Konst och politik

Ett begrepp som ofta dyker upp här i Nairobi är the post election violence – eftervalsvåldet. Efter valet i december 2007 i Kenya bröt det ut en våg av våld.

Bröt ut? Som ett oväder? Eller var det iscensatt? Vad var det som hände under de där veckorna efter nyår 2008, då över tusen personer miste livet och nästan en halv miljon fördrevs från sina hem. På bokmässan i Nairobi återkom temat gång på gång. Vad var det som hände? Hur går vi vidare?

Poeten Sitawa Namwali skriver i dikten ”I come from everyhere”:

There is no purity in my people

I come from everywhere

You tell me I must hate and kill

Must I cut off my tongue?

Then tell me this,

How do I mutilate my soul?

Ur diktsamlingen Cut off my tongue? utgiven av Storymoja förlag.

Under mässans sista session diskuterade Muthoni Garland och Sitawa Namwali våldets rötter och hur samhället brutaliserades under femtiotalet, då människovärdet devalverades genom britternas krig mot terrorism. Hundratusentals kenyaner förflyttades – fördrevs –  från sina hem, minst 20 000 kenyaner dödades och över tusen personer hängdes efter oftast rättsvidriga rättegångar. Det var en reaktion på Mau-Mau-upprorets grymheter, en oproportionerlig reaktion, för att skydda de vita farmare och landägare som slagit sig ner på Kenyas bördigaste marker. Trettiofyra farmare dödades av Mau-Mau.

I förlängningen fanns planer på ett segregerat samhälle.  I andra länder med trevligt klimat och bördig jord, som Sydafrika och Rhodesia, genomfördes apartheid. I Kenya lanserade den brittiska administrationen ”separate development” som en bra idé.”Vi måste börja tala mer om vad som hände då”, säger Muthoni Garland, ”det finns så mycket man tigit om, särskilt all brutalitet mot kvinnorna, all förnedring som man hållit tyst om. Det har varit för skambelagt. Nu börjar berättelserna komma. De finns som en bakgrund, vi behöver den delen av vår samtidshistoria för att förstå idag bättre. Men vi måste inse att det är historia. Nu är det vi själva som måste ta itu med oss själva.”

Idag ska Hussein Ali, Uhuru Kenyatta och Francis Muthaura höras i Haag om sin roll i samband med eftervalsvåldet. De fanns på höga poster inom polis, regering och administration i början av 2008. När man frågar bekanta i Nairobi verkar det närmast vara en fråga om att få fastställt om de startade våldet, uppmuntrade det eller ”bara” underlät att hejda det.

På konstgalleriet WATATU finns målningar med titlar som ”Our stolen innocence” och ”Wheels of Fortune”, med motiv från eftervalsvåldet. I Nairobis utkanter stöter jag på en konstnär som gör trevliga skrotskulpturer, grodor som spelar saxofon och naturtrogna vildsvin i rostig plåt. Men så hämtar han fram ett politikerporträtt från ett skjul. Inga namn, men de halvslutna ögonen, plåtfigurens vägran att möta din blick och strömmen av politisk jargong som kommer ut hans plåtmun är tydliga kännetecken. ”He is living a good life, and thats bad for him. Look at the heavy wrinkles under his eyes!”

 

 

Det här inlägget postades i Att tolka, Böcker, Debatt. Bokmärk permalänken.

2 svar på Konst och politik

  1. Kicki skriver:

    Oj, Och tittar och tittar på skrotskulpturen, den är så mycket.

  2. Karin skriver:

    Ja, den skiftar uttryck hela tiden och ser olika ut i skugga och sol. Missdådarens skygga och skelande blick…

Kommentarer är stängda.