Det händer inte så mycket, men det senaste dygnet har det ändå varit mycket händer. Händer som tema i radioprogrammet ”Stil” och händer i ett annat program som handlade om hur hjärnan fungerar och hur till exempel handarbete kan göra det lättare för hjärnan att ta till sig kunskaper genom att lyssna. Det finns det forskning som visar. Som så ofta tänker jag: Dom kunde ju ha frågat mig i stället. Så har det alltid varit för mig, även om jag inte har handarbetet utan klottrat när jag behöver koncentrera mig.
I programmet Stil skildrades bland annat ett yrke som jag inte ens visste att det fanns, handmodell. I de flesta annonser där det förekommer händer är det olika personer för ansiktet och för händerna. Handmodellerna ska ha smala avlånga händer med långa fingrar. Absolut inga skråmor, synliga senor eller blodådror. Slätt skinn. En före detta handmodell intervjuades och hon berättade att det blev för tråkigt att hela tiden behöva tänka på händerna. Inget gym, inget riskabelt handarbete och inget jobb i trädgården.
Och som vanligt tänkte jag att det där är något jag behöver träna på. Händer är svårt, men omöjligt kan det väl inte vara?
Jo, det kan det. I alla fall nästan omöjligt. Jag försökte hitta bra förebilder och den här är den bästa jag hittade. De här händerna är rätt välkända. Adam till vänster och Gud till höger. Adam skulle nog kunna jobba som handmodell, men Guds hand är för knubbig.
OK, det blev många försök, men bättre än så här blir det inte. Eftersom det nästan är slut på akvarellpappret igen, tog jag några gamla bitar papper och det ska man INTE göra. Gammalt lim ger konstiga effekter.
Jag försökte också måla efter en bild med sådana där eleganta handmodellhänder som tvättar sig. Det gick inget vidare.
De där släta händerna är svåra att fånga. Idealet är nog äldre händer som varit med om en del. Där kan det finnas något karaktäristiskt att ta fasta på.
et var så kul att måla droppar så jag ville fortsätta. Men kanske inte ett gråtande barn. Nej det får bli någon annan populär målning i stället, ”Den gamle sjöbjörnen” kanske? Det är nog den mest kända av de där väderbitna fiskargubbarna. Just denna är målad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel. Det sägs att mannen som han har målat var en sjöman från Göteborg, född i slutet av 1800-talet, Karl August Rydberg. Det finns en identisk variant, målad av holländaren Den Helder. Den tavlan sägs föreställa den holländske kaptenen Theodorus Dorus Rijkers, känd för att ha ryckt ut och räddad skeppsbrutna. Vem som inspirerat vem av målarna är lite outrett.
Och hur ska jag då lösa detta med dagens akvarell? Churchill ger jag mig inte på att måla. Och inte blod, svett och tårar heller, tror jag.
Jag brukar göra en liten skiss på ungefär en decimeter för att komma ihåg hur jag vill planera målningen, i alla fall när det gäller något som det finns en förebild för i verkligheten. Eftersom det är lätt hänt att horisontlinjen hamnar mitt i bilden (=tråkigt) brukar jag dela in pappret i tredjedelar på höjden och bredden och placera huvudmotivet två tredjedelar upp eller ner och till vänster eller höger. Såhär tänkte jag mig att det skulle se ut.
Jag envisas med vattenfall, en gång till, ni får ursäkta. Det är det sista för den här gången. Nästa vattenfall måste bli live, jag får åka till Njupeskär, Getaforsen på Åland, Viktoriafallen eller vad det nu kan bli, för att studera hur ett vattenfall ser ut och fungerar.
