Sommarföljetong – 22. Självreglerande, sa experterna

Jag blev ju lite perplex när kommunens byggansvariga berättade om grannens byggplaner. Men hur visste kommunen något om bygget, om det inte behövs bygglov? Jo, det handlar om en strandtomt och då måste man söka dispens från strandskyddet för att få bygga. Sa kommunen och erbjöd sig skicka över ritningarna.

Det blev nästa överraskning. På stämpeln ser jag att det funnits tid att informera om planerna, även efter beslutet. Bygget började ju först på våren 2023. På ritningen har min gäststuga krympt från fjorton meter på längden till en liten vedbod på ungefär sex meter. Dags att fråga grannen vad han håller på med. Jag fick veta att

1. Planskissen inte är något att bry sig om
2. Allt sker enligt regelboken
3. Brandskydd och annat utförs fackmannamässigt

Då mindes jag 1990-talets avregleringsvåg, på alla områden och inte minst inom jord- och skogsbruk. Mycket av det som genomfördes var vettigt och många onödiga och krångliga detaljregleringar togs bort. Men ibland fanns en övertro på ”självreglerande processer”. Diverse experter sa att mycket kan lösas mellan berörda parter. ”Ingen vettig person startar krig med sina grannar – det straffar sig alltid. Klart man ska kunna bygga en lada på landet utan krångliga tillstånd!” Kanske kom den inställningen från en romantisk uppfattning om jordbrukarsamhället, före storskiftet, då man var beroende av varandra och då det kunde vara förödande att komma på kant med sin granne?

Nåväl. Nu var det som det var och jag kunde bara hoppas att det inte skulle bli för stor påverkan på vår sida.

Växtligheten bakom gäststugan tog dock stryk. Det var inga värdefulla växter, men de bidrog till dränering av marken och hjälper förhoppningsvis lite grann mot erosion. Till sist sade jag till grävarna att de få buskar som överlevt massakern måste lämnas kvar.

Dörren på gäststugans baksida barrikaderades utifrån, av byggställningen, så nu kunde jag ta bort skåpet som jag blockerat utgången med på insidan, för att undvika olyckor.

När värmeböljan kom, försökte jag sova i det svalaste sovrummet, det i gäststugan med skuggande växter och ett loft ovanpå som skyddar mot värmen. Som en sval grotta, där jag brukar  sova gott och gärna länge. I somras krockade dock mina sovvanor med byggjobbarnas arbetstider. De ville jobba tidigt innan det blev för varmt mitt på dagen, vilket var förståeligt i värmeböljan, men opraktiskt för mig. Och i stället för morgonsol som silar in mellan grenarna, genom österfönstret, möttes jag av en annan syn. Då flyttade jag in i den varmare huvudbyggnaden.Sen fick jag vänja mig vid att min utfart, eller sikten i kurvan, ofta var blockerad. En del fordon var helt enkelt för stora för att köra in helt på grannens tomt, eftersom det nya bygget ligger där det ligger. Och det började bli stort!

Ett projekt av det här slaget innebär mycket slammer och oväsen, så jag höll mig så långt bort från bygget som jag kunde. Men när det dånade musik över hela tomten –  och inte riktigt min musiksmak – gick jag ditåt för att förmå dem att dämpa volymen lite.

När jag hittat ljudkällan insåg jag att det fanns större problem att fundera på. Här fästs takpappen med hjälp av en gaslåga. Det var under sommarens hetaste och torraste period och min fantasi satte förstås igång att producera katastrofscenarier.

Tänk om han tappar balansen och gasbrännaren ramlar i backen och tänder eld på hela nejden? Om något oväntat händer, som till exempel att en fågel råkar bajsa på huvudet på någon av dem. Vinglar man inte till då? Hur är det med säkerhetslina? Nej, ingen lina; den översta killen håller gasslangen i ena handen och gasbrännaren i den andra. Hur riskabelt kan det vara? Räcker det med byggställningen? Hur stort är mitt ansvar för dem? För de olika byggnaderna? För den knastertorra skogen intill? Hur gör man? Kan jag alls göra något? Blundar man?

Jag valde att blunda och att hoppas på det bästa. Jag gick så långt bort jag kunde, till andra änden av tomten, för att slippa musiken och hoppade i sjön.

Det finns inget som är så lugnande som att ta en lång simtur i en lagom sval insjö.

