Sommarföljetong – 18. What could possibly go wrong?

Postat den 5 september, 2023 av Karin

Även om vi bodde i Stockholm och jobbade rätt intensivt de där åren på nittiotalet och första årtiondet på 2000-talet, kunde Martin och jag tillbringa ganska mycket tid i Karlshem. Semestrar, jul- och påskledigheter, veckoslut och till och med en och annan snabbvisit. Med lite tur kunde man hoppa på tåget i Stockholm i femtiden på eftermiddagen och landa i stugan två timmar senare. Sedan kunde man åka tillbaka med ett tidigt tåg nästa morgon och vara på jobbet i niotiden.

Det var det värt, för att få en simtur i sjön och middag i farmors och farfars kök med den här utsikten. Den gamla alen är samma träd som hälsade farfar och hans familj välkomna, när de anlände med båt till Karlshem 1905.

År 1999 fick vi nya grannar på östsidan (20:2) och servitutfrågan aktualiserades på nytt. Förslaget från 1980, som min faster sagt nej till, togs upp igen. Varför inte genomföra det gamla förslaget och upphäva servitutet för markbiten mellan blå och röd linje, som bara låg där till ingen nytta?

Genom att avskaffa servitutet mellan röd och böå linje försvann också en buffert bakom vår gäststuga.

Förslaget motiverades, liksom tidigare, med att allmänningen inte längre fyllde någon funktion.

Martin och jag var mycket tveksamma, men å andra sidan måste vi ju medge att vi inte använde den där remsan. Visserligen innebar förslaget att vår gäststuga skulle skulle bli av med bufferten som servitutet innebar. Men den hade ju legat nära samma gräns sedan 1933, utan att det medfört några problem.

Vi kanske borde vara lite hyggliga mot de nya grannarna? Vi var båda lite för upptagna för att ens fundera på Valborgs gamla förslag att ifrågasätta hela lösningen, eftersom hon aldrig skrivit på dokumentetn från 1980. Till sist sa vi bara okej. What could possibly go wrong, liksom. Det finns ju regler om samråd och om hur nära tomtgränsen man får bygga, så det fanns ju egentligen inga risker att gå med på att ta bort servitutet för den där markbiten. Trodde vi.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 18 kommentarer

Sommarföljetong – 17. ”En trädgård måste kunna få dö”

Postat den 1 september, 2023 av Karin

Några månader innan farbror Erland dog 1990, hälsade jag på hos honom och Valborg. Vi satt i köket och pratade om ditt och datt när trädgården kom på tal. Erland sa att det är med trädgårdar som med människor: ”De växer, utvecklas, ändras och måste också kunna få dö.” Jag invände att till skillnad från människor går det ju att ge en trädgård evigt liv.

Erland sa att man inte ska sätta in livsuppehållande åtgärder, om man inte har tid och ork. Trädgården ska vara ett nöje, inte en börda. ”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.” Det var nog hans sätt att säga till Valborg (och kanske till mig), att den fantastiska trädgård som han hade skapat inte skulle vara ett dåligt samvete för oss.

Valborg bodde kvar några år till, men när det blev för tungt och ensamt flyttade hon till ett serviceboende. Martin och jag köpte Karlshem 1994, som fritidshus. Erlands ord om trädgården var trösterika, för det är svårt att sköta en trädgård på fritid och distans. Dessutom fanns det annat att ta itu med. Vi målade om huset, bytte oljeeldningen mot luft-vatten-värmeväxlare och fixade nytt avloppssystem, på kommunens order.

Martins trädgårdsintresse var visserligen stort, men hade en annan inriktning än Erlands – mer åt farmors håll, med fokus på ätligt. Han tog itu med potatis- och grönsaksland.

Sedan byggde Martin och sonen en brygga, som vilar på en stor stenkista. Efter inspektion godkändes den även av katten Alexander och den (bryggan) har stått pall i 28 år.

Vi byggde bastu – fast där tog vi proffshjälp till själva bastubygget.

Vi fick hjälp av min syster och svåger att först flytta lekstugan som stod i vägen och sedan med altanbygget (i uselt väder) och med mycket annat genom åren – tack Kicki och Gösta!

