Det kan inte vara lätt…

Tvåårsåldern måste vara den mest förbryllande i en människas liv. Och vi vuxna gör det inte alltid lättare med orienteringen i denna besynnerliga värld.

Å ena sidan älskar tvååringar museer och dessa härliga ytor att springa omkring på. Å andra sidan kan det bli svårbegripligt med alla dessa saker som man absolut inte får använda, medan samma saker i en annan situation ska användas. Bussar till exempel.

På Spårvägsmuseet i Stockholm är det förvånansvärt många fordon som man inte får gå in i. Visst är de tjusiga, femtiotalsbussarna, men en tvååring får knappast någon nostalgikick av dem.

Han vill klättra ombord, så klart, och gör det också. Det röda repet, som markerar att det är förbjudet, sitter för högt för att hindra honom. Så man får ingripa och förklara att bussen är AJA, vilket han faktiskt respekterar för det mesta, så han backar lite fundersamt ner på golvet igen.

Nästa gång det ska åkas buss uppstår förstås problem med att förklara för honom att bussar för det mesta inte alls är AJA, tvärtom, dem ska man kliva ombord på.

Och så Livrustkammaren där det enligt tvååringen finns två toppenattraktioner: en trapp med olikfärgade lampor på varje trappsteg och så förstås förvaringsboxarna i foajén, dem som man kan stoppa in väskan i och låsa. Mycket spännande. De kungliga klänningarna en trappa upp noterade han artigt medan han passerade den ena kreationen efter den andra: klänning (uttalas än så länge nänning), klänning, klänning… Så kom vi ner till en häst i full mundering med fotsida schabrak eller vad det heter och det var så klart en klänning det också. Jo, det måste jag hålla med om. Mer klänning än häst, faktiskt.

Uppdatering: Här är ett exempel till om det där med att sortera och kategorisera som tvååringar verkar hålla på med hela tiden. När äldsta dottern var i tvåårsåldern fanns en penna i hushållet, som såg ut ungefär som den här Parkerpennan, möjligen med kraftigare rutmönster.

När vi var i Nairobi på besök såg hon på långt håll genom bilfönstret Kenyatta Tower resa sig över omkringliggande byggnader. ”Penna!” ropade hon förtjust. Jag förstod vad hon menade och ville inte säga emot. Så det blev en kompromiss: ”Ja kolla, tornet ser ut som en penna!”

För henne var mönstret tydligen det avgörande och att i det läget försöka dra in funktionen och beskriva skillnaden på skrivdon och byggnader kändes onödigt. Det reder ju ut sig vartefter.

Det här inlägget postades i Att tolka, Ord, Språk. Bokmärk permalänken.

11 svar på Det kan inte vara lätt…

  1. Kicki skriver:

    Det var nog i den åldern som sonen pratade om äppelskrot och handburgare, helt logiskt. När han klev ut på trappan en kväll och såg den smala nymånen konstaterade han lugnt: Nagel.

  2. margaretha skriver:

    Får mig att minnas en väninnas dotter som besökt Naturhistoriska riksmuseet, med sin mormor när hon var ungefär fem år. Tillfrågad vad hon sett svarade hon att nyckelpigorna där var gulliga.
    Margaretha
    som bara minns
    valskelettet
    därstädes

    • Skogsgurra skriver:

      Själv minns jag en myckenhet blåkråkor. Det är Naturhistoriska riksmuseet, det!

    • Karin skriver:

      Ja, Margaretha, det märks att små barn har en annan synvinkel, rent fysiskt, och ser helt andra detaljer än vi vuxna. Jag har ibland undrat efter museibesöket, när vi diskuterar vad vi sett, om det verkligen var samma museum vi besökte.

      SG, blåkråkorna är numera förpassade till någon avdelning som utgör ett museum över museet, tror jag. Men på toaletterna på våningsplanet för geologi (stensamlingar) finns numera något se- och minnesvärt: montrar med gallstenar och njurstenar.

  3. Skogsgurra skriver:

    Jag tror inte alls att tvåårsåldern är den mest förbryllande. Man lär sig, man fogar sig. Jag tror att jag just nu upplever den mest förbryllande tiden i mitt liv. Efter majorhaveri och ny dator (utan CD-läsare) har jag börjat återinstallera program och drivrutiner från nätet. DET är förbryllande!

    En etikettskrivare, till exempel, kan jag inte registrera – därför att det verkar skumt att jag inte registrerar den förrän det gått cirka tre år sedan jag köpte den – och kan därför inte använda den. Inga möjligheter att ta sig ut ur registreringsprocessen finns det heller.

    Ett annat program vill absolut veta vilket county jag bor i. Örebro län försöker jag. Doesn’t exist blir svaret. Provar med Oerebro laen. Finns inte heller. Till slut skrev jag Stockholm. Då kom jag förbi. Och så vidare och så vidare.

    Har hört att SJ har en oslagbart förbryllande site för biljettbokning. Men den har jag aldrig vågat mig på. Det räcker så bra som det är. Tvååring? Förbryllad? Knappast.

  4. Karin skriver:

    Just nu – men bara just nu! – är jag benägen att hålla med dig. Mitt lösa tangentbord har fått fnatt. Har du sett hur det kan se ut när en gammal och en nyare Mac försöker umgås? Texten blir ofta väldigt besynnerlig, med å, ä och ö som delas upp på minst två tecken vardera och en mängd kommandon smyger sig in. Texten byter skepnad och hoppar hoppsasteg. Programmet avslutas oväntat. Förbryllande, ja. Frustrerande, jajamän!

    PS kolla uppdatering i texten om sorteringsprinciper.

  5. Maj Korner skriver:

    Det där påminner mig om när jag gick i skogen med min förstfödde för att plocka svamp. Han såg jättemånga svampar han tyckte vi skulle plocka medan jag ratade det ena vitprickiga förslaget efter det andra. Det måste varit märkligt i hans ögon att de vackraste och färggladaste svamparna, de ville jag inte plocka.

    • Karin skriver:

      Ja men vad frustrerande för en liten unge att man inte får plocka de allra finaste svamparna – det måste ju förefalla helt knäppt! Och ändå litar de ju faktiskt för det mesta på föräldrarnas utsagor, turligt nog.

  6. hyttfogden skriver:

    Vår son var tre och med sin morfar på jordgubbsplockning i Finnerödja. Det stod en fågelskrämma i landet och gossen blev stående en lång stund och iakttog den konstiga varelsen. Kommentaren kom efter en stund: ”Den där knutten är nog blyg för han säger ingenting.”

    • Karin skriver:

      Gulle! Här träffar man på någon som man försöker bli kompis med och så säger han inte ett ord. Snopet, minst sagt.

      Och i dag blev jag rättad av ett barnbarn när jag plockade upp en kapsyl från golvet:

      ”Du menar väl knappsyl?”

Kommentarer inaktiverade.