Sommarföljetong – 8 Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila

Postat den 3 juli, 2023 av Karin

”Här på orten finns åtskilliga föreningar av olika slag” skriver farfar i ett brev till sin bror i USA. Han och farmor var aktiva i Freds- och skiljedomsföreningen och framförallt i nykterhetsrörelsen IOGT. De var inte religiösa, men såg frikyrkorna liksom nykterhetsorganisationerna som frihetsrörelser, vilket de ju var en gång i tiden. Farfar var inte politiskt aktiv, men sympatiserande med ”venstern”, vilket då var liberaler och socialdemokrater. Så här beskriver han ett möte i Folkets Hus, med agitatorn Kata Dahlström som föredragshållare:

”På annandagen voro vi till Folkets hus och hörde på Kata Dahlström som höll ett gediget föredrag hufvudsakligen gående ut på att arbetaren bör skaffa sig bildning och söka dana sin karaktär för att med framgång kunna framföra kampen för sina medborgerliga och mänskliga rättigheter. För att kunna få någon tid att skaffa sig denna bildning och kunskap borde arbetstiden afkortas till 8 timmar hvadan alltså normalarbetsdagen vore vårt första mål; vårt andra mål vore gemensam bottenskola för såväl fattigmans som rikemans barn, hvilken skola dock borde höjas öfver nuvarande folkskolas plan till elementarläroverkens.”

Åtta timmars arbetsdag och grundskola. Bra idéer, som tog lite tid att genomföra.

Nöjeslivet i Horndal ordnades på den tiden i stort sett i de olika folkrörelsernas regi. Dans i Folkets hus eller Folkparken, midsommarfirande, julfester och påskfester. Konserter, körsång och amatörteater inom alla de olika föreningarna, utflykter till trevliga platser i omgivningarna med brännboll, ”sista paret ut”  och andra tävlingar. Schack-klubb och målarcirkel.

Här är en odaterad bild från Karlshem, troligen från 1930-talet. Kanske IOGT-logen ”Verksam” på utflykt, men det kan också vara något annat sällskap, men knappast släktträff, eftersom det är få personer som jag känner igen.

En påpasslig fotograf har fångat fototillfället, även den officiella fotografen. Farfar i korgstolen, farmor intill och eventuellt några av syskonen Englund i mitten.

Det finns ett beslut om utskänkningstillstånd  från 1918 för C. E. Englund, för ”kokadt kaffe samt andra tillagade alkoholfria drycker”. Jag har ingen aning om varför, men en förklaring skulle kunna vara att de olika föreningarna som ibland samlades i Karlshem naturligtvis måste ha kaffe och det hade farmor och farfar inte råd att bjuda på. Men om man ska ta betalt för kaffe ”eller andra tillagade drycker” måste man sannolikt ha tillstånd.

Vem vet, kanske tillståndet gäller än? Jag skulle kunna öppna sommar-café här vid sjön Rossens strand.

Publicerat i Foto, historia, Politik | Etiketter , , , | 29 kommentarer

Sommarföljetong – 7 A dass with a view

Postat den 25 juni, 2023 av Karin

I bortre änden av ladugården byggde farfar ett trevligt dass. Det skriver han dock inte något om i sina rimmade anteckningar. Men det står där än och har uppgraderats något, med en sluten ståltank, ett slags Mullis, som fungerar som en stor kompost.

Det finns en hel del teorier om hur dass ska vara beskaffade. Till exempel Chic Sales fina lilla bok Specialisten. Han går igenom allt man behöver veta om dassens konstruktion, funktion och inredning. Det dass som farfar byggde en gång klarar utan vidare en expertgranskning.

Farfars dass har dock fönster, vilket Specialisten avråder från. Men på farfars dass är fönstret så fiffigt placerat att det inte går att kika in, såvida men inte plockar fram en stege, men det gör man ju inte.

Vidare bör man enligt expertisen ha en dörr som går inåt. Man vill ju kunna sitta med halvöppen dörr och om det då kommer någon, kan det bli besvärligt att dra igen dörren om den öppnas utåt. Om den öppnas inåt kan man sparka igen den.

