Huvudhoppande

Postat den 17 januari, 2012 av Karin

När jag följde en skrivarkurs på nätet, hände det att vi fastnade i någon detalj. Kursen var på engelska, vilket gjorde det både lättare och svårare. Lättare eftersom skrivuppgifterna ibland var väldigt personliga och då gick det bättre att släppa censuren på ett annat språk. Men svårare ta ut stegen ordentligt; det kändes ibland som att springa maraton i snäv kjol och höga klackar. Kursuppgiften var helt enkelt att skriva en roman, 50 sidor per pass, 300 sidor totalt.

Liza verkade tveka...

Liza verkade tveka...

”Liza seemed to hesitate”, skrev jag i en text. ”Liza verkade tveka.” En av kurskamraterna undrade varför jag inte bara skrev: ”Liza tvekade”. En annan kurskamrat svarade omedelbart att det måste stå ”verkade tveka” eftersom scenen inte skildrades från Lizas perspektiv. Skildringen var i tredje peson, berättad ur den manliga huvudpersonens synvinkel.

Och om det var det något som man verkligen hamrade in under denna kurs, så var det att man måste hålla ordning på sitt berättar-perspektiv, sin Point Of View eller POV. När det såg ut som om Liza tvekade, kunde huvudpersonen alltså inte veta om Liza bestämt sig för att sitta tyst en stund för att psyka honom, eller om hon faktiskt tvekade. Därför skrev jag ”Liza verkade tveka”. Kurskamraterna delade upp sig i två läger, två för, två emot ”verkade”. Handledaren tyckte att jag kanske drev POV-purismen lite väl långt, men vore det i så fall inte bättre att beskriva hur en tvekande person beter sig? (Show, don’t tell, ni vet.) Hur det blev till sist? Det blev ”Liza granskade sina naglar”.

Jag kom att tänka på den episoden när jag läste senaste numret av 10-tal där Jan Henrik Swahn skriver en intressant artikel om hur texten kommunicerar med sina läsare. Där tar han också upp frågan om varför deckarförfattare är så ointresserade av att hålla ordning på sin POV. Varje debuterande romanförfattare är noga med berättarperspektivet, men inte deckarförfattarna. Varför envisas de med ”head hopping”; varför hoppar de från huvud till huvud hela tiden? Intressant artikel som man kan läsa i 10-tal nr 7 2011.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Ord, Språk | Etiketter , , | 7 kommentarer

Sverigekarta

Postat den 16 januari, 2012 av Karin

Hittade en fin Sverigekarta på nätet. Den är gjord av Anjo som bloggar om… om … Sverigekartor, bland annat. Rätt träffande, men själv tycker jag nog att Slussen-området är lite underdimensionerat.

Journalisterna på New York Times tar upp Dalarna på sin lista över platser i världen som bör besökas, så någon liten dalahäst i gränstrakterna mellan skog, vargar och varulvar vore väl också på sin plats.

Publicerat i Att tolka, Debatt | 9 kommentarer

Den där kulturvänstern – vilka är det?

Postat den 15 januari, 2012 av Karin

Vilka är det som ingår i den där ”kulturvänstern”? Det skulle P1 svara på i programmet God morgon världen i dag, men där sade man i stort sett bara att det är en sådan rusning mot den politiska mitten att kulturvänstern tunnats ut och att det är långt färre kulturskribenter med vänsteråsikter idag än för tio år sedan. Den person som framhölls som typisk kulturvänster blev till sist chefen för lilla Teater Brunnsgatan Fyra, Martina Montelius.

Men Kulturslussgänget då, dem som Bengt Ohlsson inte vill tillhöra, för att han tröttnat på att vara vänster, vilka är de? Det är bara att kolla vilka som skrivit under förslaget och då blir man lite fundersam. Många namn är nya för mig, andra är välkända, men långt ifrån alla är vänster.

Undrar vad de tycker om att få etiketten ”kulturvänster” klistrad på sig. Ann Katrin Pihl Atmer, till exempel, som arbetat på arkitekturmuseet och skrivit om olika arkitektämnen, alltifrån sportstugor och grosshandlarvillor i skärgården till Ragnar Östbergs storverk Stadshuset. Boken om Stadshuset är en gedigen sak på 580 sidor med många bilder. Men några ledtrådar om författarens politiska hemvist ger den inte.

Ett annat namn som finns bland undertecknarna är professor Bengt O H Johansson, som i många år skrivit och undervisat om 1900-talets svenska arkitektur- och stadsbyggnadshistoria. Kulturvänster? Ingen aning. Och så har vi folkpartisten Olle Wästberg, fd moderaten, numera kristdemokraten Anders Wijkman, krögaren Erik Lallerstedt och VDn för Stockholms auktionsverk, Niclas Forsman och många fler som jag inte alls vet var de hör hemma.