I ladugården, där farmors ko bodde en gång, finns nu ett litet sovrum. Med en höskulle ovanför och gott om växtlighet runtom är det svalt och skönt, även under de värsta värmeböljorna. Erlands snickarbod, till höger, har blivit bibliotek och gästrum.

Ladan fick också ett nytt tak; det blev plåttak som fungerar fint och bevarar byggnaden. Farfars lada är alltså numera uppgraderad till gäststuga. Mittdelen kan utvecklas, kanske med kök och dusch. Den gamla höskullen kan bli ett bra sovloft. I alla fall behövs det fönster där i mitten. Det tyckte tydligen Erland också, för när jag plockade bland brädor från hans tid hittade jag bitar till ett fönsterfoder som stämmer med fönstret till hans snickarbod (när man vänder bitarna rätt). Om jag bläddrar vidare i tidslagren hittar jag säkert övriga bitar och kanske också ett par fönster.

Trädgården lever vidare på sitt sätt. Mycket av det som Erland skapade skulle ha behövt kontinuerlig omsorg och det har inte varit möjligt. Men jag har som sagt planer på att ta mig an perennrabatten så att den återfår lite av sin forna glans.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Livet, Miljö, Natur, renovering, Trädgård | Etiketter , , , , , | 14 kommentarer

Sommarföljetong – 16. Valborg sätter klackarna i backen

Postat den 27 augusti, 2023 av Karin

Här är faster Valborg i full fart med snöskottningen. Hon var inte rädd för att ta i. Hon och Erland delade på de fysiska sysslorna utomhus. Inomhus var det nog en mer traditionell uppdelning, så som jag uppfattade situationen.

När Erland väl fått sin snickarbod ute i ladan i förra inlägget (vilket innebar att Valborg inte fick någon systuga), dök en ny fråga upp där de hade olika åsikter. De tappra läsare som hängt med hela sommaren kanske minns hur farfar köpte till mark för att kunna bygga ny lada. Bonden som sålde marken behöll en liten bit för att kunna ta sig ner till sjön.

På 1970-talet bytte grannfastigheten (20:2) ägare. Den nya ägaren kastade lystna blickar på den där lilla allmänningen mellan honom och Karlshem (22:1). Han drog igång ett projekt som gick ut på att den skulle tillfalla honom. Farbror Erland tyckte att det väl kunde gå för sig. ”Vi använder ju ändå aldrig den biten”, menade han.

Valborg invände att det var den enda någorlunda praktiska platsen att tvätta mattor. Grannen framhärdade dock och 1980 skrev Erland på ett förslag som innebar att remsan skulle tillfalla grannen. Men Valborg satte sig på tvären: ”Jag vill behålla den där buffertzonen till grannarna”, sa hon och vägrade skriva på. Lantmätaren föreslog olika alternativ, som att dela mitt på, på längden eller tvären. Det ville inte grannen. Då krävde Valborg fortsatt servitut, både väg och tvättplats vid sjön

Var det kanske för att Valborg tyckte att hon varit för eftergiven i frågan om systuga kontra snickarbod, som hon fick kraft att sätta klackarna i backen? Tufft av henne att driva igenom sin vilja.

Bör man kanske lyssna på vad tidigare generationer kommit fram till? Ja, det bör man. Eller borde …

Publicerat i Förebild, historia, Livet | Etiketter , , , , | 17 kommentarer

Sommarföljetong – 15. Äktenskapskris, modell mild

Postat den 20 augusti, 2023 av Karin

Men hörni, höstanemonerna blommar, skolorna börjar och jag anar att även denna sommar kommer att ta slut. Alltså borde jag avsluta sommarföljetongen. Jag har läst om en författare som hade svårt att få till ett slut på sin bok. Han löste det genom att skicka ut alla romankaraktärerna på havet i en båt, som han sedan lät förlisa. Förlaget tyckte att det var en usel idé. Så det ska jag inte göra. Men tror att jag behöver fyra, fem avsnitt till för att ro detta i hamn.

Farbror Erland och faster Valborg verkar ha haft ett harmoniskt äktenskap. Men en liten äktenskapskris har vi i alla fall hört talas om i släkten.  De hade gemensamma intressen, som trädgården, men också var sitt specialområde.

Hon var en duktig sömmerska och gillade att sy. Han brukade koppla av från jobbet på snickarverkstaden med att göra modeller. Små, fina, exakta kopior av kyrkor, stationshus eller andra byggnader som han gillade.