Det här inlägget postades i Att tolka, Debatt, klimat, Planering, Politik, Vardagsedge och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

22 svar på Sommarföljetong – 22. Självreglerande, sa experterna

  1. hyttfogden skriver:

    Uj, uj, uj en sån hjärtklappning jag fick av att läsa det här!
    När min mormor hade dött sålde arvingarna, jag och mina kusiner, hela gården. Domänverket köpte den men ville inte ha boningshusen, bara skogen, så då fick mor min och jag köpa tillbaka tomten 13000 kvadratmeter med tre bostadshus för en i det sammanhanget riktig struntsumma. Det blev ju kostsamt nog att renovera, skulle det visa sig.

    Lantmätarn dök upp någon månad senare och började trava runt tomten. Tomten i form av en rektangel begränsas på ena kortsidan av ett skogsbryn, ena långsidan av en hög granhäck ut mot bondens åker, andra kortsidan en låg granhäck och andra långsidan av också av en granhäck, en gårdsplan och en s k stallbacke med hage.
    50 meter nedanför skogsbrynet finns den djupborrade brunnen med alla tillbehör i en betongbunker.

    När sedan den där karln preliminärt drog upp linjerna för den nya fastigheten hade han genat uppe vid skogsbrynet och dragit gränsen bara några meter ovanför brunnen och snett ner mot den höga granhäcken, vi hade ju tänkt oss att skogsbrynet skulle vara den naturliga gränsen.

    När vi granskade ritningen och skulle kommentera hans förslag sa jag att det var det dummaste jag sett på länge, hans tilltag att inte låta skogsbrynet markera. Då backade han och urskuldade sig med att tomten inte fick bli så stor att vi riskerade att den skulle betraktas som jordbruksfastighet. Jag framhärdade och han fick ge sig för det envisa fruntimret och menade på att han ju kunde försvara det med att gränsen var
    naturlig.
    ”Så där får du väl inte behandla en statens tjänsteman, ryta åt honom och anmärka”. påpekade senare en påtagligt imponerad kusin som var med på mötet.
    Han skulle aldrig ha vågat säga emot en lantmätare påstod han.
    Förslaget gick igenom i alla instanser 13000 kvadratmeter tomt som formar en prydlig rektangel.

    • Karin skriver:

      Bra rutet Hyttis! Och inte illa med 13000 kvm! Jag undrar förstås vad som hade varit nackdelen med att betraktas som en jordbruksfastighet, men gissar att det har något med beskattning att göra.

      Min grannes tomt är definitivt för liten för att klassas som jordbruksfastighet, men det hjälps inte, eftersom han uppgett att han äger skog på annat håll får han bygga en ekonomibyggnad på sin fritidshustomt. I alla fall enligt kommunens handläggare.

  2. Brorsdottern skriver:

    Vår granne blev beordrad av sin chef en vinter att klättra upp på en byggnad och skotta taket ty de hade väldigt dåligt med jobb just då (vägarbetare). Det var vintern 2011 då många tak rasade in pga tung snö.

    Både grannen och chefen tyckte att, va fasen, det ska väl gå utan säkerhetssele men naturligtvis trillade grannen ner. Det blev en dyrbar historia för båda. Chefen var ansvarig att se till att det fanns säkerhetssele och grannen bröt ryggen, nacken, bröstbenet, två armar och fick en kraftig blödning bakom hjärnan samt bröt ett finger. Han låg nedsövd i Uppsala i två veckor innan de ens kunde tala om ifall han skulle överleva. Det gjorde han och han har läkt ihop men har kroniska smärtor som han kommer att få leva med.

    Så kan det gå utan säkerhetssele! Kan du hälsa killarna på taket.

    • Brorsdottern skriver:

      Han överlevde endast för att han landade i en snödriva

    • Karin skriver:

      Men hugaligen vilken otäck historia. Stackars alla inblandade och vilket extremt oturligt fall när så mycket gick sönder på karlstackarn, trots snödrivan!

      Grannens takjobbare klarade sig från att ramla ner och tur var det, för det fanns ingen snö där inunder mitt under värmeböljan.

  3. Pysseliten skriver:

    Den där krympningen av gäststugan var ju intressant! Hur kom den sig? Undrar om inte obalansen varit ännu värre om stugan faktiskt varit så liten.
    Idag har jag fö fastigetsdeklarerat vårt hus och stuga. Det var via tidigare deklarationer som vi kunde påvisa att stugan sålts med fel information om brunnen.

    • Karin skriver:

      Ja, det är mystiskt med den där lilla boden på ritningen. Kanske för att ge intryck just av att det är något litet skjul och därför oväsentligt för intrycket av ”den samlade bebyggelsen”?

