När vi ändå pratar kungligheter

Det verkar bli lite rojalistiskt här – prinsessnamn i förrgår, piratdrottning i går och här kommer en kunglig älgkalv.

En försommardag för många, många år sedan kom en älgkalv springande längs vägen vid farfars snickarverkstad i södra Dalarna. Den hade kommit bort från sin mamma, blivit skrämd av en lastbil och nu skyggade den för maskinerna i snickeriet och vek av nerför slänten, rakt ut i sjön tills den försvann under ytan. Så dök den upp igen, sparkade hjälplöst med frambenen och sjönk på nytt.

Pappa och min farbror tog ekan och och rodde ut. De hade fått med sig en trasmatta som de lirkade runt magen på kalven och så kunde de bogsera in den till land. Den var rätt medtagen och vi torkade den med handdukar, masserade den och lade över varma filtar. Efter ett tag hämtade den sig och kunde dricka lite mjölk ur en nappflaska.

Jag tog för givet att det var min kalv och matade den, klappade den, följde den var den gick i trädgården. Lycka! Jag gav den det finaste namn jag kunde komma på: Miranda.

Miranda växte snabbt, när hon väl hade upptäckt de saftiga gräsmattorna och fina blomsterrabatterna. Mot slutet av sommaren var det uppenbart dels att hon var en ganska kaxig älgkille, dels att det inte skulle gå att ha henom kvar. Det var en sorglig tanke att behöva skiljas från Miranda och hon, nej han, skulle få svårt att klara sig i skogen efter en sådan barndom. Då förklarade mina goda föräldrar att de hade ordnat bästa möjliga framtid för min älg. Den skulle få åka till Öland och bo hos sessorna och Lillprinsen på Solliden i deras fina park.

Så snickrade pappa en träbur för transporten och jag lade i klöver, äpplen och annat godis till Miranda för den långa tågresan till Öland. Och minnet av Miranda hamnade bland alla andra ogranskade, okritiskt lagrade barndomsminnen.

När min bror och jag kom att prata barndom häromåret nämnde jag Miranda och undrade hur hen hade haft det på Öland och om kungabarnen förstått sin lycka. Brorsan såg först helt oförstående ut. Men så klarnade bilden för honom och han utbrast:

– Men hur naiv får man vara! Öland och tågresa och prinsessor och… Det fattar du väl att Miranda blev kalops. Väx upp!

Det var en chockerande tanke, med det är klart att lastbilen med träburen kanske bara for till slaktaren i stället för till tågstationen?  Jag måste ju medge att den versionen var mer realistisk än mina prinsessfantasier.

Men så röjde jag bland alla papper som fanns i mina föräldrars hus och funderade på vad som kunde slängas. Jag bläddrade igenom en pärm med korrespondens från snickeriverkstan och vad hittar jag där om inte en brevväxling mellan Englunds möbelverkstad  och hovet om en älgkalv som de gärna ville ha. Skicka kalven till Öland och en räkning till oss, skrev hovet. Räkningen gick på 100 kronor för kalven och 15 kronor för transportburen.

Där ser man! Man ska aldrig slänga gamla papper utan att kolla först. Och brorsan tog det filosofiskt. Sade något om att även positiva barndomsminnen kan stämma, emellanåt.

Det här inlägget postades i Att tolka, Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

45 svar på När vi ändå pratar kungligheter

  1. margaretha skriver:

    Trots allt bättre att växa upp som en älgprins än att bli kalops!!
    tycker
    Margaretha
    som gillar
    lyckliga slut

  2. Skogsgurra skriver:

    Men, alltså! Tror du fortfarande på den där skrönan?

    Dom där fraktsedlarna och räkningen – det måste ju vara sånt som vår fader placerade i pärmen för att du så småningom skulle hitta dem och bli glad.

    Jag kräver en oberoende utredning!

    Den utredningen kan ju också kolla om NASA någonsin placerade Man on the Moon – eller om dom där filmerna spelades in i nån grusgrop i Mojaveöknen.

    • Karin skriver:

      Mycket välgjorda förfalskningar, i så fall, må jag säga! Men en utredning välkomnas naturligtvis. Framförallt när det gäller månlandningen och den där amerikanska flaggan som viftar så glatt i vinden. Det blåser kanske på månen, trots allt?

      • Skogsgurra skriver:

        Utredning verkställd. Hyttfogde tillfrågad.

        Hon säger:
        1. Men vaf!?
        2. Du är fantamej inte klok!!
        3. Lägg ner!

        Jag antar att det betyder att det är rätt, det där med Öland.

