Lilla Hjärtat

Postat den 25 september, 2012 av Karin

Diskussionen om Stina Wirséns film Liten skär och alla små brokiga fortsätter. I dag skriver Sherlot Jonsson i Svenska Dagbladet att det kan diskuteras om ”Lilla Hjärtat” kan ses som en nidbild, ”men även om så vore kan nidbilder göra nytta”. Det kan också diskuteras, tycker jag. Stina Wirséns böcker och filmer är underbara och populära. Barnbarnen älskar dem och jag också.

Men just i ”Lilla-Hjärtat”-fallet skulle jag ha önskat att Wirsén valt att porträttera henne mer som de andra figurerna och inte i den karikerande blackfacetradition som hon använt. Jag hade själv svårt för den som barn, de där vita läpparna. Munnarna på tecknade svarta figurer var väldigt ofta konstiga, det borde vara röda läppar och vita tänder, inte tvärtom.

Blackface har det skrivits mycket om, inte minst efter Makode Lindes tårtinstallation på Moderna Museet tidigare i år. Men det kan ändå vara bra att påminna sig vad det handlar om, minstrel shows och blackfacetraditionen.

Huvudfåran var varietéer där vita skådespelare sminkades till svarta och sedan uppförde hela fördomsregistret om hur de svarta är, lata, korkade eller översexualiserade. Visst utvecklades det så småningom motrörelser där svarta gjorde satir av det, men i stort sett var det en tradition som förstärkte fördomar. Barnvarianten var Picaninny, inte så negativ, men mycket schabloniserad, likafullt.

Blackfaceshower och illustrationer kritiserades hårt av  medborgar-rättsrörelsen i USA och allt fler inom underhållningsindustrin började tycka att det var pinsamt.

Längst verkar blackfacefigurer och liknande ha överlevt i serier, barnböcker och reklam.

Och apropå medborgarrätts-rörelsen var det just idag, för 55 år sedan, som de första nio afro-amerikanska studenterna skrevs vid Little Rock Central High School. De fick det sannerligen inte lätt, men de härdade ut och bidrog till ett viktigt trendbrott.

Uppdatering: Nej för sjutton, detta betyder inte att jag tycker att man ska plocka bort Tin-Tin från bibliotekshyllorna. Och jag såg just att man ändrat beslutet att rensa bort alla Tin-Tin-böcker från Kulturhusets bibliotek, här i Stockholm. Han får bli kvar.

Publicerat i Att läsa, Att rita, Att tolka, Böcker, Debatt, konst | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Färgförvirring

Postat den 24 september, 2012 av Karin

Evert Taube var populär i barndomshemmet. Pappa sjöng gärna Taubevisor och Trubadurens triumfer ingick i samlingen med sånghäften och noter. Där fanns spännande berättelser om äventyrliga seglatser, fjärran länder och konstiga historier om getter och nakna kvinnor på Colla Bellas höjder. Och så var det balladen om Gustav Blom från Borås, som jag verkligen inte tyckte om.

Jag förstod ju storyn. Den där Blom fick barn med en kvinna på en Söderhavs-ö. Först två svarta pojkar och sedan en vit. Och då reser han iväg för att öppna slakteri i San Francisco och tar bara med sig den vita pojken. Men?!

Med tiden hamnar grabben i Sing-Sing-fängelset och Blom går där i sin blodiga butik och längtar efter de andra två barnen, som är skötsamma av sig. Sångens slutkläm lyder: ”Nej, hellre svarta snälla barn än vita i Sing-Sing.”

Klart jag blev upprörd! Och lite skrämd. Hur kunde pappan villkora kärleken till sina barn så där? Det skrämmande var att de svarta pojkarna accepterades bara för att de överpresterade – var ”snälla” – och för att deras vita brorsa gjorde bort sig. Det var något otäckt med den där Gustav Blom, det var det.

Jag försökte diskutera det där hemmavid, men jag tror inte riktigt att man uppfattade de existentiella nyanserna i min sjuåriga fråga. Pappa påpekade att det ju också står att ”en skiftning i kulören det gör ju ingenting…” Jo, men det gjorde ju det. Hellre svarta snälla…

Det är inte så lätt att att hänga med när det ska sorteras färgnyanser. När det var dags för pass till sonen (som jag födde i USA) ringde passmyndigheten upp och frågade varför jag inte fyllt i rutan för ”color” på ansökningsblanketten. Jag förklarade att ingen av de föreslagna färgerna stämde, men att han nog bäst kunde beskrivas som lite beige-aktig.

