För tre år sedan skrev jag ett inlägg om julfirandet under pandemin, med rubriken Stoppa plågsamma julförsök. I kommentarerna diskuterades om det inte egentligen från början hette ”Stoppa plågsamma julbesök” och att vår påhittiga mamma gjort sin egen version.
När jag letade efter det eventuella ursprunget hittade jag bara ett citat från Grönköpings veckoblad, från 2015, vilket är många år efter vår mammas död (kanske är det veckobladet som parafraserar mamma?): ”Fru Lydia Gårdberg, som för några år sedan vann Veckobladets tävling om den mest stressade julen, har fått nog och bildat organisationen ’Stoppa plågsamma julbesök'”.
Temat är dock lika aktuellt varje år och i år kunde man till och med se en teaterföreställning om det plågsamma. Teater Konträr har satt upp en enaktare, ”Tomten är död”, där man noga gick igenom alla julens faser och fasor.
Julklappsångesten (den här blir nog bra – blir den nog, eller …) Julgrötsrimmandets maktspel (men det rimmar ju inte ens …), matpaniken (med överambitiös mormor), granvåndan (vad FUL den är!), presentbesvikelserna (eh… tack, vad… fint).
Den bästa scenen var den om julgrötsrimmandet, med en storvulen mästare på rim, som satte övriga familjemedlemmar på plats. Rimmandet är ingen lek och nåde den som inte tar det på allvar!
Mycket välspelat och där kanske jag kände mig lite, lite träffad, när det gäller rimmen.
Efter teaterns drift med rimfurirer kommer jag inte att skriva till elbolaget och klaga på deras usla julvers, som jag fick idag. Men jag avreagerar mig här. Julverser får gärna vara lite töntiga, men det finns en gräns! Elbolagets vers är knagglig och orytmisk, vilket kan få passera. Men om man vill skapa stämning med gammaldags verbformer, då ska man banne mig använda dem rätt! Det gör ont i grammatiknerven när jag ser ”du el få” och liknande låtsas-arkaiska formuleringar. Tveksamt om min version till höger är bättre, men rytmen är kanske lite mer lättläst och verbformerna är i alla fall rätt. 
Egentligen borde fjärde raden skrivas om (eller hela eposet!), men nu ger jag upp. Och jag lovar att inte ge mig på familjens julklappsrim och grötrim på det här sättet!
Första frågan: ”Var är killarna? Har pojkarna ett eget Luciatåg?” Jag hade faktiskt inte tänkt på att den tidens Luciatåg, i mina hemtrakter, för det mesta var helt enkönade. Jag kan inte minnas en enda stjärngosse. Så jag sa som det var, att det nog inte var några pojkar i Luciatågen då. Båda barnen blev storögt indignerade: ”Vad ORÄTTVIST!”
Jag har provsjungit och det stämmer förvånansvärt bra, hur galet det än ser ut.
Visserligen är det Finlands självständighetsdag idag, väl värt att fira, men för mig är det framförallt en viktig födelsedag.
Vi diskuterade mycket. Det kunde börja över morgontidningarna (han prenumererade på många tidningar, svenska och utländska) och ofta hade vi lite olika infallsvinklar.
På Katarina kyrkogårds södra del ligger ett litet gult hus. Det är benhuset som byggdes i början på 1700-talet och fungerade som benhus när gravar grävdes upp och ben påträffades som skulle förvaras innan de begravdes igen.
Först trodde jag det var färska levande blommor. Sedan tänkte jag att de måste ju ha konserverat dem på något sätt. Kanske doppat i sockerlag? Gelatin? Sprayat med fernissa?
Sedan läste jag katalogen och insåg att alla dessa blommor är skapade av små, små pärlor!
Detta dyker upp på nätet ibland och är ju lite kul. Men det är en sanning med modifikation. Även kronofogden ger upp till sist. Dessvärre…
För några år sedan hyrde jag ut stugan i södra Dalarna, där farfar och farmor bodde en gång och som jag har tagit över. Det gick inte så bra med uthyrandet.
Vän av ordning undrar förstås hur det är möjligt att skuldsätta sig på det här sättet, ofta med nya lån från samma utlånare, trots tidigare obetalda skulder. Den här sortens annonser dyker upp alltsomoftast om lån utan ”onödiga frågor”. Jag har inga förslag på vad som kan göras åt detta, men tror att det finns ett jobb att göra här, för någon myndighet. Finansinspektionen?
Men det gjorde jag inte, för influensan (är det nog) hann emellan och nu har jag varit däckad i hög feber, halsont och hosta ett par dagar. Då är det bara att leta upp lindring i medicinskåpet och tröst i bokhyllan och ställa in diverse trevligheter de närmaste dagarna.
Eftersom det kan bli lite långtråkigt när man inte får träffa folk, roar jag mig med vad jag har. Till exempel ett covid-test, som jag hittade när jag egentligen letade efter halstabletter.
Ladorna i förra inlägget låg i min kanskehög med målningar som eventuellt kan bli nåt.
Det passade bra att ta fram och jobba på den när vi testade att sätta in människor i akvareller från våra kanske-högar. I förra inlägget hade jag målat en gubbe på väg in i huset från sin lada. Eller från utedasset?
Njae. Fortfarande rätt ointressant.
Även om det är dystert i världen fortsätter livet som vanligt i våra trakter, en vardag pågår där man kan reta sig på att mjölkförpackningarna blivit ännu krångligare att öppna. Vi pratade om det idag, hur privilegierade vi är som kan reta oss på att mjölkkapsylerna numera sitter fast på ett knäppt sätt som gör att det dräller. Ilandsproblem …
Sedan finns de pigment som inte riktigt är lika bitiga, men som ändå bildar en antydan till kontur. Vi kom fram till att de kan kallas kantnafsare. Men vad ska man ha dem till? Till exempel kan man ha glädje av dem när man målar tunna löv, eller blad som här.
