Någon som saknar sin kofot?
Jag gick på Götgatan och precis där man kan svänga av med bil ner mot Slussen och Söderleden gjorde en bil just det.
En vit personbil, tror jag det var, tog kurvan i hög fart och ut ur bilen(s baklucka?) for en kraftig kofot och lade sig med de vassa klorna upp, mitt i gatan, ett par meter från mig. Jag plockade snabbt upp den så att inte nästa bil skulle råka illa ut. Inte vet jag vad som händer om man råkar köra på nosen på en kofot så att den reser sig upp under bilen och hakar fast i något och… ja, nyttigt för bilen är det nog inte.
Så stod jag där på trottoaren och rådslog med några andra fotgängare. Skulle jag luta kofoten mot väggen och hoppas att dess ägare hade märkt att den föll av just där och kanske återvända för att leta reda på den?
– DET är nog ingen bra idé, sade någon, vem vet vad det kan inspirera till. Och så pekade han på skylten till guldsmedsaffären intill.
Nä, det var nog ingen bra idé. Så jag bestämde mig för att vänta så länge som det borde ta för bilföraren att ta sig runt Slussen och tillbaka till Götgatan för att söka efter sin kofot. Ingen kom. Till sist gav jag upp och knallade hemåt med kofoten i högsta hugg.
Och i morgon tänker jag ringa polisen och fråga om någon har efterlyst en kraftig kofot…
Hoppas att det inte varit något inbrott i närheten, du kan bli misstänkt.
Tänkte inte på det…
Tänkte samma sak som Kicki! Mitt i allt är du misstänkt…
Men om nu inte någon vill ha den så är den ju din. Och en kofot kan ju alltid vara bra att ha
Jag tänkte mer på att med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad. Som Socker-Conny brukar säga. Och visst var den en och annan som tittade lite häpet på mig när jag vandrade hemåt med den upphittade kofoten i näven.
Du kunde ju ha använt den som käpp och linkat lite lagom.
Tänkte inte på det heller…
Tänker på unge Tor när han fick tag på en spiskrok (äldre hushållsföremål, för den yngre publiken) och stapplade fram med den som käpp och yttrade ”Kammal, kammal”. Där har du en förebild.
Och var fick han förebilden ifrån, kan man undra. På den tiden använde hans morfar knappast käpp, såvitt jag minns.
På tal om dialekter. Norrut heter det kobein med betoningen på diftongen.
Kobeín? Det skulle jag nog inte fattat om jag hört det. Men koben är verkligen ett bättre namn än kofot. Och så kan man ju undra över engelskans ”crowbar”. Kråk-nåt. Svårt.
Här heter det tjyrben, dvs tjurben, jag har verkligen försökt få Pensionären att säga koben istället men han vägrar och säger ä etter int so, e etter tjyrbene!
Kanske dags att införa den könsneutrala termen bräckjärn, som väl är samma sak, om jag inte är alldeles fel underrättad.
Enligt sakkunskapen (Pensionären) är bräckjärn och kofot inte samma sak men en kofot kan användas som bräckjärn.
DEN sakkunskapen böjer jag mig naturligtvis för. Men sa han verkligen kofot?
Nej, inte han inte.
Bräckjärn. Är det samma sak som ett klospett?
Synd att det inte var en fotograf i närheten…