Farfars och farmors stuga vid sjön har alltid varit en populär samlingsplats.
Vid sådana här tillfällen (på bilden som jag visat tidigare, med farmor och familjen), brukade min pappa prata om ”den korta stund då ingen fattas”, ett citat ur en dikt av Erik Lindorm.
Jag kan förstå hur han tänkte, men jag har aldrig riktigt fått det att stämma. På den svartvita bilden fattas till exempel farfar. Jag brukar tänka att det alltid är någon som fattas, det är ju så livet är konstruerat.
När den här Karlshemsbilden togs, tidigt 2000-tal, fanns inte längre mina föräldrar. Pappas bror Evert sitter längst till höger, den yngsta i farmors och farfars barnaskara. Han blev 100 år, men finns inte heller längre bland oss. Bredvid honom sitter Martin i rutig skjorta. Min bror, längre till vänster, vänder sig om mot kameran och mitt emot honom sitter min faster Anna-Carola. De fattas också idag, min bror, min faster – och Martin.
Martin och jag fick 23 år tillsammans i Karlshem. Tanken var att vi så småningom, när vi gick i pension en bit in på 2000-talet, skulle tillbringa ännu mer tid där. Men sjukdom kom emellan och Martin dog 2017. Eftersom Karlshem blivit så mycket vårt gemensamma projekt var det för sorgligt för mig att vara där utan honom. Så jag hyrde ut huset. Men efter fem års ”karantän” började jag längta dit igen.
Det senaste året har jag långsamt flyttat tillbaka, både praktiskt och mentalt. Det verkar vara så med hus, eller bostäder överhuvudtaget, att ju mer man tar sig an dem rent praktiskt, desto mer fäster man sig vid dem. Uthyrningsåren har såklart satt sina spår på många sätt, men inte värre än att det går att återställa eller reparera.
Gamla bekanta dök upp vartefter i trädgården. I maj blommade mahonian, ”nordens mimosa”. Sedan den fina dillpionen som dansar i vinden och viftar med sina fransiga blad. Eller är det en herrgårdspion? Det diskuterar vi ibland – de är ju rätt lika – utan att komma fram till något svar.
Och plötsligt blommade några kungsängsliljor alldeles intill infarten. De har inte blommat sedan Erlands och Valborgs tid.
Lite längre fram kom stjärnflockan, där varje liten blomma ser ut som en brudbukett.
Paradisbusken prunkade som aldrig förr – det verkade som om den ville säga mig något.
Och rhododendronbusken envisades med sina lila blommor mot den röda stugväggen. Jag tänkte som vanligt att det där röda och lila passar inte alls ihop. Men å andra sidan – rhododendron var där före mig.
Karlshem och jag börjar långsamt återförenas igen.
Erland sa att man inte ska sätta in livsuppehållande åtgärder, om man inte har tid och ork. Trädgården ska vara ett nöje, inte en börda. ”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.” Det var nog hans sätt att säga till Valborg (och kanske till mig), att den fantastiska trädgård som han hade skapat inte skulle vara ett dåligt samvete för oss.
Martins trädgårdsintresse var visserligen stort, men hade en annan inriktning än Erlands – mer åt farmors håll, med fokus på ätligt. Han tog itu med potatis- och grönsaksland.
Sedan byggde Martin och sonen en brygga, som vilar på en stor stenkista. Efter inspektion godkändes den även av katten Alexander och den (bryggan) har stått pall i 28 år.
Vi byggde bastu – fast där tog vi proffshjälp till själva bastubygget.
I ladugården, där farmors ko bodde en gång, finns nu ett litet sovrum. Med en höskulle ovanför och gott om växtlighet runtom är det svalt och skönt, även under de värsta värmeböljorna. Erlands snickarbod, till höger, har blivit bibliotek och gästrum.
Ladan fick också ett nytt tak; det blev plåttak som fungerar fint och bevarar byggnaden.
Farfars lada är alltså numera uppgraderad till gäststuga. Mittdelen kan utvecklas, kanske med kök och dusch. Den gamla höskullen kan bli ett bra sovloft. I alla fall behövs det fönster där i mitten. Det tyckte tydligen Erland också, för när jag plockade bland brädor från hans tid hittade jag bitar till ett fönsterfoder som stämmer med fönstret till hans snickarbod (när man vänder bitarna rätt). Om jag bläddrar vidare i tidslagren hittar jag säkert övriga bitar och kanske också ett par fönster.
börjar och jag anar att även denna sommar kommer att ta slut. Alltså borde jag avsluta sommarföljetongen. Jag har läst om en författare som hade svårt att få till ett slut på sin bok. Han löste det genom att skicka ut alla romankaraktärerna på havet i en båt, som han sedan lät förlisa. Förlaget tyckte att det var en usel idé. Så det ska jag inte göra. Men tror att jag behöver fyra, fem avsnitt till för att ro detta i hamn.
Hon var en duktig sömmerska och gillade att sy. Han brukade koppla av från jobbet på snickarverkstaden med att göra modeller. Små, fina, exakta kopior av kyrkor, stationshus eller andra byggnader som han gillade.
Båda kastade lystna blickar på ladan (som ju egentligen är berättelsens huvudperson, även om det kanske inte riktigt framgått). I bostadshuset fanns det kök, två sovrum och ett vardagsrum, för farmor, Erland och Valborg. Inte så mycket plats för hobbyverksamheter. Det skulle dock gå att inreda en del av ladan för att få ett rum till, men till vad? Systuga, tyckte Valborg. Snickarbod, tyckte Erland.
När hon ville stå upp och äta räckte jag inte till. Farmor tog över. Jag gick i stället promenader i trädgården med Miranda och förevisade henne för grannbarnen.
Den kalla vintern 1942 infördes textilransonering.
Jag letar förgäves efter en bild på min pappa på verkstaden. Eller på pappa i blåställ. Det finns ingen, vad jag kan se. När jag söker på blåställ på nätet får jag bara upp diverse museibilder.
