Lördagstemat denna vecka är Musik och temavärd är passande nog Musikanta. När jag funderat på temat har en låt av Lill Lindfors och Björn Barlach dykt upp i mitt huvud: ”Musik ska byggas utav glädje”. Så är det ju inte alltid och när jag passerade några frostnupna blommor i går, troligen astrar, kom kom jag att tänka på en ramsa som skulle underlätta musikinlärningen, men som än idag är en gåta för mig: Frosten berövar Esters astrar dess gestalt.
Det är alltså ett minnesknep för att komma ihåg hur många ”b”-tecken det ska vara i mollskalorna, och står för f, be, ess, ass, dess och gess. Väldigt många ben där på slutet, tror jag och jag har som ni märker inte riktigt förstått vad det handlar om och har en ännu längre väg till en praktisk tillämpning av denna teoretiska kunskap.
Men så här ser i alla fall kvintcirkeln ut, om någon undrar.
Hemma uppmuntrades vi att spela och våra föräldrar satsade till och med knappa resurser på att köpa ett piano. Här är brorsan i full färd med att testa tangenterna.
Och i skolan blev det förstås blockflöjt först och sedan piano. Jag är i vanlig ordning missnöjd med fotot. Jag kämpade mycket för att lära mig spela tvåstämmigt med blockflöjterna. Det är svårare än man kan tro att spela olika stämmor med höger och vänster hand, samtidigt. Mycket svårare på blockflöjt än på piano av någon outgrundlig anledning. Men på bilden har pappa lyckats fånga mig när jag råkar ha SAMMA fingersättning med båda händerna. Så onödigt! Det där med piano fungerade aldrig något vidare. Det var tråkiga skalor i all oändlighet och jag brukar säga att jag nog hade en rätt lycklig barndom, eftersom de två stora orosmolnen på min barndoms himmel var tandläkarbesöken och pianoläxan.
I modern tid har syrran fått mig att börja spela fiol. Det gick riktigt bra i flera månader, men så råkade jag störtdyka när jag målade huset och då skrynklade jag till några fingrar på vänsterhanden (de som behövs för att hantera strängarna) så jag lade undan fiolen i väntan på läkning och nya tag. Då och då tar jag fram den och stämmer den för att inte alldeles glömma hur man gör.
Nu efter sommaren möttes jag av en sorglig syn, när jag öppnade fiollådan. Stråkarnas tagel hängde i fransar och i fiollådans botten låg några små odjur som tydligen hade ätit ihjäl sig på hästtaglet.
Så det blir att sanera garderoben (vad har de kalasat på mer än hästtagel?) och att gå ner till fiolbyggaren i gränden intill och diskutera omtagling (heter det så?) eller ny stråke. För roligt är det att spela fiol. Verkligen!
Här kan ni läsa om övriga lördagsbloggares musikaliska betraktelser: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt
Nästa lördagstema är Efternamn. Hmm… DET blir inte lätt!
Den ramla ramsan känner jag igen, det finns en för korsen också Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar. Och visst var det traumatiskt med pianoläxor, huga huga.
Den där LPn med Lill hade jag någon gång på sent sjuiotal, det blev liksom min och hustruns låtar där i alltings begynnelse… som sagt musik äger någon sorts teleporteringskraft.
Precis! Plötsligt är man tillbaka i Parkhallen i Storvik på skoldans (Glenn Miller) eller på ett fik i Grekland (Beatles). De där låtarna som man lyssnade så intensivt på en gång är effektiva tidsmaskiner.
Glenn Miller på skoldans, jösses då. Det skulle ju vara Spotnicks och Shadows ju.
Vad säger du i så fall om Tommy Steel och Elvis, som de mindre nostalgiskt lagda insisterade på. Just precis, skinnpaj=Elvis och duffel (vilket väl handlade om tre-fyra personer på hela skolen)=Tommy Steel.
Fajten var ju Beatles eller Stones. Dom där nämner fanns inte i vårt medvetande(=i verkligheten…), antikt var ordet!
Jorå, men den där skinnpaj/duffelduellen satt i länge, trots att nya låtar och band dök upp. (Och Elvis hängde ju trots allt med ett tag…)
Duffel=mods=Stones!
Kan fansen i södra Norrland ha tagit alldeles fel? Elvis var ju steget före Stones och där behövdes en preppig motvikt, vilket kanske Steele fick vara under några år? Här öppnar sig minsann ett samtidshistoriskt musiksociologiskt forskningsfält. Spännande!
Väntar med spänning på avhandlingen!
Jag med!
Lycka hade ju varit om dom hade kommit! Men en oförglömlig skoldans är den där HepStars i kommande spelade i pinigskällaren på Domarhagen. Ett under att kåken stod kvar… kanske hade vare värre om spelningen hade gått av stapeln i aulan (Ljusgården) på våningen ovanför. Våningarna hade nog så att säga varit hopslagna då.
