Sorgeliga saker hända…

Jag har skrivit om den gamla alen nere vid sjön några gånger tidigare.

Hon hälsade farfar och hans familj välkomna, när de kom sjövägen till sitt nya hem 1905.

Min farbror, som då var fyra år mindes hur mäktig den var, redan då. Det var han som sedan tog över huset efter farfar och farmor. Alen kallade han alltid  kärleksfullt för ”Den gamla damen”.

Hon lutar sig lite ut över sjön och ser ut som om hon har lust att hoppa i.

Hon har också sträckt en arm in över land, en kraftig gren som det gick att sitta på och dingla med benen. Under några år på 1940-talet fanns det en gunga där. Gungan togs ner med motiveringen: ”Den där grenen kan inte hålla hur länge som helst.”

Alen, med sin kraftigt böjda gren har blivit ett slags signatur för farfarsstugan. Den är gissningsvis en av Sveriges mest fotograferade alar. Sommar …

… som vinter.

Hon har sett nya generationer lära sig simma, sett nya byggnader växa upp, bevittnat växlande fiskelycka, dragkamper och grillkvällar.

På senare år har vi varit försiktiga med att ställa barnvagnar med barn i, under den där långa grenen, även om det är frestande att använda skuggan under den. Det var nog klokt, för idag ser det ut så här. Den gamla damen har tappat sin långa arm. Snömassor i kombination med töväder blev för mycket. Jag brukar sopa av snön när jag är där, men den här gången missade jag att sköta om henne. Förlåt, alen!

Vi ska se till att amputationen blir så välgjord som det bara går. Ett rent fint snitt. Kanske sårsalva på det? Det finns lite olika åsikter om det är en bra idé med sårsalva på träd. Någon som vet?

Det här inlägget postades i Livet, När det skiter sig, otur, Trädgård och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

24 svar på Sorgeliga saker hända…

  1. Kicki Englund Frost skriver:

    Oj, ledsamt men inte oväntat. Men som den notoriska materialsamlare jag är måste jag ju kolla vad man kan ha al till.
    Enl. De svenska träslagens virkesguide:
    Alvirke sägs vara lättformat, lättkluvet. Det har korta fibrer och är mjukt mot huden, lukt- och smaklöst och motstår röta länge under vatten. Är lätt att betsa.
    Al används lämpligen till träskor, ok, tråg, skålar, skedar, möbler, fanér, pumpstockar, vattenledningar. Formar till hatt-, gjuteri och glasindustrin.
    Det kan bli många skedar av den grenen om den inte är allt för angripen.

    • Karin skriver:

      Det ser friskt och fint ut vid brottet. Vi tar vara på virket och förväntar oss trevliga träskor, ok, tråg, skålar och skedar framöver. Möbler, fanér, pumpstockar och vattenledningar kan vänta tills vidare!

  2. Brorsdottern skriver:

    Jag tycker du bara ska snygga till den gamla damen och låta tiden ha sin gilla gång. Hoppas hon inte har för ont i stumpen.

    • Karin skriver:

      Ja, vi får försöka göra en snygg operation, med den tunnaste, skonsammaste såg jag kan hitta.

      • Karin skriver:

        PS. Jag kanske ska försöka hitta lite sälgbark och linda om; det lär ska vara smärtstillande.

        • Brorsdottern skriver:

          Ja,doppa den i honung som är lite läkande.

        • Åke skriver:

          Vilka fina tankar du ger om henne. Jag tänker på nya generationer lära sig simma, sett nya byggnader växa upp, bevittnat växlande fiskelycka, dragkamper och grillkvällar och sedan tillkommer alla årstider. Så vackert skrivet. Jag ska gå tillbaka till årtalet då era förfäder stiget ilamd

          • Karin skriver:

            Tack! Ja, hon har ju varit med så länge. Jag är glad att nästan hela damen finns kvar i alla fall. Hon har blivit lite glesare i kalufsen med åren, men i alla fall: still standing!

