Sommarföljetong – 12. Kodord ”Prästkragar”

Under hela 1940-talet rådde ransonering. 1940 ransonerades socker, kaffe, te, mjöl, bröd, risgryn, sirap, matfett, ost, fläsk och kakao. Sedan kött, smör, grädde, ost, ägg, kryddor, tobak, olika sorters gryn, makaroner, potatismjöl, bönor, salt, nötter och torkad frukt, ved och bensin.

Den kalla vintern 1942 infördes textilransonering.

När jag bläddrar bland gamla papper i Karlshem hittar jag farmors ransoneringskort.

Textilier var tydligen inget hon behövde köpa, det finns hundratals textilkuponger kvar. Hon spann, vävde själv. Kanske sydde hon också, men det är inget jag minns. Hon hade vävt mattor och gardiner så att det räckte och hennes garderob var rätt begränsad, med samma klänningar hela min barndom.

Men kaffekupongerna däremot, de tog slut! Jag hittar inte en enda överbliven kaffekupong i högen av blandade oanvända kuponger. Några kuponger gick säkert åt för att ordna detta kaffekalas för hela barnaskaran, med respektive fruar och män. Först 1951 upphörde kafferansoneringen.

Pappa Martin i vanlig ordning bakom kameran.

Eftersom farmor fortfarande hade både ko och höns några år på 1940-talet, behövde hon inte heller använda alla kuponger för mjölk, smör och framförallt inte ägg. Hon hade så gott om ägg att hon kunde dela med sig till oss. Problemet var dock att det kunde ses som olagligt. Riktigt hur har jag inte förstått, men brottsrubriceringen var tydligen ”Varubrott” om man försåg medmänniskor med matvaror utan att kräva kuponger för det.

Det här är en annan telefonstation, men rätt lik vår lilla station i Horndal.

Hursomhelst tyckte inte farmor att hon kunde ringa till mamma och meddela att det fanns ägg, eftersom det kunde snappas upp på ortens lilla telefonstation, där även lokalsamtalen kopplades manuellt.

Därför ringde hon i stället och meddelade att hon hade finfina prästkragar, som mamma gärna fick komma och plocka.

Det kunde hända att mamma sa fel, långt senare, när hon skickade mig för att köpa prästkragar, ”nej, ägg menar jag förstås.” När hon berättade om kodordet ”Prästkragar” invände jag att det var ett uselt kodord på vintern. ”Vet du vad”, sa mamma ”på vintern värpte hönorna inga ägg”.

Det här inlägget postades i historia, Planering, WW2 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

32 svar på Sommarföljetong – 12. Kodord ”Prästkragar”

  1. Brorsdottern skriver:

    Känns märkligt att det var olagligt! I sådana tider är det ju toppen om man kan hålla liv i sig själv och sina närmaste och lämna ”köpeäggen” till andra. Tänk att vara tvungen att koda samtalen så man inte åker dit för äggfuffel…

    • Karin skriver:

      Ja, mycket märkligt och jag tror att farmor kanske övertolkade reglerna. Det fanns ganska stränga lagar som stiftades för att undvika svartabörshandel med kuponger eller varor, men jag har svårt att tro att man inte fick ge några ägg till sin son med familj. Hon sålde ju inte äggen.

      Jag har läst om något fall där det blev dryga böter för både säljare och köpare och där handlade det om något kilo kött som bytte ägare utan kuponger.

  2. Professorkajsa skriver:

    Fint med egna höns under krigsåren! Så intressant att läsa om hur din mormor hittade sätt att klara sig och också kunna hjälpa din mamma. Min mamma är född 1940 och min mormor berättade också om ransonering, mörkläggningsgardiner och svårigheter att klara sig under krigsåren, speciellt i en liten etta i barnrikehusen i Traneberg, Stockholm, där flera av hennes syskon också bodde efter att ha flyttat ned från Bjuråker, Hälsingland, där de var uppväxta. Men när hon åkte hem till sin pappa som fortfarande bodde kvar på bondgården i Bjuråker, kunde både hon, min mamma och min moster äta upp sig något. Länge sen och samtidigt inte så länge sedan. Jag undrar hur vi som lever nu skulle klara att anpassa oss till liknande villkor; det skulle vi nog, men lätt vore det inte! Ser fram emot ditt nästa inlägg!

