Det finns inte så mycket skrivet om alla de personer som blivit ingredienser i en hop- plockad fiktion i någon författares verkstad. Om dem som genom sina liv och slumpen blivit skönlitterära råvaror och eventuellt fotnoter i litteraturhistorien, om det råkar vara en tillräckligt känd författare som skrivit boken.
Nu har Kerstin Ekman behandlat just det ämnet på sitt lysande sätt i Grand Final i skojarbranschen, där det är ett av många teman om författandets villkor.
”Där kastas försvarslösa människor ut ur det som kanske inte var något Eden, men i alla fall ett liv. Fördömda och klädda i morgonrockar eller lindrigt rena kalsonger drivs de med piskor av ord ur sina liv in i fiktionen och författaren står som en ängel med brinnande svärd och vaktar så att de aldrig kan vända tillbaka igen.”
Och hon skildrar författarnas tillvägagångssätt så här: ”Dom utnyttjar och parasiterar, klär av sina närmaste inpå bara mässingen och längre in än så. Dom plundrar morsans grav och luktar i farsans kalsonger och det har dom gjort ända sedan Första Moseboks tid. Dom lägger sin älskade på en fläckig madrass och berövar henne oskulden inför publik.” Sedan drar gyckeltåget vidare och den plundrade sitter där vid vägkanten och hackar tänder.
Det passar väldigt bra att parallelläsa Grand Final och
Strindbergs En dåres försvarstal, som är den bok man utsett till Stockholm-läser-projektet i år.
Själv skriver Strindberg ”utan invändningar och med svidande ånger” att En dåres försvarstal är en förfärlig bok. Han skrev den i det ”rättmätiga behovet att tvätta mitt lik innan det stoppas ner i kistan”.
Att han samtidigt såg till kasta skit på sina barns mor och en rad andra personer i förbifarten var han tydligen lite skamsen över. Boken skrevs på franska och det tog ett tag innan han lät ge ut den och den fick inte översättas till svenska så länge han levde.
”Vi ses i min nästa roman”, brukade Strindberg mumla hotfullt när han var arg på någon och det var han ju för det mesta. Mer om hur Strindberg for fram med sina närmaste och med vänner och bekanta finns att läsa i en artikel av Natan Sachar i gårdagens DN.
Jodå, visst ska man få skildra verkligheten i fiktiv form och visst har jag hört Fritjof Nilsson Piratens suck: ”Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad.”
Men problemfritt är det ju inte. Jag undrar om utgivningsklimatet har ändrats sedan Strindbergs dagar. En dåres försvarstal kom inte ut i Sverige förrän efter hans död. Men många av hans andra hämndböcker gjorde ju det. Skillnaden är väl att man numera inte bemödar sig om att maskera skildringarna som förr. Från sjuttiotalet och framåt har det varit mer öppet visir. Som när Kerstin Thorvalls manus till Det mest förbjudna låg på förläggarens bord och han lade ansiktet i medkännande veck och frågade: ”Hur länge sedan är det som din mor dog?” Kerstin Thorvall svarade att hon inte alls var död och då vidtog en omfattande hantering med förlagets jurister och utomstående rådgivare innan man till slut beslöt att ge ut boken. Idag är det nog mer sorglöst i det avseendet.

















