Vart är jag på väg?

Vid Norra Bantorget har det funnits en oas och guldgruva, en plats som många hittat till för att studera samtidshistoria, delta i seminarier och debatter och låna böcker som kanske inte finns någon annan stans i landet. (Men, på KB finns de väl, invänder någon. Nej inte ens det, alla gånger, för här fanns också utländska rariteter.) Sedan 1902 har Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (ARAB) legat här och arkivbeståndet och bokbeståndet har växt under mer än ett sekel så att det kan jämföras med ett mellanstort landsarkiv.

När jag kom in i det här rummet som nytillträdd chef för ARAB 1998 stod det en karl på en stege och siktade med en borr mot en av blommorna i takmålningen. Rummen var nyrenoverade och takmålningen restaurerad. Just som han skulle starta borren ropade jag: ”Freeze!” Han hejdade sig, förvånad. Jag frågade vad han tänkte göra. Inte borra i den nyrenoverade takmålningen, väl? Jo, han skulle sätta upp fyra taklampor.

Jag förmådde honom att klättra ner från stegen och så vidtog ett letande efter en lämplig lampa. Inte lätt när det handlar om ett stort mörkt rum som ska lysas upp. Denna tolvarmade ljuskälla från en verkstad i Småland har fungerat bra.

Hinke undrar: ”Vart är jag på väg?”

Häromdagen, när jag kom in i ARABs lokaler mötte mig denna man i entrén. Den blå lappen visar att han ska flytta och var han ska stå på det nya stället. Flyttkarlarna kliade sig i huvudet och undrade lite.

”Varför har dom en staty av Stalin?”

”Eller är det kanske Lenin?”

Nej verkligen inte Stalin och inte Lenin heller, även om han kanske liknar honom en smula. Det är agitatorn, anarkisten, upprorsmakaren, och preventivmedels-förespråkaren Hinke Bergegren.  Ett av hans kända uttalanden under preventivmedelskampanjen var:  ”Hellre kärlek utan barn än barn utan kärlek.” Det skulle han inte ha sagt, för på den tiden (tidigt 1900-tal) innebar det att man hamnade i fängelse.

Han var ständigt kontroversiell, inte minst med sitt uttalande att lite ”småmord och bomber kunde verka uppfriskande i samhället”. Han var ett återkommande problen för den reformistiska arbetarrörelsen och uteslöts till sist ur socialdemokratiska partiet tillsammans med andra anarkister.

Branting: ”Det är underligt med den här pojken, att ju mer man gnor honom, desto svartare blir han.”

Branting försöker förgäves snygga upp Hinke i Söndags-Nisse i oktober 1906, då partistyrelsen avstängde Hinke, i avvaktan på kongressens beslut om uteslutning ett par år senare.

Eftersom Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek förvaltar hela den svenska arbetarrörelsens historia hänger Hinke med, nu när man flyttar till nya lokaler. Återkommer med rapport om vart Hinke är på väg.

Det här inlägget postades i historia och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Vart är jag på väg?

  1. Kicki skriver:

    Du måtte ha varit i paradiset, synd att du måste jobba också när du var där. Du verkar ha kunnat roa dig med mycket annat till glädje för många andra.

  2. Karin skriver:

    Hur var det pappa brukade säga? Ingen läskunnig ska någonsin anförtros att damma en bokhylla. Samma gäller ordnandet av arkiv. Men turligt nog (eller vad man ska säga) fanns det inte så mycket tid att djupdyka i de milslånga hyllorna, när administrerandet tagit sin tid. Nu, däremot…

  3. Kicki skriver:

    ”Ingen läskunnig kan städa en vind”, var den varianten hörde jag. Men jag är nog egentligen mer intresserad av att sortera och reda upp högarna innan jag kan slå mig till ro och studera. Men jag får inte ta itu med Pensionärens ”arkiv”

  4. Hallå – hette Hinke Berggren, Bergegren eller Bergengren – det senare var vad jag trodde, men du vet väl!?

Kommentarer inaktiverade.