    • Karin skriver:

      Mörkläggningsgardiner! Ja jösses, de måste täcka fönstren helt och hållet så att ingen gnutta ljus avslöjade var stugorna fanns. I farfars lada finns ramar – ungefär som myggfönsterramar – med rester av svart papper. Det var så man mörklade och jag inser nu att jag skulle kunna återanvända ramarna just till myggfönster. Att jag inte tänkt på det tidigare!

      Det var nog nationens smala lycka under krigsåren att så många hade så nära anknytning till bondgårdar. Men hur skulle vi klara oss idag? Usch, den frågan vill jag helst inte tänka på, men jag tror faktiskt att jag skulle kunna mjölka en ko. Och det skulle väl gå att odla upp potatislanden igen… Men egentligen skulle vi nog vara rätt handfallna, är jag rädd.

      • Professorkajsa skriver:

        Jag är imponerad över hur många historiska källor du tycks ha tillgång till; själv har jag mest mina minnen av mormors och mammas berättelser – vilka inte skulle hålla för en källkritisk granskning – då de båda gärna blandade fakta och mer eller mindre fria fantasier. Men jag är ändå glad för de skrönorna!

        • Karin skriver:

          Fördelen (och nackdelen) med att vara dotter till en hoarder är att det finns mycket gott om dokumentation. Pappa sparade allt. ALLT. Så det finns en del papper att plocka bland. Nackdelen är mängden. Spännande dokument kan gömma sig i högar av tämligen ointressanta tidningsklipp och kopior på kopior. Vi syskon begick nog ett misstag när vi gav vår far en kopieringsapparat i present …

  3. Pysseliten skriver:

    Va?! Värper inte hönor ägg på vintern, eller sa hon bara så?
    Håller med Brorsdotterna att dela och hjälpas åt verkar mycket bättre än att kriminalisera. Jag har aldrig mjölkat en ko, men har en kompis som är utbildad mjölkare som ingår i någon typ av beredskapspatrull. (Främst vid händelse av krig tror jag.) Dagens kossor mjölkas hyfsat automatiserat, så om mjölkmaskinen skulle paja stå ju bonden där …

    • Karin skriver:

      Höns som lever som på farmors tid värper inga, eller väldigt få ägg på vintern. Industrihönsen, däremot (som manipuleras med konstgjort ljus så att de inte ska förstå att det är vinter och mörkt) värper året om under sina ungefär 70 veckor långa, sorgliga liv. Men så är det också svårt idag att få tag i ägg som smakade som de vi fick från farmor.

      Intressant beredskapsjobb! Klart det behövs mjölkare och mjölkerskor om elproduktionen till mjölkningsmaskinerna pajar!

  4. hyttfogden skriver:

    Min pappa var s k blockledare under kriget. Det betydde att han skulle ha uppsikt över
    de olika boställena i trakten, vad som slaktades för eget bruk eller såldes till ”stassborna” osv. Han var en generös typ och ganska finurligt lagd och vände ibland blicken åt nåt annat håll…
    Vi hade ju jordbruk och odlade potatis och i skogen ovanför huvudgården odlades vid de olika torpställena de gamla potatislanden upp igen av folk som inte hade några egna ägor att odla på. Höns och gris hade vi och gott om ved till bränsle så inte gick det nån nöd på oss bönner. Och krigsbarn från Finland tog vi emot. Närheten till Bofors var ganska oroande för vi visste ju vilken fin fullträff det vore för sabotörer från främmande makt. Och smällen i krutfabriken i Björkborn december 1940, då jag var ett halvår gammal, som krossade vår skorsten en mil längre bort i skogen ansågs och anses ännu i dag som ett sabotage fast de flesta sa att det nog var nån som ”spillt nitroglycerin på golvet”.
    Så du mjölkade koa åt Matilda du?

