Vi sammankallade till arbetsläger i helgen för höströj och det genomfördes så lyckosamt att hela maxlistan blev avklarad. Jag planerar alltid efter en mini-midi-max-modell: minilistan innehåller det som är absolut nödvändigt, midilistan sånt som borde hinnas med med lite tur och maxlistan det som dessutom vore väldigt bra att klara av.
Ja, det blev till och med max+, eftersom vi blev av med ett badkar och ett par gamla element, som legat bakom boden i några år, i väntan på att någon skulle komma på en smart lösning. Pensionären kom på den fiffiga idén att han skulle lasta dem på sin släpvagn. Mycket begåvat! Han tog dessutom med sig tre kraftiga cementringar, som blev över när vi vidgade brunnen i det drama som går under namnet Nagorno Karabach 5.
Och båten kom upp på land innan den frusit fast i isen, vilket alltså skett i modern tid, redan i slutet av oktober. Men innan man drar upp den måste man ju ta en roddtur.
När så roddarna kommit i land fick det yngre gardet dra upp den. Yngsta dottern och tre barnbarn fixade det hela alldeles plättlätt.
Tillbaka i stan skulle jag lägga in övriga bilder från arbetsfyllda dagar, men hittade inte kameran. Jag hade den när jag tog en bild av den välsignade släpvagnen med last och när jag plåtade syrran och äldsta dottern i full fart med slyröjning och när sonen rensade hängrännor och…
JA, då grep jag ju in för att hämta nåt och lade ifrån mig kameran… men var? Jo, på räcket till paviljongen. Åh, nej, där kan den inte ligga en råkall natt och daggig morgon! Dessutom kanske det blir regn framöver.
Vad gör man då? Sätter sig i bilen? Nej, inte trettiofem mil tur och retur en söndagskväll. Så jag ringde grannen och han var turligt nog hemma och via mobilen fjärrstyrde jag honom till kameran. Nu bor den inomhus tills jag hämtar den. Men bilderna av det fortsatta arbetet under helgen får alltså ni försöka föreställa er, tills vidare.
Min lilla mamma är också fjärrstyrd. Hon dirigerades via sms på lånad mobil till den skåpdörr i köket där jag klistrat upp koden till mitt nya sim-kort, strax innan jag flög till Paris. Rekommenderar skåpdörrar varmt som förvaring för viktiga småpapper!
Härligt hur mycket man kan få ur händerna när man har några extra att tillgå – och trevligt, dessutom.
Skåpdörrar… jag antecknar. Och så ska det ju finnas någon som kan läsa av också. På min mest aktuella minneslapp borde det stå: ”KAMERAN! Att handväskan känns lagom tung beror inte på att kameran redan ligger där utan på att ett rejält hänglås hamnat där i stället.”
Detta beteende borde vara smittosamt. Härligt när många händer hjälper till och får undan maxi+-listor!
Nu kan hösten komma förmodar jag:)
Hösten är välkommen! Ikväll har jag stuvat om bland smultron och kryddor, från krukor till rabatter. Eftersom söndagmiddagen tog en stund längre än planerat idkades trädgårdsarbetet med pannlampa. Gick fint!
Har du också kommit på att man kan möblera om i rabatterna? DET kan man ägna mycket tid, så jag förstår att pannlampa kan behövas.
Pettas-Karin: Jag hann till och med ta alla krukor med krasse och flytta innehållet med massor av fina frön till en slänt vid sjön. Så nu hoppas jag att de beter sig som på Pettas, nämligen självsår sig. Ska man peta ner fröna? Täcka över med något?
