Jag brukar inte gilla överlastade beskrivningar. Det kan kännas som om författaren inte riktigt litar på ens förmåga att förstå vad det handlar om. Eller som om författaren inte kan låta bli att visa upp lite till. Och lite till. ”Tack det räcker”, mumlar jag då.
Men i Jeanette Wintersons bok Varför vara lycklig när du kan vara normal? är det helt OK med massor av bråte. Bokstavligen och bildligen. Hennes skildringar kan vara hur myllrande som helst; man inser att där finns ännu mycket mer. På så sätt blir hennes stil ändå återhållen, enkel och effektiv.
Hon beskriver en andrahands skrothandel, en ”sista släkting till artonhundratalets lumpbodar”, så att man tror att man varit där, passerat den där gången ”behängd med halvdöda tagelmadrasser. Lumpmannen hade hängt upp dem på köttkrokar som kadaver med krokarna trädda genom stålfjädrarna.” Bokens huvudperson söker sig dit för böckerna. Där finns lugnande handböcker om att sköta grisar, kor eller hushåll: ”Det skapade förtroende.” Men det är förstås skönlitteraturen som lockar.
Och från en trattgrammofon sjunger någon arian ur Glucks Orfeus: ”Vad är livet för mig utan dig?” Med en typiskt smidig (och plötslig) Wintersonsk övergång fortsätter hon: ”Vi hade inte tid med döden. Kriget, plus Apokalypsen, plus evigt liv gjorde döden löjeväckande. Död/liv. Vad spelade det för roll så länge man hade sin själ? ’Hur många män dödade du pappa?’ ” Pappan minns inte riktigt. Tjugo, kanske. Sex med bajonett, det minns han. Winterson har en förmåga att skildra fruktansvärda upplevelser med lätt hand. I förbifarten, som en del kan berätta om sådant som drabbat dem, så att man förstår en hel del utan att få veta allt. En hemskt bra bok, bokstavligen. Och rolig. Och ett fint tidsdokument från en period som känns alltmer avlägsen, fast det var så nyss.
Bilderna är från bokens omslag.
Står på lånalistan! Tillsammans med Nina Björk. Varandes boss väntar jag tills det är slutköat på bibblan, så det kan ta ett tag innan jag kommer med rapport. Dock kan jag rapportera om en nyfunnen deckare; Deon Meyers. (Tror jag. Boken ligger i köket och lånekatten ligger på mig.) Utspelar sig i Sydafrika och hjälten Zatopek är en medelålders, alkoholiserad, Mozartälskande avdankad deckare med kvinnorelaterat trauma under bearbetning. Miljön gör det lite roligare än den allmänna plogfåran. Faktiskt!
Väl värd att vänta på!
Deckare från Sydafrika låter lockande! Måste jag kolla.
Ska gå till bibblan i morgon och rekognocera. Winterson har jag läst mycket positiva recensioner om tidigare och Död i gryningen (är det väl?) ska jag också beställa efter kulturchefens kommentar.
Det här var den första boken jag läst av Winterson och jag blev väldigt förtjust. Man sitter med boken uppslagen och försöker förstå varför den är så bra. Hur gör hon?
Wintersons bok tycks vara mycket läsvärd! Tack för tips – skriver in den på lånelistan!
Som sagt hemskt bra. Jag ska leta upp hennes tidigare böcker också, där hon inte riktigt berättar så mycket som i den här och där upplägget är lite mera fiktivt.