    Det finns mycket att berätta om, bland annat om de s k ”fyrtiotreorna”, flickor i beredskapen som kom ut på de olika gårdarna och arbetade när karlarna var inkallade.
    Namnet fick de förstås av att det just var 1943 som de började arbeta i jordbruket.
    Jag har ett foto från den tiden. Några töser i overall hållande varsin häst.
    Ja det finns mycket att berätta…

    • Karin skriver:

      Men Hyttis, du skriver väl ner alla dessa minnen på något sätt så att andra kan få del av dem? Eller har du kanske redan gjort det? Det är ju högintressant samtidshistoria.

      Jag är lite osäker på vilken ko det var jag fick testa att mjölka och jag vet inte riktigt när farmor gjorde sig av med Koa. Troligen innan jag var stor nog att testa att mjölka. Jag vet att farmor instruerade mig, men jag tror att det möjligen var hos faster Alice, som ju hade kor.

      Intressant med ”Fyrtiotreorna”! Undrar om det var sådana som förekom i en flickbok jag läste som barn, ”Flickorna på Uppåkra”, om några stadstjejer som försökte sig på jrdbruk.

  5. Viola_T skriver:

    Jag visste inte att kafferansoneringen upphörde först 1951. Härligt informativt blogginlägg. Och fin bild på kaffekalaset!
    Har hört om mörkläggning och folk som var anställda för att se till att detta reglemente följdes. Och lastbilskonvojer som passerade på Kustlandsvägen som gick 10-12 meter från husgaveln.
    Och det där med höns, ägg och vinter: Det är för att hönorna behöver ljus som gamla hönshus på bondgårdarna har stora fönster mot söder. Så hade även min familj när här bedrevs jordbruk fram till 1970.

    • Karin skriver:

      Tack Viola!
      Vet du om era höns värpte något på vintern, tack vare de stora söderfönstren? Det verkar vara lite olika på olika hönssorter och dessutom på foder och annat.

  6. hyttfogden skriver:

    Minns väldigt väl hur harmligt jag tyckte det var att här hade vi gått och väntat på att liksom dom stora få varsitt ransoneringskort för kaffe och så plötsligt en dag, det var när vi gick i femman, så tog dom bort detta kort. Stämmer bra med 1951.
    De var fem stycken, ”fyrtiotreorna”, som staten eller vilken myndighet det nu var, skickade ut till lantbruken för att hjälpa till. Och pappa sa senare när flera år gått att det var allt lite olika med kunskaperna och inställningarna hos de rekvirerade bonnjäntorna.
    En del tog sig an jobbet med stort allvar och ville hemskt gärna hjälpa till medan andra bara surade och gnällde – alltså precis som det alltid har varit genom årena med folk.
    Och det var hästar som gällde, det var ju ransonering på drivmedel och sedan kom gengasmotorn på traktorn, en mojäng som såg ut som en slags kamin där man knölade in ved som brännts till kolbitar i stora ugnar. Minns också den dan när kriget var slut och pappa kom i backen med vår traktor som nu blivit av med gengasaggregatet och fått en vanlig motor med bränsletank.

    • Karin skriver:

      Ja attans vilken otur! Då kunde ni ju köpa kaffe, bara sådär, utan kort. Inte rättvist!

      De där ”fytiotreorna” är ju spännande. Rimligtvis måste det finnas dokumenterat. Kanske någon eller några doktorsavhandlingar?

  7. Cecilia i Houston skriver:

    Även här i Houston där det är varmt och inte så mörkt på vintern minskar äggläggandet en månad eller så hos de frigående hönsen. På våran Farmers Market är det oftast 2-3 veckor vid jul eller i januari då det är stört omöjligt att få tag på ägg. I affären finns det förstås alltid från fabrikshönsen men de jag brukar köpa är så mycket godare. Som den stadsbo som jag är hade jag aldrig tänkt på att ägg tillgången skulle vara årstidsbunden innan.