Han skaffade en tågbana, som ursäkt, men det var modellbyggandet som var hans huvudintresse.

Båda kastade lystna blickar på ladan (som ju egentligen är berättelsens huvudperson, även om det kanske inte riktigt framgått). I bostadshuset fanns det kök, två sovrum och ett vardagsrum, för farmor, Erland och Valborg. Inte så mycket plats för hobbyverksamheter. Det skulle dock gå att inreda en del av ladan för att få ett rum till, men till vad? Systuga, tyckte Valborg. Snickarbod, tyckte Erland.

Det blev snickarbod och då blev Valborg så arg att hon – ja faktiskt så jättearg att hon gick in i snickarboden och la en duk på snickarbänken OCH SATTE DIT EN BLOMKRUKA!

Till höger finns det nya rummet, med gul dörr och bra ljusinsläpp från ett fönster på södergaveln och ett mot väster. Ladugårdsdelen lämnades tills vidare som den var. Men vet aldrig när man behöver en ko igen.

Det talades länge om detta på olika släktträffar. ”Tänk att du la en duk på snickarbänken…”, sa någon. Och då brukade Valborg, eller någon annan fylla i: ”Ja, och så en blomkruka på den!”

Publicerat i bostad, historia, Livet | Etiketter , , , | 17 kommentarer

Sommarföljetong – 14. Make perennrabatten great again!

Postat den 16 augusti, 2023 av Karin

När de bara var tre i hushållet, grisen slaktad och kon såld, tyckte farbror Erland och faster Valborg att det var onödigt att odla potatis på hela tomten. Farmor spjärnade emot. Potatiskällaren måste vara full till vintern, hur skulle det annars gå? ”Vi fyller källaren så att det räcker åt oss över vintern”, sa Erland ”men för det behövs bara ett stort potatisland, inte fyra.”

Farmors potatisångest satt djupt från åren då fem barn och minst två vuxna skulle ha mat och kon och grisen dessutom fick potatis som stödföda. Att inte odla potatis överallt gjorde henne nervös: ”Det behövs potatis till Alice kor”, drog hon till med. Det var ett sällsynt dåligt argument, eftersom Erlands syster Alice var gift med en välbeställd bonde och deras kor klarade sig utan Karlshemspotatis. Farmor gav upp. Erland och Valborg kunde sätta igång med det de längtat efter länge: en trädgård med blommor också, inte bara potatis.

Det finns en hel del klipp från olika tidningsartiklar, både lokalpressen och trädgårdstidningar, om deras trädgård.

Troligen Avesta-tidningen. Odaterat klipp.

Såhär såg den långa perennrabatten ut då:

Och så här ser den ut i dag.

Den är alltså anlagd på femtiotalet och sedan farbror Erland gick bort 1990 har den inte fått någon kontinuerlig vård, eftersom jag bara kunnat göra punktinsatser på sommaren. Ändå prunkar den på med olika blommor hela säsongen. En hel del lökar och tidiga liljor på vår och försommar, dillpion och olika nävor till midsommar och på bilden, under torraste högsommaren, kom stjärnflocka, ax-veronika, alpmarton, astilbe, vitpytta, lite betonika och alldeles för mycket lysing. Samt så mycket ogräs att det blir svårt att rensa.

Jag får väl erkänna att jag inte riktigt skött denna trädgård som jag borde. På Erlands och Valborgs tid kom det busslaster med intresserade amatörodlare. Det gör det inte idag. Men jag har ett projekt, som jag kallar: ”Make perennrabatten great again!” Gräva upp, jordförbättra, plantera om, komplettera. Nästa år hoppas jag att den lever upp lite bättre till Erlands och Valborgs visioner.

En knippa morötter i näven, tror jag. Och så lite grönkål.

Uppdatering 18 augusti. Någon undrar om inte redaktör’n var bra på odlingar (För er som är nya här: Redaktör’n, eller Martin, var min sambo och livskamrat i 30 år, men finns inte längre ibland oss, sorgligt nog.) Han var en mycket kunnig och entusiastisk trädgårdsodlare med ätbarheter som specialintresse. Trots långt mer än heltidsarbete i stan hann han få till grönsaksland som levererade läckerheter hela sommaren. Blommor, däremot, var han inte intresserad av. Så den där perennrabatten kom liksom i skuggan av mangold, morötter, zuccini, squash och sallat. Men gott var det!

