Round up the usual suspects

Om man är en smula disträ (Hörde jag någon muttra: En smula?) tränar man upp sig i att gå baklänges i tiden för att hitta det man förlagt på olika ställen. Och precis som i polisserier lär man sig att det finns troliga och mindre troliga scenarier. Men till skillnad från polisserier är det ofta de troligaste scenarierna som innehåller lösningen.

Om man till exempel tappat bort glasögonen är det troligast att de finns där man vistats mest. När hemmet väl är genomletat är nästa misstänkta plats den där man tillbringat flest timmar utanför hemmet, sedan de försvann. I mitt fall var det i ett tomt radhus som jag hjälper till att måla. Lättkollat! Alldeles tomma rum, bara några målarburkar, rollers, penslar och färgtråg. Men inga glasögon. Trodde jag först.

Efter att ha kollat med kompisar, yogastället, olika affärer och  alla andra tänkbara platser, åkte jag tillbaka till det tomma radhuset. Här någonstans måste glasögonen finnas. Så såg jag en bit vägg där målarfärgen behövde bättras på och klättrade upp på stegen och fixade. Och då kom jag ihåg att glasögonen hade varit i vägen när jag skulle komma åt att måla vid öppna spisen. Där uppe låg de! Omöjliga att se från golvet.

Jag tänker ibland på det som min mamma sa till mig, när jag klagade över att jag var mer än lovligt glömsk:

”Klart du är tankspridd, så mycket som du har att sprida dina tankar på.” Och som sagt, ett visst mått av tankspriddhet tränar i alla fall upp ens minnesförmåga, när det gäller att spåra vad man gjort den senaste tiden.

Detta var det ena paret av mina två försvunna glasögon. Återstår alltså lite mer minnesträning för att leta upp nästa.

Det här inlägget postades i färg, Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Round up the usual suspects

  1. Karin på Pettas skriver:

    :D. Grattis! Det är egentligen otroligt vilka ställen man (för)lägger saker på. Jag är fullständigt övertygad om att vi har ett svart hål i vår hall, där försvinner saker för att aldrig återkomma….Men det är bara när jag går igenom som någon rycker det jag bär på ur händerna på mig. När det sker märker jag ingenting utan först senare…märkligt,hmmm

    • Skogsgurra skriver:

      Har du hittat nåt bra sätt att hitta annat som försvinner? Pengar, till exempel, har en obegriplig förmåga att försvinna. Där skulle det behövas mer forskning.

      • Karin skriver:

        SG, forskning pågår faktiskt och i P1:s vetandets värld rapporteras löpande om detta. Jag tror man börjar förstå allt mer om pengarnas sanna natur och en viktig egenskap är att de egentligen inte finns. Eller i alla fall finns bara ungefär 6% av de pengar som är i omlopp och resten är en produkt av vår kreativa föreställningsförmåga. Testa att föreställa dig att du har lite mer pengar, så löser det sig nog.

        • Skogsgurra skriver:

          Tänka sig! Precis som positiva och negativa elektroner, antimateria och sådant?
          Det är ju lysande! Jag ska genast meddela Hyttis att vi egentligen har ungefär sexton gånger större tillgångar än vi tror. Men då uppstår problemet vad man ska göra med alla pengarna?

    • Karin skriver:

      Karin, det är mucklorna! Och det är nog bara Pettsons katt Findus, som kan lirka tillbaka allt som de gömmer undan.

  2. margaretha skriver:

    Här är det Lånarna som är skyldiga – och dem måste man hålla sig väl med, så jag låter dem hållas. Det vill säga, jag har sagt till på skarpen att nycklarna får de ge 17 i – fast det är inte alltid de respekterar det…
    Margaretha
    som för det mesta
    vet var sakerna
    finns, så länge hon
    inte städar

  3. Barbro A skriver:

    Jag brukar förlita mig på vad min far brukade säga: Si dä som inte har komme i tjyvahänder det kommer alltid te rätte!

    • Karin skriver:

      Han hade så rätt, din far, fast ibland kan det dröja. Jag hittade ett par glasögon på vinden (som åkt av när jag grävde i lådor och de var i vägen) sju år senare och då hade jag liksom växt ur dem…

      • Barbro A skriver:

        Förresten är det roligt med folk som citerar Casablanca :-)

        • Karin skriver:

          Det föll naturligt och jag lär vara i gott sällskap. Den repliken ligger bra till för att hamna bland de 50 mest citerade filmreplikerna i världshistorian, skulle jag tro och Casablanca är sannolikt bland de 10 mest citerade filmerna, med repliker som ”We’ll always have Paris” och ”Play it (again) Sam.”

  4. Karin skriver:

    Det här brevet kom häromdagen. Annars är det ofta Google som vill att jag ska ha pengar. Eller Microsoft. Eller en advokat i Bosnien som upptäckt att jag är den rättmätiga ägaren till en större gård, som han dock råder mig att avyttra, eller… Jag slänger dem i regel, men det här råkade ligga kvar i papperskorgen:

    Hello,

    I am a dying woman who has decided to donate my estates and Sum of 20million pounds to you. You will claim legally for charitable purpose and good work of the Lord

    I am 59 years old and was diagnosed for cancer about 2 years ago, kindly get back to me if willing to accept my benevolence to you. So I can have my lawyer immediately transfer all ownership title to you.

    Certainly I never met with you but my mind instincts me to do this. I hope you act sincerely. Thank you and God bless you.

    Mrs. Lady Morgan

    • Skogsgurra skriver:

      Jo. Men dom där breven? Är dom på riktigt? I så fall har jag missat både avlidna släktingars arv och fängslade godsägares. Cancersjuka kvinnors välgörenhet har jag inte blivit utsatt för. Inte än.
      Bra att du tipsade mig. Då ska jag agera mera ansvarsfullt nästa gång. Vet du om jag måste betala skatt i Sverige eller i det där vanligen afrikanska landet (fast jag har haft advokater från USA och England också).

      Nej, min förvåning kommer mest av att du tyckte att jag skulle ge bort pengarna. Jag berättade för Hyttis att vi har ”sexton gånger pengarna”. Va!!? sade hon också. Har du börjat spela? Ingen hit. Om man säger.

  5. Örjan skriver:

    Dagens solskenshistoria.

    • Karin skriver:

      Och väldigt skönt att vara lite mer klarsynt igen. Dimmiga, kasserade nödfallsglasögon ger en oklar bild av verkligheten.

  6. Cecilia N skriver:

    Livet är ett memoryspel. Visste jag inte det tidigare så kom jag på det när jag var i småbarnsmodersåldern.
    I övrigt håller jag med Barbros far.
    (Fast jag är av med min ena grå strumpa stickat i entrådigt raggsocksgarn (= 1/4:dels raggsocksgarn) och det retar mig.)

Kommentarer inaktiverade.