Kulturslussen har protesterat i ett föga uppmärksammat inlägg i DN och påpekat att de är en opolitisk organisation. Desto sorgligare att Bengt Olsson och DN tillsammans hjälper stadshusmajoriteten att rycka på axlarna åt en kunnig och engagerad opinion genom att avfärda den som ett gäng malätna almkramare, hopplösa drömmare och orealistiska önsketänkare; ”kulturvänster”, ni vet!

Uppdatering 16 januari: ”Har man insett att man inte måste vara vänster är det ju lätt att tro att man ska vara höger. Då har man ännu inte nått fram till den verkliga insikten: som skribent ska du inte vara politisk. Du ska inte tillhöra någon gemenskap överhuvudtaget. Du ska vara ensam. Där börjar allt.” Skriver Håkan Lindgren i GP

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , , , , | 8 kommentarer

Benkefejden for dummies

Postat den 13 januari, 2012 av Karin

Jag har försökt att förstå vad Benkefejden handlar om, men det är ju inte alldeles glasklart vad Bengt Ohlsson egentligen ville med sin tresidiga drapa i DN den 4 januari. Att följa debattens dyningar är inte heller lätt. Men här är i alla fall några citat. Vassegoda.

Fredrik Wirtanen: ”Ohlson verkar ha sovit de senaste sex–tio åren och missat att Stockholm, och övriga landet, blivit höger.”

Viktor Barth-Kron: ”Vilka grupper och tankesätt slåss om framtidens (eller till och med nutidens) formuleringsprivilegium, i det nya landskapet? En hel del, om man ser efter. Ledartröjan innehas utan tvekan av det vi kan kalla Blondinbellahögern.”

Sisela Lindblom: ”Det verkar vara Ohlssons uppgift i samtiden, en satir över folk som försöker engagera sig.”

Sven Wollter: ”Han tycks ha hamnat i dåligt sällskap med folk som inte tar någonting på riktigt allvar. Det är kanske där skon klämmer. Att Ohlsson blir lack på folk som tar saker på allvar.”

Dan Wolgers: ”Ohlsson skriver ordagrant ’Jag testade att tänka: det kommer nog att ordna sig med Slussen. Det kommer att bli bra.’ Ett sådant privat experiment utslungat i offentligheten är inte ens att bara gilla läget – det är att utöva underlåtenhetsmakt.”

Marianne Lindberg De Geer: ”Om Ernst-Hugo Järegård hade gjort Bengt Ohlssons text till en scenföreställning hade det blivit en bitter satir över Joseph McCarthy som ståuppfigur.”

Åsa Linderborg: ”Bengt Ohlsson är långtifrån den marginaliserade outsider han vill göra sig till. Hela den globala borgerligheten sjunger samma visa.”

Carina Rydberg: ”I ett kommunistiskt samhälle brukar det i och för sig inte finnas någon motståndarsida. Och inom kulturvänstern ska det tydligen inte heller finnas någon sådan. Det är därför Ohlssons artikel är så genial. Han får exakt den reaktion han efterlyser – och den reaktionen bekräftar hans tes: Inom kultursfären är det politiska taket lågt.”

Linda Skugge: ” Bengt Ohlsson, fantastiskt att du kom ut. Nu hoppas jag att alla andra som inte har vågat göra samma sak törs ta steget. Det är så ensamt här i kulturhögern, gör oss sällskap. Kom ut!”

Ulf Frödin kommenterar Benkefejden i DN idag på sitt eget sätt.

Jag har säkert missat en massa kommentarer. Och eftersom det är Strindbergsår i år kan man gott ta en titt på Strindbergsfejden också. Det var en holmgång som heter duga, det.

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Debatt | Etiketter | 6 kommentarer

Att gjuta olja

Postat den 12 januari, 2012 av Karin

Dags att se över bilen och förbereda sig för ett ytterligare ett par månaders varierande kyla.

Den här reklamen har jag dock inte hittat på den närbelägna servicestationen utan på den utmärkta sajten skrivihop.nu som tyvärr är inaktiv sedan länge. Men exemplen finns kvar för dem som vill studera särskrivningarnas märkliga värld.

Skulle man själv ha en tendens att särskriva i onödan kan jag tipsa om en enkel metod som kanske hjälper. Klistra fast en påminnelselapp på mellanslagstangenten så att du tvingas tänka efter varje gång du använder den. Så här:

Gå gärna in på skrivihop.nu-sajten också och titta på några avskräckande exempel, som de här nedanför – det finns mycket, mycket mer. Men bara denna lilla samling är nog för en rätt ruggig historia om en skum tomte som börjar nacka naprapater när en blyg same binder honom för att hindra att det blir mer än ett styck mord. Och så röker man fritt och berusar sig på jäst svamp och – ja, kort sagt är det ingen lämplig miljö för barn.