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Förebild, Natur, Planering, renovering | Etiketter , , | 26 kommentarer

Sommarföljetong – 13. Mirandasommar

Postat den 9 augusti, 2023 av Karin

Farmor blev kvar i Karlshem, fram till sin död 1961. På somrarna hängde vi ofta där. Pappa återvände gärna till sitt barndomshem och för oss barn var det en bra utgångspunkt för diverse äventyr. En minnesvärd sommar är den med Miranda, en älgkalv som pappa och Erland räddade ur sjön. Jag har skrivit om Miranda tidigare, men här är några nya bilder som jag hittat i gömmorna.

Här har Miranda just fiskats upp ur sjön.

Vi bekantade oss lite försiktigt med varandra och jag fick förtroendet att mata Miranda med nappflaska, en teknik som jag förfinade med tiden.

Hon växte snabbt och verkade trivas bra i farmors stora trädgård.

 

När hon ville stå upp och äta räckte jag inte till. Farmor tog över. Jag gick i stället promenader i trädgården med Miranda och förevisade henne för grannbarnen.

Så småningom visade det sig dock att Miranda var en kille. Han växte snabbt under sommaren och han behövde ett nytt hem inför vintern. Mycket sorgligt, men jag vill gärna tro att han fick det bra. Hur det gick till och var han sedan hamnade har jag skrivit om här.

Det här är min favoritbild på Miranda och mig, när vi hittat en lugn vrå i en trädrik del av tomten. Hon/han följde mig snällt när jag höll i det där snöret, eller var det möjligen så att det var jag som snällt följde med … Det syns ju att vi gillar varandra, tycker jag.

Publicerat i historia, Livet, Trädgård | Etiketter , , | 21 kommentarer

Sommarföljetong – 12. Kodord ”Prästkragar”

Postat den 4 augusti, 2023 av Karin

Under hela 1940-talet rådde ransonering. 1940 ransonerades socker, kaffe, te, mjöl, bröd, risgryn, sirap, matfett, ost, fläsk och kakao. Sedan kött, smör, grädde, ost, ägg, kryddor, tobak, olika sorters gryn, makaroner, potatismjöl, bönor, salt, nötter och torkad frukt, ved och bensin.

Den kalla vintern 1942 infördes textilransonering.

När jag bläddrar bland gamla papper i Karlshem hittar jag farmors ransoneringskort.

Textilier var tydligen inget hon behövde köpa, det finns hundratals textilkuponger kvar. Hon spann, vävde själv. Kanske sydde hon också, men det är inget jag minns. Hon hade vävt mattor och gardiner så att det räckte och hennes garderob var rätt begränsad, med samma klänningar hela min barndom.

Men kaffekupongerna däremot, de tog slut! Jag hittar inte en enda överbliven kaffekupong i högen av blandade oanvända kuponger. Några kuponger gick säkert åt för att ordna detta kaffekalas för hela barnaskaran, med respektive fruar och män. Först 1951 upphörde kafferansoneringen.

Pappa Martin i vanlig ordning bakom kameran.

Eftersom farmor fortfarande hade både ko och höns några år på 1940-talet, behövde hon inte heller använda alla kuponger för mjölk, smör och framförallt inte ägg. Hon hade så gott om ägg att hon kunde dela med sig till oss. Problemet var dock att det kunde ses som olagligt. Riktigt hur har jag inte förstått, men brottsrubriceringen var tydligen ”Varubrott” om man försåg medmänniskor med matvaror utan att kräva kuponger för det.

Det här är en annan telefonstation, men rätt lik vår lilla station i Horndal.

Hursomhelst tyckte inte farmor att hon kunde ringa till mamma och meddela att det fanns ägg, eftersom det kunde snappas upp på ortens lilla telefonstation, där även lokalsamtalen kopplades manuellt.

Därför ringde hon i stället och meddelade att hon hade finfina prästkragar, som mamma gärna fick komma och plocka.

Det kunde hända att mamma sa fel, långt senare, när hon skickade mig för att köpa prästkragar, ”nej, ägg menar jag förstås.” När hon berättade om kodordet ”Prästkragar” invände jag att det var ett uselt kodord på vintern. ”Vet du vad”, sa mamma ”på vintern värpte hönorna inga ägg”.