Och i går blev jag fundersam över en artikel i Svenska Dagbladet om att det föds färre ”vita” barn än det sammanlagda antalet nyfödda från alla andra grupper i USA. Resonemanget är svårbegripligt, men ser ut ungefär så här: Amerikaner med europeiskt ursprung som direktinvandrat till USA bildar ett lag. Alla andra är medlemmar i det andra laget, dvs amerikaner som har indiskt, kinesiskt och afrikansk ursprung, samt de amerikaner med europeiskt ursprung som först invandrat till Latinamerika. Och den indianska urbefolkningen? Den hör också till ”de andra”, de icke-vita. Det är väl ett väldigt konstigt sätt att se det?

Publicerat i Böcker, Debatt, färg, Livet, Okategoriserade, Ord | 17 kommentarer

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Postat den 23 september, 2012 av Karin

Jag brukar inte gilla överlastade beskrivningar. Det kan kännas som om författaren inte riktigt litar på ens förmåga att förstå vad det handlar om. Eller som om författaren inte kan låta bli att visa upp lite till. Och lite till. ”Tack det räcker”, mumlar jag då.

Men i Jeanette Wintersons bok Varför vara lycklig när du kan vara normal? är det helt OK med massor av bråte. Bokstavligen och bildligen. Hennes skildringar kan vara hur myllrande som helst; man inser att där finns ännu mycket mer. På så sätt blir hennes stil ändå återhållen, enkel och effektiv.

Hon beskriver en andrahands skrothandel, en ”sista släkting till artonhundratalets lumpbodar”, så att man tror att man varit där, passerat den där gången ”behängd med halvdöda tagelmadrasser. Lumpmannen hade hängt upp dem på köttkrokar som kadaver med krokarna trädda genom stålfjädrarna.” Bokens huvudperson söker sig dit för böckerna. Där finns lugnande handböcker om att sköta grisar, kor eller hushåll: ”Det skapade förtroende.” Men det är förstås skönlitteraturen som lockar.

Och från en trattgrammofon sjunger någon arian ur Glucks Orfeus: ”Vad är livet för mig utan dig?” Med en typiskt smidig (och plötslig) Wintersonsk övergång fortsätter hon: ”Vi hade inte tid med döden. Kriget, plus Apokalypsen, plus evigt liv gjorde döden löjeväckande. Död/liv. Vad spelade det för roll så länge man hade sin själ? ’Hur många män dödade du pappa?’ ” Pappan minns inte riktigt. Tjugo, kanske. Sex med bajonett, det minns han. Winterson har en förmåga att skildra fruktansvärda upplevelser med lätt hand. I förbifarten, som en del kan berätta om sådant som drabbat dem, så att man förstår en hel del utan att få veta allt. En hemskt bra bok, bokstavligen. Och rolig. Och ett fint tidsdokument från en period som känns alltmer avlägsen, fast det var så nyss.

Bilderna är från bokens omslag.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , | 6 kommentarer

Musik ska byggas utav glädje…

Postat den 22 september, 2012 av Karin

Lördagstemat denna vecka är Musik och temavärd är passande nog Musikanta. När jag funderat på temat har en låt av Lill Lindfors och Björn Barlach dykt upp i mitt huvud: ”Musik ska byggas utav glädje”. Så är det ju inte alltid och när jag passerade några frostnupna blommor i går, troligen astrar, kom kom jag att tänka på en ramsa som skulle underlätta musikinlärningen, men som än idag är en gåta för mig: Frosten berövar Esters astrar dess gestalt.

Det är alltså ett minnesknep för att komma ihåg hur många ”b”-tecken det ska vara i mollskalorna, och står för f, be, ess, ass, dess och gess. Väldigt många ben där på slutet, tror jag och jag har som ni märker inte riktigt förstått vad det handlar om och har en ännu längre väg till en praktisk tillämpning av denna teoretiska kunskap.

Men så här ser i alla fall kvintcirkeln ut, om någon undrar.

Hemma uppmuntrades vi att spela och våra föräldrar satsade till och med knappa resurser på att köpa ett piano. Här är brorsan i full färd med att testa tangenterna.

Och i skolan blev det förstås blockflöjt först och sedan piano. Jag är i vanlig ordning missnöjd med fotot. Jag kämpade mycket för att lära mig spela tvåstämmigt med blockflöjterna. Det är svårare än man kan tro att spela olika stämmor med höger och vänster hand, samtidigt. Mycket svårare på blockflöjt än på piano av någon outgrundlig anledning. Men på bilden har pappa lyckats fånga mig när jag råkar ha SAMMA fingersättning med båda händerna. Så onödigt! Det där med piano fungerade aldrig något vidare. Det var tråkiga skalor i all oändlighet och jag brukar säga att jag nog hade en rätt lycklig barndom, eftersom de två stora orosmolnen på min barndoms himmel var tandläkarbesöken och pianoläxan.

