Min farfars familj blev kvar i de två hyrda rummen i stugan vid Rossen och kunde efter ett par år köpa huset. Det var många vändor, svårt att få ihop pengarna, det behövdes lite hjälp från släkten, men i februari 1907 blev det klart, på Karldagen, och lantmätaren skrev in Karlshem på kartan, eftersom min farfar hette Karl.
Farfar berättar i ett brev till min farfarsfar om köpet. Han berättar också att ekonomin är knapp, att han blivit anmodad att gå med i fackföreningen och att han nog blir tvungen därtill. Lönerna och ackorden är dåliga och sjunkande.
Två år senare, 1909, skriver han till familjen om att storstrejken slår hårt i Horndal. Hyttarbetarna är hotade av vräkning från sina hem.
”… en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjerta att neka dem, vi ha för närvarande inga hyresgäster.”
Sju personer (för nu var de fem barn och två vuxna) i en stuga med tre rum och kök – klart man kan klämma in en hyttarbetarfamilj också!
Hyttarbetarna blev vräkta i en av de mer uppmärksammade vräkningarna under storstrejken. Några gamla suddiga bilder visar poliser som fått i uppdrag att vräka familjerna.
Troligen flyttade en av familjerna till Karlshem, men jag hittar ingen anteckning om det.
Under pingsten 1911 kom min farfarsfar Eric Englund och hälsade på från Stjärnsund och då togs det här handkolorerade fotot. På bilden står min farbror Erland till vänster, sedan min pappa Martin, farfarsfar Eric, med farbror Evert i knät, farfar Karl och farmor Matilda, faster Alice och faster Ellen.
På bilden finns också några äppelträd och ett (av många) potatisland i förgrunden. Hela tomten användes för odling, mest potatis. Förråden var välfyllda med äpplen, äppelmos och potatis för hela vintern.
Och farmor då, undrar någon, hur var hon? Jodå, hon kommer inom kort på denna blogg!
Oh! Jag följer storyn andäktigt!
Och det är SÅ kul att se det kolorerade fotot med huset med verandan som vi ju numera känner så väl!
Jag tror det var kul att vara handkolorerare av svartvita foton – eller hette det handkolorist, månne. Hursomhelst, ett av många roliga jobb som försvunnit.
Verandan ja … fortfarande fin, men jag kan bli lite vemodig när jag ser de där diagonalspröjsade verandafönstren, som stals på 90-talet. När jag blir rik ska jag beställa nya sådana.
De handkolorerade fotona fascinerade mig oerhört när jag besökte mina morföräldrar. De hade sådana på väggen av familjemedlemmar, bl.a. av min mor som liten flicka (fotot finns för övrigt hos min dotter nu).
Givetvis fanns det rum för extra personer så där bara. Så fungerar de varmhjärtade människorna. Allt räcker till..
Hårda var tiderna, när man tänker på hur familjer blev vräkta. Fruktansvärt, så fint att det fanns hjärterum hos dina förfäder.
De där fotona är ofta så milda och harmoniska i färgerna. Riktigt vackra.
Vräkningarna i Horndal blev uppmärksammade för att man skickade ut både polis och militär, vilket var ovanligt. En episod fick spridning i tidningarna i hela landet: En familj som hette Flygare skulle vräkas, men deras kökssoffa satte sig bokstavligen på tvären. Det gick inte att få ut den. Jag tror den fick stå kvar, men familjen vräktes ändå.
Väldigt fin veranda! På sidan av huset står en fin soffa också.
Roligt att höra varför det heter Karlshem. Jag lärde mig häromdagen att lyktgubbar är lantmätare som nån gång mätt fel med flit och straffet är att för evigt irra runt med en lykta och kolla in gränserna. Har du inte sett nån lyktgubbe så har det i alla fall gått rätt till…
Jamen kolla, soffan! Den har jag ju inte ens tänkt på. Var det inte den som jag förvandlade från sorglig brädhög till fungerande soffa förra året? Måste kollas!
Nej någon stackars lyktgubbe jag har jag inte sett, men vem vet, det kanske dyker upp någon här framöver … (sade hon ominöst).
Jag kommer ihåg det här med soffan och det var faktiskt det jag funderade på! Vi kan väl bestämma det!?
Ja, det gör vi. Det är THE soffa, basta.
Så fantastiskt att få följa med i historien här, spännande och upprörande på samma gång,
Arbetarnas historia är intressant att läsa och man inser hur bra man har det.
Ha en underbar avslutning av aftonen.
Ja, många av arbetsskildringarna från den tiden ger verkligen perspektiv på hur bekvämt vi har det idag. Och hur bekväma vi har blivit. En grupp niondeklassare besökte statarmuseet och fick på morgonen en genomgång om vad som krävdes för att laga lunch. Det sjönk liksom inte in, utan de lattjade runt like, tog lite selfies, försjönk i sina mobiler … Och upptäckte efter ett tag att de var hungriga.
”Okej, det finns ved att hugga på vedbacken. Potatis i potatiskällaren.” Osv. De hann bli MYCKET hungriga innan maten var klar.
Fint att de kanske lärde sig något. :)
Vi får hoppas det!
Jag har kanske varit ganska ouppmärksam när jag läst om släktens historia här, men hur var det nu som det kommer sig att du vet så mycket? Är det skriftliga berättelser som ligger till grund, är det muntliga, eller ? Jag älskar att läsa släkthistorier, tyvärr har jag ingen egen alls att komma med. Det grämer mig, för jag har därmed heller ingen att föra vidare till nästa generationer som därmed förblir historielösa..
Det är farfars anteckningar och brev som jag använder mest och min pappas berättelser, delvis nedskrivna, annats muntligt. Det finns rätt mycket bevarat, så det skulle lätt kunna bli en MYCKET lång följetong!
Vilken solidaritet! Historien kommer nära berättad genom din farfars (och snart din farmors) livsöde!
Ja, särskilt i breven, där farfar är öppen med sina problem och sina tvivel. Men på något sätt ändå alltid vid gott mod.