Mycket händer

Det händer inte så mycket, men det senaste dygnet har det ändå varit mycket händer. Händer som tema i radioprogrammet ”Stil” och händer i ett annat program som handlade om hur hjärnan fungerar och hur till exempel handarbete kan göra det lättare för hjärnan att ta till sig kunskaper genom att lyssna. Det finns det forskning som visar. Som så ofta tänker jag: Dom kunde ju ha frågat mig i stället. Så har det alltid varit för mig, även om jag inte har handarbetet utan klottrat när jag behöver koncentrera mig.

I programmet Stil skildrades bland annat ett yrke som jag inte ens visste att det fanns, handmodell. I de flesta annonser där det förekommer händer är det olika personer för ansiktet och för händerna. Handmodellerna ska ha smala avlånga händer med långa fingrar. Absolut inga skråmor, synliga senor eller blodådror. Slätt skinn. En före detta handmodell intervjuades och hon berättade att det blev för tråkigt att hela tiden behöva tänka på händerna. Inget gym, inget riskabelt handarbete och inget jobb i trädgården.

Och som vanligt tänkte jag att det där är något jag behöver träna på. Händer är svårt, men omöjligt kan det väl inte vara?

Jo, det kan det. I alla fall nästan omöjligt. Jag försökte hitta bra förebilder och den här är den bästa jag hittade. De här händerna är rätt välkända. Adam till vänster och Gud till höger. Adam skulle nog kunna jobba som handmodell, men Guds hand är för knubbig.

OK, det blev många försök, men bättre än så här blir det inte. Eftersom det nästan är slut på akvarellpappret igen, tog jag några gamla bitar papper och det ska man INTE göra. Gammalt lim ger konstiga effekter.

Jag försökte också måla efter en bild med sådana där eleganta handmodellhänder som tvättar sig. Det gick inget vidare.

De där släta händerna är svåra att fånga. Idealet är nog äldre händer som varit med om en del. Där kan det finnas något karaktäristiskt att ta fasta på.

Publicerat i Förebild | Etiketter , , , , | 23 kommentarer

Ökenvandring …

Om man håller på med ett projekt av något slag, en bok, en trädgårdsplantering, en renovering, eller vad det nu kan vara, kommer det en punkt där man liksom tapper sugen. Vad hände? frågan man. Erfarna medmänniskor svarar: Mitten! Mitten hände. Så är det med projekt, för det mesta.

När jag började måla en akvarell om dagen i hundra dagar, tänkte jag mig det som ett projekt. Om hundra akvareller är det här coroneriet över. Men så kommer det ju inte att bli. Situationen är mer som en ökenvandring, kanske. Ger man sig ut på en sådan går det ju inte an att sätta sig ner halvvägs och säga att man vill ge upp. Som med så mycket annat är det ett steg i taget och envishet som gäller. Och målet har en tendens att flytta sig lite längre bort vartefter som man kämpar på.

I februari sköt jag upp planerade luncher, middagar och andra träffar till ”efter påsk”. Efter påsk ändrade jag till ”kanske i sommar…”

Jag hade tänkte att få gå i närkamp med de korsikanska bergen igen – det är svårt att måla ur minnet och mina bergsbilder från senaste resan funkar inte.

Nu funderar jag på hur det kan tänkas bli med akvarellkursen i Malingsbo i juli och kursen på Korsika i slutet av augusti. Det ser inte alltför lovande ut. Kanske nästa år?

Men mitt hundraakvarellerprojekt tuffar på och jag är förbi mitten utan att jag ens tänkte på det. Det är dock tveksamt om jag ger mig på hundra nya, när jag har gått i mål den 25 juni. Ett i veckan, kanske?

 

Publicerat i Planering | Etiketter , , , , , | 14 kommentarer

Sjömansjul på Hawaii

Nu måste jag börja med att varna känsliga tittare. Dagens akvarell kan upplevas som stötande. Den är en direkt följd av gårdagens akvarell, med vattendroppar på ett par blad. Och den gråtande pojken.

Det var så kul att måla droppar så jag ville fortsätta. Men kanske inte ett gråtande barn. Nej det får bli någon annan populär målning i stället, ”Den gamle sjöbjörnen” kanske? Det är nog den mest kända av de där väderbitna fiskargubbarna. Just denna är målad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel. Det sägs att mannen som han har målat var en sjöman från Göteborg, född i slutet av 1800-talet, Karl August Rydberg. Det finns en identisk variant, målad av holländaren Den Helder. Den tavlan sägs föreställa den holländske kaptenen Theodorus Dorus Rijkers, känd för att ha ryckt ut och räddad skeppsbrutna. Vem som inspirerat vem av målarna är lite outrett.

