Ibland tänker jag på julen 1914. På julafton la de stridande soldaterna från Tyskland, Frankrike och Storbritannien ner vapnen, kravlade upp ur skyttegravarna, sjöng psalmer, bytte julklappar och spelade fotboll.
DE hade ju inget emot varandra. Det var storpolitiken som hade bestämt att de skulle vara där de var. De ville ha julefrid. En löjtnant Albert Wynn från Royal Field Artillery skrev hem om en match mot ett tyskt lag av ”preussare och hannovrare” som spelades i ingenmanslandet nära Ypres. Det spelades fler matcher på olika platser, som finns dokumenterade i brev från dem som deltog och i olika regementshistoriker.
Officerarna var missnöjda och försökte stoppa matcherna. De beordrade mannarna att sluta upp med pajasfasonerna och fortsätta strida. Om man söker på ”Julfreden 1914” hittar man en hel del dokumentation om detta.
Uppdatering: I sin kommentar påminner Margaretha om att händelserna också behandlats i boken Silent Night, The Remarkable Christmas Truce of 1914.
Den är skriven av Stanley Weintraub och översatt till svenska av Margareta Eklöf. Händelsen finns också i filmform i ”En dag utan krig” (på franska Joyeux Noël), med manus och regi av Christian Carion från 2005 .
Jag önskar att det kommer många fler, gärna populär-kulturella skildringar, av soldaternas val att fira jul 1914. Nästa år är det 110 år sedan.
Jag önskar alla en fridfull jul och önskar att det också kunde bli lite fredligare i världen!
Temat är dock lika aktuellt varje år och i år kunde man till och med se en teaterföreställning om det plågsamma. Teater Konträr har satt upp en enaktare, ”Tomten är död”, där man noga gick igenom alla julens faser och fasor.
Första frågan: ”Var är killarna? Har pojkarna ett eget Luciatåg?” Jag hade faktiskt inte tänkt på att den tidens Luciatåg, i mina hemtrakter, för det mesta var helt enkönade. Jag kan inte minnas en enda stjärngosse. Så jag sa som det var, att det nog inte var några pojkar i Luciatågen då. Båda barnen blev storögt indignerade: ”Vad ORÄTTVIST!”
Jag har provsjungit och det stämmer förvånansvärt bra, hur galet det än ser ut.
Visserligen är det Finlands självständighetsdag idag, väl värt att fira, men för mig är det framförallt en viktig födelsedag.
Vi diskuterade mycket. Det kunde börja över morgontidningarna (han prenumererade på många tidningar, svenska och utländska) och ofta hade vi lite olika infallsvinklar.
På Katarina kyrkogårds södra del ligger ett litet gult hus. Det är benhuset som byggdes i början på 1700-talet och fungerade som benhus när gravar grävdes upp och ben påträffades som skulle förvaras innan de begravdes igen.
Först trodde jag det var färska levande blommor. Sedan tänkte jag att de måste ju ha konserverat dem på något sätt. Kanske doppat i sockerlag? Gelatin? Sprayat med fernissa?
Sedan läste jag katalogen och insåg att alla dessa blommor är skapade av små, små pärlor!
Detta dyker upp på nätet ibland och är ju lite kul. Men det är en sanning med modifikation. Även kronofogden ger upp till sist. Dessvärre…
För några år sedan hyrde jag ut stugan i södra Dalarna, där farfar och farmor bodde en gång och som jag har tagit över. Det gick inte så bra med uthyrandet.
Vän av ordning undrar förstås hur det är möjligt att skuldsätta sig på det här sättet, ofta med nya lån från samma utlånare, trots tidigare obetalda skulder. Den här sortens annonser dyker upp alltsomoftast om lån utan ”onödiga frågor”. Jag har inga förslag på vad som kan göras åt detta, men tror att det finns ett jobb att göra här, för någon myndighet. Finansinspektionen?
Men det gjorde jag inte, för influensan (är det nog) hann emellan och nu har jag varit däckad i hög feber, halsont och hosta ett par dagar. Då är det bara att leta upp lindring i medicinskåpet och tröst i bokhyllan och ställa in diverse trevligheter de närmaste dagarna.
Eftersom det kan bli lite långtråkigt när man inte får träffa folk, roar jag mig med vad jag har. Till exempel ett covid-test, som jag hittade när jag egentligen letade efter halstabletter.
Ladorna i förra inlägget låg i min kanskehög med målningar som eventuellt kan bli nåt.
Det passade bra att ta fram och jobba på den när vi testade att sätta in människor i akvareller från våra kanske-högar. I förra inlägget hade jag målat en gubbe på väg in i huset från sin lada. Eller från utedasset?
Njae. Fortfarande rätt ointressant.
