Farfars och farmors stuga vid sjön har alltid varit en populär samlingsplats.
Vid sådana här tillfällen (på bilden som jag visat tidigare, med farmor och familjen), brukade min pappa prata om ”den korta stund då ingen fattas”, ett citat ur en dikt av Erik Lindorm.
Jag kan förstå hur han tänkte, men jag har aldrig riktigt fått det att stämma. På den svartvita bilden fattas till exempel farfar. Jag brukar tänka att det alltid är någon som fattas, det är ju så livet är konstruerat.
När den här Karlshemsbilden togs, tidigt 2000-tal, fanns inte längre mina föräldrar. Pappas bror Evert sitter längst till höger, den yngsta i farmors och farfars barnaskara. Han blev 100 år, men finns inte heller längre bland oss. Bredvid honom sitter Martin i rutig skjorta. Min bror, längre till vänster, vänder sig om mot kameran och mitt emot honom sitter min faster Anna-Carola. De fattas också idag, min bror, min faster – och Martin.
Martin och jag fick 23 år tillsammans i Karlshem. Tanken var att vi så småningom, när vi gick i pension en bit in på 2000-talet, skulle tillbringa ännu mer tid där. Men sjukdom kom emellan och Martin dog 2017. Eftersom Karlshem blivit så mycket vårt gemensamma projekt var det för sorgligt för mig att vara där utan honom. Så jag hyrde ut huset. Men efter fem års ”karantän” började jag längta dit igen.
Det senaste året har jag långsamt flyttat tillbaka, både praktiskt och mentalt. Det verkar vara så med hus, eller bostäder överhuvudtaget, att ju mer man tar sig an dem rent praktiskt, desto mer fäster man sig vid dem. Uthyrningsåren har såklart satt sina spår på många sätt, men inte värre än att det går att återställa eller reparera.
Gamla bekanta dök upp vartefter i trädgården. I maj blommade mahonian, ”nordens mimosa”. Sedan den fina dillpionen som dansar i vinden och viftar med sina fransiga blad. Eller är det en herrgårdspion? Det diskuterar vi ibland – de är ju rätt lika – utan att komma fram till något svar.
Och plötsligt blommade några kungsängsliljor alldeles intill infarten. De har inte blommat sedan Erlands och Valborgs tid.
Lite längre fram kom stjärnflockan, där varje liten blomma ser ut som en brudbukett.
Paradisbusken prunkade som aldrig förr – det verkade som om den ville säga mig något.
Och rhododendronbusken envisades med sina lila blommor mot den röda stugväggen. Jag tänkte som vanligt att det där röda och lila passar inte alls ihop. Men å andra sidan – rhododendron var där före mig.
Karlshem och jag börjar långsamt återförenas igen.
Ja tack och lov för den återföreningen, det kändes konstigt och fel att inte ha möjlighet att titta in ibland. Utestängd och inte välkommen.
Ja, det känns bra att vara tillbaka. Jag uppdaterade just inlägget med lite av den välkomstkommitté som trädgården fixat åt mig. Jag hann ansa paradisbuskan i höstas, ifall det skulle komma mycket snö. Det tackade den mig för i somras!
Finns väl inget finare sätt att bli välkomnad tillbaka än av en paradisbuske som blommar av lycka!
Titta på paradisbuskens frön nån gång, obehagligt lika små halshuggna kycklingar.
Eller hur, ett statement, liksom: här är paradiset!
Bildgoogla ’paradisbuske frö’ och förstora
Oj, alla små dunbollarna och kycklingfötterna … Måste kolla i verkligheten också. Och påminna mig själv att det INTE är små halshuggna minikycklingar!
De är ju ”typ” söta ändå även om det är lite bisarrt. Inte som ringblommans frön som ser ut som små äckliga larver
Ganska ändamålsenliga, ser det ut som – de kan lätt följa med vinden och sedan kan de klamra sig fast med ”kycklingfötterna”.
”Den korta stund då ingen fattas” är en genial önskedröm. Få har upplevt den.
Utan att kunna se hela din egendom undrar jag om du bor i paradiset?
