Karin Englund

”Samtidshistoria”, sade en historiker, ”ja det kan väl sammanfattas som det som vi 40-talister minns.” En annan definition är ”i mannaminne”, dvs ungefär 80 år bakåt. Och – tanken svindlar – snart sammanfaller det med vad fyrtiotalisterna minns! En tredje definition avgränsar samtidshistoria till perioden efter andra världskriget. Men hur länge kan man kalla den samtidshistoria? Om hundra år blir det lika konstigt som begreppet ”modern konst”. Mannaminne är nog bästa begrepp för att avgränsa samtidshistoria.

Just nu bläddrar jag i en nyutkommen tjock volym äkta samtidshistoria av bästa slag, nämligen Tage Erlanders dagboksanteckningar från åren 1963 och 1964. På omslaget ser det ut som om han läxar upp Nikita Chrustjev: ”Hördudu, det ska jag tala om för dig att…”. Men Chrustjev ser rätt road ut, så det kan ju vara någon värmlandshistoria som Erlander berättar.

Chrustjev besökte Sverige 1964 och Erlander bodde då på Fyrverkarbacken i det höga dragspelshuset uppe på höjden, där jag också råkade bo då. Så en eftermiddag stötte jag ihop med Nina Chrustjeva nere på gatan, när hon var på väg hem till Aina Erlander på te.

Verkligen en annan tid! Jag brukade extraknäcka som Stockholmsguide på den tiden och när jag guidade båtturer som gick alldeles förbi Fyrverkarbacken pekade jag förstås ut var vår statsminister bodde och nämnde samtidigt att jag också bodde i samma hus. Många utländska turister vägrade tro mig. För det första bor inte en statsminister i ett hyreshus och för det andra, om det nu trots allt är så att han gör det, så bor i alla fall inte vem som helst (=någon flicksnärta till guide) i samma hus.

När Nina Chrustjeva besökte Fyrverkarbacken fick hon Bertil Almqvists bok Bakom Stenridån i present, med författarens dedikation. Den blev dock kvarglömd och ingår numera i den stora Erlanderska boksamling som finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Kanske den blev kvarlämnad med flit? Det där med att påminna om järnridån var nog inte populärt och om man ska diskutera schabloner i barnböcker kan ju den vildskäggige kosackdansande ryssen framför Sten och Flisa tjäna som ett bra exempel.  Vilket inte hindrar att det är en rolig bok som ungarna gillar.

Erlander träffar de Gaulle i Paris, dagen efter att de Gaulle hindrat England att ansluta sig till EEC, eftersom han, enligt Erlanders anteckningar, misstror England och deras alltför nära koppling till USA. Och när det gällde Sovjetunionen och Östtyskland menade de Gaulle att det där kommer att fixa sig. Tyskland kommer att återförenas, Sovjetunionen ger upp sin imperialism och kommer med i ett Europa från Atlanten till Ural.

Det mest dramatiska, det som nog etsat sig fast i minnet hos de flesta från år 1963, är mordet på JF Kennedy. I dagboksanteckningarna kan man bland annat läsa den 24 november: ”Långsamt vaknar jag upp ur fredagskvällens bedövande slag. Inte sedan världskrigets utbrott 1939 har jag upplevt en så dramatisk spänning, följd av en så intensiv ångest som minuterna omkring 20.”

När man läser dagböckerna undrar man ofta hur han orkade. Alla dessa resor, alla dessa konflikter, alla dessa tal. Vilken oerhörd arbetsförmåga!

Det finns några få bilder i boken. Synd bara att det inte är fler. Här spelar Frankrikes premiärminister, George Pompidou, krocket på Harpsund. I dagboken:

”Vågar jag anförtro mina anteckningar att jag trivdes bättre med Nikita och Nina än med Pompidou och Pompidouan.”