Jag letar efter skidor som jag kan använda där jag brukade åka skidor förr i tiden. Först åkte jag över ett stort fält, sedan in i skogen, uppför en massa backar och sedan kom belöningen i form av långa utförslöpor och några passager som var som minislalombackar.

Här åkte jag ofta. Berget som jag kämpade uppför ligger till vänster utanför bilden.
För att klara den varierande terrängen hade jag träskidor som var lite bredare än dagens långfärdsskidor, men inte så breda som slalomskidor. Sådana här. Det fiffiga är att man kunde använda olika fästpunkter. 
Fästet framtill användes på slät mark och i uppförsbackar. Den bakre, lägre fästpunkten kopplade man fast pjäxan i när det gick utför. Mycket smidigt! När jag nu letar efter sådana skidor inser jag att de bara finns på museer numera. Så dumt! De var otroligt användbara och under några år använde sådana när jag jobbade som färdledare i Kitzbühel. Det gick utmärkt att ta sig utför Hahnenkamm med dem.
För att det ska funka måste jag förstås också ha ett par rejäla läderpjäxor, vilket jag hade.
Sådana kanske det går att hitta idag, men kanske inte riktigt det här bekväma stuket. Dessa två finns i slalomanläggningen vid Kungsberget och går inte att hyra eller köpa. De ställs ut i som stämningsskapande nostalgiföremål.
När jag ser dagens slalomåkare som mödosamt klampar fram i jättelika slalompjäxor, tänker jag att de gamla slalompjäxorna nog kommer tillbaka, för dem kunde man ju till och med ha på sig på after ski. 
Lite dimmigt i Kungsberget idag, men snön går bra att åka på. Visst funkar moderna slalompjäxor när man väl tagit liften opp och bara ska åka utför i slalombacken.
Men skulle man vilja ge sig ut i terrängen på tvären, så att säga, då skulle det vara skönt att kunna lossa bakre fästet och få lite långfärdskänsla. Jag har finkammat nätet efter mina skidor, men hittar bara museiföremål. Om någon har sådana skidor liggande i boden eller på vinden är jag spekulant!

Då skulle man i stället kunna ta rulltrapporna upp till Götgatan och fortsätta därifrån till Mosebacke. Det innebär visserligen att man måste kämpa uppför ytterligare en backe, men man har i alla fall kommit lite mer än halvvägs. Men, just rulltrapporna vid Slussen verkar vara i extra stort behov av reparation. De funkar ofta inte.
Glädjen var stor för ett par månader sedan, då Slussenprojektet stolt tillkännagav att Katarinahissen fungerar igen. Hurra! Så smidigt att kunna åka upp hela vägen, särskilt om man kämpar med en tung barnvagn i snömodden.



Komma rätt, komma fel, och komma till punkt beskriver författarna Lynne Truss och Eva Halldinger semikolonet på följande sätt: ”Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis.” De är med andra ord semikolonkramare.
Jag har skrivit om den gamla alen nere vid sjön några gånger tidigare.

Sommar …




Det var nog klokt, för idag ser det ut så här. Den gamla damen har tappat sin långa arm. Snömassor i kombination med töväder blev för mycket. Jag brukar sopa av snön när jag är där, men den här gången missade jag att sköta om henne. Förlåt, alen!


Jag letade efter en bok, men hittade i stället en kartong med almanackor. Den där sorten med olika tillval utöver själva kalendern: anteckningspapper, telefonbok, karta, registerflikar och annat.
Anteckningarna är oftast odaterade och verkar vara från möten och föredrag eller sånt som jag råkade snappa upp när jag tjuvlyssnade på samtal på bussar och tunnelbana. Idag antecknar jag i mobilen i stället. Det blir mer lättläst så. Den här anteckningen, till exempel, är både odaterad och svårläst. Jag ser ju vad det står, men det är tveksamt om någon annan gör det.