HUGG ORM
BRUNSTENS BATTERIER
SKUM TOMTE
RÖK FRITT
SLÄNG GUNGAN
NACKA NAPRAPATERNA
BIND GALEN
JÄST SVAMP
ETT STYCK MORD
SKYGG LAPP
HÅLL PLATSEN
MORGON ROCKAR
SUPER UNDER STÄLL

Publicerat i Att skriva, Ord, Språk, Språkpolisen | 15 kommentarer

Sparkjärn, medstöd, medorm, sparkorm?

Postat den 11 januari, 2012 av Karin

Gårdagens sparkinlägg leder till klarhet i en fråga som jag undrat över länge. Inte så att jag våndats och legat vaken om nätterna, men då och då, särskilt vintertid, brukar jag undra vad den där behändiga manicken heter som man sätter på sparkmedarna så att man står stadigare på dem.

Nu verkar det enligt expertisen (”Hyttfogden”) vara så att den kallas sparkjärn. Det låter riktigt rimligt och bättre än de gissningar som jag hört under åren. Medstöd är på något sätt för vagt. Jag har svårt att tänka mig att man kunde gå in på ortens järnhandel och be att få ett par medstöd. En medorm är i så fall mer måleriskt, eller sparkorm. Men jag gillar ändå sparkjärn bäst, sakligt och liksom självklart.

Sedan förstår jag av en annan kommentar (”Miss Gilette”) att det anses lite eljest, eller till och med mesigt, att använda sparkjärn. Hon tänker minsann susa fram utan sparkjärn med hjälp av sina nyinköpta dubbar. Men kära nån, vad händer då när medarna skär ner en aning? Jo det slår obevekligen stutt, som det heter i våra trakter. Tvärstopp! För när medarna skär ner når broddarna underlaget och gör precis det de ska: bromsar. Med ett sparkjärn kommer man däremot upp lite till från vägbanan och då funkar det med broddar om det inte är hopplöst väglag så att medarna skär ner jättemycket, men då måste man å andra sidan bära sparken i alla fall.

Publicerat i Ord, Språk | 12 kommentarer

En tomflaska, rödsprit, ett snöre, tändstickor… vad blir det?

Postat den 10 januari, 2012 av Karin

Tänk er att ni ser några pojkar ivrigt sysselsatta med en tomflaska, lite bensin rödsprit, ett snöre och tändstickor. Skulle ni inte ingripa? Tillkalla ordningsmakt? Springa därifrån fort som sjutton. Och vad skulle hända med pojkarna?

Det låter ju rätt farligt – och var det nog också, när det begav sig. Jag har haft anledning att fundera över den där scenen, eftersom jag träffade en gammal skolkamrat i mataffären häromdagen. Vi kom att prata om förr i tiden. Oplogade vägar, mörkt om vintern när man skulle till skolan. Hade man tur var det såpass hård skare på snön att man kunde åka spark, annars var det skidor som gällde.

Och så berättade han hur brorsan hade fixat lyse på sparken, genom att använda just de där attiraljerna.

Don’t try this at home!

Brorsan dränkte in ett snöre i bensin rödsprit, lindade det om en flaska och tände på. Då sprack flaskan jämt och fint där snöret suttit och så var det bara att sätta en ljusstump i botten på flaskan och tända. Voilà, sparklyse.

Riktigt hur brorsan fick fast flaskan visste inte min skolkamrat. Vi funderade lite kring det men kom fram till att den nog måste bindas fast på något sätt. Ståltråd kanske? Eller vad säger sakkunskapen?

Uppdatering: En uppmärksam läsare påpekar att bensin är helt fel och alldeles för farligt. Rödsprit ska det vara! Men kanske ändå inte något man ska testa hemmavid utan sakkunnig vägledning?

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 20 kommentarer

Rita som en sexåring

Postat den 8 januari, 2012 av Karin

”Hela mitt liv har jag strävar efter att rita som en sexåring”, lär Picasso ha sagt. Man förstår vad han menade när man ser sexåringar i farten. Fyra- och femåringar också för den delen.

Och vad ska man då säga om en nästan-femåring som ritar som Picasso. Vad händer sedan? Velasques vid tio och Rembrandt vid femton?

Detta alster är ett samarbete. ”Jag gör ett mönster”, säger hon som fyller fem i april, ”så får du färglägga”. Hon har just upptäckt att spiraler är kul så sådana förekommer nu på de flesta teckningar.

Jag färglägger hennes bild och sedan ritar jag något som hon får färglägga. Men hon vill gärna bestämma motivet. ”Minns du kungen som var arg?” undrar hon.

