Lördagstema: Ordspråk

Postat den 6 oktober, 2012 av Karin

Till veckans lördagstema har Karin på Pettas valt Ordspråk. Det är något jag brottats med ibland när jag översätter. Det gäller att veta vad motsvarigheten är. Ordspråken ger ibland glimtar av kulturskillnader. Men oftast är både sättet att tänka och exemplen rätt lika. När arga katter får rivet skinn i Sverige är det den arga hunden som får linka hem på engelska. ”Quarrelsome dogs come limping home.”

I Östafrika stötte jag på den verkliga ordspråksguldgruvan. Överallt ser man dem, på kvinnornas kläder. Kangas heter de tunna färgglada bomullstygerna som så gott som alltid har en text.

Ibland kan det vara någon aktuell händelse som pryder kangan, som på den här från kvinnokonferensen i Nairobi 1985. Symbolen för FN:s kvinnoårtionde bildar mönster (klicka på bilden så syns det bättre).

Ofta innehåller kangatexten ett meddelande, om kärlek, om sorg eller om hopp. De används ibland för att tala om för någon särskild person, det man inte vågar säga, eller kanske bara som en påminnelse i vardagen om sådant man kanske glömmer att säga annars. Som: ”Kärleken dör aldrig”: Mapenzi hawafi.

Den här kangan från Oman, med en sirlig kaffakanna som mönster, har en text på arabiska och budskapet är ungefär samma som vårt att ”fisk och gäster blir olämpliga efter tre dagar”.

”Don’t overstay.” Tänj inte gästfriheten för långt.

Många ordspråk är nästan exakt som våra. Tomma tunnor skramlar mest motsvaras av ”Debe shinda haliachi kutika”, dvs en tom låda låter mer. Vårt ”Tala är silver och tiga är guld” blir i Afrika ”Tysta lejon får äta kött.”

I vilket fall är alla dessa kangas både lärorika och mycket bra som konversationsöppnare. Dessutom är de ofta rätt underfundiga, så det är inte helt lätt att förstå dem om man inte är väldigt bra på swahili och det är jag ju inte. Man får ofta en hel lite lektion i swahili på köpet när man frågar!

Här är några kvinnor som tvättar kläder norr om Mombasa (iklädda kangas, förstås). Vi fick en liten pratstund om kangatexter, när min bil pajade alldeles intill.

Kangamosaik på kangamuseet i Nairobi.

Och alla texter duger bra som dekoration på en kanga. Varför inte lite tvättmedels-reklam? Politiska budskap är också vanliga. Jag lyckades tyvärr inte ta någon bild på kangan med texten: ”Vi älskar Arusha-deklarationen.”

Men störst är ändå kärleken, om man räknar antalet kanga-texter i olika kategorier.

Fick just en påminnelse per e-post om en ordspråksmassaker som en god vän bidrog med för något år sedan. Som ”absurt sa räven om rönnbären.”

Här är övriga lördagstemabloggare: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt Nästa lördag skriver vi om Tid.

Publicerat i Att tolka, Lördagstema, Ord, Språk | Etiketter , | 29 kommentarer

Galleri Fredag. Tema Färgglad

Postat den 5 oktober, 2012 av Karin

När träden förbereder sig för vintern drar sig klorofyllet tillbaka och bladen blir gula eller röda, beroende på vad döljer sig ”under” det gröna. Träd som björk och asp reagerar på dagarnas längd. Andra träd, som äppelträd, reagerar på kyla. Men vad det än beror på blir det väldigt färgglatt med alla höstfärgerna mot en i bästa fall blå himmel!

Desiree står för oktober månads galleriteman och nästa fredag blir det: Kväll

Övriga fredagsgallerister finns  under egen rubrik i sidans ”huvud”.

Publicerat i färg, fredagstema | Etiketter , | 27 kommentarer

Irrfärder i Europa och Afrika

Postat den 3 oktober, 2012 av Karin

Minns ni fiskgjusarna? Den där familjen som man kunde följa hela sommaren, från de första äggen, till kläckning av de tre ungarna, flygförsöken och plötsligt var alla utflugna. Med fiskgjusar är så att mamman drar tyngsta lasset med ruvandet och barnomsorgen i boet. Därför flyger hon söderut på husmorssemester i slutet av sommaren. Pappan tar över, ger ungarna mat, lär dem flyga och fiska, innan de också flyger till Afrika.

