Sommarföljetong – 18. What could possibly go wrong?

Även om vi bodde i Stockholm och jobbade rätt intensivt de där åren på nittiotalet och första årtiondet på 2000-talet, kunde Martin och jag tillbringa ganska mycket tid i Karlshem. Semestrar, jul- och påskledigheter, veckoslut och till och med en och annan snabbvisit. Med lite tur kunde man hoppa på tåget i Stockholm i femtiden på eftermiddagen och landa i stugan två timmar senare. Sedan kunde man åka tillbaka med ett tidigt tåg nästa morgon och vara på jobbet i niotiden.

Det var det värt, för att få en simtur i sjön och middag i farmors och farfars kök med den här utsikten. Den gamla alen är samma träd som hälsade farfar och hans familj välkomna, när de anlände med båt till Karlshem 1905.

År 1999 fick vi nya grannar på östsidan (20:2) och servitutfrågan aktualiserades på nytt. Förslaget från 1980, som min faster sagt nej till, togs upp igen. Varför inte genomföra det gamla förslaget och upphäva servitutet för markbiten mellan blå och röd linje, som bara låg där till ingen nytta?

Genom att avskaffa servitutet mellan röd och böå linje försvann också en buffert bakom vår gäststuga.

Förslaget motiverades, liksom tidigare, med att allmänningen inte längre fyllde någon funktion.

Martin och jag var mycket tveksamma, men å andra sidan måste vi ju medge att vi inte använde den där remsan. Visserligen innebar förslaget att vår gäststuga skulle skulle bli av med bufferten som servitutet innebar. Men den hade ju legat nära samma gräns sedan 1933, utan att det medfört några problem.

Vi kanske borde vara lite hyggliga mot de nya grannarna? Vi var båda lite för upptagna för att ens fundera på Valborgs gamla förslag att ifrågasätta hela lösningen, eftersom hon aldrig skrivit på dokumentetn från 1980. Till sist sa vi bara okej. What could possibly go wrong, liksom. Det finns ju regler om samråd och om hur nära tomtgränsen man får bygga, så det fanns ju egentligen inga risker att gå med på att ta bort servitutet för den där markbiten. Trodde vi.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

18 svar på Sommarföljetong – 18. What could possibly go wrong?

  1. Nilla skriver:

    Fy vad snopet om de sedan utnyttjade remsan på ett sätt som blev dåligt för er. Minns att jag läst något om det tidigare …
    Väntar nu på nästa inlägg!

    • Karin skriver:

      Jag har ju försökt plantera små diskreta antydningar här och där om vad som komma skall. Observant av dig att nosa dig fram till dem!

      Jag är rädd att den här lilla sommarföljetongen har urartat. Jag tänkte mig kanske fem, eller i alla fall max tio avsnitt. Nu kan det dra iväg ytterligare fyra, fem avsnitt innan jag är klar. Låt oss säga allra, allra mest 25 avsnitt!

  2. Brorsdottern skriver:

    Nu börjar vi närma oss….jag är redan upp i varv!

  3. hyttfogden skriver:

    Har också hört nåt förut men inte förstått riktigt. Håller med mitt barn – nu börjar vi närma oss…Spännande oj, oj….

    • Karin skriver:

      Ja, vad har jag lurat in er i?! Jag kanske borde varna känsliga läsare. Nästa avsnitt blir nog rätt sorgligt. Sen ljusnar det lite. Men sen kan man nog bli både chockad och arg. Och sen … ja sen vet jag inte riktigt.

  4. Jag anar en fortsättning – en förfärlig sådan… Kanske bjuds vi en ”blodig akvarell” i ämnet…

    Gränsdragningar och arv visar ofta med önskvärd tydlighet varför det blir krig.

  5. Kicki Englund Frost skriver:

    Åh nej, vi som hade så trevligt.
    Jag bävar.

  6. Pysseliten skriver:

    Ja, arv och gränsdragningar verkar kunna urarta, men bara med inblandning av girighet. Mina kusiner säljer just nu min mammas barndomshem, det är lite tufft för henne, men med gården kommer en stor skog så ett köp av huset skulle innebära inblandning av Lantmäteriet och flera års handläggning. Det verkar alltså inte vara lika enkelt att flytta en gräns idag, vilket också gör det lite lättare att släppa taget, men som också gör det svårare att ”förstöra” gamla gårdar och gränsdragningar.

    • Karin skriver:

      En rätt jobbig process att sälja sitt barndomshem, även mentalt, skulle jag tro. Hoppas det går någorlunda smidigt!

      Det verkar som om lantmäteriet förr var mer decentraliserat. När jag går igenom gamla handlingar om olika hus som familjen haft är det alltid samma lantmätare Hising som skött lantmäteriet. Mycket väldokumenterat och ordentliga syneförrättningar, protokoll som skrivs på av alla berörda och med betrodda personer från trakten som protokollsjusterare.

  7. Professorkajsa skriver:

    Vilken cliff hanger!

  8. Paula Merio skriver:

    Jag slog ihop min kommentar till bägge senaste inläggen, sorry. Men nu anar jag ugglor i mossen, vill jag veta vilka problem ni stötte på? Och framför allt, säg för allt i världen att det ordnade upp sig!

    • Karin skriver:

      Jodå, det ordnar upp sig på något sätt. Kanske dags att aktualisera det gamla talesättet att det inte är hur man har det utan hur man tar det …

Kommentarer är stängda.