      Väldigt bra att ni kunde hitta dokumentation om den dåliga brunnen! Troligen ville de förra ägarna hålla taxeringsvärden nere och det gör man ju bland annat genom att deklarera oanvändbar brunn!

  4. Kicki Englund Frost skriver:

    Det där med musiken är en form av akustisk förorening gränsande till misshandel. Ibland tänker jag att man ska spela någon annan musik en annan tid på dygnet för de som utsätter en för musik man inte vill höra i en volym man inte står ut med.
    Men så hiskligt stort grannen hus blir! Vad ska han ha där, regalskepp?

    • Karin skriver:

      Minns du musiktortyren i filmen A clockwork orange? Verkar vara något åt det hållet du har i tankarna …

      Nej, nej, regalskepp får han absolut inte ha i sin hangar. Bara skogsmaskiner och inget annat. Inga sportbilar, inga jetskis, nej inte ens en barnvagn. Reglerna för ekonomibyggnader är mycket strikta på den punkten. Och hur bevakas dessa regler? Ja, där kommer möjligen de där ”självreglerande processerna” in, i form av uppmärksamma grannar.

      • Brorsdottern skriver:

        Jag tänker på de där amerikanska elitsoldaterna som för sitt eget nöjes skull spelade Babyshark på hög volym, nonstop, för några krigsfångar i Afghanistan (tror jag det var) . Det kanske du skulle prova på grannen!? Högtalare på ditt tak riktade mot grannen som skrålar Babyshark. Sen åker du till Stockholm och låter det stå på!

        • Brorsdottern skriver:

          Det var visst i oklahoma

        • Karin skriver:

          Lika illa det, musiktortyr är jobbigt, oavsett var! Men i det här fallet finns det en hake: Mellan mitt gäststugetak och grannens domäner finns numera en effektiv ljuddämpare i form av en mycket hög och stor byggnad …

  5. Svårt att läsa detta inlägg. Ilskan väller upp som glödande lava från jordens innanmäte. Jag hade inte klarat detta genom ”en lång simtur i en lagom sval sjö”. Jag hade behövt simma över Atlanten – och tillbaka.

    • Karin skriver:

      Det gjorde jag! Simmade över Atlanten och tillbaka, alltså. Om man lägger ihop alla simturer under sommaren blir det en mycket lång sträcka. Jag har skonat mina bloggläsare från många dagliga irritationsmoment av olika slag som ständigt dök upp. De krävde alla sin simtur. Man skulle kunna tro att min granne är i maskopi med Simfrämjandet.

  6. Oj, vilket strul. Jobbigt att bo nära en arbetsplats med alla olika ljud.
    Alltid jobbigt när det gäller grannar. Jag hade en gång snälla grannar och de fick bygga närmare än vad de skulle få göra, behövde tillstånd från oss. Efter ett halv år säljer de och de nya grannarna var inte lika roliga. Förändringar kommer ibland väldigt snabbt.
    Lycka till!

    • Karin skriver:

      Ja min faster Valborg, hon som vägrade släppa ifrån sig den där markbiten, hon fattade ju det där. Better safe than sorry. Vilket ju är klokare än Martins och min inställning: What could possibly go wrong?

  7. Paula Merio skriver:

    Jag hade fått en hjärtattack eller en blodstörtning, jag blir fruktansvärt arg och upprörd när jag känner att jag blivit lurad, o det tycker jag att du har blivit. Tycker faktiskt din granne verkar vara av värsta sorten, fy tusan! I rest my case, say no more…men morra lite får man va?

    • Karin skriver:

      Oj, missade din kommentar! Jag brukar få meddelanden om nya kommentarer, men den funktionen verkar ha tagit semester.

      Morra på, ju mera morr desto bättre!

  8. Professorkajsa skriver:

    Fy vad jobbigt! Jag skulle också ha blundat och hoppats på det bästa. Din sjö ser fantastisk ut! Och det låter skönt med en simtur som är svalkande (även om jag har dåligt tålamod med kallt vatten när jag badar Ska kanske vänja kroppen till att uppskatta det!)

    • Karin skriver:

      Ja. Jo. Vad gör man? Bryter ihop och går vidare.

      Det där med kallt vatten är intressant. Efter några år i Östafrika var jag bortskämd och tyckte att allt under 24 grader var obadbart. Men å andra sidan gillar jag ju att simma. Till sist tog simlusten över och numera badar jag (senast i torsdags) till och med i 14 grader. Det var dock liiite för kallt. Jag tror min gräns går nog vid 16 grader.

Kommentarer är stängda.