Här ser vi mamma Piret, som hon heter officiellt (Hon har andra namn också, till exempel Katharine.) Hon säger att det är dags för henne att flyga iväg. Barnen är ute på en liten kvällsflygtur, så hon tycker att det kan vara lämpligt att ta upp ämnet (not in front of the children, ni vet). Pappan är lite avmätt, men vet att det inte är någon idé att argumentera.

Sedan undrar man förstås hur det går för dem och då är det så fint ordnat så att man kan följa åtminstone mamma Piret på hennes färd söderut.

Här finns en karta där det går att se, dag för dag, hur ett antal radiomärkta fåglar flyger mot sina vinterbostäder.

Jag har valt att följa Piret och en annan fiskkgjusemamma, Erika.

Samt den virriga skrikörnen Tönn, mest för att jag också har väldigt dåligt lokalsinne och känner starkt för alla andra som också lider av dysdirexi, lokalsinnes-handikapp eller vilsesyndrom, som det också kallas.

Piret är ljusrosa, Erika är mörkrosa och Tönn är grön.

Erika är van  resenär och hon kör bara rakt på utan att tveka.

Piret har irrat en hel del i norra Egypten, ner till trakterna söder om Assuan-dammen, sedan tillbaka till Nildeltat igen.

Men nu verkar hon ha flugit söderut igen, till Assuantrakterna, där Erika också är.

Tönn flaxade länge hit och dit mellan Sverige och Norge. Sedan vimsade han omkring på gränsen mellan Danmark och Tyskland rätt länge, innan han satte fart söderut.

Det finns ett tjugotal fåglar att välja på, på kartan: storkar, olika sorters örnar och så fiskgjusarna, som jag har kommit att bli extra förtjust i efter att ha följt dem hela sommaren. När jag var på Biologiska museet på Djurgården med barnbarnen upptäckte vi genast den här fiskgjusen i en trädtopp. Tänk om man går sta och blir fågelskådare!

Uppdatering: Cecilia N påpekar att det där fiskgjuseparet ovanför nog inte är Piret och hennes man utan snarare deras barn.

Jösses, säger jag, mamma och pappa upp i dagen!

Men för att ni ska förstå hur väl Piret behöver sin husmorssemester lägger jag upp en av bilderna på henne när hon ligger och ruvar.

I ur och skur, låg hon där. Tufsig och tovig, hungrig och ensam låg hon där hela tiden.

Uppdatering 5 oktober: Jag går in och kollar fågelkartan då och då och jag tycker det är synd att Piret inte drar nytta av Erikas erfarenhet. Nu har Piret blivit kvar i norra Egypten, medan Erika tuffat på söderut, genom Egypten, ner genom Sudan och just nu finns hon på gränsen mellan Sudan och Etiopien, i den fina fiskrika Dinder National Park.

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Tandläkarskräck

Postat den 1 oktober, 2012 av Karin

Min tandläkarskräck ställde till det för mig – och mina tandläkare – under många år. Jag kände mig pinsam, pjoskig och fånig, men ibland gick det bara inte.

Minns en gång då jag hade en riktigt jobbig tandvärk och till sist blev tvungen att beställa tid hos min tandläkare. När jag väl satt där i tandläkarstolen vällde skräcken upp i mig.  Jag gled snabbt ner på golvet, greppade handväskan och sa ”Ledsen, men det var nog inte tandvärk, bara en förkylning och lite halsont. Nu måste jag kila – hej då!” Och så försvann jag på skakiga ben… för att tvingas gå tillbaka nästa dag med en akut tandinfektion.

Oftast, när jag hade en tandläkartid, ringde jag och sköt upp. En tandläkare lärde sig med tiden känna igen mina ovanor och en gång, när jag ringde dagen innan ett besök, sa han: ”Glöm inte att jag har nummerpresentatör och ser varifrån du ringer, så någon story om att du är strandsatt i Italien på grund av vulkanaska kan du inte komma med!” Attans!

Fasans boning, tandläkarmottagningen. Foto taget av  Sture Bylén och upplagt på på Facebookgruppen ”Du vet att du är från Avesta…”

Och häromdagen fick jag se en bild på Facebook som fick mig att blekna. Det där huset brukar jag ta stora omvägar kring, men nu fanns det där i den trevliga FB-gruppen ”Du vet att du är från Avesta om…” Någon hade lagt ut en bild på min barndoms tandläkarmottagning! Och genast kom kommentarerna.

