Mera röda… eller rödor

Fredagstemat Röda gav god utdelning, med bland annat flera nyanser av rött (Livsrummet), röda stugor och bönor (Byfånen), en förklaring till varför Venstre i Danmark, som ju är ett parti på högerkanten, heter Venstre (Gnuttan), rött vin (Helena), lingon och ridjacka (Olgakatt), fler röda stugor i Mogata (Musikanta) och en röd rundvandring (Pettas-Karin). Länkar till alla finns i gårdagens inlägg och under Fredagstema här ovanför.

Och så dök det upp en för mig ny och oväntad användning av ordet ”röda”. Det visar sig att en hässjestång, de där som  som man lägger upp hö på, på själva hässjan, heter röda. Eller roa. Det är lite olika på olika dialekter. Stolparna som håller upp rödorna heter krakar, kragar eller gubbar.

”På kragens pinnar lades sedan horisontellt hässjeroer som man lade höet på. Höet packades på roan, och sedan lades en ny roa på höet. Detta gjordes tills 5-6 lager lagts.”

Det var kulturhistoriskt kunniga Emma som tog för givet att fredagstemat ”röda” handlade om hässjestänger. Men så är hon från Mora också.

Och på Blocket kan man hitta en sprillans ny hässja. I Mora förstås.

 

Publicerat i färg, fredagstema | Etiketter , | 20 kommentarer

Fredagstema: Röda

Egentligen valde jag fredagstemat Röda denna vecka i tron att kräftpremiären infaller i morgon, men det var visst förra vecka. Fast det gör inget, för då kanske det finns rapporter från de kräftpremiärer som redan begåtts. Längst ner finns en bildgåta på temat, samt en lista på övriga fredagsbloggare.

Röda färger är annars ett favoritkapitel. Svårhanterliga när man inreder, väljer kläder och skor, eller målar, men ack så oumbärliga! Konstnärer kan ju det där. Zorn visste var han skulle placera ett rött hårband, en stuggavel eller en varmröd reflex från brasan.

Sven Ljungberg också. I hans stadsbilder ser man ofta en röd trafikskylt eller rödklädda barn som ger liv åt ett vintermotiv eller gråmulen höstbild. Här är det ett uthustak som skymtar fram i allt det gröna på oljemålningen Kastanj från 1975.

Samma sak i trädgården där de röda blommorna ger intensitet åt rabatterna. Från de de tidiga kungsängsliljorna och sockblommorna till dillpionernas dansande huvuden.

 

 

 

 

Sedan trolldruvorna som man inte ska äta, bara beundra de klarröda klasarna i rabatten och studentnejlikorna som självsår sig snabbt över stora ytor. De gör sig nog bättre som halvvild färgklick någonstans i trädgården, än som rabattväxt, för den tar lätt över.

Något kräftfiske blev det inte för oss i år (heller). Men fiskats har det i alla fall i sjön och på denna bild kan den uppmärksamme betraktaren se att kräftfiske pågår.

Och här har vi de övriga fredagsbloggarna:

Byfånen, Gnuttan, Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, musikanta, Olgakatt

Publicerat i färg, fredagstema | Etiketter , , , , | 18 kommentarer

Välsorterat

Den lokala mataffären överraskar ofta. Både för det som finns och det som inte finns. Lammfärs, till exempel, det finns aldrig, inte lamm överhuvudtaget. Eller osthyvel. Hittade jag inte heller.

Jag höll nästan på att köpa en mandelkvarn i stället. Bara för att jag hade kunnat. Men å andra sidan har jag redan två mandelkvarnar så att jag hängde tillbaka den igen. Men kanske, kanske jag svarar nästa gång redaktörn frågar om det är något jag behöver från affären: ”Ja vill du vara gullig och köpa en mandelkvarn!” Det känns som en sådan oväntad husmorsreplik som jag så gärna skulle vilja få användning för.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 11 kommentarer

Färger och politik

Jo, det var det där med de olympiska ringarna och varför det inte syns några färgglada ringar i London – och därmed i TV-rutorna – utan bara sobert silverfärgade, vita eller emellanåt svarta. Vad har hänt med de gamla blå-gul-svart-röd-gröna undrade jag i förrgår. Och snabbt som en Bolt på hundra meter fick jag svar från svenska IOK att visst finns det ringar med färg.

