Höstens vår

Postat den 5 november, 2012 av Karin

När dottern och jag gick en långpromenad i går (17401 steg!) kom jag att tänka på Karlfeldts dikt, med den där raden som så ofta citeras: ”Den vår de svaga kalla höst”.

Vad menar han egentligen? Jag blev tvungen att kolla när jag kom hem och upptäckte två saker. Dels att han, som så ofta, inte åldrats särskilt väl. (Man förstår att han varit en av inspirationskällorna för poeten A:lfr-d V:stl-nd.) Dels att dikten inte handlar om det jag trodde den handlade om. Det verkar som om han menar han att det kan vara kul att ha lite ungdomsäventyr, men nu på ålderns dar är det bekvämt att stadga sig.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Hela dikten finns återgiven här.  Inledningsraderna lyder: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst.” Jag tänkte mig att han skriver om hösten som en förberedelse för våren. Jag har å andra sidan aldrig läst igenom hela dikten förut. Nu ser jag att den nog snarast ska läsas som en ”högtidshymn för trogna par”.

Det hindrar mig inte från att tycka att hösten känns lite löftesrik, när den är som finast. Och jag hoppas hinna få ner några tulpanlökar i jorden innan det fryser till på allvar.

Så här fint är det om man tar tunnelbanan till Bagarmossen och går en liten bit.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, färg | Etiketter , | 19 kommentarer

Karin i Zambia

Postat den 4 november, 2012 av Karin

Nu är det en dryg månad sedan jag skrev om fiskgjusarna. Sedan de gav sig iväg från sitt bo i Kalakotkas i Estland har det legat där tomt och övergivet.

Ibland kommer någon talgoxe och ser ut som om den är spekulant på bostaden, men det är nog för stort och svårstädat. För ett par veckor sedan snöade det kraftigt och boet blev helt snötäckt. Jag undrar vad det är för spår där i snön. Det är kul att kameran få sitta kvar. Känns som om den inger hopp om våren, på något sätt. Bara inte någon snor den.

Under tiden flyger fiskgjusarna söderut. Fyra fiskgjusar har utrustats med radiosändare och man kan följa deras väg till varmare trakter, åtminstone på kartan. En av dem är Piret (aka Katharine) från Kalakotkas. Det finns vita och svarta storkar också och större och mindre skrikörnar med radiosändare. Tack vare kombinationen av radiosändare och Google Map kan man följa deras färd dag för dag och nu har Piret stannat till i södra Sudan i ett stort naturreservat med mycket våtmark. Så här ser det ut i Sudd, där hon har hållit till ett bra tag. (Bilden från nätet.) Fina fiskevatten för en fiskgjuse! Det kan mycket väl hända att hon stannar där över vintern.

Och så upptäcker jag att den mindre skrikörnen Karin tuffar på i mina gamla hemtrakter. Hon har fortsatt söderut genom Kenya och Tanzania och är nu i Zambia, strax öster om Zambezifloden.

Som f.d. färdledare i Östafrika får jag lust att vägleda henne lite. Om hon fortsätter en liten bit söderut kommer hon till de mäktiga Viktoriafallen, på gränsen till Zimbabwe. Egentligen heter de och har alltid hetat Mosi-Oa-Tunya (röken som åskar), tills europeerna ”upptäckte” dem och döpte om dem.

Det är svårt att beskriva dem och det är nästan omöjligt att fotografera dem, särskilt med den lilla kamera som jag hade med mig när jag var där. Med svartvit film förstås, för det ansågs på något sätt mer seriöst. Ja, ja, jag var ung och dum. Mosi-Oa-Tunia är det vackraste och mest spektakulära vattenfall jag har sett. Den vida släta vattenytan ovanför, de ofattbara vattenmassorna som störtar ned för de höga branterna, ett mäktigt dån och så röken av all vattendimma.

Och här kan man se fåglarna markerade på kartan. Varje sort har sin symbol och varje individ sin lilla färgprick. Fiskgjusarna har vita symboler, storkarna svarta, den större skrikörnen är röd och den mindre är prickig, eftersom den heter lesser spotted eagle på engelska. Piret/Katharine är den ljusrosa pricken, alldeles framför en större skrikörn med ljuslila prick. Jag har klickat på Karins symbol och då får man upp en pratbubbla som talar om vem hon är. Allra längst har fiskgjusen Ilmar flugit. Han är redan i södra Angola.