Jag förstår nu att min tandläkarskräck var välgrundad och att många råkade ännu värre ut än mig.

Här är några av kommentarerna:

A: Jag ryser bara jag ser den där dörren. xx var inte riktigt klok. Han sa att jag inte hade några hål i mina tänder och så – Grymt! –  bedövade han hela käften på mej och drog ut en massa mjölktänder. Jag spottade blod resten av dagen och jag var 9 år.

B: Jag besökte tandläkaren xx och han drog ut ”2 mjölktänder” trodde han, MEN DET VAR MINA RIKTIGA TÄNDER. Han blev inte min favorit.

C: Honom slog jag till…

D: XX körde borren rätt genom kinden på min storebror, var tydligen viktigare för honom att snacka ”skit” med sköterskan än att kolla vad han höll på med.

Det finns fler kommentarer och jag har kompisar som blivit ordentligt misshandlade av samma tandläkare. Att utsättas för tortyr av någon som är föraktfull och hatisk mot en kan såvitt jag förstår skapa livslånga trauman. Till exempel tandläkarskräck.

Den tandläkare jag har nu är bra. Jag går dit självmant och sitter faktiskt kvar i stolen.

Publicerat i Livet | Etiketter | 28 kommentarer

Men, borde han inte…

Postat den 30 september, 2012 av Karin

Kommunikationskoma kallar vi det i familjen, det där meditativa tillståndet som man gärna försjunker i medan tåget/bussen/tunnelbanevagnen rullar och går. Som häromdagen när jag satt försjunken i tankar på tunnelbanan, då något i omgivningen försökte tränga sig in i mitt medvetande.

Killen mitt emot hade långt blont trassligt hår, där sladdarna från hans iPhone försvann. Inget konstigt med honom egentligen, men det var något som inte stämde. Fötterna stämde inte! Först tänkte jag: ”Men, borde han inte tvätta fötterna!” Och sedan: ”Han är ju barfota!”

Och så tittade jag en gång till. Och igen. Så plockade jag också upp min telefon och låtsades läsa meddelanden, medan jag tog den här bilden. Barfotaskor! Undrar om det är skönt? Blir det inte kallt? Han gick av vid Centralen, innan jag hann fråga honom.

Publicerat i Att tolka | Etiketter | 6 kommentarer

Och hur var namnet? Lördagstemat är Efternamn

Postat den 29 september, 2012 av Karin

Utomlands får jag ofta frågor om mitt efternamn. Englund? Same as England? Nej för sjutton, säger jag då och snart är jag intrasslad i en beskrivning av den nordiska naturen. Om man tänker sig en grupp träd, alltså en lund, på en äng… Om man då också råkar ha en Blomgren eller Bäckström i sällskapet kan man passa på att översätta deras namn också. ”Så poetiskt” svarar utlänningarna ofta ”som i Japan där man kan heta heta Körsbärsblomma eller som hos indianerna. Rinnande vattnet och Skrattande vinden!”

Lundström och Strandberg poetiska? Så hade jag inte sett det förut, men visst är de det. Och jag undrar om det finns något motsvarande på engelska, tyska och franska. Jag kan inte komma på några sådana namn. Annat än Bloom, då. Och tyskans Blum. Här nedanför har jag i alla fall letat ihop några bilder som med lite god vilja kan sägas illustrera våra poetiska naturbaserade efternamn.

Lundström

Blomgren

Sjögren

Berglund

Eklund

Övriga lördagstemabloggare är  Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt Tack Musikanta för inspirerande teman under september! I oktober tar Karin på Pettas över och hennes teman är:

6 oktober    Ordstäv/ordspråk
13 oktober  Tid
20 oktober  Dialekt/folkmål
27 oktober  Färg

Publicerat i Lördagstema, Ord, Språk | Etiketter | 18 kommentarer

Galleri Fredag: Höstkänsla

Postat den 28 september, 2012 av Karin

Tema för Galleri Fredag är höstkänsla. Och så här blev det när jag riktade kameran åt lite olika håll de senaste dagarna. Tivolit har stängt. Höstkvällarna mörknar.

 

Övriga fredagsgallerister är: Desiree, Annika Erica, Karin på Pettas,  Fourmom,  Katarina,  Victoria, Helena,  Emma,  Marianne,  Penny,  Annika,  Cecilia,  Olgakatt,  Anna,  Channal,  Jagger,  Jenny

 

Publicerat i fredagstema | 25 kommentarer

Vad är samtidshistoria?

