Musik ska byggas utav glädje…

Postat den 22 september, 2012 av Karin

Lördagstemat denna vecka är Musik och temavärd är passande nog Musikanta. När jag funderat på temat har en låt av Lill Lindfors och Björn Barlach dykt upp i mitt huvud: ”Musik ska byggas utav glädje”. Så är det ju inte alltid och när jag passerade några frostnupna blommor i går, troligen astrar, kom kom jag att tänka på en ramsa som skulle underlätta musikinlärningen, men som än idag är en gåta för mig: Frosten berövar Esters astrar dess gestalt.

Det är alltså ett minnesknep för att komma ihåg hur många ”b”-tecken det ska vara i mollskalorna, och står för f, be, ess, ass, dess och gess. Väldigt många ben där på slutet, tror jag och jag har som ni märker inte riktigt förstått vad det handlar om och har en ännu längre väg till en praktisk tillämpning av denna teoretiska kunskap.

Men så här ser i alla fall kvintcirkeln ut, om någon undrar.

Hemma uppmuntrades vi att spela och våra föräldrar satsade till och med knappa resurser på att köpa ett piano. Här är brorsan i full färd med att testa tangenterna.

Och i skolan blev det förstås blockflöjt först och sedan piano. Jag är i vanlig ordning missnöjd med fotot. Jag kämpade mycket för att lära mig spela tvåstämmigt med blockflöjterna. Det är svårare än man kan tro att spela olika stämmor med höger och vänster hand, samtidigt. Mycket svårare på blockflöjt än på piano av någon outgrundlig anledning. Men på bilden har pappa lyckats fånga mig när jag råkar ha SAMMA fingersättning med båda händerna. Så onödigt! Det där med piano fungerade aldrig något vidare. Det var tråkiga skalor i all oändlighet och jag brukar säga att jag nog hade en rätt lycklig barndom, eftersom de två stora orosmolnen på min barndoms himmel var tandläkarbesöken och pianoläxan.

I modern tid har syrran fått mig att börja spela fiol. Det gick riktigt bra i flera månader, men så råkade jag störtdyka när jag målade huset och då skrynklade jag till några fingrar på vänsterhanden (de som behövs för att hantera strängarna) så jag lade undan fiolen i väntan på läkning och nya tag. Då och då tar jag fram den och stämmer den för att inte alldeles glömma hur man gör.

Nu efter sommaren möttes jag av en sorglig syn, när jag öppnade fiollådan. Stråkarnas tagel hängde i fransar och i fiollådans botten låg några små odjur som tydligen hade ätit ihjäl sig på hästtaglet.

Så det blir att sanera garderoben (vad har de kalasat på mer än hästtagel?) och att gå ner till fiolbyggaren i gränden intill och diskutera omtagling (heter det så?) eller ny stråke. För roligt är det att spela fiol. Verkligen!

Här kan ni läsa om övriga lördagsbloggares musikaliska betraktelser: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Nästa lördagstema är Efternamn. Hmm… DET blir inte lätt!

Publicerat i fredagstema | Etiketter , , | 29 kommentarer

Skördetid

Postat den 21 september, 2012 av Karin

Skördetid är temat för Galleri Fredag och då kan det ju passa med lite trädgårdsbilder. Fast inte från min trädgård, det får bli Rosendals på Djurgården i stället, som har lite bättre ordning på odlingarna. Det här hittade jag under en morgonpromenad:

En ringblommeåker, klar för skörd. Och äpplen och päron kompletterade med Aja-baja-skylt.

 

 

 

 

Stora fina solrosor som någon redan börjat nalla på. Och nypon, mogna att plockas.

 

 

Och självplockblommor i massor, men där var det stängt, så de fick bli en bild av andra blommor i grannskapet i stället. Hösten har sina fina sidor, trots allt!