Det problemet löste farfar med en fiffig järnpinne, en manöver-ten, som man hakar fast i en ögla i dörren så att man kan dra igen dörren om det skulle behövas.

Även i övrigt är dasset föredömligt konstruerat, med bra fallhöjd, lämplig sitthöjd och funktionell inredning.

Det är praktiskt med vita knutar på ett dass, eller andra vita detaljer, så att man lätt hittar rätt i brådskan och mörkret. Farfar valde en vit bräda som takfot.

Dassets placering är också viktig. Avsides, men gärna i närheten av t.ex. vedboden så att man liksom inte går på dass, utan hämtar ved och medan man ändå gör det…

Farfars dass byggdes i anslutning till både vedbod, ladugård och hönshus, så det var inga problem med att maskera sina dassturer med andra ärenden. För märkligt nog var ju dassbesöken var lite hemliga och dasset hette på många håll hemlighus.

Synd, kan jag tycka idag, att det aldrig blev någon dassvers i farfars samlade diktande.

Publicerat i Arkitektur, Förebild, historia, Planering | Etiketter , , | 17 kommentarer

Sommarföljetong – 6 … vad som kasseras, duger väl till ved

Postat den 21 juni, 2023 av Karin

Nu så, nu är det dags för ladubygget, som Koa väntat ivrigt på i flera år. Först grävde farfar bort sten och moras i den svårgrävda jorden, där den nya ladugården skulle stå. Sedan rev han den gamla ladugården. Användbara stockar och bra virke togs till vara för bygget av nya ladan. Det som inte dög att bygga med, det ”duger väl till ved”. Inget får förfaras.

Nåväl, den gamla ladugården stygga
den må vi fortast möjligt riva ned.
Av gamla timret kunna vi ju bygga,
vad som kasseras, duger väl till ved.

Och så byggde han upp den nya ladugården, bit för bit. Stockarna från den gamla ladugården syns till vänster på bilden, där Koa bodde. Plats för höns på baksidan och grisen bodde någonstans i mitten. Sedan höskulle och längst till höger redskapsbod.

Att få till en någorlunda slät väg från bostadshuset till ladan var lättare sagt än gjort.

Men backen den såg ynklig ut
med stenar och med gropar,
och myllan den vi skyfflat ut
i rätt så stora hopar.

De förslog inte långt, de fyllnadsmassor som gick att avvara på tomten. Då kom räddningen i form av den nya tiden. Vägen i centrala Horndal skulle ”permanentas”. Jag är lite osäker på var det innebar 1933. Asfalt? Oljegrus? Eller helt enkelt en bredare grusväg?

Ja just då uppå Villahed
 skall vägen permanentas
 och den ska göras ganska bred
 och jord och torv ska dän tas.

Och så den saken hjälptes
 på så behändigt sätt
 att någon billast stjelptes
 på backen rätt och slätt.

Man sen med kärra körde ut
 der man vill ha slätt
 man fick ju jämna sen till slut
 förstås på bästa sätt.

Jag gillar farfars fria förhållningssätt till det där med rimmad vers. Att ”ta dän” heter det på bergslagsmål när man tar bort något. Kul att han låter ”permanentas” rimma på ”dän tas”.

Så blev den klar till slut, både ladan och vägen dit. Man kan riktigt höra farfars belåtna suck, när han vrider om nyckeln till det säkra låset.

Det kändes skönt att binda kon i båset/och få gå in i foderboden efter hö
och stänga dörren med det gamla säkra låset/när vintern kom med kyla och med snö.

Det gamla säkra låset sitter fortfarande där och fungerar precis lika bra idag.

Publicerat i Återvinning, historia, Planering, renovering | Etiketter , , | 16 kommentarer

Sommarföljetong – 5 Vi blev precis ej lurade, men gjorde dock en tabbe

Postat den 18 juni, 2023 av Karin

Nu får vi backa bandet lite. Vän av ordning undrar vilka byggnader man kan se på kartan i förra inlägget. Längst till höger den där lutande ladan, den som ska rivas. Mitt på tomten en fyrkantig byggnad som är själva bostadshuset. Längst till vänster ligger också en byggnad. En lada till? Nej, det är snickarverkstaden som farfar byggde 1919. Då arbetade han som modellsnickare vid Horndals bruk, men längtade efter att starta eget. Så här skriver han om hur han tänker:

Men småningom jag tröttnar på
att fram till bruket vandra
och varför skulle jag väl då
arbeta jämt åt andra.

