Får jag lov…

Jag trodde jag skulle ägna mycket mera bloggtid åt översättandet. Men när man är mitt i en översättning vill man bara vidare och när man är klar med den… ja då är man ju klar.

Men i alla fall, de senaste tre översättningarna var rätt givande, eftersom de innebar en ny erfarenhet. Det var tre längre samtidshistoriska artiklar om hur man hanterar klimatförändringarna när man jobbar inom branscher som utpekas som de värsta miljöbovarna, som kolgruvor och bilindustri. Blundar man? Lyssnar man på industriförespråkare som hävdar att det inte finns något klimathot, i alla fall inte människoframkallat? Eller engagerar man sig för att göra jobben ”grönare”?

Det är lite olika på olika håll i världen och det förändrar sig över tid. Men det intressanta med dessa tre artiklar, ur översättningsperspektiv, var att de var så extremt olika att översätta, trots att de alla behandlade samma ämne.

Och medan jag höll på med dem upptäckte jag att det där med att översätta är som att dansa pardans. Kanske en självklarhet för översättare, men jag har aldrig tidigare känt det så tydligt.

Ibland dansar man med en partner som dansar mycket bättre än man själv gör. Och då brukar man bli lite bättre på att dansa än man egentligen är.

Samma sak med språket. Om originalspråket är spänstigt, smidigt och säkert går översättningen som… ja, som en dans! Och när originalspråket stämmer dåligt med ens egen rytm (det behöver inte vara dåligt, bara misstämma) blir dansen trög, klumpig och långsam. Även om en av texterna inte alls var svår – inga ord att slå upp, inga svårbegripliga resonemang – tog den tre gånger så lång tid per sida som den ”roligaste” texten. Den som jag kunde ta ut stegen i, den som lät meningarna flyta fram helt motståndslöst.

Jag tror inte att det märks i slutresultatet. Man går ju alltid över en text några gånger och fixar till klumpigheter och krångliga meningar. En intressant erfarenhet var det i alla fall med dessa tre danspartners. Och precis som på dansgolvet vet man inte riktigt hur det kommer att bli när en ny kavaljer bjuder upp. Han kan vara snygg och se trevlig ut, men det säger ju inget om hur han dansar. En text kan vara läsvärd och intressant, men det säger (nästan) inget om hur den är att översätta. Men redan efter några meningar – eller danssteg – märker man det. Sedan är det bara att genomföra dansen på bästa möjliga sätt.

Det här inlägget postades i Att översätta, Att tolka, Ord, Språk. Bokmärk permalänken.

19 svar på Får jag lov…

  1. Barbro A skriver:

    Å det där med översättningar är intressant. I en del texter kan man höra vilket språk den är översatt från (och det blir inte bra) och i en del slarviga översättningar har man direktöversatt ord som blir helt missvisande. Sådant märks även om man aldrig sett originaltexten. Alldeles nyligen har jag läst Woolfs Orlando och gång på gång har jag stannat upp och tänkt ”hur kom Margareta Ekström på att använda det där ordet som är så ovanligt men som passar så bra”. Nyutgåvan är för övrigt försedd med ett lysande förord av Sara Stridsberg.

    • Karin skriver:

      Visst är det en njutning är översättningen är fristående från originalspråket! Och irriterande när den inte är det. I morse såg jag att det stod följande på insidan av äggkartongen: ”Även när det kommer till ägg kan smaken vara olika. Tack vare vårt sortiment …etc.” Kommer till ägg? Det måste vara en reklamare som förläst sig på amerikansk reklam: ”When it comes to…”

  2. Musikanta skriver:

    Så intressant! Det har jag aldrig tänkt på att det kan vara så olika att översätta – mycket pedagogisk liknelse med olika danspartners. När det gäller översättningar kommer jag t.o.m. ihåg att jag redan som väldigt ung tyckte det var konstigt när Bill den förskräcklige sade ”Nå” ideligen. Den som översatte de böckerna hörde kanske inte till de mest välbetalda…

    Niclas Hval som har översatt Agaath av Marlene van Niekerk måste i alla fall vara en pärla, eller kanske han har skrivit om romanen helt? Språket är helt fantastiskt – på svenska. Jag var helt tagen sen jag läst boken. Hur man sen orkar översätta över 700 sidor är mig en gåta.

