Man ska väl vara glad att man får vara tacksam, eller?

Nationalmuseum ”lyfter fram” kvinnliga konstnärer. Jag får lite dåligt samvete över att jag känner mig besviken. Tänker lite till och undrar varför.

OK, alla vet kanske inte att den berömda damen med slöjan är Roslins fru och ännu mindre att hon var en skicklig konstnär, Marie Suzanne Giroust. Jag visste det i alla fall inte. Men varför gör man det till ett huvudnummer när man presenterar kvinnliga franska och svenska konstnärer från 1700-talet och en bit in på 1800-talet? Varför börjar den påkostade, men rätt röriga katalogen med tre målningar av herr Roslin?

Om Sophie Adlersparre sägs det att hon var intresserad av naturen, vilket enligt kommentarerna till utställningen bevisas av att hon plockat med en massa frukter och blommor i porträttet av syskonen von Arbin. Flickan på bilden håller i Asklepiosstav, symbolen för läkekonsten. Kanske hade något av syskonen varit sjukt och tillfrisknat, förmodar texten till tavlan.

Men, vänta nu lite! Här har vi en tavla av en kvinnlig konstnär som givit sig in på en manlig domän, sannolikt under rätt hårt motstånd. När konstnären sätter en läkestav i händerna på en liten flicka signalerar det väl snarare att flickan drömmer om, eller borde drömma om, att få bli läkare? Eller att Adlersparre själv kanske ville bli läkare? Flickans bror sitter där mitt på bordet och dominerar bilden och håller en… en… ja, vad är det egentligen? Medan flickan nästan gömmer läkarstaven bakom bordet. Nog öppnar sig den tavlan för fler tolkningar än att något av syskonen kanske varit sjukt och botats.

Men Amalia Lindegren är det ju alltid kul att se, tidigt ute som hon var med allmogemotiv och vardagliga porträtt, med detaljrika interiörer.

Hennes lilla tjej som just fått en stor apelsin är en av mina favoriter.

Men ändå, en så stor satsning och så mager utdelning. Och som sagt, det görs lite för stor affär av att Marie Suzanne Giroust kanske var nästan lika duktig som sin man.

Visst var hon skicklig och hade säkert blivit ännu mer framstående om hon inte hade dött när hon vara bara 38 år. Under sitt korta liv hann hon också föda sex barn. Det blir lite ointressant i det sammanhanget att hålla på och jämföra vem som var bäst, hon eller hennes heltidskonstnär till make. Men här är det i alla fall, porträttet av Marie Suzanne Giroust målat av Alexander Roslin 1768.

Utställningskatalogens nummer ett:  Damen med slöjan.

Det här inlägget postades i konst och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

14 svar på Man ska väl vara glad att man får vara tacksam, eller?

  1. Karin skriver:

    Intressanta förståeliga synvinklar på vackra bilder.
    Skulle vara roligt att få se utställningen personligen, men som vanligt finns inte tid just nu. Hur länge pågår den?
    Är det inte ett stetoskop som pojken håller i?

    • Karin skriver:

      Utställningen håller på en bit in i januari och är den sista utställnignen innan Nationalmuseum stänger för ombyggnad. Så det finns goda skäl att ta en tur västerut! Hör av dig i så fall så ger jag den en chans till!

    • Karin skriver:

      pepperoni?

      Stetoskop är det nog inte. Fast de såg troligen mer ut som trattar på den tiden, så vem vet. Men färgen är skum. Det liknar mer någon färgglad grönsak på Pettas!

  2. Kicki skriver:

    Apropå kvinnor och män. Hör det du på P1 Konflikt programmet Slutet för männen? http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1300&artikel=5296888
    (En ful-länk för jag vet inte hur man gör)

    • Karin skriver:

      Kolla på Lottens utmärkta länkskola där man kan lära sig finlänkar!

      Din länk leder till en trevlig intervju om ABF:s hundraårsjubileum. Men jag missade tydligen det där med männens undergång. Hamnade jag på fel ställe eller är jag trögfattad?

  3. Kicki skriver:

    Det här har jag inte tid med, men ambitioner, sen.
    Slutet för männen
    Funkar det?

  4. Musikanta skriver:

    Jag såg också utställningen, men köpte inte katalogen så här fick jag lära mig något nytt. Jag reagerade också på att den äkta mannen var med på utställningen. OK för Damen med slöjan, eftersom man fick se hur hon såg ut.
    Hur hon överhuvudtaget hann med att måla med sex barn undrar man. Rätt fantastiskt! Det var en tråkig utställning eftersom man inte fick fotografera, inte ens med blixten avstängd.
    Var på Moderna två dagar efteråt och såg Picasso-Duchamp – roligare. Man fick fotografera också så det blir väl ett inlägg så småningom…
    Ska in och kolla hos Lotten. Visste inte att det gick att göra fin-länkar. Tack för tipset!
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Det kunde ha varit en intressantare utställning om man koncentrerat sig på någon aspekt, nöjt sig med ett eller ett par rum, men nu verkar det som om man bara ville fylla upp så mycket som möjligt av andra våningsplanet på Nationalmuseum. Intressanta enskildheter, men helhetsintrycket blir ändå: was that all…?

      Picasso – Duchamp-utställningen har jag inte sett ännu, men ser fram mot det

  5. Tack för fin info om trist fenomen – för vilken gång i ordningen vet jag tack och lov inte! Heja dig säger jag – du hinner och du observerar och du berättar – härligt.

    • Karin skriver:

      Tack! Jag vill inte avråda från att se utställningen – det finns en en hel del intressanta och fina målningar, men jag hade gärna sett ett annat upplägg. Den rosa(!) katalogen är dock inte värd priset.

Kommentarer inaktiverade.