  3. Det känns lite konstigt att bara hoppa in och kommentera så här, men faktum är att jag hängt här och läst hela tiden, dock via rss-läsare, och då blir steget till kommentarsfältet ju längre. Hur som helst har jag ju då följt dina rapporter om Den gamla damen och även njutit av utsikten på bilderna, alltid med en varm och välbekant känsla.

    Jag är nämligen uppväxt med en snarlik vy, då min familj har en sommarstuga (som min farfar en gång byggde) vid en liknande begslagssjö bara några mil från din. Där har dock i alla år pågått en lågintensiv kamp mellan de relativt små träden längs stranden och de sjöutsiktstörstande människorna på altanen en gräsmatta därifrån. De två alar som ändå i hela mitt liv stått där (och även de hamnat på ett oräkneligt antal foton!) har därmed stamkvistats allt högre upp för att man skulle se ut över vattnet under deras kronor. Med åren har träden också på eget bevåg tunnat ut sina lövverk och än fler grenar har fått tas bort. Sedan en hel al. Undrar om inte den andra också gett upp nu?

    Jag längtar ständigt dit, men har inte varit där på flera år. Har i stället fastnat på en skånsk åker, helt berg-, skogs- och sjölös. Så njuter med andra ord lite extra av dina bilder och berättelser från trakten.

    • Karin skriver:

      Nejmen hej, hemskt mycket hej! Välkommen tillbaka, Trädtanten! Hur mår Korpus och grannbarnet? Jag har letat efter dem, men de verkar ha dragit sig tillbaka från bloggosfären. Jag saknar dem verkligen!

      Alar i närheten av vatten växer bra. Vi har hållit undan lite alsly vid bryggan och framför bastun, men jag har släppt upp en al, som var tänkt som efterträdare till den gamla damen. Den har hunnit bli ganska stor nu, men till min besvikelse växer den rakt upp, mycket prydligt, med en välfriserad symmetrisk krona. Jag hade hellre sett lite dramatik och rufs …

      Hoppas du snart kommer till dina gamla bergslagstrakter igen, Trädtanten – välkommen i så fall att titta till alen och några andra trädkompisar hos mig. Den urgamla asken, till exempel och de fyra kastanjerna som fyller 110, 114, 117 och 119 år i år!

      PS. Kolla vad jag hittade i gömmorna! En bild på Korpus och grannbarnet som fått midsommarfirandet om bakfoten. korpus

      • Trädtanten skriver:

        Åh, tackar! Det är bra med hela Korpusgänget, även om somliga av oss börjar gulna och bli lite väl luddiga. Korpus funderar rentav på att skaffa sig en stand-in för framtida fotosessioner. Vi är så smått tillbaka, dock utan egen kanal, men då och då hos joxe.se med nystartad blogg och som Joxe Stilfigurer i sociala medier. (Det där lät som reklam, så nu fastnar jag nog i reklamfiltret. Ursäkta!)

        Vad roligt! Den bilden är tagen just där, och det är nog rentav en av ”våra” alar som skymtar i högerkanten!

        Det låter som en imponerande (syskon?)skara av träd. Tänk att få växa tillsammans i så många år. Och fint att de har någon som ser deras rätta värde! Håller förresten med om att det gärna får vara lite udda och med egen vilja och själ, inte bara hos träd utan även till exempel trädgårdar och hus.

        • Karin skriver:

          Kikade in hos joxe och oj vad mycket fint! Och tovning, minsann, utöver allt virkat! När jag såg det fina virkade brudparet funderade jag en stund på vem jag skulle kunna gifta bort, för det där fina paret på bröllopstårtan slår ju allt! Kanske jag själv, om jag inte hittar någon annan? Men så upptäckte jag studenten och tänkte att jag har en hel radda med närstående ungdomar som kommer att ta studenten vad det lider, så jag slipper gifta mig. Känns OK.

          Visst är det en syskonskara träd, planterade av min farfar vartefter som hans fem barn föddes. Minstingens kastanj klarade sig inte, men det gjorde minstingen, han blev 100 år och en vecka.

          • Trädtanten skriver:

            Tack för besöket, och så roligt att du gillade vad du såg! Ja, både brudparet och studentdockan är populära presenter som kan göras personliga och unika. Mönstren är snarlika, och med lite anpassning kan man såklart göra en figur som inte bara har med en viss dag att göra heller. Men en radda studentdockor låter som en bra idé! Så kan de ha släktträff i miniatyr sedan.