        Men, det finns väl slakterier på Öland också?

        Om NASA säger hon att det var väldigt varm det dygnet. Själv minns jag inget av händelsen eftersom jag var strängt sysselsatt med en drifttagning de dygnen. Men varmt var det. Verkligen.

  3. Skogsgurra skriver:

    Kan du ta bort det där om slakterier på Öland?
    Rädd att det blir kyligt annars. Och kanske hett om öronen.

  4. Musikanta skriver:

    Härlig historia – den är säkert sann också får man hoppas åtminstone. Jag var just i färd med att slänga en pärm med gamla papper och räkningar sedan 40 år tillbaka. Nu sätter jag tillbaka pärmen i bokhyllan igen – man vet ju aldrig när den kan komma till användning!

    • Karin skriver:

      Det är rätt, behåll pärmen så länge! Räkningar, kvitton och annat bokföringsmaterial ska ju bevaras i tio år, vilket tyvärr innebär att många sedan slänger dem. Trots att det materialet kan berätta mycket mer än man tror. Och inte bara om kungliga älgkalvar!

    • Skogsgurra skriver:

      Jo, den är fullständigt sann. Den om Miranda, alltså. Men ibland måste jag retas.
      Hur det är med blåsten på månen redde väl Linklater ut för länge sedan?

  5. Cecilia N skriver:

    Men så himla kul! (att Skogsgurra bevisligen hade fel, menar jag. ;-))

    Du får återuppta korrespondensen med hovet och fråga hur det gick med Miranda sen.

  6. Cecilia N skriver:

    Fast hen kanske blev öländsk älgkalops istället …

  7. Kicki skriver:

    Det hände mycket de där åren jag var ofödd.

  8. Skogsgurra skriver:

    Kicki
    Du slapp ju hela WWII, som det heter numera. Jag minns att vi ibland faktiskt inte hade något annat än potatis att äta. Och att Greta hade hittat något som hon var lite tveksam inför. Det var det enda som fanns på hyllorna hos handlarn. En röd och ganska stark klet i flaska. Det måste ha varit Heinz ketchup. Vi åt den till potäterna.

  9. Örjan skriver:

    Skriv till Kungs och fråga!
    Där bör mycken info vara diarieförd.

    • Karin skriver:

      Ja, jag borde kolla upp vad det finns för dokumentation i hovförvaltningens arkiv. Hur 17 kom pappa på att kontakta hovet till att börja med? För tvärtom kan det väl knappast ha varit?

      • Skogsgurra skriver:

        Var han inte kompis med Karl Kilbom – den välkände rojalisten? Smiley, gladis, ironi.

        Och då var det väl naturligt att Kalle pratade med kungen om Miranda? Och resten är historia.

  10. Kulturchefen skriver:

    Åh, vilken härlig story! Den ger hopp åt alla de små kryp som passerat revy i släkten. Visst hamnade de på Solliden/hos grannarna på landet/i djurparken i Lycksele alternativt skuttade lyckliga ut i skogen!

    • Karin skriver:

      Javisst är det trösterikt! För Mirandafallet är ju dokumenterat sant. Och jag skulle också gärna vilja tro att berättelserna om våra grisar – Porcelina och Obadja, till exempel – också är sanna. De bestämde sig nämligen att flytta söderut, kanske till Skåne, någon gång på hösten. Att de eventuellt skulle ha något med skinkor, rimmat fläsk och fläsklägg att göra vill jag nog inte veta. Och kattungar som flyttar till någon bondgård och kaniner som skuttat till skogs… Visst är det så!

  11. Kicki skriver:

    Huh? Grisar? Hade vi (=ni) grisar? Men kaniner fanns det väl aldrig?

    • Skogsgurra skriver:

      Jodå. Grisarna bodde i det lilla huset mellan sydslänten och tippen.
      Kaninerna bodde i en bur uppåt dasset. Vill minnas att Karin fick en pälsjacka när vi ätit upp dem. Kaninskinn, förstås.

      • Kicki skriver:

        Karin! Är det sant?
        Jag har bleka minnen av en vit pälsjacka, eller möjligen mössa men hade ni verkligen kaniner på Ängsbacken?
        Nej nu kräver jag tillgång till familjehistorien, det verkar ha varit mycket jag missat.

  12. Örjan skriver:

    ”hopp åt alla de små kryp som passerat revy i släkten”

    Englundare eller/och Bernadottar?

    Kanske ättlingar till Gustava björklund och karl IVX Johan?

