En tomflaska, rödsprit, ett snöre, tändstickor… vad blir det?

Tänk er att ni ser några pojkar ivrigt sysselsatta med en tomflaska, lite bensin rödsprit, ett snöre och tändstickor. Skulle ni inte ingripa? Tillkalla ordningsmakt? Springa därifrån fort som sjutton. Och vad skulle hända med pojkarna?

Det låter ju rätt farligt – och var det nog också, när det begav sig. Jag har haft anledning att fundera över den där scenen, eftersom jag träffade en gammal skolkamrat i mataffären häromdagen. Vi kom att prata om förr i tiden. Oplogade vägar, mörkt om vintern när man skulle till skolan. Hade man tur var det såpass hård skare på snön att man kunde åka spark, annars var det skidor som gällde.

Och så berättade han hur brorsan hade fixat lyse på sparken, genom att använda just de där attiraljerna.

Don’t try this at home!

Brorsan dränkte in ett snöre i bensin rödsprit, lindade det om en flaska och tände på. Då sprack flaskan jämt och fint där snöret suttit och så var det bara att sätta en ljusstump i botten på flaskan och tända. Voilà, sparklyse.

Riktigt hur brorsan fick fast flaskan visste inte min skolkamrat. Vi funderade lite kring det men kom fram till att den nog måste bindas fast på något sätt. Ståltråd kanske? Eller vad säger sakkunskapen?

Uppdatering: En uppmärksam läsare påpekar att bensin är helt fel och alldeles för farligt. Rödsprit ska det vara! Men kanske ändå inte något man ska testa hemmavid utan sakkunnig vägledning?

Det här inlägget postades i Att tolka och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

20 svar på En tomflaska, rödsprit, ett snöre, tändstickor… vad blir det?

  1. Skugsgurra skriver:

    Oj! Bäst att gripa in och rätta lite så det inte sker olyckor.

    Bensin och flaska. Det blir ju molotovcocktail. Spring! Och prova inte hemma.

    Flicka och flaska – tja?

    Rödsprit, bomullsgarn/simpelkort och flaska. Det kan du göra små fina lyktor eller glascylindrar med. Och små trattar av överdelen. Återbruk mit Pfiff, som tysken säger.

    Grejen är att man lindar ett snöre som är dränkt i sprit exakt där man vill ha brottet. Tänd på och se till att ha en pyts med kallt vatten. Gärna snöblandat för riktigt kallt. När snöret brinner runt om ska man snabbt trycka ner alltet i pytsen så att man får en snabb temperatur ändring så att glaset spricker. Samma fenomen som gör att glas spricker när man häller het vätska i kallt glas. Bara mindre slumpartat när man kör med snöre.

    En variant är att linda en motståndstråd runt flaskan och skicka på ström från exempelvis ett bilbatteri. Och kyla. Samma sak.

    Googla ”cutting glass bottles” för många flera varianter. Glasskärare för brottanvisning och varmt/kallt vatten verkar funka ändå bättre.

    Så nu blir det glashytta i Tvåbo? Glasmålning kanske?

    Fantastisk spark! Erlands?

    • Karin skriver:

      Fast hur fick du fast sparklyktan på sparken? Och var? Bertil K som var mycket imponerad av din uppfinningsförmåga hälsar!

  2. Skugsgurra skriver:

    Ingen aning. Din illustrerade metod känns lite tveksam dock.
    Den som har spark göre första försöket. En spark var ju en alldeles suverän grej. Transportmedel på vintern och trädgårdsmöbel på sommaren.
    Vi har nog påverkats av modeströmningarna lite för mycket och har ingen spark numera. Tror jag.

  3. Miss Gillette skriver:

    I norra Sverige åks det spark som jag minns att man gjorde här när jag var liten och vägarna vare sig grusades eller sandades. Uj vilken bra grej! Nu för tiden får man vara snabb om man ska lyckas få sig nån enstaka sparktur om vintern. Då får det bli en ren nöjestur på en nattlig landsväg här intill som ibland kan frysa till när snösvängen sover. Eller så får man ge sig ut på en sjöis. Men det går inte att planera tillvaron kring sparken som fortskaffningsmedel längre och det är förbannat synd.

