Strax före Valborg pajade min kyl och frys i huset på landet.
Den gamla kylens frysdel var liten, men det räckte i alla fall för det som barnbarnen betraktar som livets nödtorft, dvs glass.
Vi har försökt räkna ut hur gammalt det var och tror att det kan ha varit drygt trettio år. Det hamnade i huset (begagnat) 1995 då det ersatte kylskåpet från 1956.
Visserligen har det varit så pass kallt att jag kunde ställa ut mjölk och annat som vill ha det lite kallt omkring sig i hallen. Men inte tillräckligt kallt för glass.
Och förhoppningsvis blir det sommar i år också och då är en fungerande kyl och frys bra att ha.
Så jag åkte till närmaste vitvarubutik, ett par mil bort och köpte husets första nya kyl/frys sedan 1956.
Alltså ny-ny, inte begagnad.
När jag fick hem nya skåpet och det gamla lyftes bort insåg jag att det behövdes både snickare och elektriker för att det nya skulle komma på plats i en större glugg med elurtaget högre upp.
En vecka senare ser det ut så här. Lite småfix kvar och jag kanske ska bättra på målningen.
Men på det hela taget måste man väl säga att det funkat mirakulöst bra med hela alltet: transport av nya skåpet, bortleverans av gamla, större nisch, köksluckan ovanför skåpet har kapats på höjden och den till vänster om skåpet på bredden. Elurtaget är flyttat. Allt på en vecka. EN vecka.
Luttrade personer som bor i storstaden säger att det nog snarare skulle handla om en månad i deras trakter. Jag är mycket nöjd. Och barnbarnen också: ”Här får det plats MYCKET glass!”
Även valborgsmässobrasan fick godkänt av oss alla. Värmde skönt i den kalla vårkvällen.
Och som jag alltid gjort åkte jag och handlade först, för slängstället ligger behändigt en liten tvärgata bort, bara något kvarter från affären. När jag hade svängt in på tvärgatan, som jag gjort de senaste 50 åren eller så, insåg jag att jag inte borde vara där. En skog av skyltar med LEKANDE BARN, EJ GENOMFART, farthinder, etc mötte mig. Men då var det liksom för sent och jag beslöt att jag troligen skulle göra mer skada om jag backade, så jag körde försiktigt och mycket långsamt fram till slängstället. Där hanns jag ikapp av en bister man på en kraftig fyrhjuling, med ett litet barn framför sig på sätet.
Vårtecknen är få. EN stackars liten scilla. Några frusna påskliljor som inte vågar slå ut. Och myrorna sover fortfarande i sin stack.
Helgförvirringen tilltar. Kidsen som hoppas på påskgodis ropar ”Bus eller godis”, det önskas Glad påsk på långfredagen och påskkärringarnas flygtider är det ingen som har koll på längre…
Jag tycker det är sorgligt när personer som Lena Lind Palicki hävdar att vi måste gå över till ”dom” eftersom de som råkar skriva fel på ”de” och ”dem” utsätts för omgivningens tillrättavisningar, ja rentav förakt. Vore det då inte en bättre idé att förbättra både toleransen och språkundervisningen, i stället för att slänga i stort sett välfungerande de-dem-former överbord?
Ett problem med att införa ”dom”, genomgående är att litteraturen från 1900-talet och från 2000-talet skulle kännas föråldrad.
Nu har jag i alla fall fått ett sånt där förslag om något jag borde skaffa mig. Såvitt jag förstår är det ett slags kreditkort som anses vara helt rätt för mig. Och så får jag detta förslag på hur det i så fall skulle kunna se ut. Eller hur jag skulle kunna se ut, snarare.
Radioprogrammet Filosofiska rummet hade ett intressant inslag om artificiell intelligens nyligen. Jag vet att jag är lite sen på bollen, men det fick mig att äntligen ta mig tid att umgås med den där nya AI-roboten, ChatGPT.
Jag har rest rätt mycket med SL på sistone och då är det korkat att betala resorna styckevis, så att säga. Bättre med ett månadskort. Jag omvandlade alltså mitt en-resa-i-taget-kort till ett månadskort. Samma gröna kort.
