Äntligen har jag hittat ett par artiklar om vår trädgård, som jag letat efter länge. Jag snodde rubriken från en av dem. Det handlar om trädgården under sin storhetstid, när min odlarkunnige farbror skötte den på heltid. Gunnel Nyblom-Holberg har skrivit en entusiastisk skildring, troligen på sjuttiotalet och troligen i Allt om trädgård (snälla människor, skriv på datum och vilken tidning ni klipper artiklar ur!). Hon deklarerar att farbror Erlands och faster Valborgs trädgård är en klar favorit. ”Det finns inte en detalj som man skulle vilja ha annorlunda!” Och så följer en kärleksfull redovisning av perennrabatten. Jag ska skanna in artiklarna och lägga ut här när jag kommer åt.
Eftersom chanserna är små att någon trägårdsskribent kommer hit och skildrar vår trädgård i sitt nuvarande skick, kommer här en fejkad intervju med en tänkt journalist.
– Jahaja, här har vi alltså den berömda perennrabatten? Den har ju inte klarat sig så bra, eller hur?
– Jo, ganska bra. Farbror Erland gick bort 1990 och sedan dess har den kanske inte fått riktigt samma omvårdnad som på hans tid. Men den finns kvar i alla fall. Och om man bortser från rölleka och gullris…
– Det kan man väl inte bortse från!
– Jo snälla, gör det. Bortse från det, så ser den nästan precis ut som hans skildrar den i artikeln. Stjärnflocka, praktbetonika, löjtnantshjärta, studentnejlika, pastellakleja, aklejruta, temynta, praktnäva och så astible astilbe förstås. Fotblading, sockblomma och trolldruva dessutom. Och plymspirea, men den håller vi på att gräva bort. Den borde heta spridea.
– Och vad har vi här då?
– Ja, lite träd. Och sånt. Det där äppelträdet som ser alldeles dött ut är… alldeles dött. Det är liksom en installation för att minnas dem som bodde här förut och hur de levde. Mycket äppelmos på vintern.
– Och den där risiga granen bakom? Den skymmer ju bara sikten mot sjön.
– Det är ingen gran, det är ett lärkträd och lärk måste ju finnas på varje gård, för virkets skull. Om man behöver laga ett bås i ladugården eller så, för lärk ruttnar aldrig.
– Men ni har ju ingen ko. Ni borde hugga ut lite och 
få utsikt över sjön. Och här då, vad är detta för snedväxt missfoster?
– En koreagran, tror jag. Lite illa medfaren och skadad i toppen och lite gles här och där och ja, sned är den också, det är den ju. Växer i spiral liksom.
– Det är väl bara att hugga ner den då?
– Njae, det låter sig inte göras för det blir så fina kottar. Alldeles blå. Ibland ser det ut som om de får lite skägg. De kommer vartannat år, precis som enbär. Ekorrarna är väldigt förtjusta i dem. Men då måste de vara 
årsgamla. 
Jag tror att vi avslutar intervjun där. Det framgår kanske att vi inte riktigt lyckats hålla jämna steg med naturen, men vi gör så gott vi kan. Återkommer med rapporter från brukarmödorna.
Uppdatering. Stjärnflockans skönhet kommenteras bland kommentarerna. Eftersom jag råkar ha några bilder lägger jag in en här. 
Den doftar svagt av någon krydda som man glömt namnet på och så här beskriver Gunnel Nyblom-Holberg blomman: ”Tar du en enskild blomma i din hand ska du finna att du håller i en gammaldags brudbukett i skiraste rosa med ett grönt skimmer i botten. Och kransad med det finaste tårtpapper.”
Och så hittade jag denna tolkning, från forntiden.
diskussionen som kändes så vital. I ett gathörn i närheten av parlamentet stod en gatuförsäljare och sålde de senaste lagarna som parlamentet antagit. ”Väldigt intressanta. Du måste läsa!”
