Vi pratar inte så mycket om den ortodoxa Moskva-patriarken Kiril, som vi borde. Det är svårt, eller till och med omöjligt att förstå att många ryssar fortfarande tjurskalligt håller fast vid att det ryska anfallskriget på Ukraina är rimligt och motiverat. Men om man försöker sätta sig in i den ryska kyrkans tänkesätt från 18oo-talet och framåt blir det begripligare.
När västvärlden utvecklades (eller förföll, enligt det ryska sättet att se det) betraktade den ryska kyrkan sig som garant mot sekularisering och mot liberala, globaliserande och ”dekadenta” krafter. Ett starkt Ryssland med sin ortodoxa tradition gav sig inte ut på det sluttande plan som hette upplysningstänkande.
Kyrkan höll fast vid Russkij mir en ”Rysk värld”, som omfattar Ryssland, Belarus och Ukraina, det vill säga drömmen om det gamla Kievriket, den rysk-ortodoxa kyrkans vagga.
_33.jpg)
Överpatriark Bartolomaios i Istanbul undertecknar dokumentet som ger den ukrainska ortodoxa kyrkan självständighet från Moskva, 2018.
Så, när överpatriarken i Istanbul gick med på att den ukrainska ortodoxa kyrkan inte längre skulle lyda under patriark Kiril i Moksva, utan i stället direkt under Istanbul, då tog det förstås hus i helsike. Kiril är en inflytelserik person, som står den politiska makten nära.
Kyrkan engagerade sig helhjärtat för anfallskriget mot Ukraina och förklarar för församlingarna, vid gudstjänst efter gudstjänst att detta är ett rättfärdigt krig, mot det dekadenta västerländska inflytande över den ”ryska världen”. Mot den bakgrunden blir det lite lättare (om än inte lätt) att förstå att det fortfarande finns ett ganska omfattade stöd i Ryssland för kriget. Det är liknande tankar som ligger till grund för den militära retoriken i Ryssland.
Uppdatering 5 februari. Det är förbjudet att ”misskreditera ryska armén” och, enligt en annan ny lag, att sprida av osanna uppgifter om rysk militär. Och det finns, delvis på grund av kyrkans predikningar, tillräckligt många som är beredda att ange dem som är kritiska mot kriget. I dagen radionyhetssändningar skildras hur lärare anger elever och elever lärare, restaurangbesökare anger bordsgrannar som diskuterar det problematiska med kriget.
Samma automatiseringskrångel när jag försökte omdirigera ett försenat paket från stan till landet. Det gick inte eftersom utlämningsstället var stängt under flera dagar under julhelgen. Då borde det åtminstone kunna ligga kvar några dagar extra, kan man tycka. Men icke. DHL:s robotiserade utlämningsrutiner tar ingen hänsyn till om det är stängt eller öppet. Sju dagar är sju dagar, även om butiken är stängd. Sedan måste paketet gå tillbaka.
Schimpanserna är så att säga Furuviks signaturdjur. Man har haft ett samarbete med den kända chimpansforskaren Jane Godall och de anställda har ofta en nära relation till schimpanserna.
Om någon uppfattar det här inlägget som att jag är lite kluven och vankelmodig är det helt rätt uppfattat!
Albert Camus avslutar sin bok Myten om Sisyfos med att ”man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.
Nere vid stranden står en gammal al, som alltid har funnits. När min farfar flyttade hit med sin familj, troligen 1905, anlände de med eka till den här stranden.
Det är svårt att tänka sig den här utsikten utan henne. Jag har låtit några andra alar vid stranden växa till sig, för att hon ska ha några efterträdare, den dag hon ger upp. Men de växer inte alls på samma spännande sätt utan står där raka och ordentliga, helt utan den gamla damens karaktäristiska stil. Jag hoppas verkligen att hon hänger med många år än.