Publicerat i historia, Planering, WW2 | Etiketter , , , | 32 kommentarer

Sommarföljetong – 11. Bänkar till babyboomers

Postat den 30 juli, 2023 av Karin

Farmor blev kvar i Karlshem, när farfar dött, tillsammans med min farbror Erland. Min pappa Martin och Erland fortsatte verksamheten i snickarverkstaden, som tog ny fart efter kriget. Min mamma har berättat hur glad pappa var när han slapp militäruniformen och i stället kunde dra på sig sina arbetskläder, alltid med samma modell på blåstället: ”Det här är mina bästa kläder”, sa han ofta.

Med alla babyboomers på 40-talet och skolreformerna som följde, behövdes nya skolbänkar till alla skolbarn. Produktionen lades om och snart kunde lastbilslass med skolbänkar lämna verkstaden.

Det var rejäla saker, gjorda för att hålla länge. ”Barn brukar sitta och vicka på stolarna” sa min pappa ”och då måste stolarna hålla för det”. Det gör de, garanterat. Jag har flera sådana stolar som jag själv, mina barn och mina barnbarn suttit och vickat på genom åren och de är fortfarande lika stadiga.

Den här modellen var populär eftersom det gick att höja både bänk och stol vartefter som barnen växte. En bockad järnskena, som också stabiliserade stolen och bordet, användes för att reglera höjden. Varje barn hade sin egen bänk i några år. Infälld i locket av björk fanns en linoleumskiva, för att ge ett slätt och bra skrivunderlag, i bänken förvarades böcker och annat material.

På den tiden (förstår ni eventuella unga läsare, vana vid plåtskåp i korridoren för böcker och andra tillbehör) hade man sina skolböcker kvar i sin bänk. Sidofacket till vänster på bänken var till för kartböcker. På vänstersidan fanns också en rejäl krok att hänga skolväskan på. Locket längst upp, baktill, går att fälla upp och där förvaras pennor och bläckhorn i en särskild plåtklädd försänkning.

Jag letar förgäves efter en bild på min pappa på verkstaden. Eller på pappa i blåställ. Det finns ingen, vad jag kan se. När jag söker på blåställ på nätet får jag bara upp diverse museibilder.

Och vart tog den ”blåsblus” vägen som jag tiggde till mig av pappa? Mycket praktiskt arbetsplagg, som måste ha försvunnit i någon flytt.

Så här såg inte min pappas blåställ ut. Bilden är från Sörmlands läns museum. Han hade en ”blåblus” som drogs på över huvudet.

När jag söker på blåblus får jag upp Björn Skifs och ett blogginlägg som syrran gjorde i augusti 2015. Där konstaterar hon mycket riktigt att det inte längre går att få tag i en blåblus.

Publicerat i Efterlyst, historia | Etiketter , , | 22 kommentarer

Sommarföljetong – 10 … ett förvånat och trött Europa

Postat den 20 juli, 2023 av Karin

När det mörknade i världen skrev farfar ”En liten rimkrönika om krig och örlig År 1939”

En av de sista bilderna av min farfar, tagen våren 1942, med min bror Gunnar.

Franco hade segrat i Spanien
Och Musse har tagit Albanien
Sudettyskarna längtade hem
så gruvligt att Hitler befriade dem
Och Tjeckoslovakien plånades ut
Men Polen delades helt resolut
av Hitler och Stalin som slog sig tillhopa
inför ett förvånat och trött Europa.

Baltikums små stater tog Stalin i sin famn
för att åt örlogsflottan få mången präktig hamn
När turen kom till Finland, det blev en lång historia
och Tanner utav Stalin fick mången promemoria
När ryssarna till vapen tog, de stötte på patrull
De möttes av ett enigt folk, som gav dem skäppan full
För kommunismens del det blev ej någon viktoria
ty Stalin nu för många förlorade sin gloria

Frankrike och England förklarat Tyskland krig
Vid Maginotlinjen de haver lägrat sig
Men uppå haven kämpas så många hårda duster
och Tyskland har lagt minor utefter alla kuster
Så många svenska båtar ha även strukit med
En del i sank har borrats av någon tysk torped
Och så till sist en sak jag inte nämnt
I Kina der fortsätter kriget alltjämt.