I modern tid har syrran fått mig att börja spela fiol. Det gick riktigt bra i flera månader, men så råkade jag störtdyka när jag målade huset och då skrynklade jag till några fingrar på vänsterhanden (de som behövs för att hantera strängarna) så jag lade undan fiolen i väntan på läkning och nya tag. Då och då tar jag fram den och stämmer den för att inte alldeles glömma hur man gör.

Nu efter sommaren möttes jag av en sorglig syn, när jag öppnade fiollådan. Stråkarnas tagel hängde i fransar och i fiollådans botten låg några små odjur som tydligen hade ätit ihjäl sig på hästtaglet.

Så det blir att sanera garderoben (vad har de kalasat på mer än hästtagel?) och att gå ner till fiolbyggaren i gränden intill och diskutera omtagling (heter det så?) eller ny stråke. För roligt är det att spela fiol. Verkligen!

Här kan ni läsa om övriga lördagsbloggares musikaliska betraktelser: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Nästa lördagstema är Efternamn. Hmm… DET blir inte lätt!

Publicerat i fredagstema | Etiketter , , | 29 kommentarer

Skördetid

Postat den 21 september, 2012 av Karin

Skördetid är temat för Galleri Fredag och då kan det ju passa med lite trädgårdsbilder. Fast inte från min trädgård, det får bli Rosendals på Djurgården i stället, som har lite bättre ordning på odlingarna. Det här hittade jag under en morgonpromenad:

En ringblommeåker, klar för skörd. Och äpplen och päron kompletterade med Aja-baja-skylt.

 

 

 

 

Stora fina solrosor som någon redan börjat nalla på. Och nypon, mogna att plockas.

 

 

Och självplockblommor i massor, men där var det stängt, så de fick bli en bild av andra blommor i grannskapet i stället. Hösten har sina fina sidor, trots allt!

Den 28/9 är temat Höstkänsla. Fredagsgalleristerna är:  Desiree, Annika Erica, Karin på Pettas,  Fourmom,  Katarina,  Victoria, Helena,  Emma,  Marianne,  Penny,  Annika,  Cecilia,  Olgakatt,  Anna,  Channal,  Jagger,  Jenny

Publicerat i fredagstema | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Hinke hittar hem

Postat den 19 september, 2012 av Karin

Det har varit svårt att acceptera tanken på att ett fint centralt bibliotek, en innehållsrik arkivinstitution och en trivsam mötesplats ska lämna centrala Stockholm för att flytta ut i periferin. Men å andra sidan har stora delar av arkivmaterialet funnits på annat håll sedan länge, med allt vad det innebär av dyra och tidskrävande hämtningar. En institution som funnits i över hundra år måste då och då utöka hyllmetrarna. Först skaffade man en depå vid Runö folkhögskola i Åkersberga på 1980-talet. Sedan tillkom lokaler på Sveavägen på 1990-talet.

Och så år 2000 den stora satsningen på en bemannad arkivdepå i Grängesberg.

Här förvarar Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek arkivmaterial, föremål och fanor. Den pampiga byggnaden har det blygsamma namnet ”Jakobina gruvstuga” och ligger i anslutning till Jakobina-laven vid gruvan i Grängesberg. Allteftersom det blivit trångt på hyllorna i Stockholm har material flyttats hit och det innebär ett växande problem med hämtningar och transporter.

Hattarbetareförbundets fana med förbryllande dekor.

August Palm ser lite betryckt ut. Fanan från Hattarbetareförbundet är en målad sidefana. Sådana måste ligga platt och helst inte för många på varandra för att inte skadas. (De broderade kan rullas ihop.)

De målade fanorna ligger på stora ”satsbord”, med de största överst och minsta längst ner. Fanorna är märkta med ett nummer som matchas med fanstång och toppemblem.

Och nu ska allt flyttas till en och samma plats, i Flemingsberg. Det är svårt att vara emot en flytt med så många praktiska fördelar, även om man känner vemod över att dessa fina traditionsfyllda miljöer lämnas. De nya lokalerna håller på att ställas i ordning och för närvarande ser de ut så här; varje arkivaries och bibliotekaries dröm: Tomma hyllor!

 

 

 

Och Hinke har redan hunnit hit. Han ser ut att tycka att det är helt OK. Fem – sex minuters promenad från Flemingsbergs station. Nära Södertörns Högskola. Gott om parkeringsplatser om man skulle åka bil. Fina lokaler för alla medarbetare och gott om plats för arkivmaterial och böcker och minst femton års tillväxtmarginal. Det blir bra!