Den 28/9 är temat Höstkänsla. Fredagsgalleristerna är:  Desiree, Annika Erica, Karin på Pettas,  Fourmom,  Katarina,  Victoria, Helena,  Emma,  Marianne,  Penny,  Annika,  Cecilia,  Olgakatt,  Anna,  Channal,  Jagger,  Jenny

Publicerat i fredagstema | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Hinke hittar hem

Postat den 19 september, 2012 av Karin

Det har varit svårt att acceptera tanken på att ett fint centralt bibliotek, en innehållsrik arkivinstitution och en trivsam mötesplats ska lämna centrala Stockholm för att flytta ut i periferin. Men å andra sidan har stora delar av arkivmaterialet funnits på annat håll sedan länge, med allt vad det innebär av dyra och tidskrävande hämtningar. En institution som funnits i över hundra år måste då och då utöka hyllmetrarna. Först skaffade man en depå vid Runö folkhögskola i Åkersberga på 1980-talet. Sedan tillkom lokaler på Sveavägen på 1990-talet.

Och så år 2000 den stora satsningen på en bemannad arkivdepå i Grängesberg.

Här förvarar Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek arkivmaterial, föremål och fanor. Den pampiga byggnaden har det blygsamma namnet ”Jakobina gruvstuga” och ligger i anslutning till Jakobina-laven vid gruvan i Grängesberg. Allteftersom det blivit trångt på hyllorna i Stockholm har material flyttats hit och det innebär ett växande problem med hämtningar och transporter.

Hattarbetareförbundets fana med förbryllande dekor.

August Palm ser lite betryckt ut. Fanan från Hattarbetareförbundet är en målad sidefana. Sådana måste ligga platt och helst inte för många på varandra för att inte skadas. (De broderade kan rullas ihop.)

De målade fanorna ligger på stora ”satsbord”, med de största överst och minsta längst ner. Fanorna är märkta med ett nummer som matchas med fanstång och toppemblem.

Och nu ska allt flyttas till en och samma plats, i Flemingsberg. Det är svårt att vara emot en flytt med så många praktiska fördelar, även om man känner vemod över att dessa fina traditionsfyllda miljöer lämnas. De nya lokalerna håller på att ställas i ordning och för närvarande ser de ut så här; varje arkivaries och bibliotekaries dröm: Tomma hyllor!

 

 

 

Och Hinke har redan hunnit hit. Han ser ut att tycka att det är helt OK. Fem – sex minuters promenad från Flemingsbergs station. Nära Södertörns Högskola. Gott om parkeringsplatser om man skulle åka bil. Fina lokaler för alla medarbetare och gott om plats för arkivmaterial och böcker och minst femton års tillväxtmarginal. Det blir bra!

Här står han, Hinke Bergegren, och verkar imponerad över att det nya stället är så stort. Och ljust. Hoppas forskarna hittar hit när man öppnar på nytt i november!

Publicerat i historia, konst | 6 kommentarer

Vart är jag på väg?

Postat den 18 september, 2012 av Karin

Vid Norra Bantorget har det funnits en oas och guldgruva, en plats som många hittat till för att studera samtidshistoria, delta i seminarier och debatter och låna böcker som kanske inte finns någon annan stans i landet. (Men, på KB finns de väl, invänder någon. Nej inte ens det, alla gånger, för här fanns också utländska rariteter.) Sedan 1902 har Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (ARAB) legat här och arkivbeståndet och bokbeståndet har växt under mer än ett sekel så att det kan jämföras med ett mellanstort landsarkiv.

När jag kom in i det här rummet som nytillträdd chef för ARAB 1998 stod det en karl på en stege och siktade med en borr mot en av blommorna i takmålningen. Rummen var nyrenoverade och takmålningen restaurerad. Just som han skulle starta borren ropade jag: ”Freeze!” Han hejdade sig, förvånad. Jag frågade vad han tänkte göra. Inte borra i den nyrenoverade takmålningen, väl? Jo, han skulle sätta upp fyra taklampor.

Jag förmådde honom att klättra ner från stegen och så vidtog ett letande efter en lämplig lampa. Inte lätt när det handlar om ett stort mörkt rum som ska lysas upp. Denna tolvarmade ljuskälla från en verkstad i Småland har fungerat bra.

Hinke undrar: ”Vart är jag på väg?”