Hallå farfar, det tar en kvart att gå från Karlshem till Modellboden där du jobbade! En trevlig promenad längs sjöstranden max en och en halv kilometer. Jag har provgått så jag vet. Jag gissar att det inte var promenaden till jobbet som var huvudorsak till att farfar ville bygga en egen snickeriverkstad.

I modellboden jobbade han med modeller i trä för gjutformar till allt som behövdes för brukets järnframställning.

Kanske modeller till sådana här bjässar till hammare i lancashiresmedjan, eller kanske små pillriga informationstavlor, där han skar ut varje liten bokstav som gjutformen sedan framställdes av.

Han ville hellre snickra möbler, som han alltid gjort vid sidan av olika jobb. Sagt och gjort.

Jag sade upp min plats en dag
här hjelpte inga böner
och så en verkstad byggde jag
åt mig och mina söner.

Hej och hå, ”en verkstad byggde jag…” Det är inget litet bygge, utan en tre våningar hög byggnad med kraftiga slaggstensväggar i bottenplanet med maskinparken, resvirke i de två övre planen med hopsättning och ytbehandling i mitten och fladdermöss på vinden. Ett mycket spännande hus.

När verkstaden väl stod färdig 1919, tack vare hårt slit och ett par banklån, kom den ekonomiska krisen efter andra världskriget och deflationen slog hårt. Nu skulle lånen betalas tillbaka med dyra pengar. Och dessutom hade farfar köpt på sig ett rejält lager med virke, före deflationen. Det skulle bli svårt att få tillbaka ens materialkostnaden för det han  tillverkade. Men farfar hade inte varit farfar om han inte tagit det med jämnmod.

Vi blev precis ej lurade, men gjorde dock en tabbe
när entumsträ vi köpte, en ganska kraftig stabbe
Sen priserna på trä och annat sjönk så fort
men det gick ej att ändra vad som redan blivit gjort.

Han kunde fortfarande tänka sig – om det knep – att ta emot modelluppdrag i den egna  verkstaden. Men helst beställningar på möbler förstås.

”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst …” He had a way with words, min farfar.

Han stretade på i verkstaden med sina söner och det gick såklart upp och ner, genom åren.

Verksamheten fortsatte dock i femtio år och försörjde några familjer – inte i något överdåd, verkligen inte, men det funkade.

Men nu måste jag ju ta itu med att bygga den där ladan i nästa inlägg. Koa kan ju fara illa i den där lutande, dragiga och kalla gamla ladan även om den nu står på rätt mark!

Publicerat i historia, otur, Planering, Vardagsedge | Etiketter , , , , | 21 kommentarer

Sommarföljetong – 4 Farmors ko hette ”Koa”

Postat den 15 juni, 2023 av Karin

Den här snyggingen är min farmor Matilda. Hon föddes 1879 och träffade farfar när var hon tonåring. De gifte sig när hon var 19 år.

De fick fem barn, som alla överlevde, vilket inte var någon självklarhet då. Den yngsta föddes 1909, då hon var 30 år. Hon var ”hemmafru” hela livet, vilket på den tiden handlade om att kunna odla, sköta ko, höns och gris, spinna, väva, sy, kärna smör och se till att det fanns mat på bordet.

Hon hade en ko som var en viktig familjemedlem. Den hette ”Koa” och var, tillsammans med potatis och annat från trädgårdslanden, garantin för att familjen skulle klara sig. Farmor gjorde ovanligt gott smör, något som hon hade lärt sig av sin mor i Björknäs, som var känd för sitt goda smör. Farmor kärnade till husbehov, farmorsmor för att få lite kontanter till mjöl och socker. Hon levererade till lanthandlare i trakten och fick några öre mer per kilo, än de andra leverantörerna, eftersom Björknässmöret var extra efterfrågat.