Men varför inte måla en gråtande sjöbjörn i stället för ett gråtande barn, tänkte jag. Det har kanske ingen annan gjort förut? Så jag tog försiktigt pipan ur munnen på Karl August och lät honom fälla en tår över sakernas tillstånd.

Okej, men vad har rubrikens jul på Hawai med sjöbjörnen att göra? Jo, på 40-talet var det populärt med sjömansvisor och Hawai-låtar. Och julsånger är alltid poppis. Då kom något ljushuvud på idén att komponera en kombo, ”Sjömansjul på Hawaii”. Så därför, om Sjöbjörnen och de gråtande barnen har tävlat om första platsen i svenska hem, då måste ju kombon ”Den gråtande sjöbjörnen” vara oemotståndlig. Eller hur?

Uppdatering: KOLLA vad som just kom i min e-post-box!

Jag som var lite osäker på om den där sjömansjul-kompositionen överhuvudtaget resulterade i någon inspelning, men här är den!

Sjömansjul på Hawaii med Yngve Stoor! Melodier som bedårar!

Publicerat i Att översätta, Porträtt | Etiketter , , , , | 12 kommentarer

Blod, svett och tårar

Den 13 maj 1940 höll Churchill sitt första tal i det engelska parlamentet, ett av hans mest citerade. Han hade tillträtt som premiärminister tre dagar tidigare och läget var dystert, vilket han medgav: ”Jag kan inte erbjuda något annat än blod, möda, tårar och svett.” Eller i originalversionen: ”I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat.” Numera återges det oftast lite avkortat som ”Blod, svett och tårar”. Churchill var en mästerlig talare och han hade troligen uttryckt sig kortare, till exempel ”Blood, toil and tears”, om det inte varit så att det är ett direkt citat från den italienske frihetskämpen Garibaldi. Det där med svett känns lite udda i England, men kanske inte i ett varmare Italien?

Och hur ska jag då lösa detta med dagens akvarell? Churchill ger jag mig inte på att måla. Och inte blod, svett och tårar heller, tror jag.

Nej inte ens tårar, även om marknaden inte är så mättad som man skulle kunna tro. Den italienske konstnären Bruno Amadios målningar av gråtande barn blev extremt populära på 1950- och 60-talen. Han såg dem mer som hantverk än konstverk och lånade därför namnet av en släkting när han signerade: G. Bragolin.

På 1970-talet spreds ett rykte att Bragolin-målningarna var drabbade av en förbannelse. I hus med en sådan målning uppstod lätt eldsvåda, sas det. Husen brann upp, men inte målningen. Så därför har många målningar slängts eller eldats upp (jo det gick bra, visade det sig). De som har äkta Bragolinare bör alltså vara rädda om den!

Men vattendroppar då? Jag har länge tänkt att jag ska försöka lära mig hur man gör när man målar sådana. Det måste väl ändå vara lite lättare än att måla vattenfall (sa hon förhoppningsfullt).

Well. Det är inte jättelätt. Men klart lättare än vattenfall. Fast jag borde ha lagt dropparna på annat underlag. Här ser det inte helt trovärdigt ut med de där klotrunda dropparna på löven. Dropparna borde vara lite plattare, löven borde ligga ner. Nu ser det mer ut som genomskinliga små glaskulor på löven. Men jag tror jag vet hur jag ska göra nästa gång.

Uppdatering: ”Lägg bilden” föreslås i kommentarerna. Hm, den ligger ju, trodde jag. Men jag testar väl med att vrida den ett kvarts varv.

Heh … jag tolkade kommentaren som att det handlade om bilden på skärmen, när det i stället handlade om att lägga själva målningen plant, så att dropparna inte rinner av. Stämmer finfint; då akvarellen ligger på köksbordet ser det inte ut som att dropparna ska ge sig av. En annorlunda hängning.

Publicerat i historia | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Uppskjuten Avec

”Målar du aldrig några människor?” undrade en bloggintresserad kompis. Va! tänkte jag, jag ritar ju pinsamt mycket människor. Fast så kom jag på att det är ju tuschteckningar, inte akvareller och jag bloggar inte om mitt telefonklotter.

Så, det är ont om människor bland mina hittills 53 akvareller, det har kompisen rätt i. Det måste ju åtgärdas. Här kommer ett helt gäng arkivarier på konferenscentret i Uppsala.

Jag har gjort om lite. Det blev pillrigt att måla utsikten i panoramafönstret, som går hela vägen ner till golvet, så jag byggde en betongramp längst ner. Och så ser jag till att arkivarierna håller avstånd från varandra.