Och det gör det ju, ser jag när jag kollar väldigt noga. Jag har ännu inte sett några vajande fanor, men väl en och annan serie med ringar i rätt färger. Eller nästan rätt.

Eftersom färger är symbolladdade har jag svårt att tänka mig att det är en slump att man tonat ner de ursprungliga färgerna, till förmån för likfärgade ringar.

Från början var det ju färgerna i de deltagande ländernas fanor som fanns i de fem ringarna. Och att de var fem ringar berodde på att fem världsdelar deltog. Och kanske på att de fyra färgerna blått, gult, grönt och rött, kompletterat med svart och på vit botten är så rent och enkelt.

I dag har det tillkommit ytterligare några fanfärger i världens länder, till exempel orange och lila. Och då löser man problemet i London med att använda just orange och lila som dekorfärger, tillsammans med enfärgade ringar.  Samt originalringarna lite här och där.

Eller hur har diskussionerna gått? Jag skulle så otroligt gärna ha velat vara med i mötena kring utformningen av symboler och färgval!

Publicerat i färg | Etiketter | 20 kommentarer

Writings on the wall

Poesi säljer inte så bra. Det är länge sedan en poesibok nådde bättre försäljningssiffror än en roman. Min gissning är att det är nästan 150 år sedan. Då sålde Tennysons Enoch Arden 40 000 exemplar första året (1864) och fortsatte sedan att komma ut i nya utgåvor.

Tennyson (ni vet: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten”) var omåttligt populär, folk vallfärdade till hans hem och köpte hans böcker så fort de kom ut. Många lärde sig hans mest populära dikter utantill och några av hans diktrader har blivit one-liners som har införlivats som sanningar eller ordspråk i engelskan, som ”’Tis better to have loved and lost than never to have loved at all”. 

Eller den här raden i dikten Ulysses: ”to strive, to seek, to find, and not to yield”.

Just den raden vann omröstningen ”Winning Words” i England förra året och har därför blivit en inskription på en mur inom de olympiska anläggningarna i London.”Kämpa på!” blir det väl i svensk översättning, på ett ungefär.

Så det passar ju bra att gratta honom till den olympiska upphöjelsen på hans 203:e födelsedag, idag.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, historia, Ord, Tävling | Etiketter , | 2 kommentarer

OS-mysterium

Den olympiska fanan presenterades 1914 av IOK-ledamoten Pierre de Coubertin, pappa till de olympiska spelen i modern tid.

Idén hade varit på tal ett tag och ett annat förslag hade också lämnats in av den svenske IOK-ledamoten Clarence von Rosen.

Jag har inte lyckats hitta von Rosens förslag, men kanske det var något i samma stil som affischen för Stockholmsolympiaden 1912, som von Rosen var mycket engagerad i. Samma tanke, med de svepande fanorna återkommer också i affischen för 1920 års olympiad i Antwerpen.

Pierre de Coubertins idé var att de fem olympiska ringarna skulle symbolisera de fem världsdelar som ”vunnits till den olympiska rörelsen”. De fem färgerna representerade alla de färger som fanns i de anslutna ländernas flaggor.

Jo visst, man brukar också säga att varje världsdel har sin färg. Europa/blått, Afrika/svart, Amerika/rött, Asien/gult och Australien med Oceanien/grönt. Men det var nog inte så det var tänkt från början, utan en friare blandning av färgerna på de olika nationernas fanor.

Fanan med de olympiska ringarna användes första gången i OS-sammanhang i Antwerpen 1920 och skulle ha firat 100-årsjubileum år 2020, vid nästnästa olympiska spel.

Men i London syns inga färgglada ringar till.

Vad hände?

