Under advent har man kunnat man roa sig dagligen med en tävling på Den skrattande språkpolisens hemsida. Den är mycket finurligt upplagt. Man får ett antal ledtrådar, t.ex. en parafras på en känd text. Det gäller att lista ut vem som gjort den och dessutom ska man svara i kommentarsfältet på ett så inlindat sätt att man inte ger uppenbara tips till de medtävlande. Så här kan en ledtråd se ut, i förkortat skick:
”Jag har en sådan dålig relation till min mamma att jag har valt att bortse från det hon säger. Vad anbelangar min fader så är jag rädd att situationen är densamma. Båda två har påpekat att jag agerar på ett för dem oacceptabelt sätt, men jag måste nog säga att jag blir tvungen att nonchalera dem båda, trots att de är mina dagars upphov. /…/ Adjö. Jag menar det verkligen. Adjö.”
Fullständigt solklart, eller hur? Det måste bara vara Jesus! Jag hoppade in i kommentarsbåset och skrev ”Jisses vad svårt”. Sedan gottade jag mig åt alla andras galna gissningar: Buffalo Bill, Madonna och jag vet inte allt. Facit nästa morgon avslöjade att det inte alls var Jesus utan Magnus Uggla. Ledtråden var en omskrivning av hans låt ”Jag skiter” (i morsan, och jag skiter i farsan, dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i.)
Så där är det ofta. När facit kommer inser man att det var inte Edit Piaf utan Hjalmar Söderberg. Inte de tre vise männen utan Magnus, Brasse och Eva…
Så har begreppet Blåsippa uppstått. Det innebär att man blint tror på sin egen teori, trots att det riktiga lösningen ligger där i öppen dag. Någon var fast övertygad om att det var ”Blåsippan ute i backarna står”, vilket det inte var, utan Einstein.
Begreppet är användbart i fler sammanhang. När jag läser en sammanställning om hur nio olika personer gripits i Göteborg som misstänkta för att ha planerat mord, eller terrorhandlingar, baserat på avlyssning och på polisens tolkningar av vad man hört, då tänker jag blåsippa. När jag läser om hur Säkerhetspolisen och Rikskriminalen enligt den nya FRA-lagen ska få övervaka det vi skriver på nätet, då tänker jag att det finns en risk att blåsipporna kommer att stå som spön i backen.
Ett minimikrav borde vara att alla som ska arbeta med detta borde genomgår minst fem adventskalenderperioder hos den Skrattande språkpolisen, som ett obligatorisk inslag i utbildningen. Först efter det kommer de att inse hur lätt det är att bita sig fast vid en felaktig teori, hur svårt det är att upptäcka andra alternativ när man väl fått upp ett spår, hur riskabelt nära till hands det är att man gör en blåsippa.