Idag skulle Arkivveckan ha startat i Uppsala, eller AVEC, som det förkortas i arkivsvängen. Det är ett arrangemang som hålls vart tredje eller fjärde år och som samlar hela arkivvärlden: Riksarkivet, med landsarkiven, folkrörelsearkiv, näringslivsarkiv, kommunala arkiv, regionarkiv och så UFO-arkivet i Norrköping, som är lite svårt att placera i någon kategori. Eller AFU, som det heter numera Archives for the unexplained. Mycket tyder på att det är världens största i sitt slag.

Det brukar vara mycket trevliga och lärorika tillställningar med fyra- femhundra deltagare och många framstående föreläsare, nationellt och internationellt. Man får lära sig att när arkivet drabbats av en översvämning är det bra att ha en lista till hands på ställen där man fryser ner saker: glassfabriker, slakterier, frystransportfirmor och sånt, för det bästa man kan göra med vattenskadade arkivalier är att frysa ner dem tills det går att hantera dem mer individuellt. Till exempel. Men årets AVEC-tillställning är uppskjuten till nästa år av lätt insedda skäl. Att samla fyra hundra arkivarier vore helt enkelt olagligt.

Publicerat i historia, otur, Planering | Etiketter , , | 15 kommentarer

Schack matt

Den 11 maj 1997 blev en sorgens dag för schackspelare över hela världen. Redaktör’n försökte lära mig spela schack, så länge han levde. Det gick inte så bra, men hans berättelser om stora schackhändelser gillade jag att lyssna till.

Underbarnet 1974

Garry Kasparov var en av hans schackidoler, ett schackunderbarn, som sedan blev regerande världsmästare i schack i många år. När stordatorerna utvecklades på 1980-talet satsades mycket på att skapa en dator som kunde bli bättre än människan på schack.

År 1989 hade man utvecklat schackdatorn Deep Thought som gick en match mot Kasparov och förlorade. Redaktör’n var mycket nöjd. År 1996 vad det dags för nästa monsterdator, Deep Blue, som hävdade sig rätt bra, men Kasparov hade övertag. Den 11 maj 1997, spelades en returmatch och då vann datorn.

MEN riktigt så enkelt var det inte, enligt redaktör’n. Under matchen 1997 gjorde Kasparov ett drag som han ansåg skulle vara en idiotsäker fälla för datorn. Deep Blue blev så ställd (eller var inte programmerad för detta) att den bara drog till med något urdåligt slumpdrag till svar. Kasparov hade förväntat sig att en dator ska vara logisk och tappade koncepten och matchen bröts. Datorn hade inte alls vunnit, hävdade redaktör’n. Men dagens datum räknas ändå som den dag då datorerna gick om människorna i schackhänseende.

Dagens akvarell fick bli ett lite färggladare schackbräde. Kanske inget för seriösa schackspelare, men kanske en piffig inredningsdetalj?

Kasparov har numera övergivit schackspelandet och ägnar sig åt politik och Deep Blue har dragit sig tillbaka till ett museum. Undrar om Kasparov har hälsat på Deep Blue någon gång.

Publicerat i färg, historia, otur | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Guldbro?

Ibland, som idag, åker jag in till mina gamla hoods vid Mosebacke och Slussen. Fortfarande blir jag både överraskad och beklämd över det tillstånd som råder där, sedan många år. Att den där så kallade guldbron kommit på plats gör inte saken bättre, estetiskt sett.

Det här är en klädsam vinkel för broschabraket. Tänk er hur det ser ut åt andra hållet, åt Gamla stan till. Jag återkommer med en sådan bild någon dag då det inte spöregnar.

”Jamen” säger de alltid lika okritiska slussenprojektpersonerna ”den ska ju målas med guldfärg så att den smälter in och harmonierar med omgivande fasader”.

Jag tror att det blir som när Nalle Puh försökte kamouflera sig till ett moln genom att rulla sig i en dypöl, låna en himmelsblå ballong av Christoffer Robin, och segla upp till bisvärmen uppe i ett träd för att stjäla honing. Det funkade inte heller …

Och jag undrar om reklambyrån som kom på idén med Guldbron ”vars namn och utformning på ett både historiskt och vackert sätt anknyter till den intilliggande Guldfjärden” vet varför Guldfjärden heter som den heter. Det handlar om det som trädgårdsentusiaster kallar ”guldvatten”. Avlopp. Vattnet var gulbrunt där, före vattenreningens tid.

Mina skisser från platsen blir allt spretigare och stökigare, precis som platsen själv.