Uppdatering söndag eftermiddag: Den svenska olympiska kommittén håller både helgöppet och hög servicenivå. Så här kommenteras min oro för de olympiska färgernas öde i London av pressekreteraren, Björn Folin: Färgerna finns kvar men i olika manér med färg som bakgrund går det av naturliga skäl inte att ha ringarna i färg. Mot vit bakgrund är ringarna alltid i färg som i den olympiska flaggan som vajar på alla olympiska arenor.

Det låter betryggande. Jag måste hålla utkik lite bättre, för hittills har jag faktiskt inte sett en enda olympisk flagga med de fem färgerna.


Publicerat i färg, historia | Etiketter , , , , , | 8 kommentarer

Fredagstema: Loppis

Även vår lilla ort håller sig numera med sommarloppis. Första loppissöndagen var jag där med barnbarnen. Sjuåringen (som är en stenhård förhandlare) satte igång att pruta. Försäljaren i just det loppisståndet hade ovanligt många lockande prylar, lämpliga för en sjuårig tjej.

Till sist förklarade försäljaren att han sålde prylarna för barnbarnens räkning och då kunde han ju inte pruta hur mycket som helst. Sjuåringens invändning kom blixtsnabbt:

– Jag är ju OCKSÅ barnbarn!

Men försäljaren tyckte inte att det räckte som argument för att sänka priserna ytterligare.

En tanke hade dock slagit rot hos sjuåringen och fyra veckor senare var det hon som sålde ut sina frånväxta barndomsprylar. Jag fyllde på med lite diverse och till sist blev det så att jag stod i ett loppisstånd i ortens centrum, medan sjuåringen kilade omkring bland de andra stånden och fyndade för de pengar hon fått in.

Jag brukar tycka att det är lite svårt att handla på loppis. Även om det är småsummor det rör sig om vill man ju inte komma hem med onödiga pryttlar. Man går förbi stånden med blicken fäst på prylborden, nickar som hastigast, men undviker samtal, eftersom det kan kännas oartigt att inte handla då. Med mina nyvunna försäljarkunskaper kan jag lugnt säga: Prata på! Inled samtal. Fråga. För inte sjutton förväntar man sig att sälja något. Eller kanske någon enstaka pryl. Det hela utvecklas lätt till en social grej, även mellan försäljare och det byts prylar mellan stånden.

Och när det börjar bli dags att packa ihop är de mer storskaliga försäljarna populära, de med släpvagn, för till dem kan man ge allt som man inte orkar bära hem igen!

Och så en klassisk loppisreplik, som dotterns kompis levererade när de som tonåringar sålde sina barnsliga prylar på loppmarknaden i Skärholmen. Hon hade tagit med sig taklampan från flickrummet till försäljningen och en spekulant tyckte att priset var väl högt. Då sade hon upprört:

– Men du förstår väl att den där lampan har ett väldigt högt affektionsvärde!

Kolla också vad övriga fredagstemabloggare skriver om samma ämne. Det kan dröja lite, men det brukar droppa in bidrag under fredagen eller lördagen:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

 

Publicerat i fredagstema | Etiketter , | 22 kommentarer

Det låsta rummets gåta 2

Med barnbarnens ankomst behövs av fler rum i huset på landet. En vägg, ett par dörrar och vips finns där två små sovrum. Som behöver tapetseras och fixas till. Jag tog ett par lediga dagar och satte igång. Dörrarna skulle målas så jag väntade med att sätta i dörrtrycken. Men jag insåg riskerna med att jobba i ett rum utan dörrtrycke, ifall dörren skulle gå igen av misstag. Med inlåsningen i dotterns lägenhet (gårdagens inlägg) i färskt minne såg jag till att jag skulle kunna ta mig ut. En kraftig skruvmejsel fungerar bra som ersättare för dörrhandtaget.

Det är lättare att tapetsera ett litet rum om det är tomt. Inga möbler. Släta fina väggar, inte en enda spik eller krok. Jag skruvade ner en väggfast hylla och bar ut den i rummet intill. Då attackerades jag av en geting och lade ifrån mig hylla och skruvmejsel (jo, DEN mejseln) och försökte jaga ut getingen med hjälp av en tidning. Den flög in lillrummet där jag skulle tapetsera; jag öppnade fönstret och fick ut den. Skönt! Men – ja ni förstår vad som hände när jag öppnade fönstret.

