Lilla Hjärtat

Diskussionen om Stina Wirséns film Liten skär och alla små brokiga fortsätter. I dag skriver Sherlot Jonsson i Svenska Dagbladet att det kan diskuteras om ”Lilla Hjärtat” kan ses som en nidbild, ”men även om så vore kan nidbilder göra nytta”. Det kan också diskuteras, tycker jag. Stina Wirséns böcker och filmer är underbara och populära. Barnbarnen älskar dem och jag också.

Men just i ”Lilla-Hjärtat”-fallet skulle jag ha önskat att Wirsén valt att porträttera henne mer som de andra figurerna och inte i den karikerande blackfacetradition som hon använt. Jag hade själv svårt för den som barn, de där vita läpparna. Munnarna på tecknade svarta figurer var väldigt ofta konstiga, det borde vara röda läppar och vita tänder, inte tvärtom.

Blackface har det skrivits mycket om, inte minst efter Makode Lindes tårtinstallation på Moderna Museet tidigare i år. Men det kan ändå vara bra att påminna sig vad det handlar om, minstrel shows och blackfacetraditionen.

Huvudfåran var varietéer där vita skådespelare sminkades till svarta och sedan uppförde hela fördomsregistret om hur de svarta är, lata, korkade eller översexualiserade. Visst utvecklades det så småningom motrörelser där svarta gjorde satir av det, men i stort sett var det en tradition som förstärkte fördomar. Barnvarianten var Picaninny, inte så negativ, men mycket schabloniserad, likafullt.

Blackfaceshower och illustrationer kritiserades hårt av  medborgar-rättsrörelsen i USA och allt fler inom underhållningsindustrin började tycka att det var pinsamt.

Längst verkar blackfacefigurer och liknande ha överlevt i serier, barnböcker och reklam.

Och apropå medborgarrätts-rörelsen var det just idag, för 55 år sedan, som de första nio afro-amerikanska studenterna skrevs vid Little Rock Central High School. De fick det sannerligen inte lätt, men de härdade ut och bidrog till ett viktigt trendbrott.

Uppdatering: Nej för sjutton, detta betyder inte att jag tycker att man ska plocka bort Tin-Tin från bibliotekshyllorna. Och jag såg just att man ändrat beslutet att rensa bort alla Tin-Tin-böcker från Kulturhusets bibliotek, här i Stockholm. Han får bli kvar.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att rita, Att tolka, Böcker, Debatt, konst och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Lilla Hjärtat

  1. Musikanta skriver:

    Bilden till höger är riktigt hemsk, tanken går omedelbart till våra släktingar primaterna och det var väl kanske det som var meningen med bilden på den tiden. Jag håller faktiskt också med dig att man inte hade behövt göra LH fullt så schablonmässig – varför hon ska ha vita läppar i stället för röda fattar jag inte. Mina barnbarn reagerade i alla fall inte det minsta på hennes framtoning. Femåringen Casimir ville bara veta varför Liten Skär hade så vassa tänder. Det kan man ju undra! Treåringen svarade. ”Hon hade en prickigt klänning” när Mirren frågade om han tyckte det var något särskilt med LH.

    • Karin skriver:

      Jag har inte sett filmen än och kanske är det så att hon har en napp i munnen, tänker jag. Men det hjälper inte riktigt, för just som hon framställs på filmaffischen är det gamla schabloner som spökar.

  2. Musikanta skriver:

    Har just läst Sherlot Jonsson på SvD och håller med helt. Det är inte utseendet utan innehållet som betyder något i det här fallet. Varför blev det ingen debatt om varför Liten Skär har så vassa tänder?

    • Karin skriver:

      Och ändå kan jag inte släppa tanken på att det inte finns någon schablon för en vit tjej, på det sätt som det finns för en svart. Eller i alla fall att Liten Skär med sina vassa tänder verkligen inte är schablonartad. Om Lilla Hjärtat sett mer ut som en allmän Wirsén-figur, hade jag inte heller reagerat. Men nu ser alla andra ut som vanligt, medan Lilla Hjärtat bygger på gamla schablonföreställningar. Det är inte lätt det här!

  3. Musikanta skriver:

    Bra! Vi löser problemet genom att säga att hon har en napp. Så utmärkt förklaring!!!
    Ingrid

  4. Skogsgurra skriver:

    Al Jolson – var hör han hemma?

    • Karin skriver:

      Han är en vit man. Som man brukar säga när man menar att han är OK. Och lite sin egen genre. Stor entertainer som tidigt såg kvalitéerna i jazz och blues och som kämpade för att även svarta artister skulle få uppträda på t.ex. Broadway. Och för att bana väg sminkade han sig svart, inte för att förlöjliga, utan för att det hörde ihop med musiken. Jo, jag tror han var uppskattad av de svarta artisterna för att han underlättade för dem.

Kommentarer inaktiverade.