Postat den 26 september, 2012 av Karin

”Samtidshistoria”, sade en historiker, ”ja det kan väl sammanfattas som det som vi 40-talister minns.” En annan definition är ”i mannaminne”, dvs ungefär 80 år bakåt. Och – tanken svindlar – snart sammanfaller det med vad fyrtiotalisterna minns! En tredje definition avgränsar samtidshistoria till perioden efter andra världskriget. Men hur länge kan man kalla den samtidshistoria? Om hundra år blir det lika konstigt som begreppet ”modern konst”. Mannaminne är nog bästa begrepp för att avgränsa samtidshistoria.

Just nu bläddrar jag i en nyutkommen tjock volym äkta samtidshistoria av bästa slag, nämligen Tage Erlanders dagboksanteckningar från åren 1963 och 1964. På omslaget ser det ut som om han läxar upp Nikita Chrustjev: ”Hördudu, det ska jag tala om för dig att…”. Men Chrustjev ser rätt road ut, så det kan ju vara någon värmlandshistoria som Erlander berättar.

Chrustjev besökte Sverige 1964 och Erlander bodde då på Fyrverkarbacken i det höga dragspelshuset uppe på höjden, där jag också råkade bo då. Så en eftermiddag stötte jag ihop med Nina Chrustjeva nere på gatan, när hon var på väg hem till Aina Erlander på te.

Verkligen en annan tid! Jag brukade extraknäcka som Stockholmsguide på den tiden och när jag guidade båtturer som gick alldeles förbi Fyrverkarbacken pekade jag förstås ut var vår statsminister bodde och nämnde samtidigt att jag också bodde i samma hus. Många utländska turister vägrade tro mig. För det första bor inte en statsminister i ett hyreshus och för det andra, om det nu trots allt är så att han gör det, så bor i alla fall inte vem som helst (=någon flicksnärta till guide) i samma hus.

När Nina Chrustjeva besökte Fyrverkarbacken fick hon Bertil Almqvists bok Bakom Stenridån i present, med författarens dedikation. Den blev dock kvarglömd och ingår numera i den stora Erlanderska boksamling som finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Kanske den blev kvarlämnad med flit? Det där med att påminna om järnridån var nog inte populärt och om man ska diskutera schabloner i barnböcker kan ju den vildskäggige kosackdansande ryssen framför Sten och Flisa tjäna som ett bra exempel.  Vilket inte hindrar att det är en rolig bok som ungarna gillar.

Erlander träffar de Gaulle i Paris, dagen efter att de Gaulle hindrat England att ansluta sig till EEC, eftersom han, enligt Erlanders anteckningar, misstror England och deras alltför nära koppling till USA. Och när det gällde Sovjetunionen och Östtyskland menade de Gaulle att det där kommer att fixa sig. Tyskland kommer att återförenas, Sovjetunionen ger upp sin imperialism och kommer med i ett Europa från Atlanten till Ural.

Det mest dramatiska, det som nog etsat sig fast i minnet hos de flesta från år 1963, är mordet på JF Kennedy. I dagboksanteckningarna kan man bland annat läsa den 24 november: ”Långsamt vaknar jag upp ur fredagskvällens bedövande slag. Inte sedan världskrigets utbrott 1939 har jag upplevt en så dramatisk spänning, följd av en så intensiv ångest som minuterna omkring 20.”

När man läser dagböckerna undrar man ofta hur han orkade. Alla dessa resor, alla dessa konflikter, alla dessa tal. Vilken oerhörd arbetsförmåga!

Det finns några få bilder i boken. Synd bara att det inte är fler. Här spelar Frankrikes premiärminister, George Pompidou, krocket på Harpsund. I dagboken:

”Vågar jag anförtro mina anteckningar att jag trivdes bättre med Nikita och Nina än med Pompidou och Pompidouan.”

 

Publicerat i historia | Etiketter , , , , , | 19 kommentarer

Lilla Hjärtat

Postat den 25 september, 2012 av Karin

Diskussionen om Stina Wirséns film Liten skär och alla små brokiga fortsätter. I dag skriver Sherlot Jonsson i Svenska Dagbladet att det kan diskuteras om ”Lilla Hjärtat” kan ses som en nidbild, ”men även om så vore kan nidbilder göra nytta”. Det kan också diskuteras, tycker jag. Stina Wirséns böcker och filmer är underbara och populära. Barnbarnen älskar dem och jag också.

