Värt att slåss för; värt att fira

Idag är det semikolonets dag, en dag värd att uppmärksamma eftersom det är ett användbart, men ibland lite förtalat, skiljetecken. Den 6 februari är inte dess födelsedag,  utan dess populariserares dödsdag. Aldus Manutius var boktryckare i Venedig och levde 1450 –  1515. År 1496 använde han det första semikolonet i tryck. Manutius verkade under en tid då skiljetecken började tas i mer allmänt bruk och han tyckte att det behövdes något ”mellan komma och punkt”.

I boken Komma rätt, komma fel, och komma till punkt beskriver författarna Lynne Truss och Eva Halldinger semikolonet på följande sätt: ”Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis.” De är med andra ord semikolonkramare.

Om man går igenom olika språkvårdsråd om semikolon är den vanligaste att det handlar om att binda ihop meningar för att understryka ett samband. Semikolon verkar vara vanligare i det engelska språket, särskilt när man vill gruppera i en längre uppräkning.

Men alla är inte lika förtjusta; man stöter också på rådet att undvika semikolon överhuvudtaget, både i engelsktalande länder och i Sverige. Det tycker jag vore synd.

Kurt Vonnegut har sagt: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting.” Det har han fått mycket däng för, av språkintresserade såväl som i HBTQI-kretsar.

Watson diskuterar utöver semikolonets användbarhet också risken att det kan bidra till prestationsångest; i semikolon finns våra språkambitioners brännpunkt, sådant som hör ihop med klass och utbildning. Det är också ett tecken som lätt skapar konflikt. Bland de mer spektakulära incidenterna som skildras i boken finns en duell 1837, mellan två juristprofessorer vid Université de Paris: semikolon eller ej och i så fall var.

Boken är skriven i USA, där semikolon kanske är mer kontroversiellt än här, särskilt bland författare. “Det mest modlösa, femininiserade och ytterst oanvändbara skiljetecken som någonsin uppfunnits” säger James J. Kilpatrick. “Det enda det gör är att visa att du studerat på universitet” säger Kurt Vonnegut. “Fult som en fästing på en hundmage” säger Donald Barthelme.

OK, Semikolon är kanske inte den vanliga bruksprosans främsta skiljetecken. Men det kan skapa stil och rytm, samband och kanske komplexitet. Watson diskuterar olika prosastilar: tydlighet och direkthet kontra en sensibilitet, som också intresserar sig för mångtydighet.

Det låter ju rätt subtilt. Personligen tycker jag helt enkelt att ett semikolon är användbart när ett komma är för svagt och en punkt är för starkt.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker, Debatt, historia, Språk och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Värt att slåss för; värt att fira

  1. Strömkarlen skriver:

    Jag trodde att jag var den sista att använda semikolon i min yrkes-och bekantskapskrets, men ser nu att även du är lite förtjust i det. Och att det dessutom skrivs böcker om det!

    Till din sista och mycket väl formulerade beskrivning skulle jag vilja tillägga att det dessutom och därigenom bidrar till ett naturligt och behagligt flyt i texten.

    • Karin skriver:

      Välkommen i klubben för semikolonets bevarande! Du är väl medveten om att varken du eller jag skulle ha fått jobb i Nixons administration. Han lär ha sagt: “I don’t want any semicolon guys in my administration.”

      Helt enig om att semikolon ger ett bra flyt i texten och (som någon skrivit) att det kan ge en svängigare rytm, lite som de där små pauserna i jazz.

  2. Flinn skriver:

    Trots att jag är språkvetare har jag aldrig riktigt fastnat för semikolonet. Eller, alltså, jag har inget emot det om det används på ett rimligt sätt, och jag missunnar det inte att firas. Jag har bara aldrig känt något tydligt behov av det själv.

    För mig har det sin huvudsakliga uppgift i ordböckerna, där det får separera olika grupper av betydelser i definitionen för ett uppslagsord. Så kan jag väl tänka mig att använda det även i annan text, i och för sig. Inom gruppen komma, mellan grupperna semikolon.

    Stackars semikolonet. Glad att det ändå har sina försvarare!

    • Karin skriver:

      En ovanligt balanserad inställning till semikolonet! De flesta verkar ha mycket bestämda åsikter om detta lilla tecken; för många är det en fråga om kärlek eller hat. Det är dessutom det enda skiljetecken som har en egen dag. Komma, punkt, kolon, frågetecken och utropstecken får klara sig utan.

      Jag firar semikolonets dag med en semla, när det infaller på en tisdag i februari.

      • Flinn skriver:

        Jag är mest kär i parenteser, jag. Behöver dem hela tiden! Så ska de firas borde vänsterparentesen firas 1/1 och högerparentesen 31/12, antar jag.

        (Notera hur jag ändå lyckats avhålla mig från att … äsch, det var inget.)

        ;)

      • Karin skriver:

        Parentesmissbrukare, minsann! Jag tror att det är en förseelse som språkpoliser tar lätt på. Jag trillar nog också dit ibland (men när jag kommer på mig med att ha en inskjuten parentes i en parentes brukar jag rensa lite). Men visst borde parenteserna ha ett par egna dagar!

  3. Staffan Lagerström skriver:

    Kritikerna av semikolon är tråkiga och rädda för nytänk. De kanske aldrig har förstått vad det står för. Jag har tre regler för användningen. De är inte mina; jag fick dem av språkvårdare för länge sen.

    1. Använd det sparsamt.
    2. Använd det mellan två fullständiga meningar med ungefär samma betydelse. ”Solen har gått ned; mörkret blir allt mer påtagligt”.
    3. Använd semikolon i stället för komma när du räknar upp grupper. ”Dit kom samer; finländare; svenskar; norrmän”.

    • Karin skriver:

      1 & 2 håller jag med om, men din regel nummer 3 skulle jag vilja exemplifiera lite annorlunda (och jag tror att den användningen överhuvudtaget är ovanlig i Sverige):

      Jag lyckades få med mig det nödvändigaste: färger, penslar och papper; smörgås, frukt och kaffe; extra ylletröja, halsduk och varma skor.

      Det handlar om att i en uppräkning särskilja grupper av ord som hör ihop på något sätt. Samer, finländare, svenskar och norrmän klarar sig bra med komma!

      • Staffan Lagerström skriver:

        Jag anar ett haveri… Det finns ”tusen” regler och alla är rätt. Det är nog en svaghet i dag, att allt är rätt och ingenting är fel – något tillspetsat, förstås. Kommatera som du vill, använd versal efter kommatecken, stava som det låter…
        Blir regler snart onödiga – i alla sammanhang? Kan vi på sikt skrota lagboken?

      • Karin skriver:

        Ingalunda. Glasklart och ohavererat!

  4. Nilla skriver:

    Oj, jag använder det lite som det faller sig. På känn, alltså. Och det kommer jag nog fortsätta med. Det känns bra att ibland kila in ett semikolon. De krakarna måste ju också få vara med ibland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.