Karin Englund

Jag trodde jag skulle ägna mycket mera bloggtid åt översättandet. Men när man är mitt i en översättning vill man bara vidare och när man är klar med den… ja då är man ju klar.

Men i alla fall, de senaste tre översättningarna var rätt givande, eftersom de innebar en ny erfarenhet. Det var tre längre samtidshistoriska artiklar om hur man hanterar klimatförändringarna när man jobbar inom branscher som utpekas som de värsta miljöbovarna, som kolgruvor och bilindustri. Blundar man? Lyssnar man på industriförespråkare som hävdar att det inte finns något klimathot, i alla fall inte människoframkallat? Eller engagerar man sig för att göra jobben ”grönare”?

Det är lite olika på olika håll i världen och det förändrar sig över tid. Men det intressanta med dessa tre artiklar, ur översättningsperspektiv, var att de var så extremt olika att översätta, trots att de alla behandlade samma ämne.

Och medan jag höll på med dem upptäckte jag att det där med att översätta är som att dansa pardans. Kanske en självklarhet för översättare, men jag har aldrig tidigare känt det så tydligt.

Ibland dansar man med en partner som dansar mycket bättre än man själv gör. Och då brukar man bli lite bättre på att dansa än man egentligen är.

Samma sak med språket. Om originalspråket är spänstigt, smidigt och säkert går översättningen som… ja, som en dans! Och när originalspråket stämmer dåligt med ens egen rytm (det behöver inte vara dåligt, bara misstämma) blir dansen trög, klumpig och långsam. Även om en av texterna inte alls var svår – inga ord att slå upp, inga svårbegripliga resonemang – tog den tre gånger så lång tid per sida som den ”roligaste” texten. Den som jag kunde ta ut stegen i, den som lät meningarna flyta fram helt motståndslöst.

Jag tror inte att det märks i slutresultatet. Man går ju alltid över en text några gånger och fixar till klumpigheter och krångliga meningar. En intressant erfarenhet var det i alla fall med dessa tre danspartners. Och precis som på dansgolvet vet man inte riktigt hur det kommer att bli när en ny kavaljer bjuder upp. Han kan vara snygg och se trevlig ut, men det säger ju inget om hur han dansar. En text kan vara läsvärd och intressant, men det säger (nästan) inget om hur den är att översätta. Men redan efter några meningar – eller danssteg – märker man det. Sedan är det bara att genomföra dansen på bästa möjliga sätt.