Dörren smällde igen bakom mig. Jag såg mig om. Skruvmejseln låg nu på bordet i rummet utanför och jag befann mig på övervåningen.

Grannarnas bil var borta. Det var långt till marken. Och där nere blommade mammas fina pioner. Att hoppa var uteslutet, men kanske jag kunde fira ner mig försiktigt. Gardinerna hade jag förstås plockat bort, så det enda tyg som fanns i rummet var de kläder jag hade på mig. Jag tog av mig de utslitna träningsbyxor som tjänstgjorde som arbetsklädsel. Band ena benet runt fönstrets mittstolpe och drog i det andra. Det knakade betänkligt både i byxor och fönster. Nej, det skulle inte funka.

Men fönsterhaken då? Den där platta mojängen skulle kanske passa i låset? Det gick lätt att dra loss den (jo just detta fönster väntar på renoveringsinsatser) och även om den var för bred för att passa i låset kunde det kanske fungera, tack vare att den är lite rundad i nosen.

Låset var för trögt och jag klarade inte att vrida om fönsterhaken hela vägen. Men jag kunde i alla fall konstatera att det skulle fungera om jag bara kunde få bättre grepp eller mer kraft i vridmomentet.

Och ser man på. Jag hade ju glömt att skruva bort en lampkrok i taket! Då kunde jag använda den att vrida med. Det hade gått hur bra som helst att öppna dörren om den inte öppnats inåt.

Jag behövde något att dra med. Att klösa med naglarna eller försöka bända med glasögonskalmen i dörrspringan var ingen idé. Jag lade mig på golvet för att tänka. Kanske skulle jag försöka hoppa trots allt? Då fick jag syn på en liten krok under fönsterbrädan. Skruvade fast den i dörren och kunde lirka in pekfingret i kroken och dra, samtidigt som jag vred om fönsterhaken!

Mitt råd är: gå aldrig in i ett rum som saknar dörrtrycken utan matsäck och mobil. Och ta gärna med en verktygsväska, för man vet aldrig.

Här är en bild på pionerna, som slapp bli massakrerade.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 19 kommentarer

Det låsta rummets gåta

Deckarförfattare gillar att placera personer, gärna döda, i ett låst rum som av allt att döma låsts inifrån. Efter att personen dog. Och så kommer det en komplicerad förklaring på hur det hela gick till och förut tappade jag intresset halvvägs, för det brukar vara lite krångligt. Numera läser jag lystet om varje liten detalj, eftersom jag anser att jag är specialist på området. (Och om ni undrar hur jag kom att tänka på detta är det bara att kolla förra inlägget.)

Första gången var när vi hyrde ut dotterns lya intill vår lägenhet. Hon reste bort och det verkade vara en bra idé att hyra ut under tiden. Så jag skaffade låsbleck och sånt behövdes för att försegla dörren mellan lägenheterna.  När jag installerat allt tryckte jag igen dörren mellan hennes krypin och vår lägenhet, från hennes håll. Här skulle ingen ta sig in!

Så var det bara att gå tillbaka till vår lägenhet, via hennes ytterdörr. Men jag hade inte tänkt på att hon hade låst sin ytterdörr med sjutillhållarlås och att nycklarna hängde i vårt nyckelskåp. Utom räckhåll, på andra sidan om den numera barrikaderade dörren. Äsch, jag får ringa en låssmed, tänkte jag. Men min mobil låg i vår hall, ungefär en halvmeter från den mycket låsta mellandörren.

Ingen panik, tänkte jag (lätt panikslagen, eftersom jag var ensam i stan) i värsta fall får jag fira ner mig med hjälp av lakanen. Lakanen? Shit! Dem hade hon ju tvättat och lagt in i vårt linneskåp. Äsch, tänkte jag, förr eller senare kommer redaktörn hem från landet och under tiden får jag väl leva på kattmat. Kattmat? Ingalunda. Hon hade städat ordentligt och tömt kylen på allt ätbart. Inget matnyttigt någonstans, inte minsta brödbit.