Häromdagen, när jag kom in i ARABs lokaler mötte mig denna man i entrén. Den blå lappen visar att han ska flytta och var han ska stå på det nya stället. Flyttkarlarna kliade sig i huvudet och undrade lite.

”Varför har dom en staty av Stalin?”

”Eller är det kanske Lenin?”

Nej verkligen inte Stalin och inte Lenin heller, även om han kanske liknar honom en smula. Det är agitatorn, anarkisten, upprorsmakaren, och preventivmedels-förespråkaren Hinke Bergegren.  Ett av hans kända uttalanden under preventivmedelskampanjen var:  ”Hellre kärlek utan barn än barn utan kärlek.” Det skulle han inte ha sagt, för på den tiden (tidigt 1900-tal) innebar det att man hamnade i fängelse.

Han var ständigt kontroversiell, inte minst med sitt uttalande att lite ”småmord och bomber kunde verka uppfriskande i samhället”. Han var ett återkommande problen för den reformistiska arbetarrörelsen och uteslöts till sist ur socialdemokratiska partiet tillsammans med andra anarkister.

Branting: ”Det är underligt med den här pojken, att ju mer man gnor honom, desto svartare blir han.”

Branting försöker förgäves snygga upp Hinke i Söndags-Nisse i oktober 1906, då partistyrelsen avstängde Hinke, i avvaktan på kongressens beslut om uteslutning ett par år senare.

Eftersom Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek förvaltar hela den svenska arbetarrörelsens historia hänger Hinke med, nu när man flyttar till nya lokaler. Återkommer med rapport om vart Hinke är på väg.

Publicerat i historia | Etiketter , , | 5 kommentarer

Arbetsläger och grannsamverkan

Postat den 16 september, 2012 av Karin

Vi sammankallade till arbetsläger i helgen för höströj och det genomfördes så lyckosamt att hela maxlistan blev avklarad. Jag planerar alltid efter en mini-midi-max-modell: minilistan innehåller det som är absolut nödvändigt, midilistan sånt som borde hinnas med med lite tur och maxlistan det som dessutom vore väldigt bra att klara av.

Ja, det blev till och med max+, eftersom vi blev av med ett badkar och ett par gamla element, som legat bakom boden i några år, i väntan på att någon skulle komma på en smart lösning. Pensionären kom på den fiffiga idén att han skulle lasta dem på sin släpvagn. Mycket begåvat! Han tog dessutom med sig tre kraftiga cementringar, som blev över när vi vidgade brunnen i det drama som går under namnet Nagorno Karabach 5.

Och båten kom upp på land innan den frusit fast i isen, vilket alltså skett i modern tid, redan i slutet av oktober. Men innan man drar upp den måste man ju ta en roddtur.

När så roddarna kommit i land fick det yngre gardet dra upp den. Yngsta dottern och tre barnbarn fixade det hela alldeles plättlätt.

Tillbaka i stan skulle jag lägga in övriga bilder från arbetsfyllda dagar, men hittade inte kameran. Jag hade den när jag tog en bild av den välsignade släpvagnen med last och när jag plåtade syrran och äldsta dottern i full fart med slyröjning och när sonen rensade hängrännor och…

JA, då grep jag ju in för att hämta nåt och lade ifrån mig kameran… men var? Jo, på räcket till paviljongen. Åh, nej, där kan den inte ligga en råkall natt och daggig morgon! Dessutom kanske det blir regn framöver.

Vad gör man då? Sätter sig i bilen? Nej, inte trettiofem mil tur och retur en söndagskväll. Så jag ringde grannen och han var turligt nog hemma och via mobilen fjärrstyrde jag honom till kameran. Nu bor den inomhus tills jag hämtar den. Men bilderna av det fortsatta arbetet under helgen får alltså ni försöka föreställa er, tills vidare.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 18 kommentarer

Galleri Fredag och Lördagstema: Vardag ur mina gömmor

Postat den 14 september, 2012 av Karin

Temat för Galleri Fredag är Vardag. Lördagstemat är Ur mina gömmor. Och då slumpade det sig så att jag hittade ett par fina vardagsbilder som min pappa tagit, när jag letade i mina gömmor vilket ledde till en kombilösning: Vardag ur mina gömmor.