Här står han, Hinke Bergegren, och verkar imponerad över att det nya stället är så stort. Och ljust. Hoppas forskarna hittar hit när man öppnar på nytt i november!

Publicerat i historia, konst | 6 kommentarer

Vart är jag på väg?

Postat den 18 september, 2012 av Karin

Vid Norra Bantorget har det funnits en oas och guldgruva, en plats som många hittat till för att studera samtidshistoria, delta i seminarier och debatter och låna böcker som kanske inte finns någon annan stans i landet. (Men, på KB finns de väl, invänder någon. Nej inte ens det, alla gånger, för här fanns också utländska rariteter.) Sedan 1902 har Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (ARAB) legat här och arkivbeståndet och bokbeståndet har växt under mer än ett sekel så att det kan jämföras med ett mellanstort landsarkiv.

När jag kom in i det här rummet som nytillträdd chef för ARAB 1998 stod det en karl på en stege och siktade med en borr mot en av blommorna i takmålningen. Rummen var nyrenoverade och takmålningen restaurerad. Just som han skulle starta borren ropade jag: ”Freeze!” Han hejdade sig, förvånad. Jag frågade vad han tänkte göra. Inte borra i den nyrenoverade takmålningen, väl? Jo, han skulle sätta upp fyra taklampor.

Jag förmådde honom att klättra ner från stegen och så vidtog ett letande efter en lämplig lampa. Inte lätt när det handlar om ett stort mörkt rum som ska lysas upp. Denna tolvarmade ljuskälla från en verkstad i Småland har fungerat bra.

Hinke undrar: ”Vart är jag på väg?”

Häromdagen, när jag kom in i ARABs lokaler mötte mig denna man i entrén. Den blå lappen visar att han ska flytta och var han ska stå på det nya stället. Flyttkarlarna kliade sig i huvudet och undrade lite.

”Varför har dom en staty av Stalin?”

”Eller är det kanske Lenin?”

Nej verkligen inte Stalin och inte Lenin heller, även om han kanske liknar honom en smula. Det är agitatorn, anarkisten, upprorsmakaren, och preventivmedels-förespråkaren Hinke Bergegren.  Ett av hans kända uttalanden under preventivmedelskampanjen var:  ”Hellre kärlek utan barn än barn utan kärlek.” Det skulle han inte ha sagt, för på den tiden (tidigt 1900-tal) innebar det att man hamnade i fängelse.

Han var ständigt kontroversiell, inte minst med sitt uttalande att lite ”småmord och bomber kunde verka uppfriskande i samhället”. Han var ett återkommande problen för den reformistiska arbetarrörelsen och uteslöts till sist ur socialdemokratiska partiet tillsammans med andra anarkister.

Branting: ”Det är underligt med den här pojken, att ju mer man gnor honom, desto svartare blir han.”

Branting försöker förgäves snygga upp Hinke i Söndags-Nisse i oktober 1906, då partistyrelsen avstängde Hinke, i avvaktan på kongressens beslut om uteslutning ett par år senare.

Eftersom Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek förvaltar hela den svenska arbetarrörelsens historia hänger Hinke med, nu när man flyttar till nya lokaler. Återkommer med rapport om vart Hinke är på väg.

Publicerat i historia | Etiketter , , | 5 kommentarer

Arbetsläger och grannsamverkan

Postat den 16 september, 2012 av Karin

Vi sammankallade till arbetsläger i helgen för höströj och det genomfördes så lyckosamt att hela maxlistan blev avklarad. Jag planerar alltid efter en mini-midi-max-modell: minilistan innehåller det som är absolut nödvändigt, midilistan sånt som borde hinnas med med lite tur och maxlistan det som dessutom vore väldigt bra att klara av.

Ja, det blev till och med max+, eftersom vi blev av med ett badkar och ett par gamla element, som legat bakom boden i några år, i väntan på att någon skulle komma på en smart lösning. Pensionären kom på den fiffiga idén att han skulle lasta dem på sin släpvagn. Mycket begåvat! Han tog dessutom med sig tre kraftiga cementringar, som blev över när vi vidgade brunnen i det drama som går under namnet Nagorno Karabach 5.

Och båten kom upp på land innan den frusit fast i isen, vilket alltså skett i modern tid, redan i slutet av oktober. Men innan man drar upp den måste man ju ta en roddtur.

När så roddarna kommit i land fick det yngre gardet dra upp den. Yngsta dottern och tre barnbarn fixade det hela alldeles plättlätt.

