Sommarföljetong – 6 … vad som kasseras, duger väl till ved

Nu så, nu är det dags för ladubygget, som Koa väntat ivrigt på i flera år. Först grävde farfar bort sten och moras i den svårgrävda jorden, där den nya ladugården skulle stå. Sedan rev han den gamla ladugården. Användbara stockar och bra virke togs till vara för bygget av nya ladan. Det som inte dög att bygga med, det ”duger väl till ved”. Inget får förfaras.

Nåväl, den gamla ladugården stygga
den må vi fortast möjligt riva ned.
Av gamla timret kunna vi ju bygga,
vad som kasseras, duger väl till ved.

Och så byggde han upp den nya ladugården, bit för bit. Stockarna från den gamla ladugården syns till vänster på bilden, där Koa bodde. Plats för höns på baksidan och grisen bodde någonstans i mitten. Sedan höskulle och längst till höger redskapsbod.

Att få till en någorlunda slät väg från bostadshuset till ladan var lättare sagt än gjort.

Men backen den såg ynklig ut
med stenar och med gropar,
och myllan den vi skyfflat ut
i rätt så stora hopar.

De förslog inte långt, de fyllnadsmassor som gick att avvara på tomten. Då kom räddningen i form av den nya tiden. Vägen i centrala Horndal skulle ”permanentas”. Jag är lite osäker på var det innebar 1933. Asfalt? Oljegrus? Eller helt enkelt en bredare grusväg?

Ja just då uppå Villahed
skall vägen permanentas
och den ska göras ganska bred
och jord och torv ska dän tas.

Och så den saken hjälptes
på så behändigt sätt
att någon billast stjelptes
på backen rätt och slätt.

Man sen med kärra körde ut
der man vill ha slätt
man fick ju jämna sen till slut
förstås på bästa sätt.

Jag gillar farfars fria förhållningssätt till det där med rimmad vers. Att ”ta dän” heter det på bergslagsmål när man tar bort något. Kul att han låter ”permanentas” rimma på ”dän tas”.

Så blev den klar till slut, både ladan och vägen dit. Man kan riktigt höra farfars belåtna suck, när han vrider om nyckeln till det säkra låset.

Det kändes skönt att binda kon i båset/och få gå in i foderboden efter hö
och stänga dörren med det gamla säkra låset/när vintern kom med kyla och med snö.

Det gamla säkra låset sitter fortfarande där och fungerar precis lika bra idag.

Det här inlägget postades i Återvinning, historia, Planering, renovering och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Sommarföljetong – 6 … vad som kasseras, duger väl till ved

  1. Pysseliten skriver:

    Puh, Koa slapp stå ute när snön kom. Men hönsen på baksidan? Var det hos grannen då?

    • Karin skriver:

      Ja så skönt att Koa fick komma in i den nya fina ladugården i god tid före vinterkylan!

      Själva hönshuset var på något sätt integrerat i ladugårdsbygget, men de hade en liten uteplats på baksidan. Mest på den egna tomten, men kanske lite på allmänningen mellan tomterna.

  2. Brorsdottern skriver:

    Han ser väldigt nöjd ut när han pustar ut mot spaden,gammelfarfar.
    Trevlig midsommar!

  3. Kicki Englund Frost skriver:

    Så mycket ved! men det är klart, med kakelugn och två vedspisar så gick det ju åt. Ladugården är så fin och och har alltid varit det och där har jag sovit gott,

    • Karin skriver:

      Och så alla stubbarna därtill! Om det finns också en farfarstext på vers. Kanske värd att lägga upp också, hur han åberopar högre makter för att få bukt med de vrånga stubbarna.

      Min favvosovplats, varma sommarnätter är det lilla sovrummet, före detta Koas bostad. Där är det alltid är svalt, hur varmt det än är ute.

  4. Professorkajsa skriver:

    Imponerande Karl må jag säga! Och självklart måste väl ett och annat nödrim användas när man är så ambitiös så man skriver sin dagbok på vers! Hatten av!

  5. Nilla skriver:

    Är imponerad av din farfars verser. Där har jag en del att lära, haha.

    • Karin skriver:

      Det verkar ju har varit väldigt lätt för honom, för jag har svårt att tänka mig att han kunde lägga tid på att sitta och snickra på versmeter och rimflätning. Man får i alla fall intrycket att det bara rann ur honom, lika lätt som om han antecknat vanlig text.

  6. ulla laiho skriver:

    Vilken fin presentation du gör. Det är en guldgruva du har att ösa ur. Ser fram emot fortsättningen.

  7. Paula Merio skriver:

    Fina verser! Inte konstigt att du ärvt skrivtalangen! Men du, nu har jag nog förirrat mig i din berättelse, vilket år är det jag läser om nu?
    Kanske dyker det upp ett årtal nästa avsnitt, bara för att ha någon referens…

    • Karin skriver:

      Oj, det har du rätt i – jag hoppar nog lite hit och dit bland åren. Eftersom farfar fick köpa till marken som han behövde för ladan 1933 blev den troligen klar först 1934. Snickarverkstaden stod klar redan 1919.

Kommentarer är stängda.