 

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | Etiketter , | 9 kommentarer

Lördagstema: Projekt

Postat den 3 november, 2012 av Karin

Livsrummet serverar lördagsteman denna månad och idag är det Projekt. Man tackar. Jag har en tendens att tänka i projektform oavsett vad det är jag ska göra.

Och så har jag kopplat ihop lördagstemat med fredagsgalleriets tema, Laga mat och nu får vi se om jag kan ro detta i land. Gårdagens bild är en målbild, vilket framgår om man för pekaren över den. Den är tagen någonstans i närheten av Kilimanjaro och när den togs vägde jag 52 kilo. Då var jag rätt missnöjd med vikten, eftersom jag betraktade 50 kilo som min normalvikt. Och även om långbyxorna var storlek 36 är skjortan storlek 38, vilket på den tiden kändes som ett nederlag. Alldeles rätt uppfattat: jag minns inte riktigt var bilden är tagen; Tanzania? Kenya? Men jag minns storleken på mina kläder!

Sedan dess har jag bytt storlek ytterligare ett par gånger och på min snällvåg hemmavid brukar jag väga ”ungefär 60 kilo”. Det visade sig vid noggrannare kontroll vara 64,5 kilo. Då tyckte jag det var dags att göra något åt saken och min läkare höll med. Hellre viktminskning än blodtryckssänkande medicin. När jag funderade på vad jag vill väga hittade jag bilden från Östafrika. Det kan kanske bli 52 kilo igen. Etappmålet är satt till 56 kg och projektet är tvåårigt. Jag startade för snart två veckor sedan och genom att outa det här, sätter jag press på mig själv att fullfölja detta projekt

Så var det matlagningen då. Den är numera synnerligen enkel. I tre veckor ska jag bara röra ut olika pulver i olika mängd vatten.

Nej vänta, det är inte alls så hemskt som det låter. Tanken är att man ska äta fyra mål om dagen. Till exempel gröt till frukost, tomatsoppa till lunch, en kopp choklad till mellanmål och så broccolisoppa till middag. Nix, inget bröd, inget vin, inte minsta lilla ostbit, men det är ju bara i tre veckor. Sedan byter man gradvis ut pulver- maten mot vanlig mat i den mängd som krävs för att man ska fortsätta att gå ner, tills man nått målvikten och då ska man kunna stabilisera vikten på den nivån. Lätt som en plätt!*

Motion ingår, gärna 10 000 steg om dagen, kombinerat med gymmande. I går glömde jag stegräknaren hemma och tänkte först att då är det ju ingen idé att gå, lika bra att hoppa på bussen. Men så insåg jag att det var en riktigt korkad idé.

Den sociala samvaron då? Den funkar. Jag har hunnit med ett par middagar borta, en syjunta och ett mingel med läckerheter och vin under de snart två veckor som jag hållit på. Man kan äta lite grann. När folk har lagat god mat åt en, går det bra att ta små portioner och bara smutta lite på vinet. Och på minglet var det lätt att välja bort läckerheter och vin och dricka vatten i stället. Det är som om man befinner sig i ett parallellt universum; jag var inte alls frestad att hugga mig en godbit eller ta lite vin. Det är liksom inte värt det.

Och vad mycket tid man sparar! Visst kan det vara det roligt att laga mat. I alla fall ibland. Men det dagliga matlagandet är rätt tidskrävande och nu blir det plötsligt oceaner av tid över. Så nu måste jag fundera på vad det finns för lämpligt projekt, som jag kan sätta igång med, när jag nu har all denna tid till mitt förfogande.

Övriga lördagstemabloggare: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

* Resultatet hittills? Minus 2,5 kilo.

Publicerat i Lördagstema, Tävling | Etiketter , | 30 kommentarer

Galleri fredag: Laga mat

Postat den 2 november, 2012 av Karin

Viktoria i Florida förser oss med månadens teman för Galleri Fredag. Denna vecka är det: Laga mat. Av skäl som jag tänker berätta om i morgon, har jag valt att kombinera Galleri Fredag med Lördagstemat, som är Projekt. Eftersom fredagsgalleriet helst ska bestå av bild, inte text, så får ni gissa så länge vad denna bild har med matlagning att göra.