En ganska heltäckande skildring av världsläget 1939. Och det skulle som bekant bli värre.

Snickarverkstaden hade gått ganska bra fram till krigsutbrottet och drevs av honom och sönerna Erland och Martin, tillsammans med någon anställd och lärling.

I ett brev 1942 beskriver farfar hur verkstaden står tom och kall och ”inkallelserna duggande tätt, tätt, först fick en som arbetar hos oss order på söndagen sedan Erland på tisdagen och Martin på torsdagen allt i förra veckan – det var bara en lärling som återstod och den måste ju skickas hem tills vidare, få se vad som kommer efter det här.” Det är svårt att förstå hur man hankade sig fram genom krigsåren, men i släkten och samhället i övrigt ställde man upp för varandra.

Och farfar fortsatte  snickra i liten skala, bokstavligen. Han fick beställningar på små modeller av olika anläggningar, som den här: Tyskbo bergsmanssmedja i Horndal.

Det blev hans sista arbete. I ett brev till By sockengille skriver pappa och hans bröder Erland och Evert om denna modell och en ramsågsmodell som farfar också gjorde: ”Han arbetade med dessa den sista dagen han levde. När han strukit polityr på modellerna gick han in och lade sig på soffan. Två timmar senare var han död.”

Modellen på bergsmanssmedjan finns på bruksmuseet i Horndal och ramsågen finns på By gammelgård. Möjligen ligger ritningarna till andra modeller som farfar tänkte göra, i den låsbara lådan under bergsmanssmedjan. Jag hoppas att nyckeln finns kvar!

Farfar dog den 1 mars 1943, 75 år gammal. Jag hoppas att han ändå såg en ljusning på tillvaron då, när Hitlers trupper börjat retirera på östfronten och när han faktiskt fullbordat två stora (om än små) beställningar.  Farmor bodde kvar i Karlshem tillsammans med sonen Erland och hans fru. Verksamheten i verkstaden fortsatte på sparlåga, men tog ny fart efter kriget. Fortsättning följer …

Publicerat i historia, Livet, Politik | Etiketter , , , , | 13 kommentarer

Sommarföljetong – 9 Förty, alldenstund och emedan

Postat den 12 juli, 2023 av Karin

När farfar byggde ladan tog han ner några träd och bröt upp stubbarna, som hamnade i en hög vid sidan om. De kom väl till pass när veden tog slut ett år, men de var sega och svårhuggna. Farfar, som annars var en ganska förnöjsam person, skrev en klagovisa:

Å! var nu styv och stubben klyv
Det här ska klaras ganska snart
Slå i en kil. Han som en pil
Far upp med sjuhisklig fart

Nu tror jag ej jag orkar mer
Att slåss mot stubbar vrånga
Som sitter hop som halm och ler
Nu dagarna känns långa

Kulet, kulet känns det då
Kulet att till vedbon gå
Kulnare ändå att stå
I nordanvinden kalla.

Det löste sig till sist och när farmor fick se marken där stubbarna legat kom hon på att det skulle vara en perfekt plats för ett kryddland. Och farfar rimmade vidare:

Kryddlandet

Försvunnen är stubbhögen redan
Då tyckte min gumma som så
”Förty, alldenstund och emedan
Ett kryddland vi här kunde få.”

Det var inte heller problemfritt, eftersom det handlar om mycket stenig mark. Men farfar kämpade på och det blev till sist ett litet kryddland på en tomt där varje odlingsbar bit i övrigt var potatisland.

Här plöjs potatislandet med hjälp av en lånehäst. Jag tror att det är min faster Alice som antingen tar upp eller sätter potatis i bakgrunden.

Så här ser det ut idag. Verkstaden är riven, många träd har tillkommit där den stod, till höger i bild. Huset var på farfars tid omringat av potatisland, från vägen ner till sjön.

Uppdatering: Jag har slarvat med årtalen, märker jag. Ladan i tidigare inlägg blev troligen klar 1934 och stubbhögen blev liggande till 1936, innan den kom bort. Kryddlandet är odaterat, men gissningsvis från 1937.

Publicerat i Att odla, Att skriva, Trädgård | Etiketter , , , | 14 kommentarer