På tomten fanns en fallfärdig ladugård, som stod där när farmor och hennes familj kom till Karlshem. Här ser vi ett kosläpp för kanske 100 år sedan. Koa hade all anledning att bli glad när hon släpptes ut ur ladugården, som var kall och dragig. Farfar skrev:

Vi ser en dag hur ladugården lutar/ betänkligt emot undergång och fall/och hänger knappt ihop i sina knutar/ förresten är den dragig rå och kall.

Den gamla ladan stod dessutom med ett hörn på någon annans mark. Dags för ny och gärna större lada, men var skulle den stå? Bonden som ägde fastigheten, där en bit av den gamla ladan stod, föreslog att farfar skulle köpa till lite mark, så det gjorde han. Men en liten remsa ville bonden behålla som passage ner till en plats vid sjön, på ett ställe där det är lätt att komma åt att tvätta.

Så fick det bli och 1933 styckades en bit av för den nya ladan. På kartan heter den nya markbiten ”a” och bondens bit ”x”. Den gamla ladan står på sniskan på den gamla gränsen. Varje kvadratmeter som kunde användas till odling var viktig, så farfar fick löfte om att få bygga ladan nära gränsen till den markbit som bonden behållit för att kunna komma ner till sjön.

Klart att riva och börja bygga!

Publicerat i Att odla, Förebild, historia, Trädgård | Etiketter , , , , , | 19 kommentarer

Sommarföljetong – 3 ”… vi hade ej hjerta att neka dem”

Postat den 11 juni, 2023 av Karin

Min farfars familj blev kvar i de två hyrda rummen i stugan vid Rossen och kunde efter ett par år köpa huset. Det var många vändor, svårt att få ihop pengarna, det behövdes lite hjälp från släkten, men i februari 1907 blev det klart, på Karldagen, och lantmätaren skrev in Karlshem på kartan, eftersom min farfar hette Karl.

Farfar berättar i ett brev till min farfarsfar om köpet. Han berättar också att ekonomin är knapp, att han blivit anmodad att gå med i fackföreningen och att han nog blir tvungen därtill. Lönerna och ackorden är dåliga och sjunkande.

Två år senare, 1909, skriver han till familjen om att storstrejken slår hårt i Horndal. Hyttarbetarna är hotade av vräkning från sina hem.

”… en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjerta att neka dem, vi ha för närvarande inga hyresgäster.”

Sju personer (för nu var de fem barn och två vuxna) i en stuga med tre rum och kök – klart man kan klämma in en hyttarbetarfamilj också!

Hyttarbetarna blev vräkta i en av de mer uppmärksammade vräkningarna under storstrejken. Några gamla suddiga bilder visar poliser som fått i uppdrag att vräka familjerna.

Troligen flyttade en av familjerna till Karlshem, men jag hittar ingen anteckning om det.

Under pingsten 1911 kom min farfarsfar Eric Englund och hälsade på från Stjärnsund och då togs det här handkolorerade fotot. På bilden står min farbror Erland till vänster, sedan min pappa Martin, farfarsfar Eric, med farbror Evert i knät, farfar Karl och farmor Matilda, faster Alice och faster Ellen.

På bilden finns också några äppelträd och ett (av många) potatisland i förgrunden. Hela tomten användes för odling, mest potatis. Förråden var välfyllda med äpplen, äppelmos  och potatis för hela vintern.

Och farmor då, undrar någon, hur var hon? Jodå, hon kommer inom kort på denna blogg!

Publicerat i Att odla, bostad, historia, Politik, Trädgård | Etiketter , | 16 kommentarer

Sommarföljetong – 2 Vi bo här ganska trefligt

Postat den 9 juni, 2023 av Karin

Hur hamnade mina farföräldrar i Horndal? Det verkar vara mest av en slump. Farfar hade arbetat på sågverk och snickarverkstäder runtom i södra Dalarna och Gästrikland sedan 14-årsåldern. Nu var han 37 år, hade tre barn och ville hitta en plats att slå sig ner på för gott.