Här finns övriga fredagsgallerister:  Desiree i Stockholm, Annika i Washington , Erica i Piteå, Karin på Åland, Fourmom i Stockholm, Victoria i Florida, Marianne i Älmhult, Penny vid Vänern, Annika utanför Umeå, Cecilia i Norge, Olgakatt i Skåne, Anna FT i Stockholm, Channal i Norrköping, Karin i Stockholm, Jagger, Jenny, Nilla, Västmanländskan, Cecilia i England, Christina i Kalifornien, Byfånen, Musikanta, Livsrummet

Publicerat i fredagstema, historia, Livet | Etiketter | 30 kommentarer

Så här blev det

Postat den 1 november, 2012 av Karin

Är inte pumpor ett underskattat uttrycksmedel? Man tar kökskniven och skär ut trekantiga ögon, trekantig näsa  och trekantig mun. Klart!

Barnbarnen har andra ambitioner. Det ska vara hjärtan och pingviner, eller kanske en uggla och så gärna någon girland. Det är inga orimliga ambitioner, tvärtom, men det kräver bättre verktyg än kökskniven.

Så jag letade i gömmorna och hittade ett par skär som egentligen är avsedda för linoleumsnitt, en tapetkniv och en liten liten manick för schabloner (den med lila skaft). Det funkade lite bättre. Men för att få till de där svepande eleganta linjerna som jag tänkt mig, till exempel i en sirlig bladgirland, hade jag nog behövt både mer träning och framförallt farfars träsnidarverktyg. Det ska jag försöka komma ihåg till nästa år.

Till firandet av denna högtid hör allt som barn i olika åldrar kan tycka är läskigt. Här är lite blandade fönsterdekorationer, som en pumpa, en häxhatt, ett spöke, spindel och spindelväv. Där finns en döskalle och en blodig yxa också och ett sår som skulle behöva akutvård.

Fladdermöss ingår också i sortimentet och där har det tydligen blivit vedertaget att fladdermöss är onda och suger blod. ”Nej”, protesterade jag, ”fladdermöss är snälla och äter mygg”. Sjuåringen skakade bestämt på huvudet. ”Förr i tiden ja, men inte nu!”

 

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 31 kommentarer

Alla heligas afton

Postat den 31 oktober, 2012 av Karin

Det här med Halloween är inte så konstigt egentligen. Det kommer av engelskans to hallow, att hålla helig och evening, dvs kväll, eller afton. Alla helgon som inte hade någon egen namnsdag i almanackan firas den 1 november, alla helgons dag. Kvällen innan blir då allhelgonaafton, eller halloween. Seden att fira halloween följde med den irländska utvandringen till USA och där är det fortfarande den sista oktober som är halloween, medan den 1 november kommit lite i skymundan som allhelgonadagen.

Jag kollade vad Wiki säger om Halloween och hittade till min förvåning detta: ”Helgen kan med viss kreativitet även sammanknytas med Alla helgons dag”. Va? Jag tycker inte att man behöver vara kreativ alls för att se detta uppenbara samband. Men eftersom vi flyttat firandet av allhelgonahelgen till första helgen i november tappar vi kopplingen till den 31 oktober och då ser det plötsligt ut som två skilda högtider.

Men de där pumporna då, varifrån kommer de? Jo, det är en lång historia som man kan läsa om här.  Den handlar om ”Stingy Jack” som lyckades lura djävulen och fick honom att lova att han inte skulle göra anspråk på hans själ. När han dog ville inte Gud veta av honom och han var portförbjuden i helvetet, fast djävulen stack i alla fall åt honom ett glödande kol. För att kunna lysa sig fram i höstmörkret karvade han ur en pumpa för sin kolbit och så irrar han omkring än idag!

Om man tycker det är knepigt att få till ett bra halloween-face kan man använda någon förlaga, till exempel härifrån. De finns för alla sinnesstämningar.

 

 

Publicerat i historia | Etiketter , | 13 kommentarer

Flytt

Postat den 29 oktober, 2012 av Karin

Äldsta dottern med familj har flyttat från Stockholms innerstad till en söderförort och i alla rum finns en fond som ser ut som en vacker fototapet med naturmotiv, men det är äkta vara. Ren oförfalskad natur runt knuten.

