Farmor blev kvar i Karlshem, när farfar dött, tillsammans med min farbror Erland. Min pappa Martin och Erland fortsatte verksamheten i snickarverkstaden, som tog ny fart efter kriget. Min mamma har berättat hur glad pappa var när han slapp militäruniformen och i stället kunde dra på sig sina arbetskläder, alltid med samma modell på blåstället: ”Det här är mina bästa kläder”, sa han ofta.
Med alla babyboomers på 40-talet och skolreformerna som följde, behövdes nya skolbänkar till alla skolbarn. Produktionen lades om och snart kunde lastbilslass med skolbänkar lämna verkstaden.
Det var rejäla saker, gjorda för att hålla länge. ”Barn brukar sitta och vicka på stolarna” sa min pappa ”och då måste stolarna hålla för det”. Det gör de, garanterat. Jag har flera sådana stolar som jag själv, mina barn och mina barnbarn suttit och vickat på genom åren och de är fortfarande lika stadiga.
Den här modellen var populär eftersom det gick att höja både bänk och stol vartefter som barnen växte. En bockad järnskena, som också stabiliserade stolen och bordet, användes för att reglera höjden. Varje barn hade sin egen bänk i några år. Infälld i locket av björk fanns en linoleumskiva, för att ge ett slätt och bra skrivunderlag, i bänken förvarades böcker och annat material.
På den tiden (förstår ni eventuella unga läsare, vana vid plåtskåp i korridoren för böcker och andra tillbehör) hade man sina skolböcker kvar i sin bänk. Sidofacket till vänster på bänken var till för kartböcker. På vänstersidan fanns också en rejäl krok att hänga skolväskan på. Locket längst upp, baktill, går att fälla upp och där förvaras pennor och bläckhorn i en särskild plåtklädd försänkning.
Jag letar förgäves efter en bild på min pappa på verkstaden. Eller på pappa i blåställ. Det finns ingen, vad jag kan se. När jag söker på blåställ på nätet får jag bara upp diverse museibilder.
Och vart tog den ”blåsblus” vägen som jag tiggde till mig av pappa? Mycket praktiskt arbetsplagg, som måste ha försvunnit i någon flytt.
Så här såg inte min pappas blåställ ut. Bilden är från Sörmlands läns museum. Han hade en ”blåblus” som drogs på över huvudet.
När jag söker på blåblus får jag upp Björn Skifs och ett blogginlägg som syrran gjorde i augusti 2015. Där konstaterar hon mycket riktigt att det inte längre går att få tag i en blåblus.
När farfar byggde ladan tog han ner några träd och bröt upp stubbarna, som hamnade i en hög vid sidan om. De kom väl till pass när veden tog slut ett år, men de var sega och svårhuggna. Farfar, som annars var en ganska förnöjsam person, skrev en klagovisa:
Så här ser det ut idag. Verkstaden är riven, många träd har tillkommit där den stod, till höger i bild. Huset var på farfars tid omringat av potatisland, från vägen ner till sjön.
”På annandagen voro vi till Folkets hus och hörde på Kata Dahlström som höll ett gediget föredrag hufvudsakligen gående ut på att arbetaren bör skaffa sig bildning och söka dana sin karaktär för att med framgång kunna framföra kampen för sina medborgerliga och mänskliga rättigheter. För att kunna få någon tid att skaffa sig denna bildning och kunskap borde arbetstiden afkortas till 8 timmar hvadan alltså normalarbetsdagen vore vårt första mål; vårt andra mål vore gemensam bottenskola för såväl fattigmans som rikemans barn, hvilken skola dock borde höjas öfver nuvarande folkskolas plan till elementarläroverkens.”
Det finns ett beslut om utskänkningstillstånd från 1918 för C. E. Englund, för ”kokadt kaffe samt andra tillagade alkoholfria drycker”. Jag har ingen aning om varför, men en förklaring skulle kunna vara att de olika föreningarna som ibland samlades i Karlshem naturligtvis måste ha kaffe och det hade farmor och farfar inte råd att bjuda på. Men om man ska ta betalt för kaffe ”eller andra tillagade drycker” måste man sannolikt ha tillstånd.
Det finns en hel del teorier om hur dass ska vara beskaffade. Till exempel Chic Sales fina lilla bok Specialisten. Han går igenom allt man behöver veta om dassens konstruktion, funktion och inredning. Det dass som farfar byggde en gång klarar utan vidare en expertgranskning.
avråder från. Men på farfars dass är fönstret så fiffigt placerat att det inte går att kika in, såvida men inte plockar fram en stege, men det gör man ju inte.
Det problemet löste farfar med en fiffig järnpinne, en manöver-ten, som man hakar fast i en ögla i dörren så att man kan dra igen dörren om det skulle behövas.
Nåväl, den gamla ladugården stygga
Men backen den såg ynklig ut
Ja just då uppå Villahed
Men småningom jag tröttnar på
I modellboden jobbade han med modeller i trä för gjutformar till allt som behövdes för brukets järnframställning.
Jag sade upp min plats en dag
”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst …” He had a way with words, min farfar.
Den här snyggingen är min farmor Matilda. Hon föddes 1879 och träffade farfar när var hon tonåring. De gifte sig när hon var 19 år.
Bonden som ägde fastigheten, där en bit av den gamla ladan stod, föreslog att farfar skulle köpa till lite mark, så det gjorde han. Men en liten remsa ville bonden behålla som passage ner till en plats vid sjön, på ett ställe där det är lätt att komma åt att tvätta.
Min farfars familj blev kvar i de två hyrda rummen i stugan vid Rossen och kunde efter ett par år köpa huset. Det var många vändor, svårt att få ihop pengarna, det behövdes lite hjälp från släkten, men i februari 1907 blev det klart, på Karldagen, och lantmätaren skrev in Karlshem på kartan, eftersom min farfar hette Karl.
På bilden finns också några äppelträd och ett (av många) potatisland i förgrunden. Hela tomten användes för odling, mest potatis. Förråden var välfyllda med äpplen, äppelmos och potatis för hela vintern.
Så stod jag där då, smått förlägen