Fikarast i timmerskogen. Femtiotal. Foto Martin Englund

Veckotvätt vid sjön Rossen. Foto Martin Englund.

Annika står för fredagsgalleriteman i september och föreslår för 21/9 Skördetid och för 28/9 Höstkänsla. Fredagsgalleristerna är:  Desiree, Annika Erica, Karin på Pettas,  Fourmom,  Katarina,  Victoria, Helena,  Emma,  Marianne,  Penny,  Annika,  Cecilia,  Olgakatt,  Anna,  Channal,  Jagger,  Jenny 

Musikanta står för våra Septemberlördagsteman och hennes förslag för kommande veckor är 22/9 Musik och 29/9 Efternamn. Övriga temabloggare är Byfånen  Gnuttan  Helena  Karin på Pettas  Livsrummet  musikanta  Olgakatt

Publicerat i fredagstema, Livet, Lördagstema | Etiketter , , , | 32 kommentarer

Arbetsvärdering

Postat den 12 september, 2012 av Karin

Man kan mäta arbetsinsatser på många sätt, men kvantitet och kvalitet är nog rätt vanliga mått. Jag tror att kvantitet vinner oftare än det borde, men det kan vara en fördom jag har. I alla fall, trädgårdsjobb som kan avläsas i kvantitet är lätta att hitta.

Den här måttliga rishögen tog mig inte lång stund att få ihop. Och då har jag ändå flätat ihop grenarna, knipsat av allt spret och packat bra, så den är ganska kompakt.

Men den här lilla dvärgbusken av okänd härkomst tog mig en hel dag att få bort. Inte vet jag om jag har mördat en synnerligen rar kaffebuske från en ö i Sydkinesiska sjön (jo han var sån min farbror som anlade trädgården, han gillade lite ovanliga växter), men det kan inte hjälpas. Jag är väldigt glad att den är väck!

Den var ful, extremt taggig och stod i vägen, fastnade i kläderna och gjorde djupa rispor i skinnet. Bara dryga halvmetern hög och mycket förargelseväckande. Bilden visar några grenar efter kapning. (Jag glömmer alltid att ta bilder innan.) Rönnbär är det inte.

Och här har vi själva roten. Den var tre gånger så kraftig som buskens stam och hade ett tjugotal kraftiga sidorötter som förmodligen förgrenar (förrotar?) sig från södra Dalarna långt in i Gästrikland och norra Västmanland. Och så en pålrot ner till Kina då. Att ta bort denna lilla skitbuske som nådde mig strax ovanför knäna tog orimligt lång tid. Att slippa samma onda lilla buske kommer att skänka långt större glädje än den där rishögen som ser något mer imponerade ut. Fast det är klart, det ska bli kul att elda upp den och längst inne i den blivande brasan ligger den onda busken.

Och nästa helg blir det båtupptagning och sedan går sommaren – eller kanske rentav hösten – in i ett nytt skede. Det är ovanligt högt vatten i sjön just nu, något som märks på att strandlinjen kryper närmre och på att vattnet går så högt upp på båten…

…tänkte jag först, men så tittade jag i båten och insåg att det var bäst att ösa den bums. Med några liter regn till skulle den troligen ta in ännu mer vatten när man hoppade i för att ösa.

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter , , , | 17 kommentarer

11 september

Postat den 11 september, 2012 av Karin

Den 11 september är ett laddat datum. Ända sedan 1973, då vi fick se bilder av det beskjutna, brinnande presidentpalatset i Santiago, har det varit en sorgens märkesdag.

Jag var i Chile några månader innan kuppen och tyckte om den optimistiska stämningen, kreativiteten, alla spännande utställningar, alla trevliga klubbar med bra musik och den politiska diskussionen som kändes så vital. I ett gathörn i närheten av parlamentet stod en gatuförsäljare och sålde de senaste lagarna som parlamentet antagit. ”Väldigt intressanta. Du måste läsa!”

