Minns ni fiskgjusarna? Den där familjen som man kunde följa hela sommaren, från de första äggen, till kläckning av de tre ungarna, flygförsöken och plötsligt var alla utflugna. Med fiskgjusar är så att mamman drar tyngsta lasset med ruvandet och barnomsorgen i boet. Därför flyger hon söderut på husmorssemester i slutet av sommaren. Pappan tar över, ger ungarna mat, lär dem flyga och fiska, innan de också flyger till Afrika.
Här ser vi mamma Piret, som hon heter officiellt (Hon har andra namn också, till exempel Katharine.) Hon säger att det är dags för henne att flyga iväg. Barnen är ute på en liten kvällsflygtur, så hon tycker att det kan vara lämpligt att ta upp ämnet (not in front of the children, ni vet). Pappan är lite avmätt, men vet att det inte är någon idé att argumentera. 
Sedan undrar man förstås hur det går för dem och då är det så fint ordnat så att man kan följa åtminstone mamma Piret på hennes färd söderut.
Här finns en karta där det går att se, dag för dag, hur ett antal radiomärkta fåglar flyger mot sina vinterbostäder.
Jag har valt att följa Piret och en annan fiskkgjusemamma, Erika.
Samt den virriga skrikörnen Tönn, mest för att jag också har väldigt dåligt lokalsinne och känner starkt för alla andra som också lider av dysdirexi, lokalsinnes-handikapp eller vilsesyndrom, som det också kallas.
Piret är ljusrosa, Erika är mörkrosa och Tönn är grön.
Erika är van resenär och hon kör bara rakt på utan att tveka.
Piret har irrat en hel del i norra Egypten, ner till trakterna söder om Assuan-dammen, sedan tillbaka till Nildeltat igen.
Men nu verkar hon ha flugit söderut igen, till Assuantrakterna, där Erika också är.
Tönn flaxade länge hit och dit mellan Sverige och Norge. Sedan vimsade han omkring på gränsen mellan Danmark och Tyskland rätt länge, innan han satte fart söderut.
Det finns ett tjugotal fåglar att välja på, på kartan: storkar, olika sorters örnar och så fiskgjusarna, som jag har kommit att bli extra förtjust i efter att ha följt dem hela sommaren. När jag var på Biologiska museet på Djurgården med barnbarnen upptäckte vi genast den här fiskgjusen i en trädtopp. Tänk om man går sta och blir fågelskådare!
Uppdatering: Cecilia N påpekar att det där fiskgjuseparet ovanför nog inte är Piret och hennes man utan snarare deras barn.
Jösses, säger jag, mamma och pappa upp i dagen!
Men för att ni ska förstå hur väl Piret behöver sin husmorssemester lägger jag upp en av bilderna på henne när hon ligger och ruvar.
I ur och skur, låg hon där. Tufsig och tovig, hungrig och ensam låg hon där hela tiden.
Uppdatering 5 oktober: Jag går in och kollar fågelkartan då och då och jag tycker det är synd att Piret inte drar nytta av Erikas erfarenhet. Nu har Piret blivit kvar i norra Egypten, medan Erika tuffat på söderut, genom Egypten, ner genom Sudan och just nu finns hon på gränsen mellan Sudan och Etiopien, i den fina fiskrika Dinder National Park. 
Jag gick förbi Kulturdepartementet idag. 
Och nu är hon tillbaka, den dansande flickan, som symboliserar lärandets glädje och möda.
Och borta vid Slussen, har Slussen-djuren börjat byta till höstfärger. 
Om Sophie Adlersparre sägs det att hon var intresserad av naturen, vilket enligt kommentarerna till utställningen bevisas av att hon plockat med en massa frukter och blommor i porträttet av syskonen von Arbin. Flickan på bilden håller i Asklepiosstav, symbolen för läkekonsten. Kanske hade något av syskonen varit sjukt och tillfrisknat, förmodar texten till tavlan.