Hänga sig ut genom fönstret och tillkalla brandkår? Vänta tills någon passerar på gatan, som man kan be ringa redaktörn, så att han tar sig tillbaka till stan? Det skulle ta tid och egentligen var ju jag också på väg till landet. Bryta upp dörren? Ja!

Observera att dörren på bilden inte har med berättelsen att göra. Det är bara ett försök att illustrera den där rörliga delen – som jag kallar låstillhåll – som jag egentligen inte vet vad den heter.

Min barrikadering hade sina brister. Den byggde på att ingen skulle inse att det var möjligt att trycka tillbaka låstillhållet som jag gömt bakom ett kraftigt låsbleck. Själva manicken, den som passar in i en liten holk i dörrkarmen, var manipulerbar, med rätt verktyg.

Rätt verktyg var en kraftig stålbygel till bokhyllan Nisse, (OBS Interiör, 1982) som jag monterade isär. När jag pressade bygeln uppifrån, bakom låsblecket in i dörrspringan, lyckades jag lirka upp dörren. Frihet!

Tror ni att jag lärde mig något av detta? Ja lite, kanske. Men inte tillräckligt. Fortsättning följer i nästa blogginlägg.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 15 kommentarer

Hur jag lyckades bli dagen samtalsämne i fikarummet på Björkmans Bil

Den här skönheten är en Saab 900i Jubileum, från 1987. Jubileum eftersom Svenska Aeroplan Aktiebolaget (=SAAB) bildades 1937. Jag har tillfällig vårdnad om den medan dottern är bortrest.

Jubileumsbilen har finesser som farthållare, taklucka, sitsvärmare, skinnklädsel och mörkgrå lack med ”veteaxet” på långsidan.

Skönheten har dock med åren blivit lite bekväm av sig och vill helst rulla igång i en nerförsbacke. Lite opraktiskt i längden, så jag beslöt testa om det kanske skulle fungera bättre med ett nytt batteri. Och oj vad pigg hon blev!

Själva batteribytet fixade Björkmans bil i Avesta på nolltid och så var det bara att köra iväg med en startvillig bil, som kändes som ny. Jag blev lite övermodig och stannade vid en affär, utan att parkera i nedförslut och när jag kom ut igen gick det förstås inte att starta. Det gick inte ens att sätta i nyckeln. Det var helt omöjligt, så jag ringde till Björkmans bil som gav några goda råd om att försöka vrida lite till vänster och sånt.

Gick inte. Gick inte att få i nyckeln i startlåset.

Björkmans bil ställde då den berättigade frågan om jag använde rätt nyckel. ”Jodå, en nyckel med svart huvud och långt ax, med en skåra i mitten och så en mindre nyckel som går till tanklocket. Visst är det rätt nyckel!”

”OK, jag kommer”, säger då den lika tålmodiga som tjänstvilliga reparatören. Och inom tio minuter kommer han verkligen. Sätter sig i förarsätet och jag ger honom den trilskande bilnyckeln. Han kastar en snabb blick på den och konstaterar att det inte är någon bilnyckel.

”Inte bilnyckel… Jo, det är det ju… eller… Ååååh NEJ!” Jag hade försökt att starta bilen med cykelnyckeln. I djupet av den alltför stora handväskan hade bilnycklarna gömt sig.  Som jag skämdes! Bad om ursäkt. Skämdes lite till och undrade hur jag skulle göra med betalningen för utryckningen. Men Björkmans bil sade ”Äsch, det kostar inget!”

Det är inte första gången jag får service långt utöver vad man kan förvänta sig och det händer alltid i Avesta. Det går alltid att ordna en tid för akuta bilproblem och det finns alltid en lånebil om man behöver det.

Vi har helt enkelt slutat serva bilen i Stockholm och ser till att sköta allt sådan här i Avesta. Snabbare, bekvämare, trevligare och troligen billigare.

Men här nycklarna är väl så gott som identiska? Visst är dom lika som bär?

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 36 kommentarer