Femåringen funderar över förändringarna. Hon har bott hela sitt liv i södermalms-lägenheten och nu ska hon inte bo där alls. Hon är mycket förtjust i det nya stället, men det är ju konstigt att inte bo på det gamla. ”Blir det inget bott kvar alls?” Hur menar du då, undrar jag. Vi resonerar lite om saken och jag tror hon menar att det borde finnas något kvar av allt det där boendet som pågått så länge. Är det bara slut och borta?

Jag känner igen känslan. Det är så abrupt att flytta. Livet pågår i en invand miljö där man vet var allt finns (någotsånär i alla fall) och så från en dag till nästa finns inte det hemmet längre. Ett annat hem växer fram och efter några år försöker man dra sig till minnes hur det förra var möblerat när man någon gång passerar och spanar mot sina gamla fönster.

Men det blir i alla fall samma gamla dagis ett bra tag till och vi kommer att gå förbi den gamla adressen och kolla ibland om det är sig likt.

Publicerat i Livet | Etiketter | 14 kommentarer

Lördagstema: Färg

Postat den 27 oktober, 2012 av Karin

Karin på Pettas bjuder på ett önskeämne, så här sista lördagen i oktober: Färg.

Färgnörd som jag är har jag svårt att välja bland alla möjligheter. Kanske något om varför färger ser ut som det gör? Eller om favoritfärger? Eller en färganalys av glada barnbarns-teckningar?

Medan jag funderade hit och dit dök det upp en artikel i DN av Stina Wirsén om hennes  och Linda Hambäcks film ”Liten Skär och alla små brokiga”. Den som det blivit sådan debatt om, eftersom många anser att hennes sätt att skildra den lilla mörkhyade flickan Lilla Hjärtat bygger på rasistiska schabloner.  Jag tycker att det ligger något i det.

Både barnbarnen och jag gillar verkligen Wirséns barnböcker och jag läser förstås intresserat denna första artikel som hon skriver efter att bråket tog fart.

Wirsén menar att hennes kritiker har en begränsad utblick som bara ser de rasistiska anglosaxiska förlagorna till Lilla Hjärtat. Hon beskriver hur hon studerat träskulpturer från Uganda, dockor och broderier med figurativa motiv från Sydafrika, stenskulpturer från Zimbabwe, karibiska dockor och tyger.

Det är ambitiöst och bra, men jag tycker inte riktigt att det är den sortens lite naiva och ofta mycket personliga uttryck som man hittar i Lilla Hjärtats framtoning.

Och det verkar inte som om hon lagt ner motsvarande möda på att studera träskulpturer, dockor och broderier med figurativa motiv som föreställer små vita tjejer.

Liten skär och alla små brokiga har alla sina typiska Wirsénska kännetecken, lite udda och svårfångade och de är sina alldeles egna sorter, inga representanter för en hudfärg. Några folkloristiska förebilder kan jag inte hitta hur mycket jag än letar.

Medan Lilla Hjärtat mest ser ut som lakritsreklam. Eller en annons för melon, som på den mest kända picaninnybilden. Det finns fler sådana bilder, alldeles för många och jag tar bara med ett par stycken här, för att ge en idé om varför många har reagerat på Wirséns Lilla Hjärtat.

 

 

 

”Hade jag gjort henne nougatbrun med en liten platt frisyr hade debatten kanske inte uppstått”, skriver Wirsén vidare i DN-artikeln. Det har hon troligen alldeles rätt i och jag vet inte om det hade varit så problematiskt. Debatten handlar ju framför allt om att hon skiljer ut Lilla hjärtat så tydligt från de andra figurerna, rent visuellt. Bara för att hon har lite annan färg än de andra. Nog är väl det att göra det onödigt krångligt för sig.

Tack Pettas-Karin för spännande lördagsteman! Vems tur är det nu?

Övriga lördagstemabloggare är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Uppdatering 1: Det verkar som om Livsrummet kan tänka sig att fånga upp stafettpinnen och bidra med novemberteman.

Uppdatering 2: Granne mer potatisodlaren har också ett färgtema idag. Här kan man läsa om varför samernas traditionella dräkter är blå.