Tänk att det är så mycket lättare att göra jobbiga (och ibland tråkiga) fast helt nödvändiga saker när man är många. Är då både syster och svåger + barn och barnbarn med är det ju extra roligt! Du får lägga in bilderna på släpvagn och övrigt när du får tillbaka kameran. Du åker väl tillbaka dit upp någon gång innan vintern antar jag. Annars är det bra att ha en reservkamera. Jag har en liten, som jag kan ha i handväskan och en stor och tung som jag bara har när jag inte måste ha handväskan med mig…
Lättare och roligare, precis så är det. Och vi åker ju dit alltsomoftast så kameran lär jag få tillbaka inom några veckor i alla fall. Och under tiden har redaktörn generöst lovat att jag får använda hans så mycket jag vill.
Att göra nytta skapar belåtelsehormoner och man lär kunna bli beroende av sånt så vi får väl ta det lite försiktigt.
Nåja.
Å andra sidan så utnyttjar vi ju stället och rätt friskt emellanåt och då är det väl inte mer än rätt att man gör en insats också tycker jag.
Och så var det det här med bilder, nr 2 nämligen.
Belåtelsehormoner i lagoma doser ska vara mycket hälsobringande, har jag hört. Ni är mycket välkomna åter! Och jämmerligen att Safari aldrig kan uppföra sig ordentligt. Ska försöka tala förstånd med systemet. Vänta lite…
Ja så var det det här med Pensionären och släpvagnen. Jag skulle bara vilja säga att, fast nej, det ska jag nog inte.
Men cementringarna ska tydligen bli dräneringsbrunn i fäboden, resten bli tippen.
Jag kände mig lite osolidarisk där en stund, för jag vet ju vad du tycker om att få det ena släplasset efter det andra hem till tomten, men en dräneringsbrunn i fäboden är ju inte så tokigt? Och tydligen skulle något rör också kunna fungera i som kylskåp? Lock finns för avhämtning, det glömde jag ju visa var det låg.
Härligt med samarbete. Vi samlades också, familjen, och slängde skräp när sopbåten kom till ön. Sen skulle vi klippa gräset men det visade sig att i denna kaosfamilj hade vi stuvat klipparen längst in i boden där vi omsorgsfullt travat alla trädgårdsmöbler, så det får anstå till våren. Men jag är glad att möblerna är under tak i år i alla fall innan snön faller!
Gräset springer nog inte bort. Du kanske kan göra som min pappa, som tyckte att gräsklippning var en överreklamerad aktivitet. Han eldade bort gräset på våren. En ruta i taget, avgränsad med våta brandgator. Dessutom vattenhinkar och blöta trasmattor i beredskap ifall elden skulle sticka utanför tillåtna ramar. Mycket spännande. Mina pyromananlag fick nog rejält med näring där!
Med saker, i synnerhet sådana som man lätt bär med sig, är det så att de av outredd anledning ofta hamnar ”mitt emellan” när man förflyttar sig. Det kan i efterhand vara svårt att rekonstruera var ”mitt emellan” är beläget. Du skulle nog ha blivit en duktig detektiv som klarade det så att säga utan att vara på brottsplatsen. Grattis till återföreningen, eller tillsvidare återhittandet, av kameran!
Jag ÄR en duktig detektiv! En av fördelarna med att vara lite osystematisk i vardagen (jag har inte en bestämd plats för glasögonen, för mobilen, för handväskan, för kameran… ) är att man blir bra på det jag kallar ”back-tracking”. Man kan lätt rekonstruera händelseförlopp och vet rätt snart var man bör leta. Tur att grannen var hemma, dock, det är inte självklart eftersom han jobbar som pilot och ofta är borta på långresor.
Oj Karin… tror inte jag vågar använda den metoden på en ö med klen tillgång till vatten. Ja havet förstås men jag har ingen effektiv slanganordning… tänk om hela min ö brinner upp!!!!
Kan du förresten tänka dig att min häckgranne nu klippt ett stort hål i häcken mot oss, inte på höjden utan mitt i…. alla träd nerkapade, ett stort hål… vad ska hända där undrar jag? En betongmur?
Ett bra tillfälle att med entusiastisk min säga något till grannen som: ”Åh, vad snällt att du börjat klippa ner häcken så att vi kan se lite mer av havet!”