            Själv gjorde jag ”karikatyr”-dockor av ett antal av mina kollegor och gav dem som present på jämna födelsedagar och liknande. En gång när jag själv fyllde år kom några av dessa kollegor till jobbet klädda likadant som sina dockor. Jag visste inget i förväg, och det var inte alls uppenbart för någon annan än mig, så det blev en mycket rolig överraskning när jag lade märke till den ena ”dockan” efter den andra framför mig.

          • Karin skriver:

            Men oj, vilka fina presenter dina kolleger fick!
            Jag hoppas att de uppträdde i virkade outfits när de överraskade dig på din födelsedag!

  4. Viola_T skriver:

    Stor och ståtlig är den fortfarande men den extra krumbukten är borta.
    Det är en klibbal antar jag som inte lärt mig skilja på den och gråal. Vet dock att klibbal gärna växer vid vatten.
    ”Gamla träd har själ”
    Träd är som goda vänner, dem vill man inte mista. Gör man det uppstår sorg.

    • Karin skriver:

      Japp, klibbal. Jag tycke den kunde få ett lite vackrare namn. Klibbal låter ju … ja, lite klibbigt och det tycker jag inte att den är. På bergslagsmål heter det ”arder”, eller ”ardra” i bestämd form, men det gäller nog alla slags alar.

      Visst är de goda och stabila vänner!

  5. Staffan Lagerström skriver:

    Blev så glad när jag bläddrade längre och längre ned i inlägget. Den gamla damen är verkligen vacker.

    Men så kom chocken! Sist!

    Jag som journalist har fått lära mig att lägga klimax först!

    Så var den dan förstörd… ;)

    • Karin skriver:

      Ber så mycket om ursäkt, samtidigt som jag undrar om inte rubriken eventuellt kan ha varit en liten ledtråd?

      Jag minns när jag skrev ett blogginlägg för många år sedan om att lämna stugan och åka till stan, med några lämpliga avskedstaganden (huset, ekan, sjön, äppelträdes, osv) med rubriken ”Hej då alen!” Min bror, aka Skogsgurra, blev chockad, för han trodde det var alen som tagit farväl för gott.

  6. Paula Merio skriver:

    Man får sörja ett träd, det är helt naturligt, och så tråkigt att det slutade så här. Men, trädet står kvar, bara särtecknet som inte längre är med. Och det är ju sorgligt förstås. tur att ni har så många foton! Trevlig helg

    • Karin skriver:

      Ja, trädet står kvar och min alltid lika positiva son sa: ”Nu behöver vi ju inte oroa oss för att grenen ska gå av. Och det blev ju ljusare, öppnare, mer utsikt!”
      Ja, jo, det blev det ju och jag vänjer mig nog. Och jag är såklart glad varje år jag får ha den gamla damen kvar!

  7. hyttfogden skriver:

    Låt den gamla damen själv få läka sitt sår. detkan ju hända att nån slags smet skulle kunna stänga in nånting otrevligt som satte igång en process. Bättre låta det torka.
    Ungefär som när katten får ett litet sår och själv tar hand om det genom att slicka.

    • Karin skriver:

      Ja, jag tänker att det nog är bäst att låta henne slicka sina sår. Jag har försökt kolla upp lite om sårsalva och bästa tidpunkten att operera henne och sånt. Det verkar vara OK att göra det nu, så det har vi gjort. När det gäller sårbalsam finns många bud och livliga diskussioner för och emot. Känns ganska riskfritt att låta snittytan ligga fri nu på vintern. Vi får se hur det artar sig frampå vårkanten.

  8. Både väntat och oväntat. Någon gång skulle det ske, men man visste inte när. Tyvärr varar inte allt för evigt.
    Önskar dig en fin dag!

    • Karin skriver:

      Precis. Och dessvärre kommer väl den gamla damen också att ge upp en dag. Jag hoppas och tror att det kommer att dröja länge än!

      Tack och trevligt dag tillbaka till dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.