    • Karin skriver:

      Kul med Bills ”Nå”, som troligen var ”Well” i original! En översättarhorrör som blivit klassisk är också från Bill den förskräcklige: ”Ja”, läspade Lisbeth.

      En annan typisk anglisism är det där med att rycka på axlarna. Om man översatte alla axelryckningar till svenska skulle personerna verka helt spastiska. ”He shrugged” passerar någorlunda oförmärkt på engelska, men när folk rycker på axlarna på svenska blir det liksom mer fysiskt.

      • Musikanta skriver:

        Visst kommer jag ihåg läspande Lisbeth när du säger det. Hittade Bill i min garderobsbokhylla. Ska ta fram den och kika på översättningen – kan vara kul.

        När jag hittar någon mindre litterär engelsk deckare på bibblan och ser att det står ”Nå” i den, lånar jag den inte. Well är ju ett typiskt utfyllnadsord och betyder ju ingenting egentligen. I vilket fall som helst inte ”Nå” som ingen svensk numera skulle ta i sin mun.

  3. Musikanta skriver:

    Agaat stavas så och inte på något annat sätt ser jag när jag ska sätta tillbaka boken i bokhyllan. Jag fick faktiskt boken av en annan översättare, Marianne på Nya Äventyr. Den kom på posten när jag kom hem från min operation. Gulligt av henne!

    • Karin skriver:

      Vad kul med Nya äventyr! (Och rart av henne att skicka boken.) Jag har kollat på den bloggen någon gång förut, troligen via din blogg, och den är ju verkligen värd att följa.

  4. Cecilia N skriver:

    Jag kan ju inte tyska (eller latin) så jag har bara läst Martin Luther på svenska och engelska. Det lär vara en danskavaljer det! Hur trög en bok än är att läsa så när det kommer ett luthercitat så virvlar det till.

    Jag minns inte att jag hade problem med att det läspades vid ”ja” när jag läste Bill som liten. Men nu ser jag ju hur lustigt det ser ut.

    • Karin skriver:

      Att sätta tänderna i Luther… lockande tanke. Men min tyska är nog inte tillräckligt bra för det.

      Jag tror att man rättade till läspandet i senare utgåvor och utgåvan med läspningen har blivit något av ett samlarobjekt. Kolla om du har en sådan på vinden!

  5. Hyttfogden skriver:

    Testade Bill på vår snart tioårige dotterson. Han hade omdömet klart ganska tidigt:
    ”En riktig skitunge.”

    Betr översättningar är det intressant att se hur översättare kämpar med ny teknik. Vad ska dom kalla´t? Alla de nya grejerna? Att fotografera med blixt har i en deckare översatts till bombfotografering, vilket ju på sitt sätt kan vara en lämplig benämning med tanke på hur en sådan explosion kunde upplevas.

  6. Skogsgurra skriver:

    I klassikern ”Dödstrappan i Bronx” konstateras att ”Det var en smäll av krut i luften” – Go figure, som det heter på nysvenska.

    • Karin skriver:

      Aj, det gör nästan ont. Om det var en explosion är det otympligt och om det – mera troligt – var en doft av krut är det oförlåtligt.

  7. Skogsgurra skriver:

    Vad säger du om Dödstrappan då?

  8. Skogsgurra skriver:

    Emil och Bombi Bitt läser Nick Carter. Just denna bok heter ”Dödstrappan i Bronx”. På tal om översättningsmissar.

Kommentarer inaktiverade.