Visst minns jag det. Det var väl ett år sedan då jag fick beställning att rita en arg kung. När jag undrade varför han var arg fick jag veta att det var för att han inte fått något kaffe. Nu var det samma kung som skulle ritas igen, tillsammans med sin familj:

”Det ska vara prinsen och prinsessan och kungen när han är arg och så kungen när han är glad igen och då har han kaffe i handen. Men ingen drottning. Hon får inte plats.”

OK, det är bara att rita på även om man är lite osäker på hur arga kungar ska se ut. Jag fick vissa instruktioner om klädsel och annat och så här blev slutresultatet. Kronorna har min ritkompis kompletterat med. Det var viktigt att prinsessans krona var högst. Dessutom har alla fått varsin födelsedagsmånad. Jag fick lite kritik för att prinsessan ser påver ut. ”Det ska ju egentligen vara girlanger och rosetter också.”

Publicerat i Att rita | Etiketter , , | 8 kommentarer

Tänka sig…

Postat den 6 januari, 2012 av Karin

Här sitter Tanken och deppar vid Erik Gustav Geijers fötter i Universitetsparken i Uppsala. Kanske hon känner på sig att det går utför? Eller kanske hon är missnöjd med placeringen.

Idag vaknade jag till radions nyhet att man tänker sämre när man fyllt 45, enligt en vetenskaplig tidskrift. Man skulle ju kunna bli lite nedslagen av ett sådant besked, men det fick mig i stället att undra hur undersökningen ser ut och om den där korta summeringen i radioprogrammet verkligen stämmer. Och, förstås, hur gammal undersökaren själv är. Det var framförallt slutledningsförmågan som blev sämre efter 45.

Det vore intressant att veta hur man mäter. Jämför man samma personer över tid eller jämför man grupper med 20- åringar, 30-åringar osv? Hur handskas men i så fall med att de haft olika skolgång? Jo, jag vet, det är väl bara att försöka få tag i den där tidskriften som man refererade till och sätta sig in i frågan.

Eller strunta i det och njuta av en god bok i stället, som till exempel Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman (född 1933) som är det smartaste och roligaste jag läst på länge.

Uppdatering: Skogsgurra har letat upp en artikel om studien:  Det visade sig vara bland engelska regeringstjänstemän som man utfört studien. Hur det ev kan ha påverkat resultatet finns det funderingar om i kommentarsfältet.

Mera uppdatering: Här är artikeln i British Medical Journal  Den goda nyheten som man glömde nämna i radiosammanfattningen är att en tredjedel av de undersökta inte hade någon försämrad hjärnkapacitet alls vid sjuttio års ålder. Men då vill man ju gärna veta varför? Var den tredjedelen sådana som gjorde karriär? Berodde det i så fall på ”bättre hjärnor” eller förblev de mer alerta tack vare nya utmaningar? Förhoppningsvis följer man upp det.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , | 8 kommentarer

What’s left?

Postat den 5 januari, 2012 av Karin

Bengt Ohlsson var en gång en skribent som strosade omkring som en outsider och gjorde intressanta iakttagelser om verkligheten. Sen blev han framgångsrik och skrev en vemodig krönika i DN för några år sedan, där han konstaterade att det där med outsider och underdog inte riktigt fungerade längre.

Upp till kamp emot... alla som är dumma

Nu finns hans tankar på framsidan i DNs kulturbilaga och på tre sidor inuti tidningen. Han är väldigt irriterad, men det är lite oklart varför. För att folk inte förstår att finansborgarrådet i Stockholm är precis lika mycket värd som en papperslös afghansk flykting? För att de där vänstermänniskorna som skrivit på förslaget om Kulturslussen – Benny Andersson till exempel – inte gillar entreprenörskap. För att man som konstnärligt verksam ”inte får vara höger”.

Kulturslussengruppen ville att han skulle ansluta sig till deras idé. Med så många kändisar på en och samma lista var han förstås ett ögonblick frestad att kliva ner i strömmen och låta sig svepas med, erkänner han. Men se, det gör han inte. Han är minsann inte den som hörsammar modeåsikternas locktoner. Och med den analysen som underlag vägrar han med högburet huvud att sälla sig till dem som klagar på Nya Slussen.

Men? Man kan väl tycka att Kulturslussen har brister utan att för den skull tycka att Stadshusförslaget är bra. Man kan tycka att det verkar onödigt dyrt att bygga en helt ny konstruktion när det verkar gå lika bra, eller bättre, att renovera. Man kan tycka att det vore intressant att få veta om det skulle kunna räcka med ett par, tre miljarder i stället för åtta, kanske tio miljarder. Man kan tycka att det vore bra om man fick garantier för att Nacka, SL, staten, länen runt Mälaren och andra intressenter verkligen tänker betala sina delar av Nya Slussen, vattenreglering,  bussterminal och annat. Gör dom inte det kommer det att kosta femton miljarder eller mer. Det är varken höger eller vänster att vilja få bättre klarhet i sådana frågor.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 11 kommentarer