”
Jag pratade med personalen som också tyckte att det verkade vara den bästa lösningen. De lovade ringa mig om det skulle behövas. Nästa morgon åkte jag dit igen. Mamma var matt och orkade bara prata lite, men hennes blick var varm och klar. ”Bra att du sov i natt”, sa hon ”och tur att du är ledig ett par dagar.” Utanför sjukstugan tilltog snöovädret, men inne i mammas sjukrum blev det en stillsam dag. Snöstormen gjorde på något sätt att stillheten kändes ännu fridfullare. Sent på kvällen suckade hon till och slutade andas. Typiskt mamma, tänkte jag, att dö med stil, på Alla helgons dag. Och att in i det sista tänka på vad som är bäst för mig! Jag stannade ett par timmar till innan jag åkte till stugan i ett snötyngt landskap, där vinden mojnat.
Vi hade pratat om begravningen. Mamma var inte särskilt kyrksam av sig, men tyckte ändå att det var bäst med en kyrklig begravning. ”Fin lokal och färdiga rutiner”, sa hon. Och så det fick bli, en kulen dag i november. Men när prästen läste välsignelsen smög sig solen fram och lyste in genom det stora kyrkfönstret och träffade Jesus hand så att den blev självlysande. 
Jag har gått tillbaka till kyrkan efteråt och försökt fånga samma scen. Ungefär så här såg det ut.
Mamma var omtyckt och det var många som kom på begravningen eller hörde av sig på något sätt.
Jag funderade på vad som skulle passa som tackkort till alla efter begravningen och tänkte att det kanske skulle vara något som hon målat. Hon hade fint färgsinne och under många år utforskade hon de traditionella dalmålningarnas färgval och tekniker. Hon preparerade linnedukar enligt gamla metoder och blandade färg som förr i tiden. Till sist valde jag att fotografera den här dalmålningen som finns på baksidan av en skafferidörr i det som en gång var hennes kök.
Det är mer än tio tusen dagar sedan mamma dog, men jag tänker på henne nästan varje dag. På kloka råd, på roliga formuleringar eller när jag använder saker som är förknippade med henne.
Hon hette Greta och i förra veckan var hennes dotterdotterdotter Greta och jag med ljus och blommor till graven.
Uppdatering: Bild på den broderade kurbitsen som Kicki skriver om i kommentarerna.
Minns mycket väl den där allhelgonahelgen. G och jag hade varit till Tvåbo och på hemvägen tittade vi in som hastigast. När vi kommit hem undrade G om han borde åka tillbaka till Greta och i samma stund ringde vår svåger (ja M dårå) och sade att Greta somnat in- Och det var en rejäl snöstorm.
Minns Greta med värme, en rolig och duktig och snäll svärmor. Nu finns hon och G i Minneslunden och jag undrar ibland om de sitter på varsin tallegren och ser efter att inget ont händer folket i Tvåbo, Fyrbo och Karlshem. Där på en tredje tallegren ska jag sitta en gång, det har jag förtalt mina barn. Finare plats kan man knappast hitta.
G och jag pratade också om vad som var bäst, stanna eller åka. Då var mamma inte längre pratbar, men vi var överens att om hon hade kunnat ha en åsikt hade hon sagt till Gunnar: ”Se till att ni kommer hem medan det fortfarande går att köra.” Syrran var ju i Japan just då, så det blev jag som fick ”sitta”. Det blev ett fint och fridfullt minne.
Gretas barnbarnsbarn och mitt barnbarn Greta är en bra gravfixarkompis. Hon och jag funderar hit och dit var jag ska begravas. Katarina kyrkogård eller Horndal? Vi ser för och nackdelar med båda lösningarna.
När jag kom hem skulle jag åka till mamma med presenterna som jag köpt i Japan. Men då var mamma död, det var så överväldigande ont.
Hon har lämnat många spår, fina spår och kreativa lösningar, en genuint välvillig människa.
En gång skulle jag ha ett lintyg och letade i mammas ärvda lager och hittade en bit men när jag vek upp tyget så var det broderi med en kurbits men inte avslutat, nål och tråd sitter kvar i den blå flätsömmen och det är lite vingligt med stygnen. Troligen insåg hon att det inte blev som hon ville och stoppade undan den. Den sitter på väggen i mitt arbetsrum och jag tycker den är så fin
Så tufft att åka iväg på en långresa och sedan komma hem och vara moderlös. Det ger liksom ytterligare en dimension till sorgen.
Ja, det finns verkligen ett sånt rikt arv efter mamma, av ett mer värdebeständigt slag. Bilden på hennes fina broderade kurbits lägger jag in i inlägget.
Greta var i vissa stycken mer min mamma än min egen var. Jag fick gensvar på så många funderingar som mor min inte ville/kunde/orkade ge mig.
Min beundran för hennes vackra fria broderier, det har jag aldrig kunnat åstadkomma varken förr eller nu.
Och jag vet att gillandet var ömsesidigt!
Jag tror att mamma började brodera redan som tonåring, för att tjäna en slant. Butiken som hon broderade åt hette Bågenholms och ägarinnan var Emmy Bågenholm (född Bergöö), faster till Karin Larsson. SÅ mycket vackert som hon broderade. Här finns bild på en duk som du kanske kommer ihåg: https://www.karinenglund.com/2013/03/lordagstema-min-barndoms-paskar/
En fin text!
Märkligt: Jag har endast en vag aning om ditt utseende. När jag öppnade ditt blogginlägg såg jag redan under den första millisekunden att det lilla fotot föreställde din mamma!
Intressant! Alla säger att jag är väldigt lik min mamma …
Tillfälligt kommer jag tänka på dig och här är jag. Det känns långt från tillfälligt när jag nu har läst denna fina text om din mamma och hur hennes avslut blev. Jag blir varse livets fina i att ”sitta” och att finnas där – mors omsorg om de sina när hon vet att det är på väg att inte längre finnas med. Bilden får kyrkan där solen strålar in!!
Tack och kram Karin!
Hej Tove, vad fint att du tittar in hos mig! Ja, det var en stark, men på något sätt harmonisk upplevelse att få ”sitta”. Vi hade sagt adjö till varandra och även om det såklart var väldigt sorgligt, blev det en lugn sorg. När jag väl kom till min stuga efteråt somnade jag och drömde att en stor skyddande gran hade fallit, så att det var blåsigt och ödsligt hos mig. Och det var det ju.
Kram tillbaks!
På något sätt harmonisk, en lugn sorg om än sorglig. Och drömmen du hade – vacker är vad det är – om än sorgligt som sagt!
Kram igen!
Tack Karin för din berättelse om din mamma och hennes sista stunder här i världen. Ni liknar på varandra eller jag borde kanske säga att du liknar mycket på din mamma, både till utseendet och till sättet i mångt och mycket. Så mycket kan jag läsa mellan raderna och så har jag ju träffat dig i verkliga livet också även om bloggen också hör dit. Konstnärskapet hade hon också…
Så fint det blev det här inlägget!
Tack Karin! Ja, troligen har min mamma präglat mig och även min syster på många sätt. Men syrran är, som vår mamma, händigare än jag när det gäller textilier. Med åren blir vi allt mer lika henne och därmed varandra till utseendet, syrran och jag. När vi båda är hemma i samhället där vi växte upp blir det ofta sammanblandningar.