Publicerat i Att tolka, färg, Lördagstema | Etiketter | 8 kommentarer

Galleri Fredag: Något nytt

Postat den 26 oktober, 2012 av Karin

Och nu blir det modeblogg! Det var kallt i går, tunn is på vattenpölarna på morgonen och ännu kallare blev det när jag varit och klippt mig.

Den stickade luvan på bilden vill vara anonym. Dock är det inte denna mössa som kostade tusen kronor.

Dags för en ny mössa, tänkte jag och slank in på Varuhuset för att köpa något mjukt och varmt som inte sitter åt för mycket och som absolut inte får klia. På Varuhuset fanns stickade luvor i den enkla modell jag tänkt mig, men alla, precis alla, hade en barnslig pälstofs längst upp och det hade jag ju inte tänkt mig. Men hej och hå, den kan man väl klippa bort. Jag kollade prislappen. Tusen kronor för stickad luva!

Kanske det finns något på herravdelningen, tänkte jag då och visst fanns det det. Både Hugo Boss och Ralf Lauren, med synliga varumärken som jag inte skulle kunna vika in eller sprätta bort. 699 kronor. Nej det är det nog inte värt.

Jag fortsatte min vandring och hittade lite etniska varianter, fortfarande med tofs. Inte riktigt min stil. Kanske jag rent av skulle köpa garn och sticka? Men så fick jag en ingivelse och gick in en sportbutik. Och se, där fanns hur många stickade luvor som helst, även svarta och i de gosigaste material man kan tänka sig. Helt klifria, varma och sköna.

Så nu går jag ut iklädd Något Nytt. Men en svart stickad luva gör sig inte så bra på bild, så jag överlämnar till er fantasi att föreställa er denna perfekta huvudbonad. Garnet är liksom lite lurvigt och först tyckte jag den liknade pappas pälsmössa lite grann, finmössan som gick under benämningen krimmeltovan, men när min stickade luva väl sitter på skallen ser den bara ut som en varm och skön vintermössa. Precis vad jag ville ha. Priset? 99 kronor! Men nu undrar jag varför jag inte ser några tofsprydda mössor på stan. Är det INGEN som köper dem?

Här kan man läsa hur övriga fredagsgallerister tolkat det tema som Desirée givit oss för denna fredag. Desiree i Stockholm, Annika i Washington , Erica i Piteå, Karin på Åland, Fourmom i Stockholm, Victoria i Florida, Marianne i Älmhult, Penny vid Vänern, Annika utanför Umeå, Cecilia i Norge, Olgakatt i Skåne, Anna FT i Stockholm, Channal i Norrköping, Karin i Stockholm, Jagger, Jenny, Nilla, Västmanländskan, Cecilia i England, Christina i Kalifornien, Byfånen, Musikanta, Livsrummet

Publicerat i fredagstema | Etiketter , | 27 kommentarer

Husmorstips

Postat den 25 oktober, 2012 av Karin

Men VAR har du köpt de fina orkidéerna, utropar en och annan besökare. Jag säger som det är att dem fick redaktörn vid något högtidligt tillfälle för snart två år sedan.

Men HUR får du dem att överleva och blomma om så fint, utropas det då. Och det berättar jag ju gärna. Det är egentligen väldigt enkelt, men kräver ett visst mått av förströddhet och något som kanske kan kallas tålamod om man vill vara snäll. Man gör så här:

När de fina fådda orkidéerna blommat ut ställer man dem lite avsides och ger dem en slurk vatten då och då så att bladverket håller sig grönt. När man sedan glömt att vattna dem, så att de ser för eländiga ut, skjuter man in dem bakom gardinen så att man slipper se dem. Vid vårstädningen upptäcker man de sorgliga resterna och beslutar sig för att det är dags att slänga dem, något som sker bäst på balkongen, så att det inte hamnar jord på golvet. Men så avbryts man och de blir stående på balkongen över sommaren. I augusti när man ska fullfölja slängprojektet upptäcker man tecken till liv i krukorna och tar in dem i stugvärmen. Och nu ser de ut så här.

Jag har fler liknande husmorstips som jag kanske delar med mig av framöver.

Publicerat i Att odla | Etiketter , | 38 kommentarer