I en bokhandel hittade jag den här affischen och blev så förtjust att jag försökte förklara för bokhandlaren på min knackiga spanska att den symboliserade all den glädje och vitalitet som jag upplevde i Chile. Han kanske förstod, för han log brett och sade: ”Varsågod. Den är din. Present från Chile.”

Och så den 11 september kom de chockerande nyheterna om militärkuppen och det brinnande presidentpalatset. President Allende var död och Pinochets terror satte in.

Och sedan 2001, med de brinnande tvillingtornen i USA. Och 2003, här i Sverige, natten då man förgäves kämpade för att rädda livet på Anna Lindh. Den 11 september, detta laddade datum.

Publicerat i Debatt, historia, Livet | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Hos Englunds blommar det mesta

Postat den 10 september, 2012 av Karin

Äntligen har jag hittat ett par artiklar om vår trädgård, som jag letat efter länge. Jag snodde rubriken från en av dem. Det handlar om trädgården under sin storhetstid, när min odlarkunnige farbror skötte den på heltid. Gunnel Nyblom-Holberg har skrivit en entusiastisk skildring, troligen på sjuttiotalet och troligen i Allt om trädgård (snälla människor, skriv på datum och vilken tidning ni klipper artiklar ur!). Hon deklarerar att farbror Erlands och faster Valborgs trädgård är en klar favorit. ”Det finns inte en detalj som man skulle vilja ha annorlunda!” Och så följer en kärleksfull redovisning av perennrabatten. Jag ska skanna in artiklarna och lägga ut här när jag kommer åt.

Eftersom chanserna är små att någon trägårdsskribent kommer hit och skildrar vår trädgård i sitt nuvarande skick, kommer här en fejkad intervju med en tänkt journalist.

– Jahaja, här har vi alltså den berömda perennrabatten? Den har ju inte klarat sig så bra, eller hur?

– Jo, ganska bra. Farbror Erland gick bort 1990 och sedan dess har den kanske inte fått riktigt samma omvårdnad som på hans tid. Men den finns kvar i alla fall. Och om man bortser från rölleka och gullris…

– Det kan man väl inte bortse från!

– Jo snälla, gör det. Bortse från det, så ser den nästan precis ut som hans skildrar den i artikeln. Stjärnflocka, praktbetonika, löjtnantshjärta, studentnejlika, pastellakleja, aklejruta, temynta, praktnäva och så astible astilbe förstås. Fotblading, sockblomma och trolldruva dessutom. Och plymspirea, men den håller vi på att gräva bort. Den borde heta spridea.

– Och vad har vi här då?

– Ja, lite träd. Och sånt. Det där äppelträdet som ser alldeles dött ut är… alldeles dött. Det är liksom en installation för att minnas dem som bodde här förut och hur de levde. Mycket äppelmos på vintern.

– Och den där risiga granen bakom? Den skymmer ju bara sikten mot sjön.

– Det är ingen gran, det är ett lärkträd och lärk måste ju finnas på varje gård, för virkets skull. Om man behöver laga ett bås i ladugården eller så, för lärk ruttnar aldrig.

– Men ni har ju ingen ko. Ni borde hugga ut lite och få utsikt över sjön. Och här då, vad är detta för snedväxt missfoster?

– En koreagran, tror jag. Lite illa medfaren och skadad i toppen och lite gles här och där och ja, sned är den också, det är den ju. Växer i spiral liksom.

– Det är väl bara att hugga ner den då?

– Njae, det låter sig inte göras för det blir så fina kottar. Alldeles blå. Ibland ser det ut som om de får lite skägg. De kommer vartannat år, precis som enbär. Ekorrarna är väldigt förtjusta i dem. Men då måste de vara årsgamla.  

 

 

Jag tror att vi avslutar intervjun där. Det framgår kanske att vi inte riktigt lyckats hålla jämna steg med naturen, men vi gör så gott vi kan. Återkommer med rapporter från brukarmödorna.

Uppdatering. Stjärnflockans skönhet kommenteras bland kommentarerna. Eftersom jag råkar ha några bilder lägger jag in en här. 

