När dottern och jag gick en långpromenad i går (17401 steg!) kom jag att tänka på Karlfeldts dikt, med den där raden som så ofta citeras: ”Den vår de svaga kalla höst”.
Vad menar han egentligen? Jag blev tvungen att kolla när jag kom hem och upptäckte två saker. Dels att han, som så ofta, inte åldrats särskilt väl. (Man förstår att han varit en av inspirationskällorna för poeten A:lfr-d V:stl-nd.) Dels att dikten inte handlar om det jag trodde den handlade om. Det verkar som om han menar han att det kan vara kul att ha lite ungdomsäventyr, men nu på ålderns dar är det bekvämt att stadga sig.
Min sång flög drucken kring det bästa av färg och doft i ängars ljus, och det var ljuvligt nog att gästa de många hjärtans honungshus; nu vill jag, mätt på sötman, fästa min boning långt från lust och rus och hvila under fasta bjälkar, ej under lösa blomsterstjälkar.
Hela dikten finns återgiven här. Inledningsraderna lyder: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst.” Jag tänkte mig att han skriver om hösten som en förberedelse för våren. Jag har å andra sidan aldrig läst igenom hela dikten förut. Nu ser jag att den nog snarast ska läsas som en ”högtidshymn för trogna par”.
Det hindrar mig inte från att tycka att hösten känns lite löftesrik, när den är som finast. Och jag hoppas hinna få ner några tulpanlökar i jorden innan det fryser till på allvar.
Så här fint är det om man tar tunnelbanan till Bagarmossen och går en liten bit.
Underbara bilder, man kan inte tro att de är tagna i Stockholmstrakten. över 17000 steg verkar väldigt mycket. Det måste vara nästan tio kilometer…
Ja, ”de många hjärtans honungshus” låter förvillande likt hr Wstlnd. Men han var väl tvungen att rimma på ljus och rus. Bjälkar och stjälkar är väl ganska ovanligt rim också. Köper helt ditt antagande också angående tolkningen av denna strof.
Ingrid
Det blev över en mil! Men skogen och fälten var så vackra att det kändes som en mycket kortare promenad. Kring Söderbysjön, några minuters promenad från Bagarmossens tunnelbana, är det hur lantligt och vackert som helst.
Lite pinsamt att tänka sig att den gode Karlfeldt fick nobelpriset.
Så lustigt! Den dikten rann till hos mig igår också när jag kände det löftesrika i en knoppig julros vid kökstrappan:)
Fina bilder!
Tack!
Då är vi åtminstone två som missförstått Karlfeldt på samma sätt. Jag misstänker att det kan vara fler.
Fint med julrosknoppar i november!
Den vår som Disney Kalle Anka? (inte jag)
Nu har vi vår i luften, flickor …
(Var kommer den säjningen från? 91:an Karlsson?)
Med fortsättningen ”..var har ni er?”
Allmänt lumparsäj på den tiden.
Skogsgurra, jag är alldeles för finkänslig för såna plumpa skämt. Hu!
Visualisera nu INTE hur de glada gossarna sitter, ligger eller står. Dubbel-hu. Fly mig luktsaltet.
*här dånar jag i ensamhet*
Men. Du började ju!? Eller?
Ähum, här händer det ett och annat, medan man försöker sova (nej då, det är inte ni som stört mig utan en hosta från hell). Men när vi ändå är inne på ämnet tycker jag att vi ska undersöka Karlfeldts dikt lite närmre. Det är möjligt att jag är rätt ensam att vara så trögfattad, men jag har inte insett tidigare att han skriver om sin uteblivna ork och förmåga (ingen ”vår” i luften där inte). Och liksom Tolstoj hyllar han detta tillstånd. Tolstoj predikade dock avhållsamhet även för medmänniskorna, vilket ledde till tragiska resultat. Som… nej det är en lång historia, kanske ett eget blogginlägg.
Min klassiska vårdikt
Nu är det vår.
Och solen den slår
kanske också kan få bli lite analyserad? Jag skapade den i ungdomligt mod och jag tycker fortfarande att den står sig mycket bra. Mina tolkningar har växlat genom decennierna. Den bästa kom till strax efter giftet med min nuvarande fru. Jag tänker inte delta i analyserandet.
A masterpiece! Vet du SG, vissa konstnärliga verk är så mångbottnade, så betydelsestinna och innebördsmättade att de undandrar sig varje försök till tolkning. Din dikt är ett sådant verk.
I en tolkning låter man texten vara orörd och byter det formella subjektet mot självständigt demonstrativt pronomen och substantivet mot possesivt pronomen.
Men ändå – fortfarande ett sådant mästerverk att jag inte vågar ta i det ens med dessa redskap. Men vi välkomnar naturligtvis upphovsmannens egna vidareutvecklingar av det tema han behandlar i sitt verk.
Jag avstår. Gärna.
Min pappa brukade ta fram ”sin bästa tyska” och utbrista: Es ist Unser in der Luft. Bald kommt die Löwen und die Bären.
Fast just det ja, det var Karlfeldts vår som det handlade om nu. Den som jag först hörde talas om av min då nyblivne pojkvän, numera make sedan många år. Men hela har jag inte kollat än.
Vilket påminner om min pappas hemmasnickrade tyska. Som när man inte var så pigg på något som han föreslog: Wollen sie nicht so slipsen sie.
Kolla hela dikten vid tillfälle. En pekoralhöjdare i nobelklass!