Det berättas bland dem som jobbar med Slussen-projektet underifrån, så att säga, att den bro som först beställdes blev ungefär 20 meter för kort, genom ett mätfel. Den måste göras om, eftersom en sån konstruktion inte tål att skarvas. Därav förseningen. Det är den berättelsen som föresvävade mig när jag gjorde dagens akvarell.

 

Publicerat i #när det skiter sig, Arkitektur, byggförsening, Slussens Golden Gate-bro | Etiketter , , , , , , , | 18 kommentarer

Årets äppelträd

Så här års brukar jag återvända till ett blommande äppelträd, som motiv. När jag just hade börjat måla akvarell (fem år sedan?) hälsade jag på hos en kompis på en närbelägen ö i skärgården. Där fanns ett äppelträd vars existens var hotad. Jag målade av det, för att det skulle finnas kvar åtminstone på bild. Dessutom tänkte jag att en akvarell som visade hur fint det är, kanske skulle rädda det.

Som nybörjare var jag inte riktigt nöjd med min målning och dealen var att när jag blev lite bättre, skulle jag måla en ny akvarell och så slänger vi den gamla. OK? Jag målade trädet på nytt kommande år. Det visade sig dock vara omöjligt att få till det där slängmomentet, så där har jag gett upp. Men nu är det dags igen, för årets äppelträd.

Jag brukar göra en liten skiss på ungefär en decimeter för att komma ihåg hur jag vill planera målningen, i alla fall när det gäller något som det finns en förebild för i verkligheten. Eftersom det är lätt hänt att horisontlinjen hamnar mitt i bilden (=tråkigt) brukar jag dela in pappret i tredjedelar på höjden och bredden och placera huvudmotivet två tredjedelar upp eller ner och till vänster eller höger. Såhär tänkte jag mig att det skulle se ut.

Men när jag målat en stund insåg jag att den där granskogen som jag tänkt mig till vänster blev mörk och dyster och fick hela bilden att kantra. Så den rev jag bort. Vad händer då? Jo, det lilla huset som skulle vara två tredjedelar till höger hamnar mitt i bild. Attans!

Men nästa år blir det en ny äppelträdsmålning, då ska jag försöka komma ihåg det där.

 

Publicerat i #när det skiter sig, Planering, Trädgård | Etiketter , , | 6 kommentarer

Oj, femtio-jubileum!

Idag är det den femtionde akvarellen och den borde ju vara något alldeles sjusärdeles. Det är den inte, för jag kom inte på det där med femtio förrän nu och då var den redan målad. Jag får satsa på den hundrade i stället…

Jag envisas med vattenfall, en gång till, ni får ursäkta. Det är det sista för den här gången. Nästa vattenfall måste bli live, jag får åka till Njupeskär, Getaforsen på Åland, Viktoriafallen eller vad det nu kan bli, för att studera hur ett vattenfall ser ut och fungerar.

För några inlägg sedan tipsade Skogsgurra om den holländska konstnären Maurits Cornelis Escher, som (också) gjorde vattenfall som inte riktigt ser ut som dom ska. Men hans var lite mer raffinerade.

Hursomhelst har jag försökt mig på ett fall med lite högre och brantare fallhöjd den här gången. Vattenmassorna är nog fortfarande lite för kompakta, men när jag försöker måla in klippor inuti fallet ser det bara smutsigt ut. Tro mig. Det finns några sådana försök som jag inte tänker visa..

Akvarell nummer 50! Bara 50 kvar att måla.

Publicerat i Jubileum, Natur | Etiketter , , | 8 kommentarer

Det går (ibland bra) med kontokort också

Idag pustar jag ut lite efter svåra motiv, som hår och vattenfall. Och eftersom mina akvarellpapper börjar ta slut (de går åt!) funderar jag på om jag ska börja måla miniatyrer, eller om jag ska ge mig på de där omöjliga kartongaktiga pappren, med sina skavanker.

Troligen håller dom omöjliga akvarellpappren på att gå upp i limningen av ålderdomssvaghet. Det blir fula mörka fläckar här och där, som om pappret är extra hungrigt på färg just där. På andra ställen tar färgen inte alls. Och ja, dessutom luktar dom skumt.

Men det får bli ett sånt papper idag i alla fall idag och en grofsig målning. Man kan ta ett kontokort (en palettkniv går också bra, eller kanske en smidig smörkniv) och bre ut färgen på pappret. Sedan spolar man vatten på färgen och ser vad det blir. Vanligtvis blir det ett landskap.

Jaha, det blev det. Men samarbetsvilligt är det verkligen inte, det här pappret. Kan man med trovärdigheten i behåll hävda att de där ljusa fläckarna i himlen är stjärnor? Nej, det kan man nog inte.

Publicerat i #när det skiter sig, Planering | Etiketter , , , , , | 16 kommentarer