Men just i ”Lilla-Hjärtat”-fallet skulle jag ha önskat att Wirsén valt att porträttera henne mer som de andra figurerna och inte i den karikerande blackfacetradition som hon använt. Jag hade själv svårt för den som barn, de där vita läpparna. Munnarna på tecknade svarta figurer var väldigt ofta konstiga, det borde vara röda läppar och vita tänder, inte tvärtom.

Blackface har det skrivits mycket om, inte minst efter Makode Lindes tårtinstallation på Moderna Museet tidigare i år. Men det kan ändå vara bra att påminna sig vad det handlar om, minstrel shows och blackfacetraditionen.

Huvudfåran var varietéer där vita skådespelare sminkades till svarta och sedan uppförde hela fördomsregistret om hur de svarta är, lata, korkade eller översexualiserade. Visst utvecklades det så småningom motrörelser där svarta gjorde satir av det, men i stort sett var det en tradition som förstärkte fördomar. Barnvarianten var Picaninny, inte så negativ, men mycket schabloniserad, likafullt.

Blackfaceshower och illustrationer kritiserades hårt av  medborgar-rättsrörelsen i USA och allt fler inom underhållningsindustrin började tycka att det var pinsamt.

Längst verkar blackfacefigurer och liknande ha överlevt i serier, barnböcker och reklam.

Och apropå medborgarrätts-rörelsen var det just idag, för 55 år sedan, som de första nio afro-amerikanska studenterna skrevs vid Little Rock Central High School. De fick det sannerligen inte lätt, men de härdade ut och bidrog till ett viktigt trendbrott.

Uppdatering: Nej för sjutton, detta betyder inte att jag tycker att man ska plocka bort Tin-Tin från bibliotekshyllorna. Och jag såg just att man ändrat beslutet att rensa bort alla Tin-Tin-böcker från Kulturhusets bibliotek, här i Stockholm. Han får bli kvar.

Publicerat i Att läsa, Att rita, Att tolka, Böcker, Debatt, konst | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Postat den 23 september, 2012 av Karin

Jag brukar inte gilla överlastade beskrivningar. Det kan kännas som om författaren inte riktigt litar på ens förmåga att förstå vad det handlar om. Eller som om författaren inte kan låta bli att visa upp lite till. Och lite till. ”Tack det räcker”, mumlar jag då.

Men i Jeanette Wintersons bok Varför vara lycklig när du kan vara normal? är det helt OK med massor av bråte. Bokstavligen och bildligen. Hennes skildringar kan vara hur myllrande som helst; man inser att där finns ännu mycket mer. På så sätt blir hennes stil ändå återhållen, enkel och effektiv.

Hon beskriver en andrahands skrothandel, en ”sista släkting till artonhundratalets lumpbodar”, så att man tror att man varit där, passerat den där gången ”behängd med halvdöda tagelmadrasser. Lumpmannen hade hängt upp dem på köttkrokar som kadaver med krokarna trädda genom stålfjädrarna.” Bokens huvudperson söker sig dit för böckerna. Där finns lugnande handböcker om att sköta grisar, kor eller hushåll: ”Det skapade förtroende.” Men det är förstås skönlitteraturen som lockar.

Och från en trattgrammofon sjunger någon arian ur Glucks Orfeus: ”Vad är livet för mig utan dig?” Med en typiskt smidig (och plötslig) Wintersonsk övergång fortsätter hon: ”Vi hade inte tid med döden. Kriget, plus Apokalypsen, plus evigt liv gjorde döden löjeväckande. Död/liv. Vad spelade det för roll så länge man hade sin själ? ’Hur många män dödade du pappa?’ ” Pappan minns inte riktigt. Tjugo, kanske. Sex med bajonett, det minns han. Winterson har en förmåga att skildra fruktansvärda upplevelser med lätt hand. I förbifarten, som en del kan berätta om sådant som drabbat dem, så att man förstår en hel del utan att få veta allt. En hemskt bra bok, bokstavligen. Och rolig. Och ett fint tidsdokument från en period som känns alltmer avlägsen, fast det var så nyss.

Bilderna är från bokens omslag.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , | 6 kommentarer