Tillbaka i stan skulle jag lägga in övriga bilder från arbetsfyllda dagar, men hittade inte kameran. Jag hade den när jag tog en bild av den välsignade släpvagnen med last och när jag plåtade syrran och äldsta dottern i full fart med slyröjning och när sonen rensade hängrännor och…

JA, då grep jag ju in för att hämta nåt och lade ifrån mig kameran… men var? Jo, på räcket till paviljongen. Åh, nej, där kan den inte ligga en råkall natt och daggig morgon! Dessutom kanske det blir regn framöver.

Vad gör man då? Sätter sig i bilen? Nej, inte trettiofem mil tur och retur en söndagskväll. Så jag ringde grannen och han var turligt nog hemma och via mobilen fjärrstyrde jag honom till kameran. Nu bor den inomhus tills jag hämtar den. Men bilderna av det fortsatta arbetet under helgen får alltså ni försöka föreställa er, tills vidare.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 18 kommentarer

Galleri Fredag och Lördagstema: Vardag ur mina gömmor

Postat den 14 september, 2012 av Karin

Temat för Galleri Fredag är Vardag. Lördagstemat är Ur mina gömmor. Och då slumpade det sig så att jag hittade ett par fina vardagsbilder som min pappa tagit, när jag letade i mina gömmor vilket ledde till en kombilösning: Vardag ur mina gömmor.

Fikarast i timmerskogen. Femtiotal. Foto Martin Englund

Veckotvätt vid sjön Rossen. Foto Martin Englund.

Annika står för fredagsgalleriteman i september och föreslår för 21/9 Skördetid och för 28/9 Höstkänsla. Fredagsgalleristerna är:  Desiree, Annika Erica, Karin på Pettas,  Fourmom,  Katarina,  Victoria, Helena,  Emma,  Marianne,  Penny,  Annika,  Cecilia,  Olgakatt,  Anna,  Channal,  Jagger,  Jenny 

Musikanta står för våra Septemberlördagsteman och hennes förslag för kommande veckor är 22/9 Musik och 29/9 Efternamn. Övriga temabloggare är Byfånen  Gnuttan  Helena  Karin på Pettas  Livsrummet  musikanta  Olgakatt

Publicerat i fredagstema, Livet, Lördagstema | Etiketter , , , | 32 kommentarer

Arbetsvärdering

Postat den 12 september, 2012 av Karin

Man kan mäta arbetsinsatser på många sätt, men kvantitet och kvalitet är nog rätt vanliga mått. Jag tror att kvantitet vinner oftare än det borde, men det kan vara en fördom jag har. I alla fall, trädgårdsjobb som kan avläsas i kvantitet är lätta att hitta.

Den här måttliga rishögen tog mig inte lång stund att få ihop. Och då har jag ändå flätat ihop grenarna, knipsat av allt spret och packat bra, så den är ganska kompakt.

Men den här lilla dvärgbusken av okänd härkomst tog mig en hel dag att få bort. Inte vet jag om jag har mördat en synnerligen rar kaffebuske från en ö i Sydkinesiska sjön (jo han var sån min farbror som anlade trädgården, han gillade lite ovanliga växter), men det kan inte hjälpas. Jag är väldigt glad att den är väck!

Den var ful, extremt taggig och stod i vägen, fastnade i kläderna och gjorde djupa rispor i skinnet. Bara dryga halvmetern hög och mycket förargelseväckande. Bilden visar några grenar efter kapning. (Jag glömmer alltid att ta bilder innan.) Rönnbär är det inte.

Och här har vi själva roten. Den var tre gånger så kraftig som buskens stam och hade ett tjugotal kraftiga sidorötter som förmodligen förgrenar (förrotar?) sig från södra Dalarna långt in i Gästrikland och norra Västmanland. Och så en pålrot ner till Kina då. Att ta bort denna lilla skitbuske som nådde mig strax ovanför knäna tog orimligt lång tid. Att slippa samma onda lilla buske kommer att skänka långt större glädje än den där rishögen som ser något mer imponerade ut. Fast det är klart, det ska bli kul att elda upp den och längst inne i den blivande brasan ligger den onda busken.

Och nästa helg blir det båtupptagning och sedan går sommaren – eller kanske rentav hösten – in i ett nytt skede. Det är ovanligt högt vatten i sjön just nu, något som märks på att strandlinjen kryper närmre och på att vattnet går så högt upp på båten…

…tänkte jag först, men så tittade jag i båten och insåg att det var bäst att ösa den bums. Med några liter regn till skulle den troligen ta in ännu mer vatten när man hoppade i för att ösa.

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter , , , | 17 kommentarer