Han hade sökt jobb i Avesta, Krylbo och Horndal och fick till sist löfte om anställning hos en byggmästare i Horndal. Det visade sig dock svårare att hitta någonstans att bo. Han hade gått runt i samhället och frågat efter rum att hyra och först när han nästan gett upp fick han napp. Han skriver i sin verskrönika: ”Klockan närmade sig fyra/ och hela dagen jag fått gå/ men ej ett endaste rum att hyra/ det fanns på hela nejden då.”

Så stod jag där då, smått förlägen
och undrade vart ska jag gå
Fru Björklund visade mig vägen
”Ni kanske där ett rum kan få.”

Och om en stund så stannar jag
Framför en plats idylliskt skön
En kvinna där med raska tag
Just tvättar kläder nervid sjön

Björklunds bor fortfarande kvar i början av sjön Rossens södra strand och huset som fru Björklund tipsade om ligger längre österut längs stranden. Det kan ha varit det första huset som byggdes vid sjöstranden och är i så fall skildrat i bergslagsförfattaren Johan-Olov Johanssons novell Granbergs stuga. Någon gång ska jag försöka ta reda på om det är det huset.

Så här såg huset ut på den tiden – och gör det fortfarande. Taket är omlagt, fönstren är utbytta, äppelträden färre, men annars är allt sig likt.

I ett brev till sin bror i USA skriver farfar och berättar om sitt nya liv: ”Jag arbetar här under byggmästaren, dels ute och dels på snickeriverkstaden. Avlöningen är ej stor, 2,50 om dagen. Vi bo här ganska trefligt invid sjön Rossen. Vi betalar 7 kronor i månaden för 2 rum och så är här potatisland och bärbuskar samt några äppelträd. Jag betalar arrende för detta 7 kronor per år. Vi har satt ut en tunna potatis, samt lite kål, rötter osv.”

Han nämner också att det planeras folkomröstning i Norge om unionen med Sverige och kommenterar, lite syrligt, att det är underligt att ”riksdagen vädjar till allmän röstning i Norge om en så viktig fråga, samtidigt som samma riksdag gjort allt för att hindra den allmänna rösträtten i vårt eget land.”

Fortsättning följer inom kort på denna blogg.

Publicerat i Att odla, bostad, historia, Trädgård | Etiketter , , | 34 kommentarer

Sommarföljetong – 1 Resan till Karlshem

Postat den 7 juni, 2023 av Karin

Här kommer en sommarföljetong i okänt antal avsnitt. Vi får se hur det blir. Den börjar 1905, när min farfar och farmor reste till det som skulle bli deras hem resten av livet. De kom från Kloten, som ligger i närheten av Smedjebacken, men hade mellanlandat hos min farmorsmor i Björknäs, vid den översta röda pilen.

Min pappa var själv bara en bebis då, men han berättade 1990 om resan, så som han fått den berättad för sig:

”Morfar, Ruus-Johan, körde med fyrhjulstrilla den mycket knaggliga vägen från Björknäs, förbi Klara källan, Baggå Hag-grinden och sedan proviantvägen över järnvägen vidare förbi Östansjö till Byvalla järnvägsstation (pil 2).

Där tog vi tåg till Horndal (pil 3). Vid tåget mötte Gustav Bergström och visade oss genom skogen till Glötviken (pil 4) där ekan låg. Han rodde oss över Rossen till vårt hem (pil 5). Min storebror Erland berättar att han minns sjöresan, som gick bra. Ekan lade till vid den stora alen som såg likadan ut då som nu, 85 år senare.”

Det ger lite perspektiv på resandet! Från Björknäs till mina farföräldrars nya hem är avståndet 12 km och det tar enligt Google Maps 14 minuter att köra med bil. För farmor och farfar tog det en dag, med hästkärra, tåg, promenad genom skogen och sedan båt.

Den stora alen, som hälsade dem välkomna när de kom fram, står fortfarande kvar.

Min farfar satte en kastanj för vart och ett av sina fem barn. Till höger på bilden ser vi farbror Erlands kastanj.

Slut för idag. Fortsättning följer!