Hejja! På’n igen. En ska int ge sig när det gäller fioler. (Ska jag säga, har inte spelat på ett år, minst) Visst är det roligt och de där lyckliga stunderna när man får till det, både toner och rytm då är det underbart. Och att spela i ett spelmanslag är visserligen ett ganska nytt påfund men kul, man får så mycket stöd av varandra.
Problemet är var jag ska öva. Jag skulle behöva en ljudisolerad källare, eller liknande, för det tar ett tag innan det blir riktigt njutbart för omgivningen. Och utan övning blir det ju aldrig det.
Ta två klädnypor (trä) och sätt på var sida om stallet. Det fukar rätt bra som sordin.
Det är synd att schack inte är mera högljud aktivitet för i så fall kunde ju Redaktören koncentrera sig på annat.
Har testat. Hördes alldeles för mycket i alla fall och lät om möjligt ännu jämmerligare.
Återigen ljuvliga bilder! Tror stenhårt på utantill-ramsor som förstadium till förståelse. Hälsar leg Teoripedagog.
Kära leg Teoripedagog. Det glädjer mig att ramspluggandet inte varit förgäves. Jag skulle dock, efter ett förstadium till förståelse som pågått många decennier, gärna vilja ta mig över till någon sorts förståelse också. Men hur gör man då?
Ja precis. Ja kan ramsorna, men vad betyder dom. Eller rättare sagt, vad innebär dom för fingersättning. Det har jag aldrig fått lära mig. Det går på gehör och enligt en spelman i grannbyn är noter som fåglar på telefontrådar, dom flyttar hit och dit hela tiden, inget att lita på alltså.
E-hum, ja, fingersättningen på fiol, den liksom … kan jag ju inte. Jag är ju gubevars inte leg Praktikpedagog.
Kommentarer till bilderna: Oj, var jag så lovande? Samt: Notstället verkar vara ett staffli – det var ju där du hamnade till slut – vid staffliet, alltså.
Visst ser din fingersättning fin ut – i alla fall ena handens. Och staffli – det har du nog rätt i! Det såg jag inte själv, fascinerad som jag var av hårspännet. Det var i någon billig metall och bestod av tre små hundar i rad och jag älskade det. Det hängde med av nostalgiska skäl i många år efter att jag slutat använda hårspännen.
Underbart att följa kommentarerna. Vilken fantastisk och inspirerande diskussion mitt lördagstema gav upphov till!
Haha, det är inte bara mollskalor och molltonarter de där ramsorna är till för utan även durskalor och durtonarter! (De som har samma förtecken kallas för parallelltonarter som du som spelar fiol säkert vet :-)!
Men de (ramsorna) är mest till för dem som ingenting vet om sånt alls. Har man som barn tragglat sig igenom alla tonarter på sitt piano under svett och tårar så VET man hur många ben och kors varje tonart har ändå. Ju fler kors och ben i ett stycke, ju svårare är det nämligen…
Gläder mig att du kommer ihåg min ungdoms favoritorkester Glenn Miller. Hans Moonlight Serenad var stående sista dans på alla skutt (som det hette på den tiden) och det var alltid tryckare då.
Kul tema och det där med musik är nog något som alla har en intensiv relation till, av något slag, antingen som mer eller mindre framgångsrik utövare eller som mer eller mindre frivillig lyssnare. Att fiolspelandet går på sparlåga för min del beror också på att jag inte vill utsätta grannarna innan det låter bättre och på det sättet kommer det ju aldrig att låta bättre!
Och vad bra, nu kan jag få en chans att reda ut det där med Esters astrar. Jag trodde att de handlade om moll och att Gå du Axel osv. var durskalorna, men det är tydligen med komplicerat än så?
Det var en helt ny ramsa för mig – trots att jag spelat i så många år. Kul! Fast roligast av allt var ändå det inspirerande i ditt inlägg; att det också går att lära sig att spela nya instrument som vuxen. Så hoppas jag du får fiolen fixad och kommer igång igen! Fiol är ju verkligen ett vackert instrument.
Ja Sätt igång nu!
Kollade i alla fall fiolbyggarens öppettider häromdagen. Rätt sparsamma, kan man nog säga, emd det ska nog gå att pricka in.
Jag tror man klara sig bra utan ramsorna, Gnuttan, särskilt som detverkar vara få som förstår vad man ska ha dom till!
Jag minns en annan ramsa:Farbror Axel cyklar ensam
Men jag kommer inte ihåg varför han inte har sällskap med nån….
F, A C, E… tänk att världen är full av ramsor som man glömt (eller aldrig lärt sig) tillämpningen till! Esters astrar och Håkans fisk och ensamma Axel. Skulle kunna bli en novell av det lätt absurda slaget!