    • Karin skriver:

      Intressant att hönorna pausar sitt äggläggande även i varmare och ljusare trakter. Höns har tydligen en årscykel som också handlar om ruggandet för att ge plats åt en ny uppsättning fjädrar. Det tar energi och näring och då spar de in på äggläggande i stället. Tror jag.

  8. Cecilia i Houston skriver:

    Fyrtiotreorna låter ju som den svenska motsvarigheten till Landgirls som fanns i Storbrittanien.

    • Karin skriver:

      Spännande, det måste jag kolla upp! Jag tror att Sverige hämtade mycket inspiration från Storbritannien under andra världskriget. Det fanns en kampanj om ”Fru Lojal” som handlade om att hemmafruarna skulle ta industrijobben, när deras män var inkallade. Gärna med sitt förkläde på, eftersom de ju skulle tillbaka till hemmet igen, så snart kriget var över … Jag tror det fanns något liknande i England.

  9. Cecilia i Houston skriver:

    Stavar som en kratta, menar förstås Storbritannien

  10. DDT skriver:

    Men, vilken rolig läsning. Min mamma växte upp i Stockholm och där led de tydligen rätt rejält av ransoneringarna. Åtminstone tills mormor, som var en väldigt fräsig böna, lyckades göra sig bekant med en bonde och fick tillgång till lite mer varierad kost. Minns hur mamma med skräck i blicken beskrev den fiskkorv som någon gång serverades.

    • Karin skriver:

      Fiskkorv låter mer innovativt än gott! Jag läste någonstans om de tävlingar som anordnades i kreativ matlagning, typ: hur får man 125 gram köttfärs att räcka till ett halvt kilo köttbullar. Och andra mycket mer fantasifulla varianter. Kreativitet och matfantasi i all ära, men det var nog både slitsamt och hungrigt för många!

  11. hyttfogden skriver:

    Ja det var nog Landgirls som var förebilden för fyrtiotreorna. Verkar högst troligt.
    Men någon svensk TV-variant om dem gjordes nog inte.

  12. Jag minns ju inte någon ransonering, men har hört mycket om dem. En så annorlunda tid, hoppas den inte kommer tillbaka, men ibland är man lite orolig.
    Dessa växeltelefonister fick höra mycket och säkert var det många som också förde det vidare. Smart knep av din farmor!

    • Karin skriver:

      Ja, det närmaste vi har kommit ransoneringarna i ”moder tid” är väl på 70-talet i samband med oljekrisen. Jag tror att vi hade en kort period av bensinransonering 1974 plus massiva kampanjer om att spara på el. Gatubelysningen begränsades och Sveriges television avslutade vardagssändningarna före tio på kvällen för att hålla nere tittandet.

  13. Paula Merio skriver:

    Jag har ju bara läst lite grann om ransoneringstiden. Tänker dock på den ibland när det gnälls över att man kanske inte får tag på just det märket av just den produkten osv. Vi är så otroligt bortskämda så man skäms, det liknar ingenting. Vi lider inte brist på nånting av värde! Om en brist skulle uppstå nu skulle alla stå handfallna och undra: vad gör vi nu? Och är vi inte på väg dit, av många anledningar..

    • Karin skriver:

      Ibland blir jag stående på någon av de större mataffärerna och stirrar på sortimentet. HUR många sorters olivolja behöver vi egentligen. För att inte tala om hundratals hyllmeter med olika chips … Samtidigt som det är lite si och så med självförsörjningsgraden i landet, har jag förstått.

  14. Lotten Bergman skriver:

    Jag läser och läser och lär mig så mycket! ”Först 1951 upphörde kafferansoneringen.” Jeeeesses!

    Tack för hela följetongen, Karin! (Som ju inte ens är slut, så jag tackar i förskott!)

    • Karin skriver:

      Visst är det överraskande sent! Jag trodde, tills jag kollade, att kafferansoneringen upphörde på 40-talet.

      Såg du Hyttis kommentar om hur hon väntade på att få kaffekuponger och så togs dom bara bort, när hon gick i femman! Så snopet!

Kommentarer är stängda.