  13. hyttfogden skriver:

    Gustava och Karl Johan hade väl nåt kuckel ihop som gav resultat, elelr hur?

  14. hyttfogden skriver:

    … eller hur?

  15. Lotten Bergman skriver:

    Så lysande intressant, romantiskt, roligt och dråpligt på en gång!

    Nu vet jag ju flera andra djur som man skulle kunna skicka till Öland. Hm. Ah! Lukrativ bransch kommer smygande: djurtransportföretag som skeppar djur från hela Sverige till Öland – som vore Öland Noas ark.

    • Karin skriver:

      Utvecklingbart, Lotten! Eketorp har ju sina forngrisar, till exempel. Fågelstationen Ottenby håller koll på fåglarna, så det är klart att Öland ligger bra till som blivande nationell Noaks Ark!

  16. hyttfogden skriver:

    Jo som sann fransman uppskattade ju Karl Johan god mat och Gustava Björklund skrev liksom Kajsa Varg en egen kokbok och hade restaurang där hon bjöd inte bara på mat utan på annat också. Och hon och kung Karl Johan, sägs det, fick två döttrar som senare skickades till Frankrike. Intressant om nån släktforskare kunde ta reda på om det finns några levande ättlingar till dessa frillobernadotter.
    För 150 år sedan var det ju lite hemligt och skandalartat med de kungliga snedsprången som gav resultat. Annat var det på Vasa-kungarnas tid. Då verkar det vimla av Gyllenhielmar, som frillobarnen fick till efternamn.

  17. Kulturchefen skriver:

    Örjan, haha, erkänn att du visst förstår vad jag menar! Englund och Bernadotte är jag för övrigt icke relaterad till. Men min mormors syster, salig i åminnelse, träffade på gamle kungen i ett skidspår på trettiotalet, och jag känner ett oäkta barnbarn till vår största sångstjärna genom alla tider. Mer känt folk än så kan jag inte uppbringa. Nu, sova!

  18. Jane Morén skriver:

    Hur det än är med historien, din pappa gjorde det bra som lät dig tro på den så länge, det hade gjort för ont annars. Och vilket underbart fotografi, är det du och kalven?

    • Skogsgurra skriver:

      Ja, det är Karin och Miranda. Vår far var en flitig fotograf.

      Karin, du måste lägga ut bild på fraktsedel och faktura. Annars kommer min version att bli den som gäller. Det vill jag inte.

  19. Karin skriver:

    Faktura och hovbrev finns någonstans i Horndal. Lovar att leta fram dem (igen). Under tiden får ni (och särskilt Kicki som tvivlat på deras existens) titta på grisbevis. https://www.karinenglund.com/wp-content/uploads/2012/02/barndom.jpg

  20. hyttfogden skriver:

    Vetja um en skulle ta den där historien om Miranda II (Miranda den andra) som utspelade sig i en av Vintrosas trädgårdar i höstas. En yngre älgförmåga, som nyss blivit bortkörd av sin mor, hade upptäckt att fallfrukt smakar gott. Den drog från trädgård till trädgård i samhället och blev till slut ett närgånget hot. Äpplen som får ligga ett tag jäser och blir alkoholiska och den älg som äter därav blir lite uppåt och orädd och sällskapssjuk i överkant. Den jagade mågen bland träden och ville sparka mot hunden. Dottern ringde Den Kommunale Jägaren med rätt att avfyra bössa även
    i trädgårdar om så skulle krävas. Han kom och sköt och bytet föll på tomtgränsen
    och köttet delades upp på flera hushåll i trakten och eftersom våra ungdomar inte säkert visste att rätt tillaga en sådan delikatess har vi numera en påse i frysen uppmärkt med ”Miranda II” ur vilken vi stundom hämtar ett stycke och anrättar.

  21. Örjan skriver:

    ”Miranda”. Inspirerad av ”den färgsprakande fruktkorgen” Carmen Miranda? http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2794&artikel=4882783

    • Karin skriver:

      Nej för sjutton, det måste vara Prosperos vackra dotter Miranda i Shakespeares Stormen, som inspirerade mig. Varifrån fick jag annars det namnet, kan man undra.

      • Skogsgurra skriver:

        Det var det värsta! Det fanns ett gammalt ex av ”The Tempest” i en av bokhyllorna. Med inklistrade färgplanscher med skyddande silkespapper. Jag minns att vi kollade den – utan att fatta så mycket. Men bilderna var fina. Finns den kvar?

        Fem år – och Shakespeareindoktrinerad. Där ser man vad bristen på barnlitteratur kan ställa till med.

Kommentarer är stängda.