Publicerat i Att resa, bostad, historia | Etiketter , , , | 33 kommentarer

Restips 2

Postat den 21 maj, 2023 av Karin

Av förra inlägget att döma skulle man kunna tro att jag har varit ute och rest. Och det har jag ju – med nöd och näppe. En akvarellkurs med Johan Ramberg i Lentas på Kretas sydkust. Eftersom jag måste gå upp VÄLDIGT tidigt bokade jag telefonväckning, dvs en levande människa lovar att ringa klockan 04.30 nästa dag och väcka mig. Kostar 50 kronor, men det kan det ju vara värt för man kan ju inte bara lita på digitala väckningsanordningar. Jag lade mig i god tid och stängde som jag brukar av ljudet på telefonen för att inte bli störd under natten…

Klockan fem vaknade jag alldeles av mig själv och hade tre missade samtal och tre sms från telefonväckningen. Shit! Dubbelshit!! Jag hinner inte, tänkte jag först, men så tänkte jag om. Det är värt ett försök. Tunnelbanan börjar gå 05.13 från min station, och planen var att ta första tåget. Det missade jag, men jag hann med nästa och sedan Arlandabanan så att jag kom fram till min gate när de började prata om att nu måste vi nog stänga efter dig. Så mitt andra smarta restips är: Stäng INTE av ljudet på mobilen om du har beställt telefonväckning!

Det var en fin resa och en bra kurs. Tema förenkling, förenkling, förenkling, ljus och skugga och de kretensiska färgerna.

Vi gick upp till de gamla lämningarna efter ett Asklepiostempel, dit folk vallfärdade för 2500 år sedan för att bli botade från sjukdomar.

Vid stranden i Lentas ligger ruinerna efter den gamla akutmottagningen där man tog emot och bedömde vilka som kunde vara lämpliga för behandling.

Det rena vattnet från det naturliga källsprånget var en viktig del av behandlingarna. Källan togs sedermera över av en läskedrycksfabrik och är inte längre i funktion.

Men man kan krypa in i den gamla ingången och känna lite tvåtusenåriga vibbar.

Som sagt, förenkling.

Och så de kretensiska färgerna, som ju är väldigt mycket vitt papper, blått och jordfärger. Bränd och obränd umbra, bränd och obränd sienna, ultramarin, cobolt och cerulian. Det är allt man behöver ha med sig till Kreta.

Publicerat i akvarell, Att resa, färg, Planering | Etiketter , , | 20 kommentarer

Restips

Postat den 8 maj, 2023 av Karin

Jag lovar, jag ska knyta ordentligare innan jag ger mig ut och reser igen.

Om man ska ut och resa kan det vara bra att ha en resväska som man känner igen. De flesta knyter ett rött band om handtaget, vilket inte är någon bra idé.

Senast jag väntade på min väska vid bagagebandet for det runt inte mindre är fyra väskor med rött band. Mitt band är därför turkos, och det har jag hittills varit ensam om.

Det visar sig också att det där turkosa bandet varit räddningen i ett par oväntade sammanhang. Det har till exempel fått tjänstgöra i stället för det skärp som jag glömde att packa (att packa är nog min sämsta gren). Jag har ett par trevliga olivgröna långbyxor i bomull, som jag tyckte skulle passa bra att ha med. De ramlar dock av mig om jag inte har något skärp. Det turkosa bandet blev räddningen.

Sedan lyckades jag inte stänga balkongdörren på kvällen och då fick det turkosa bandet träda i tjänst igen. Men ack, nästa dag, medan jag var på vift, blåste det kraftigt och vinden lyckades lirka upp min rosett och dörren for upp och mitt band blåste bort. När jag kom tillbaka till ett välvädrat rum insåg jag vad som hänt och gav mig ut på bandjakt. Hur långt kunde det ha blåst iväg? Jag letade på och under balkongen och i hotellets närområde.

Lite missmodig återvände jag till min balkong och vad hittar jag väl då. Bandet hade hamnat i citronträdet under balkongen och det var bara att lirka loss det igen.

Så, mitt bästa restips är: ta med ett multipurpose-band när ni ger er iväg nästa gång!

Publicerat i Att måla, Att resa, Efterlyst, kaoskordinator, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 24 kommentarer