Jag letade efter en bok, men hittade i stället en kartong med almanackor. Den där sorten med olika tillval utöver själva kalendern: anteckningspapper, telefonbok, karta, registerflikar och annat.
Mina almanackor är rätt enkla, den sista från 2017, vilket ju är alldeles nyss. Ändå ser den ut att vara från förr i tiden! Där finns till exempel många ”gammaldags” telefonnummer, som inte är till mobiltelefoner.
Anteckningarna är oftast odaterade och verkar vara från möten och föredrag eller sånt som jag råkade snappa upp när jag tjuvlyssnade på samtal på bussar och tunnelbana. Idag antecknar jag i mobilen i stället. Det blir mer lättläst så. Den här anteckningen, till exempel, är både odaterad och svårläst. Jag ser ju vad det står, men det är tveksamt om någon annan gör det.
Jag minns inte sammanhanget, men det kan ha varit en debatt om ekonomisk politik, åsiktskorridorer eller liknande. Överst står ”Preferensaggregation”, ett ord som knappt finns på svenska, men som ändå är lätt att förstå. Jag tolkar det som en samling företeelser/åsikter/aktiviteter som ibland hör ihop, ibland förs ihop. Om man gillar A är man också förtjust i B och C. Eller kanske andra TROR att man gillar B och C om man gillar A. Under står det ”I bet you drive a Volvo, are vegetarian and eat biodynamically grown vegetables too”. Det är ett självupplevt exempel på preferensaggregation.
När jag väntade barn i USA ville jag inte ha kejsarsnitt. Min läkare tyckte att jag var dum i huvudet. Kejsarsnitt ingick ju i den sjukvårdsförsäkring som jag hade. Men mitt första barn föddes naturligt, utan komplikationer, så varför skulle inte det gå den här gången? ”För att det är gratis för dig med kejsarsnitt!” Jag framhärdade och det var då han utbrast: ”Jag slår vad om att du kör en Volvo och äter biodynamiskt odlade grönsaker också!” Jag tyckte det var en ovidkommande kommentar, envisades, fick som jag ville, det gick bra. Barnet i fråga har fyllt femtio år nyligen.
Frågan är om den där sortens hopklumpande av åsikter som egentligen inte hör ihop har blivit mer eller mindre vanligt med alla algoritmer som läser av våra handlingar och synpunkter. Blir vi, med andra ord, mer eller mindre fördomsfulla?
Lyckades du ta bladet från almanackan då det var Johan-Olovdagen då jag var upp till Horndal med son, hans kusin och hennes barn? I så fall blir jag mest fundersam över att det var 2017. Kändes som nyss!
Du ser….jag kan tyda din handstil….
Wow! Om du mot förmodan skulle tröttna på ditt jobb skulle du kunna ha en framtid på Riksarkivets handskriftsavdelning. De medeltida handskrifterna är just inte svårare att tyda än min handstil.
Och visst var det då ni kom på Johan-Olovdagen! Som ju var alldeles nyss, eller häromåret. Visst kan man bli snurrig över alla dessa händelser som inte håller sig till kronologin. En liten tröst, kanske, att minnesforskare har konstaterat att det första som händer med våra minnen (det gäller alla!) är att de ordnar om sig i tid.
Se där, brorsdottern kunde läsa det. Jag tänkte närmast på att du kanske var en läkare eller så i grunden. Det brukar i stort sett bara vara apotekare som kan tyda deras handstil.
Du har på sätt och vis rätt! I min ungdom (apropå serien om jobb du haft) sommarjobbade jag på Sankt Eriks sjukhus med patientinskrivning. Det var en stor s.k. poliklinikmottagning med kanske hundra patienter om dagen. För varje patient stansades en plåt som användes för att trycka upp åtta blanketter per patient. De skulle alla signeras för hand. Speedwriting!
Jag får erkänna att jag nog tänker den sortens kommentarer rätt ofta — tyst för mig själv.
Margaretha
som även hon
jobbat på st:erik
Nämen, det gör du väl inte, Margaretha! Eller jo, det gör vi kanske lite till mans och kvinns. Desto roligare när ens förutfattade föreställningar om någon punkteras. Jag kommer inte på något bra exempel nu, men jag vet att jag rodnat lite skamset då och då, när jag varit fördomsfull, så att säga i onödan.
Kul att du jobbat på S:t Eriks! Var vi där samtidigt rentav? jag var där ett par somrar på 60-talet.
Karin,
Jo då, jag är nog förfärligt fördomsfull, fast jag lärt mig att hålla tand för tunga — och att gå tillrätta med mig själv emellanåt.
Tidigt 70-tal tror jag det var, när jag behövde sjukhuspraktik — som sen visade sig inte gälla.
Margaretha
Bra strategi, både att inte säga allt man tänker och att fundera igenom vad det är man tänker egentligen! Jag försöker så gott jag kan …
Attans då att sjukhuspraktiken inte räknades. Hoppas du trivdes på S:t Eriks i alla fall. När jag jobbade där var det en riktigt välfungerande arbetsplats, men en överläkare som knallade omkring och hörde sig för hur man mådde, till och med om man bara var en tonårig sommarvikarie!
Du skriver att ordet preferensaggregation är lätt att förstå… Man tackar. Jag fattar inte ett jota. Wikipedia förklarar det som nedan. Det är så skönt att även i fortsättningen vara helt vilse i pannkakan!
”En preferensaggregationsfunktion (PAF) för ett samhälle 〈N,X〉 är en funktion som tilldelar en (“social”) preferensrelation framför X till varje profil av strikta preferensrelationer framför X .”
Den här kanske hjälper. Lite.
Det hjälpte. Wikipedia kan slänga sig i väggen.
Knepig fråga det där med algoritmer. Jag kan ibland känna att jag är rätt nöjd med att inte vara med längre när AI ska bestämma mycket här i världen, och hur i hela världen ska man kunna veta vem som säger vad? Är det en människa som bestämt eller AI? Usch jag tycker det är rätt skrämmande även om jag kan förstå fördelarna också som underlättar för oss som bara i bästa fall har en vanlig IQintelligens.
Jag har fortfarande kvar samma gamla adressbok som för minst tjugo år sedan. Den tas fram i huvudsak när julen nalkas och julkort ska skrivas.Lite kul i år, fick tolv riktiga julkort som jag kunde pryda mitt hem med och glädjas åt. Personligt men numera väldigt dyrt! Portot inom riket är nu 18,- o vad får vi för det? Postutdelning tre gånger i veckan, bedrövligt!
Vad trevligt med riktiga julkort på papper med frimärke! Det är min ambition varje år, men så missbedömer jag hur mycket tid jag har på mig, och så blir det inga julkort skickade. Jag tror att det dessutom kan vara så att jag tänker att jag ska måla dem själv och att de gärna får vara lite personliga, typ en akvarell med mottagarens hus, eller så. Med den ambitionsnivån är det kanske inte så konstigt att jag ännu inte lyckat få iväg några pappersjulkort på de senaste 40 åren! Men porto på 18 kronor – oj!!!