Den doftar svagt av någon krydda som man glömt namnet på och så här beskriver Gunnel Nyblom-Holberg blomman: ”Tar du en enskild blomma i din hand ska du finna att du håller i en gammaldags brudbukett i skiraste rosa med ett grönt skimmer i botten. Och kransad med det finaste tårtpapper.”

Och så hittade jag denna tolkning, från forntiden.

Publicerat i Att odla | Etiketter , , , , | 19 kommentarer

OS-dramatik, igen

Postat den 9 september, 2012 av Karin

Det har varit spännande och det har funnits stunder då man förtvivlat – hur kan Sverige förlora mot Förenade Arabemiraten som är rankade långt under oss? Det har varit laguppställningar som fått alla att undra. Hur i allsin dar tänker dom? Var är Tikkanen? (Magproblem, visade det sig.) Det har varit formsvackor,  justerade spelare och sorgsna betraktelser på bloggarna. Det har varit OS helt enkelt och motlut för de svenske, i början.

Pontus Carlsson

Undrar hur det känns? Svaret finns på landslagets OS-blogg förstås. Så här skriver Pontus Carlsson den 3 september:  ”Förlusten mot Förenade Arab Emiraten var ett råfiasko och inget annat. Allt gick fel i den matchen. /-/Förenade Arab Emiraten [är ett] lag som vi bara skall slå och ingen ursäkt i världen duger, utan det var ett fiasko.”

Och den 4 september: ”Jo det mesta går åt skogen just nu. Vi stod återigen för en riktigt dålig insats och förlorade rejält mot Slovenien./-/faktum är att vi blev helt utspelade som lag.”

Och Axel Smith: ”Det är ett år sedan jag drack alkohol, koffein eller åt socker. Och många år sedan jag kunde förlora utan att ta det som ett personligt misslyckande. För att sammanfatta det hela. Idag förlorade vi. Det var inte kul.”

Nils Grandenius

Det såg riktigt mörkt ut men så vände det. Plötsligt gick det väldigt bra, mycket bättre än väntat och idag, när schack-OS i Istanbul just är avslutat, kan Sveriges lag glädja sig åt en placering på 16:e plats, vilket är lysande.

Nils Grandenius kämpade ner den ena motståndaren efter den andra på första bordet, de flesta med högre ranking. Sverige fick 15 poäng. Åtta lag fick högre poäng (19, 17 och 16). Så på sätt och vis kom Sverige på delad nionde plats.

Att vara med bland de 20 bästa är vad alla strävar efter och med tanke på några oväntade förluster är det ett kanonresultat! Före schackduktiga länder som som Indien, England, Israel, Bulgarien, Frankrike, Filippinerna och Tjeckien.

Nej, jag vet inte så mycket om schack egentligen, men det gör redaktörn och när det är fotbolls-VM eller schack-OS är det bara att hänga med, för han förklarar det man inte fattar. Och så diskuterar vi schackhistoria och jag tycker det är rätt kul att damen är en västerländsk uppfinning.

Schackspelet som vi känner det har flera föräldrar, persiska, indiska och kinesiska. I det indiska schacket fanns: infanteriet, som ställdes upp framför de andra pjäserna, som våra bönder. Infanteristerna gick rakt fram med slog (med sina svärd) snett åt sidan. Aha! Det är därför bönderna går och slår som de gör. Stridsvagnen, som motsvarar tornet, ställdes längst ut för snabba framryckningar på flankerna. Kavalleriet bestod av  hästar och elefanter, där elefanterna placerades nära mitten och skulle bryta igenom motståndarens försvarslinje. Och så kungen, som var kungen och hans rådgivare som var en svag figur. Det är denna rådgivare som har utvecklats till damen i vårt schack, den pjäs som är i särklass starkast.

Hur det gick för damlandslaget då? Tyvärr inte riktigt lika bra, de hamnade på plats 88. fast då var inte Pia Cramling med.

Och vilka var det som vann schack-OS i Istanbul? Armenien kom etta, tätt följda av Ryssland och Ukraina. Grattis alla!

Publicerat i Tävling | Etiketter , , , | 7 kommentarer