”Det går ju inte!” tänkte jag redan som barn. Eller, funderade jag vidare, då måste alla födas samtidigt och leva lika länge … Men en vacker tanke är det, som i en mindre bokstavlig tillämpning väl handlar om att familjen är samlad.
Lite paradisaktigt är det allt, Karlshem. Med ormar och allt! (Vi har till exempel en fin hussnok, som heter Snoddas.)
Nu har jag scrollat genom din sommarföljetong och tittat på alla fina bilder, gamla som nya. Det känns gott i hjärtat att läsa det här även om alla dessa människor och Karlshem och trakten är okända för mig. Tack för en fin läsupplevelse!
Så där skulle ju jag kunna göra också på min hälsingeblogg, tänker jag. Men det har ju blivit en bok istället, om sommarstugan och ön där jag varit sen jag var 4 år.
Har du tänkt det, förresten: att du skulle kunna göra en bok av din sommarföljetong? Gör det, vetja!
Tack, vad kul att du gillar! Och vad roligt att du också har motsvarande långa förhållande till din stuga.
Ja, på något sätt ska jag väl försöka bevara sommarföljetongen på papper, så den finns kvar, t.ex. till barnbarnen om alla datorer och servrar pajar …
Så vackra blommor! Det betyder så mycket, tycker jag, att få ha blommor i sin trädgård. Helst sådana som kommer igen alldeles av sig själva. Så tråkigt med att du förlorade den Martin. Men fint att du igen vill vara vid det där fantastiska stället du har, med så många minnen från generationer tillbaka!
Ja, blommorna som återkommer varje år blir som gamla kompisar och alla minnen ger något slags lugn och perspektiv. Jag tänker ofta på hur privilegierad jag är som har tillgång till många av mina barndomsplatser och på hur annorlunda det måste vara för dem som av olika skäl aldrig kan återvända.
Fin beskrivning av läget som var och som är, förstår mer av sammanhanget.
Önskar dig många fler fina år i ditt älskade Karlshem!
Tack! Ja nu satsar jag på Karlshem framöver och av allt att döma är barn och barnbarn inställda på att göra samma sak, så småningom.
Känner så väl igen mig i dina ord om att det praktiska man tar sig an på ett ställe fördjupar känslan för platsen. För drygt tre år sedan förberedde jag ett litet hus på landet för försäljning. Ju mer jag fixade desto osäkrare blev jag på om jag verkligen ville sälja. Idag har vi gjort huset tre gånger större och kommer, som det känns, bo här till dödagar.
Man skulle kunna göra en matematisk formel på det, tror jag: summan av nedlagt arbete ökar ens kärlek till bostaden med kvadraten på hypotenusan, eller nåt. Till och med en storstädning kan få en att bli nyförälskad i sitt ställe. För att inte tala om trädgårdsfix!
Ha ha! Den formeln köper jag.
Alla vackra blommor talar ju till dig! Och vilken tur att du begriper vad de vill säga, jo Välkommen tillbaka, det var verkligen dags!
Jag är en hoppjerka som aldrig känt att jag tillhör någon plats, däremot har jag trivts där jag satt ner bopålarna, och det är ju på så många ställen, den här lilla lyan är visst nr 26. I den bästa av världar skulle något av mormors kusiners hus i Lovisa varit kvar i släkten, men hon som levde längst valde (helt riktigt) att skänka sitt hus till den lokala pensionärsföreningen som kunde avyttra den och nyttja pengarna till verksamheten. Jag skulle ju aldrig ha haft möjlighet att utnyttja ett hus i ett annat land…och inte flytta tillbaka heller.
Nu ska jag läsa vidare , du är flitig!
Underbar livsinställning att där du bor är där du bor. Tills du flyttar till nästa ställe och trivs! Så har nog jag också gjort genom åren, med ett nomadliv som gjort att mina tre barn är födda i tre olika länder. Kanske är det just det som gör att det känns bra med en fast punkt att återvända till, för oss alla?
Fint att skänka huset till pensionärsföreningen tycker jag. Och mycket bättre än att de bort en bit mark till en invasiv granne:)