    • Karin skriver:

      Ja vilken makalöst allsidig grej, att hänga matkassar på, att skjutsa ungar på, att bilda långa sparktåg med tillsammans med andra och rejsa nedför backarna, att sitta på i marssolen och äta matsäck…

  4. Kicki skriver:

    Och så var det den unge mannen från Skottland som åkte bil hem från skidspåret i skumrasket och såg folk med sparkar efter vägen och frågade Why are they walking whit chairs?

    • Karin skriver:

      Fick han någonsin pröva att åka spark själv, undrar jag ibland.

      • Kicki skriver:

        Jodå, han fick t o m åka på isen vid badet, på vägen dit for han iväg som ett huj. Men när han sladdade runt på isen och det knakade till så var han plötsligt på land igen.

  5. hyttfogden skriver:

    Johoodå vi har visst en spark – en stor tung rackare som jag hade framme förra vintern och gnessade iväg upp mot landsvägen med för att hämta posten. 350 meter enkel resa. Den hade stått i magasinet och medarna hade rostat men med en liten hammare slog jag snabbt bort rosten som föll i stora flagor. Ett sparkjärn – en sån där liten mojäng som ser ut som en slingrande orm – sattes på ena meden och ekipaget var komplett.
    Varning utfärdas för att försöka åka i nerförsbacke när svallisen lagt sig!

    • Skugsgurra skriver:

      Va? Detta måste ha skett helt utan min medverkan. För såå dåligt minne tror jag inte att jag har – eller?

    • Karin skriver:

      Jamen det är ju klart att det has spark. Låter som en en riktig goding dessutom. Och sparkjärn? Är det så den heter, den där ormen. Det har jag undrat mycket.

    • Miss Gillette skriver:

      Sparkjärn! Pah! För veklingar! Den enda som hade det när jag var liten var moster Rut, som var lite egen. (Fast hon var inte _min_ egen moster, om jag säger så.)

      Nä, allvarligt: sparkjärn är antagligen väldigt praktiskt. Jag lär dock inte montera några på våra sparkar eftersom jag är van att sparka utan. Däremot har jag köpt broddar!!! för att kunna sparka på is utan att se ut som Disneys Pluto. Det kändes revolutionerande, kan jag avslöja, nästan som om en av mina parallella personligheter tittade fram där bland apotekshyllorna. — Vafalls? Vanedjur? Jag? Pah.

  6. Skugsgurra skriver:

    Jag hade ett majorhaveri för några dagar sedan (detta har inget med sparkar eller flaskor att göra) och när jag äntligen kom igång med dataapparaten så heter jag tydligen Skugsgurra. Jag råkade se det alldeles nyss och undrade lite irriterat vem som försökte likna min signatur. Det var jag själv, visade det sig. Fortfarande irriterad. Verkar bara vara på rita-och-skriva. Är det något som värdinnan kan åtgärda? Eller ska jag försöka på den här sidan? Det är stor risk att dataapparaten går sönder igen. Dom har blivit väldigt bräckliga.

  7. huttfogden skriver:

    Skogs försök ändra i adressen ovanför kommentatorsrutan

  8. huttfogden skriver:

    Skugs – kolla namnet ovanför kommentatorsrutan

  9. Skogsgurra skriver:

    Tänk så urspårat det har blivit! Jag var med och byggde de första mikroprocessorbaserade mätgrejerna i det här landet. Hårdvara, programmering – rubbet. Och nu är jag rädd för ett bloggprogram. En riktigt rejäl suck är på plats här.

    • Karin skriver:

      Hej och hå, Hyttis och Huttis såväl som Skogs och Skugs! Jag tycker det blev rätt kul med namnförvirringen.

      Någon namnkapning är det inte kan jag lova.

  10. Miss Gillette skriver:

    Huttfogde! Vilken alla tajders titel! Armen i vinkel!

  11. Skogsgurra skriver:

    Allt OK. Inte rädd längre.
    Värdinnan inte misstänkt.
    Var egenstrul.

Kommentarer inaktiverade.